Avsked

Nej, jag ska inte lägga ner bloggen – ont krut förgås som bekant inte så lätt. ;o)

Men jag har tagit ett avsked idag, och det är helt klart förenat med blandade känslor. Jag är värdelös på att släppa taget och gå vidare, det har alltid varit min biggest issue, och det lär nog alltid vara så, gissar jag. På ett sätt tycker jag att det är lite sympatiskt – att jag inte snuttifierar tillvaron utan strävar efter kontinuitet, särskilt i det som är/har varit bra. 

Personen som jag tog avsked av idag var min karriärcoach.  Vi hade vårt sista möte i förmiddags. Hon har varit ett helt fantastiskt bollplank och alltid lyckats få ordning på – rättare sagt, få MIG att få ordning på – mina virriga tankar. Ibland genom att säga kloka saker, ibland bara genom att lyssna på ett sätt som får mig själv att säga kloka saker.

Nu måste jag jobba vidare på egen hand. Det är läskigt. Jag är livrädd att hamna i ”två steg framåt och ett tillbaks”-fällan (eller än värre – ett steg framåt och två tillbaks…), allt slit och sen hamnar jag ändå i samma gamla spår igen. 

Samtidigt har jag gått och tänkt på en grej jag fick med mig från psykologträffarna i höstas. Hon frågade ofta efter om jag inte blir arg på folk som trampar på mig, och nej – jag blev inte arg, bara ledsen och sårad och trött och… ja, kränkt. Inte arg. Hon menade då att ilska är en konstruktiv känsla (det här har jag skrivit om tidigare, se det här som en resumé om du läst det förut!) som markerar en gränssättning. ”Det där är fanimej inte okej!” säger ilskan och drar en gräns kring min integritet, och nåde den som trampar över. Konstruktivt. Ledsenhet, ångest osv bottnar ofta i en uppdämd ilska som man inte ”får loss”.

Nå – gissa vem som börjar bli förbannad? )

Och nu förstår jag hur hon menade med att ilska är konstruktivt. Det handlar om rätten att bli respekterad – som man är, här och nu. Att kliva över mina gränser handlar om bristande respekt – och respekt är livsviktiga grejer. 

Just här-och-nu-parametern är en stor del av nyckeln till min ilska – överallt möts jag av speglar som visar den jag VAR, som vägrar erkänna och acceptera att något hänt under det senaste året. Relationer får slagsida, situationer tappar balansen och nånstans där mitt i kaoset står jag och blir förbannad. För det är jävligt respektlöst att krampaktigt hålla fast vid den bild som är bekvämast för en själv, istället för att ta in verkligheten sådan den är, här och nu.

Respekt. Glöm inte det.