Teknikångest – El Maco nere för räkning

Ja, han har varit på fallrepet länge, stackarn. Det är konstiga saker som händer, han har glapp i locket har jag märkt länge, när jag bär honom hopfälld hör jag att han ”går igång”, fast locket är stängt. Ikväll dog hans batteri, fast det var 20 % kvar – och sen dess vägrar mobilmodemet (som just nu är min enda uppkoppling på Macen) att gå igång igen.

Sorgligt. Det jävligaste är att jag inte har en susning om var jag ska börja för att reda ut alltihop. Det är nog olika problem som lyckats sammanfalla – men en instabil Maco måste åtgärdas, den saken är klar. Och så måste jag få nätverkeriet att funka igen – det håller inte att mobilsurfa på hemmaplan, man får ju spader på att ha ett modem dinglande överallt. Och som sagt, det är ju inte heller stabilt så det stör.

Och just nu verkar det tvärdött. *suck*

Gah! Jag får verkligen grav teknik-ångest när saker går sönder… Nån som vet om man kan gå kurs i Modern hemelektronik nånstans, 10 p på kvartsfart skulle vara bra… *dunkar huvudet i närmsta vägg*

Om min närvaro framöver blir lite skral, så beror det alltså på teknisk härdsmälta. (Skriver det här på den sju år gamla pc:n som står här som en relik över svunna tider. För gammal att vara praktisk, för ny för att vara retro… )

Fem öre för dina tankar

Förresten. Jag funderar lite på mitt framtida bloggande. Som några av er vet, har jag funderat på att blogga under egen domän rätt länge – och med ett mer flexibelt verktyg än wordpress.com. Det där är ingenting som kommer att hända nu – jag kan tänka mig att det blir läge för lansering någon gång till våren. Kanske.

Men för ett tag sen splittade jag ju upp mitt bloggande – lade de kreativa bitarna på Skaparlust, och de få embryona av fritt skrivande på Fritext. Detta har alltid varit huvudbloggen, den jag själv prioriterar och ”tycker bäst om”. För att den inte är begränsad – för att den inte HAR något tema.

Så jag funderar på – hur smart var det att splitta upp bloggarna egentligen? Jag märker att jag tappar lusten att lägga upp saker på de andra bloggarna, att jag lite grand ändå tänker ”bloggen” och inte ”bloggarna”, som om jag har EN – inte flera. Och hur tänker ni som läser?

SEO-mässigt är det ju komplett värdelöst med en temalös blogg som handlar om ”allting”. Den går inte att kategorisera och läsare som är intresserade av att läsa om ETT tema, blir galen på alla inlägg som handlar om annat. Men samtidigt – så är ju Himmel & Ord nu också, och det är egentligen det som gör att jag tycker att det blir kul att skriva. Och det är ju huvudsaken.

Nu vet jag inte så noga vilka ni är som läser – och jag vet att jag i perioder skrivit en del om teman som lockat en viss typ av läsare, för att i andra perioder skriva om helt andra saker. Men sån är jag, och sån tänker jag fortsätta vara. Någon renodlad temablogg har jag inga planer på att skriva – nånsin. Det ligger inte för mig.

Men säg mig – ni som läser här… Vad uppskattar ni? Himmel & Ord som tankeblogg, och Skaparlust och Fritext (och 78kort, som jag aldrig skriver i överhuvudtaget nuförtiden) som temabloggar att läsa OM man är intresserad? Eller är det okej med en tokbrokig blogg, just för att det leder dig som läsare in på saker du inte hade en aning om att du kunde tycka är intressant? Vad vill man ha som läsare egentligen – röd tråd, eller variation?

Det här är på intet sätt en beslutande folkomröstning, möjligen rådgivande – ni vet ju att i slutänden gör jag som jag vill i alla fall. Men jag skulle ändå gärna vilja höra vad ni tycker som läser. Det gör inget om du inte brukar kommentera – har du något att säga så gör gärna det. Per e-post om du är blyg – står uppe i högra hörnet på sidan. Annars i kommentarsfältet.

 

Vända blad

Jag brukar drabbas av en svårartad rastlöshet när jag läst en bok och den plötsligt uppvisar den dåliga smaken att ta slut, just som man börjat komma så väl överens med dess karaktärer. Jag blir irriterad, snopen, känner mig närmast… sviken. Kort sagt – jag gillar inte när böcker tar slut.

