Utan skam föds kraft och styrka

Jag skulle blogga hade jag tänkt, men jag irrar bara runt och läser, tänker och skriver i andras bloggar. Fastnar här, reflekterar där, kommenterar halva romaner – precis som vanligt. Some things never change.

Jag läser här, med kommentar här. Och funderar – här. För mig känns en depression på något sätt inte någon big deal. Gud – det låter verkligen hemskt att säga så, men häng med en bit ska jag förklara.

Förra året åkte jag på två sjukdomar. En styck trasig själ och en styck trasig rygg. Två problem, två besök hos doktorn, två remisser till två olika slags specialister, två processer mot läkning. Den ena inbegrep magnetröntgen, smärtstillande tabletter och sjukgymnastik. Den andra pappersnäsdukar, samtal och intensivt reflekterande. Men för övrigt – same shit different name. För mig är det inte konstigare att paja själen än att paja ryggen – båda skadorna växte fram av att jag var dålig på att ta hand om mig. Ryggen för att jag inte tränat och själen för att jag ignorerat signaler som egentligen funnits där i många år. (Och något säger mig att jag inte är helt ensam om att ignorera sådana signaler…)

Första halvåret 2001 veckopendlade jag av diverse skäl till London, i princip varje helg satt jag på ett British Airways-plan och försökte döva flygskräcken genom att begrava mig i en bok. Bland annat läste jag den här. Jag minns den faktiskt inte tillräckligt väl för att veta VAD i den som fick mig att börja fundera i de banorna, men jag minns att jag slog ihop den och tänkte att jag borde gå i terapi, få hjälp att förstå – saker och ting, mig, livet, allt. Men det skulle alltså dröja ytterligare 6 år, till dess själen fått fetnog och verkligen RÖT åt mig att för fan se till att ta tag i det här nu!

Jag funderar på om min depression var en lindrigare sort, eftersom jag kan se så lätt på det nu efteråt – och så snart efteråt dessutom. Men det tror jag inte. Det var jävligt nog medan det pågick, och jag har som sagt flera gånger önskat att jag tagit det förbannade blå pillret och fått behålla mina illusioner och invanda livslögner. (En Matrix-referens igen – ja, jag gillar den. Den första filmen alltså – de följande… mja.) Men jag har haft samma inställning hela tiden, att det inte är någon big deal – bara en sjukdom att bli frisk från. Jag lät det aldrig bli något jag skämdes över.

Jag skrev öppet i bloggen (den dåvarande), använde den som kanal för att tänka högt – precis som nu. Mina bloggar har alltid varit en förlängning av mig och det jag för ögonblicket håller på med. Jag fick nästan uteslutande positiva kommentarer, folk var glada för det ”mod” jag visade för att jag berättade – jag fattade aldrig det där med att det var modigt, faktiskt. Jag har aldrig tänkt på det så, men jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd att berätta eller vara öppen med vad jag gick genom. Det var ju faktiskt ingen big deal.

Hursomhelst – en gång fick jag en kommentar som löd ungefär ”Stackars, stackars dig!” – i all välmening säkert, men jag fick verkligen bita ihop den gången, för jag blev skitförbannad, förolämpad och rent ut sagt kränkt. Mitt upp i mitt slit med att ta mig genom den där ryggsäcken, kommer nån och har mage att tycka synd om mig! (Dessutom var det i ett inlägg där jag beskrivit en del av en process som verkligen fört mig framåt, så jag var glad och kände mig stark som urberget – och så kommer detta ”stackars”… *morr*)

Jag har aldrig känt mig svagare eller skörare för att jag varit med om en depression, tvärtom. Som sagt – jag är stark som ett urberg. Jag ödslade aldrig energi på att skämmas eller försöka mörka. Ganska snabbt insåg jag att halva kollegiet på jobbet läste min blogg, även om ingen av dem någonsin kommenterade, vare sig i bloggen eller på jobbet. Att jag inte officiellt outade mig på jobbet, var inte på grund av skam eller rädsla – utan för att jag ville ha arbetsro. Jag ville inte bli tyckt synd om, och kunde inte ödsla energi på att förklara att ”nejdå, det är inte synd om mig, jag jobbar på det” hela tiden. Arbetsro, alltså.

Jag är faktiskt ganska stolt över det jag åstadkommit, över att ha hittat kraften att ta mig själv på allvar och göra det som krävdes för att må bra igen. Jag är helt övertygad om att det jag fångat upp på vägen gör mig både starkare, klokare och mänskligare. Varför i all världen skulle jag skämmas över det?

***

Ett par gånger har jag hört folk säga/skriva att det är så svårt att veta vad man ska säga till någon som mår dåligt. Egentligen handlar det väl om varför du vill säga något överhuvudtaget. Vill du bara säga något i största allmänhet för att kunna dra vidare sen, säg ”vilken snygg blus, är den från HM?” eller vad tusan som helst som inte är ”stackars-relaterat”. Det är OK att inte orka engagera sig, men det är inte OK att offerförklara den som försöker komma någon vart.

Om du verkligen bryr dig – då ska du visa att du ser, att du finns och att du tror. Ta personen på allvar och gör det med äkthet och glädje – för äkta känslor ger energi, medan konstlade tar ifrån.

(Sen finns det givetvis personer som själva gärna vill se sig som offer – offerrollen är fantastiskt bekväm, sitter som en smäck och växer på förunderligt vis fast med åren. Man vinner inga popularitetspoäng på kort sikt genom att bemöta sådana personer med äkthet och allvar, de förväntar sig stackars-konceptet och är inte redo att acceptera något annat. Men ärligt talat… Man kommer ingen vart genom att stryka medhårs i alla lägen, och i längden tror jag på att säga det som behöver sägas.)

***

Gah! Hur i helsicke kunde det bli så sent?? Klockan var ju nyss elva!