En låååång dag har det varit, hjärnan rymde nångång vid halvsjusnåret och nu känns det som om jag just kommit hem efter en riktig röjarskiva – ni vet, sådär så det surrar i huvudet…
Frukostseminariet imorse var väl… sådär. Kändes lite orepeterat och lite väl kryddat med ”öhh, hmm, fniss” för att vara riktigt proffsmässigt. Men, men.
Det delades ut priser, bland annat för bästa kommunikationsinsats. Jag blev uppriktigt besviken på vilken insats som belönades och vill visa en kampanj som jag berördes oerhört starkt av. Jag hade själv missat den totalt, fast den genomfördes i Stockholms innerstad i höstas, och trots att bara presentationen av den där på seminariet idag fick tårarna att falla utför kinderna där jag satt bland slipstomtar och designerdräkter.
Det var Läkare utan Gränser som gjorde en kampanj på Temat ”SMS:a bort en kista”: de spred ut små barnkistor i hela stockholm, med budskapet att det inte kostar mer än €14 att rädda ett av de nästan 14000 afrikanska barn som svälter ihjäl VARJE DAG. Svartklädda människor marscherade genom staden med kistor, och man staplade små kistor i stora högar – det skulle helt enkelt inte gå att ignorera dem. En del av Afrikas problem är ju att alla vet hur illa det är ställt, och ändå pratar man inte om det, låtsas inte om det.
Hittade en film på youtube om kampanjen – tror att det är samma film vi fick se på seminariet i morse.
Så, med tankarna surrande kring detta, halkade jag tidigare ikväll in på Mattis blogg – och möttes av den absolut mest horribla mardrömsbild jag någonsin sett. Jag rekommenderar Mattis blogg närsomhelst – fast inte för en känslig person precis just idag.
Vi har blivit vana vid hemskheter, vana vid fruktansvärda nyheter – avtrubbade. Men den bilden går inte att värja sig för. Den går rakt in – och stannar. Kanske behöver vi se saker som chockar och brännmärker, för att förstå och kunna ta in – att det här är den värld vi skapat, det är såhär det är. Det är människors ofattbara vardag, deras liv – som förspills som blodstänk på dammiga gator. Så kanske borde jag tvinga alla att gå in och se det som jag garanterar att ingen av er vill se, kanske borde jag sprida chockverkan så gott jag kan.
Men jag gör inte det – jag ger er valet att göra det rätta ändå. Jag utmanar ALLA som läser det här: Omsätt tanke i handling, vänta inte mer. Det är så lätt att uppröras av en kampanj om ”välgörenhet”, tänka att man borde och sen blir det ändå inte av, och sen är kampanjen över och påminnelsen bleknar… Men gör det nu! Bli världsförälder, teckna autogiro på Rädda Barnen, gör vad som helst – bara se till att det blir gjort den här gången!
Jag har huvudet fullt av tankar, vill få fram mer än det jag skrivit nu, mer om hur långt vi kommit från varandra – och om hur även det trubbar av förmågan att empatiskt förstå och ta till sig… men jag känner att jag är för rörig för att kunna formulera mig öht just nu. Jag får spara det till en dag då jag sovit mer än nu. Men tänk en stund på det – och räck ut en hand även på hemmaplan. Världen skulle må väldigt bra av det – och vem vet, kanske du också…!
