Hörru Gud

Brukar du prata med Gud ibland? Det gör jag. Inte så att jag ber (snällasötararagörsåattjagkommeritidtillmötetsåskajagaldrigsväramer) eller har djupgående filosofiska diskussioner (jag antar iskallt att han är med på banan när det gäller mina filosofiska funderingar i alla fall).

Det blir mer av vänskapligt tykna kommentarer och menande blickar. ”Skulle det där vara roligt?!” muttrar jag och blänger uppåt, när han slängt åt mig någon gliring kring saker jag går och tänker eller drömmer om – och riktigt hör hur det fnissar där bakom molnen. Jorå, han gillar att driva med mig.

Och jag har bestämt att det är OK – så länge jag får fräsa åt honom och blänga så mycket jag vill. Än har han inte sagt något. Bara fnissat. Och då kan jag inte låta bli att le en smula, jag med.

För det är inte de riktigt jobbiga grejerna han slänger åt en – sånt hör till ändå, som livets salt (i såren) – mer av små ironier och absurda sammanträffanden, människor man möter och samtal man råkar höra som liksom faller in i ens eget pussel.

Jung kallade detta synkroniciteter – och hade säkerligen varit mindre ifrågasatt och kontroversiell om han haft vett att hålla truten om det, men det hade han alltså inte. Jag gillar folk som inte har vett att hålla truten – och jag gillar Jung. Skärpt kille.

Gud är också en skärpt… öh, ja – vad han nu är. Jag är glad att ha honom i min ringhörna – trots att det lik förbannat är jag som måste gå matchen.