För många år sedan läste jag Illusionisten av John Fowles. En sådan bok som litteraturkritikerna formligen vräker lovord över – men hittills har jag aldrig mött någon ”vanlig läsare” som tyckt om den. (Noterar dock att läsaromdömena på Boksidans recension tyder på motsatsen, så det är väl helt enkelt jag som diskuterat den med ”fel” personer . Pappa och min förrförra chef, tror jag att det var, om man ska vara petig!)

Jag gillade den inte heller. Jag läste den, och visst var den välskriven och väl berättad, ett hantverksmässigt skickligt utfört skrivarbete – men om den tyckte jag inte. Ändå har rastlösheten, irritationen och känslan av övergivenhet aldrig varit större än när jag lade just den boken ifrån mig.

Trots att jag kanske snarast borde ha känt tacksamhet att eländet äntligen var över.

Jag funderade lite på det här efter mitt förra inlägg, om NaNo-planeringen. På min längtan att vända blad, lämna bloggen åt sitt öde ett tag, och skriva något helt annat.

Jag tror att den berättelse jag skrivit här (och på mina tidigare bloggadresser) helt enkelt har nått sitt slut. Med växande rastlöshet läser jag (eller skriver, beroende på hur man ser det) på de sista skälvande sidorna i en berättelse som följt med under väldigt lång tid. Jag VET att den snart är slut, jag ser de enstaka sidorna som återstår före den bakre pärmen i boken, och någonstans vaknar en namnlös oro över att nå det där slutet.

Men oro eller ej – så är ju sagan färdigberättad vare sig jag vill det eller ej. Och om jag nu dessutom inte var så förtjust i boken, så vore det väl själva fan om den aldrig tog slut så att jag fick läsa något annat.

Och så är det nog med den här bloggen just nu. En skrivande människa – och det vill jag väl påstå att jag är – kommer alltid att skriva, men då och då måste hon avsluta en berättelse och börja på en ny. Den berättelse jag skrivit på så länge har nått sitt slut. Färdigberättad. Det kommer inga nya ord, inga nya händelser. Allt är sagt, allt är skrivet, allt är reflekterat över. Alla relationer, alla händelser, alla processer är utforskade och ställda på sin dynamiska spets. Vad som än händer nu – är en ny berättelse.

Att avsluta en berättelse och börja på en ny – oavsett om du läser den, skriver den eller lever den – innebär att lämna något man vant sig vid och kasta sig ut i… Ja, vad? Ut i mörkret? Tja. Men det kan ju lika gärna vara ut i ljuset. In i dimman, kanske? Upp i det blå? Ut på luffen? Ut i det okända. För en stund hänger man där. I limbo. Kanske är det det som skrämmer mest, ändå? Det där ögonblicket då man befinner sig i ingenstans, innan en ny berättelse kommer och fångar upp en och tar en med – vidare, bort, hem eller vart man nu är på väg.

Ja, jag tror att det kan vara så. Limbo är värst. Ett ingenting-tillstånd man inte kan påverka är det som skrämmer mest, tomheten mellan berättelser. Då föds instinkten att hålla fast. Fast och hårt vid det man känner till, det man vant sig vid och känner sig trygg med. Inte släppa taget, inte frivilligt gå… in i ljuset? Ut på luffen?

Fast en ny berättelse kommer ju alltid. Så mycket kan man vara säker på. Säkrare än SJ:s tidtabell, kommer det alltid en ny berättelse. Inte alltid den vi ville läsa – eller skriva (eller leva) – men det kommer alltid en och tar en med. Så mycket kan man vara säker på.

Bloggografen skriver brev

Det blev tyst här ett tag. Ovanligt tyst. Nästan så tyst så man skulle kunna tro att jag glömt kvar El Maco på semestern eller något annat osannolikt. Men nej. Det enda som hänt är att jag fått slut på ord – eller… åtminstone slut på saker att säga. Julia Cameron pratar om att fylla visthus och bodar, dvs inte bara – som jag skrev om i somras – fokusera på den kreativa UT-loppsprocessen, utan se till att det finns något I brunnen man förvänta sig att kunna ösa ur. Jag är riktigt värdelös på det – men jag övar åtminstone. Det innebär inte att jag blivit bättre på att företa mig de ”konstnärsträffar” som Cameron skriver om, och som är det steg i The Artist’s Way-processen jag ska hårdfokusera på i höst, men det innebär att jag åtminstone försöker påminna mig om mitt nya motto, Inspiration för Glädje, varje dag.

