Nu tror ni väl inte att jag gör annat än lusläser min statistiksida, men faktum är att det står rätt mycket intressant där. Jag fnissar rätt ofta åt saker folk googlar in sig hit på – idag var det nån som halkat in hit på sökfrasen ”brud som visar sina tötar”, vilket jag garvar halvt ihjäl mig åt varenda gång jag ser det. Hur fasen hamnar man HÄR på den sökningen?? För det första har jag aldrig visat några ”tötar” i den här bloggen, och för det andra kan jag åtminstone stava till tuttar…
Men hursomhelst – spännande saker på min statistiksida var det jag skulle skriva om. En verkligt spännande sak nån hittat hit på, troligen efter helgens Renander-inlägg, var ordet ”kreativitetsverktyg”. Jag minns inte att jag använt det ordet, ids inte gå och kolla – och egentligen spelar det ingen roll heller. Det fick mig att börja fundera. Vad är ett kreativitetsverktyg egentligen?
Min första association är ett verktyg med en knapp på, knappen är märkt ”KREATIVITET” och försedd med lägena ”på” och ”av”. Mycket smidigt. Vem skulle inte vilja ha en sån, eller hur? Förutom att det givetvis inte funkar så.
Men sen börjar jag fundera – vad finns det för verktyg att ta till när kreativiteten kört fast. Vilka spett fungerar bäst för att röja undan den bråte av prestationsångest, måsten och skruvade ideal som lägger sig ivägen för det kreativa flödet? Vad funkar för dig?
Julia Cameron har sina morgonsidor och konstnärsträffar. Prima kreativitetsverktyg – men de är långsiktiga och tar en herrans tid för att göra verkan. Var finns kreativitetens Panodil Zapp?
För mig funkar det att ha en trigger. Ett problem att lösa, en fråga att besvara, kunskap att söka fram, ett budskap att förmedla, en känsla att gestalta. Något att säga, helt enkelt. Något inom mig som måste ut, till varje pris. Fast kanske är det det som är kruxet – att prestationshindren ligger ivägen just för det som måste ut, för orden som måste skrivas ner, känslan som måste ges form och idén som måste göras till verklighet – så att man själv aldrig blir dem varse?
I så fall skulle jag nog vilja påstå att bästa kreativitetsverktyget måste vara att bli vän med sig själv. Det första budskapet du ska förmedla kanske helt enkelt är att ställa den frågan till dig själv – hörru, vem ÄR jag egentligen?? Vad är det jag vill, vad är det jag står för? Min artjournal – som är långt ifrån någon estetisk skapelse, det ska gudarna veta – är mer av en ”tema-journal” än en ”dagboks-journal”. Och temat är min väg till att bli vän med mig själv – och det som egentligen gjorde att jag slipper tampas så intensivt med kreativitet-kontra-prestation längre.
Men – det där är fortfarande långtidsverkande mediciner. Inte mycket till Zapp där inte.
För mig kan scrapbookingen ibland bli lite av serieproduktion. Man gör och man gör och man gör och fotohögen bara växer och växer och växer, hånskrattar lite åt en för att man inte har en snöbolls chans i helvetet att hinna ikapp – nånsin. Då brukar det hjälpa att hånskratta tillbaka, lägga in fotohögen i ett mörkt skåp för att skämmas – och göra nåt helt annat. Kort gör en del – inte jag. Jag ägnar mig mer åt skrivande, bildbehandling (fast det är lite vanskligt, för då har man ju de där 20.000 bilderna på hårddisken som hånskrattar åt en istället för den beskedliga lilla högen med 100 oscrappade bilder eller så…), art-journaling (ny hobby, men spännande!) eller möjligen läsning.
Och en grej till – shhhhh! säg inget till De Andra, men jag kan ibland känna att prylhysterin, alla saker som släpps och grejer man ”måste ha”, att allt det där kan bli lite jobbigt. Då sätter jag mig och gör något helt och hållet ”by hand”. Penna, papper, sax och klister, vem fan behöver allt det andra – egentligen? Och sen, när jag återfått känslan för mitt EGET skapande igen, då kan jag känna att det är jag som äger mitt material – istället för tvärtom.
