Idag har jag sett en padda. Och inte vilken padda som helst utan en iPad-da. Gudihimmelen vad den var söt – och vilket gruvligt habegär den väckte!
(Och då gjorde min kompis, som stolt visade upp sin padda, inte ens lika coola trick som Shinya gör med sin:
Men ändå.)
Vill. Ha. Frågan är – vill jag helst ha en iPhone eller vill jag helst ha en padda? Egentligen? Paddan väger nästan 7 hekto (förvisso att jämföra med min laptop som väger strax över två kilo… Paco – om någon minns honom? – vägde väl cirkus 9 hekto, om jag inte missminner mig) mot iPhonens 135 gram. En iPhone går ner i byxfickan – till paddan krävs en väska. Man kan inte ringa med paddan – men ärligt talat… Jag ringer aldrig. Dessutom har jag redan en mobiltelefon.
En iPhone med abbonnemang i det här gudsförgätna landet kostar sisådär 11 lakan under den tvååriga bindningstiden. Fatta att jag tvekar att slå till på det… Den padda jag sneglar på (16GB, Wifi+3G) kostar bara drygt hälften (€599) – fast visst, då tillkommer trafik. Hur mycket bränner man på surftrafik på en månad, tro?
Och så är det det där med att släpa omkring på den. Gör man det? Eller blir det som med kameran – ännu en pryl jag kommer att kånka runt oanvänd, för att sen när jag väl hade velat ha den till hands ha lämnat den hemma?
Men fin är den…
