Filmberättelser (och blod)

Tarantino är en märklig filmskapare, som jag är väldigt kluven till. Spenderade kvällen (med dator) framför Kill Bill vol. 1 igår, och begriper egentligen inte varför jag faktiskt tycker att den var rätt bra. VAD var det som var bra? 

För några månader sen diskuterade vi på jobbet om filmvåld och hur det påverkar människors (särskilt unga sådana) sinnen – då tog jag Tarantino som exempel. Hans filmer är ju vanligen väldigt våldsamma – och de är våldsamma på ett oerhört spektakulärt sätt. Jag hade då precis sett filmen “Death Proof” som är väldigt “Tarantino-aktig” på det sättet. Inte up-close-and-personal, med blodstänk på kameralinsen, som Kill Bill (där man även lagt på ljudeffekt för sprayande blod – en intressant touch), utan – mer grafiskt på något sätt. *tänker efter – jo, det var spray där också. Fast utan ljudeffekt*

Jag fascinerades främst av hur han bygger upp en halv film, med karaktärer och handling och dialog – sen drar han ett stort rött kryss över hela den delen av filmen och börjar om från ruta 1 igen. Vem – förutom Tarantino – kommer undan med en sån grej?

Och det är väl just det – att mitt upp i blodspray och avslitna kroppsdelar, finns alltid en berättelse. Den kan vara tunnare än flor, men det är sättet han berättar den som fångar mig. Jag tror att det är kronologin, upprepningarna, variationerna på temat och de växlande perspektiven (berättarperspektiven snarare än kameravinklarna – även om kameravinklarna förstärker perspektiven, förstås) som jag fascineras av. Min favorit av Tarantinos filmer är och förblir Jackie Brown. (Den minst våldsamma av dem – förstås!) Den är genialt berättad, just med perspektiv, kronologi och upprepningar som hela tiden tillför nya pusselbitar till helheten…

En annan film som är uppbyggd så är den katastrofalt illa marknadsförda Boondock Saints. Jag såg trailern till den och tänkte direkt “vilken skitfilm, den kan vi ju hoppa över totalt”. Trailern visade bara en massa pang-pang, blod och elände – det såg riktigt taffligt ut. Så det var inte förrän den gick på SVT flera år senare (jag hade sett i tidningen att den skulle gå, och fnyst ljudligt åt att Public Service visar sånt skräp – men sen råkade den kanalen stå på ändå), som jag råkade se inledningscenterna och fastnade TOTALT.

Den är fortfarande en av de absolut mest genialt berättade filmer jag vet – just för att den utnyttjar de möjligheter som filmmediet ger, istället för att bara berätta en story från A till Ö, som de flesta filmer gör. De flesta filmer skulle faktiskt funka lika bra som böcker – de blir en slags slöversion av läsupplevelsen, vanligen blek och färglös i jämförelse. Men numera konsumerar vi ju litteratur och berättelser – vi upplever dem inte, så då fyller ju sådana filmer också sin funktion. Antar jag.