Om väderkvarnar, svarta hål och Mae West

Så var man där igen. I tankar på Don Quijote och hans väderkvarnar. Och Hamlet:

Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett haf af qval

Nåja, så illa är det väl inte. Bara nytt och svårt – och ensamt. Väderkvarnarna är många, jag är bara en. En men ett lejon?

***

Sist jag grubblade skrev Ellinor att hon upptäckt att det finns tillfällen då det inte är “värt det”. Samtidigt uppfattar jag henne som en person som står på barrikaderna till vardags, och då och då kliver ner för att spara sina krafter till de fältslag hon kan vinna. Medan jag… står nedanför och längtansfyllt blickar upp mot barrikaden, där striden står – vet att det är där jag hör hemma, men ändå utan mod att kliva upp dit och ta plats. För att det inte väntas av mig.

När jag gick i femman hade vi ett Vi i Femman-lag. Det var jag, biologsonen och Hon Som Alltid Hördes. Vi fick en fråga som gick ut på skillnaden mellan ståndare och pistill, jag sa ståndare, biologsonen sa pistill, Hon Som Alltid Hördes sa “vi tar pistill” och jag sa okej. Han var ju ändå biologson, så jag hade nog fel trots allt. Need I say more? Givetvis var rätt svar ståndare och den poäng vi förlorade där gjorde att vi åkte ur tävlingen.

Nästan tjugofem år senare stör det mig fortfarande. Hur långt hade vi kunnat gå? Om jag bara följt det jag VISSTE var rätt, istället för att foga mig efter andras färdigtuggade stereotyper och förväntningar. (För övrigt kan meddelas att biologsonen numera är biolog och förhoppningsvis vet skillnaden på ståndare och pistiller. Fast man vet ju aldrig, förstås…!)

Jag tänker att ibland kanske det är rätt att kliva upp på barrikaden även om man vet att motståndaren är en armé av väderkvarnar, för att bryta ett mönster, sända en signal och röra om lite i grytan.

***

Nånstans tror jag att det finns en del av ens själ som alltid vet och aldrig glömmer vilken ens sanna potential och livsuppgift är. Det DÄR som bara jag kan åstadkomma. Så länge vi vandrar fel vägar kommer den där delen av en att gnaga i hjärtat, gnaga ur stora svarta hål som inte läker förrän man hittar rätt väg och vågar följa den.

För jag tror inte heller att problemet alla gånger är att hitta sin väg – den kommer alltid att korsa den väg du går, gång på gång, tills du äntligen viker av. Problemet är det där med modet.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Att gräva sig ut ur det där stora svarta hålet är ett sabla slit – men jag kan tyvärr meddela att man inte blir så värst mycket modigare av det. Det enda som händer är att man får ett perspektiv på vart vägen – den där andra som man går på mest av gammal vana – egentligen bär, och att det är ett ställe man inte vill tillbaka till. Men det är samma räddhare som alltid som måste ta klivet ut över stupet och hoppas att vingarna hinner växa ut innan man slår i marken.

Så – månn’ ädlare att ta vägen om Det Svarta Hålet en gång till, eller göra en Mae West: “I valet mellan två onda ting väljer jag alltid det jag inte tog förra gången”…?