Den här veckan struntar jag i länkarna, men lite recension måste vi ju ha…
1 Niklas Strömstedt: Lite töntvarning, men jag är svag för hans låtar… Andra chansen? Ja, det borde det bli i alla fall.
2 Calaisa: Shit pommes frites – bästa låten NÅNSIN… Lär ju inte komma nån vart, men det skiter jag i – den här gillar JAG! Yes, yes, yes!
3 Daniel Mitsogiannis: schysst discolåt… svårbedömd när man bara hör den i studioversion. Gör han den lika bra på scen som i studio så kan han nog få många röster. Kanske.
4 Linda Bengtzing: Hon skulle ha varit med på 90-talet, då hade hon haft en säker biljett till Belgrad. Nu… nej, det känns “has-been”. Men får säkert många röster av gammal vana. Andra chansen, gissningsvis.
5 Nordman: men för helvete… vi har hört den låten nu, för han har ju aldrig haft mer än en som ha paketerar om och om igen. Nu börjar det bli löjligt. NEJ!
6 Sibel: Dryp-smäktande ballad, inget känt=säkert namn… Näpp, Sibel får nog besöka Globen i något annat ärende. Nej.
7 Fronda: Alltså – ESC gillar ju tydligen sånt här, med tanke på Ukrainas outsider-tvåa förra året (den lät ungefär såhär, fast Frondas version är snäppet mer musikalisk, faktiskt)… men JAG gör det inte. Nej.
8 Hovmantorp’s-finest Perelli: Ja, det lär ju bli den. Lagom andefattig, lagom überproducerat. Jorå.