En sak som gör mig glad är att jag återfunnit en god vän, som jag tappade kontakten med för många år sedan. Eller jag och jag – det var faktiskt han som hittade mig och inte tvärtom, via Facebook, av alla ställen. Jag har det ovanligare namnet av oss två, medan en sökning på hans namn raskt levererar 500+ träffar, vilket inte ens jag är galen nog att ge mig på att handskanna!

Minns ni när jag skrev om min brevvän, som jag brukade byta fullklottrade anteckningsböcker med? Ja, det står insprängt bland allting annat, så som det brukar bli här – men det är hursomhelst den vännen jag återfunnit, och det är en skön och behaglig glädje. Jag brukar ju också prata om att det fantastiska med internet är hur det gör världen lite mindre, genom att ge oss en möjlighet att mötas, mot alla odds och som om inga avstånd – geografiska, kulturella eller sociala – fanns. Och det ÄR fantastiskt.

Det är nästan 20 år sedan vi började skriva till varann – tjugo ÅR! Bara där hisnar det inom mig – jag som fortfarande ganska ofta glömmer bort att 20 inte längre är min ålder, inte ens nästan, att jag faktiskt var nästan vuxen för 20 år sedan… Hur många vänner sedan 20 år tillbaka har man egentligen? Några – men inte så många som man trodde att man skulle ha… då, när man faktiskt var 20 år och nästan vuxen.

Så – helt tyst har jag inte varit den här veckan, bara här. Mina ord har gått åt till brevskrivning, och det har varit skönt att ägna sig åt direktkontakt, istället för att skriva rakt ut i det blå och hoppas att någon kanske fortfarande ids läsa… För första gången på 8 år överväger jag att lägga bloggandet på hyllan. Jag vet att jag inte kommer att göra det, åtminstone inte för någon längre period, men impulsen finns där, och jag är frestad. Den här bloggen fyller inte någon funktion längre, inte för mig, inte för någon annan. Inte just nu. Kanske kan jag ändra på det, kanske jag jag inte – och kanske är det inte det jag ska göra heller. Jag vet inte riktigt. Det jag vet är att någonstans gick bloggandet från att vara en privat angelägenhet, till att bli business – och där förlorade det charmen för mig. Antagligen är det jag som tänker fel, som låst mig i ett tänkande som inte är mitt eget, och det jag behöver är att hitta rätt spår – mitt spår! – igen. Om jag kan. Eller så får jag väl kliva på något helt annat.

Att skriva brev var, på många sätt, så som bloggandet var från början för mig. Närvarande, reflexivt och äkta. Någonstans längs vägen blev jag feg. Började se troll ur ögonvrårna – ibland verkliga, ibland inbillade. Och jag vet att de bara är troll, uppblåsta luftkaraktärer som inte betyder något, elaka ord framropade i skydd av en ansiktslös anonymitet, de kan inte skada på riktigt. Jag borde vara starkare än att låta dem komma åt mig – men det är jag inte. Jag blir ledsen. Och ännu fegare. Det gillar jag inte heller.

Det jag tänkt under de senaste dagarna är att jag gått och fastnat i mönster igen. Mönster som jag förvisso skapat själv, men lika fullt inte riktigt trivs i, och behöver få rita om, för att känna mig riktigt hemma. Om jag kan.

Men nu får ni ursäkta mig, jag måste till posten – jag har ett brev att posta.

Interludium: Semestertankar

Jag laste nagonstans att Tele2 har det lite si och sa med lonsamheten i sodra och centrala europa. No shit, sager jag. De har helt enkelt vissa distributiva bekymmer, nar inte ens en palast och engagerad kund (such as myself) kan fa tag pa en produkt hon VET finns, och borde vara ypperligt anpassad till turisters behov/intressen – och hon befinner sig i den turistigaste av turistorter.

Inget kontantkort star att finna, kort sagt. Jag far noja mig med att analogsemestra, helt enkelt. Och da och da uppsoka det lokala internetkafeet, som idag da jag varit runt pa stan pa morronkvisten med kameran i hogsta hugg. Missade den erbarmliga soluppgangen, sa jag far val ge det ett forsok till en annan morgon. Det gar fort i hockey heter det ju, kan meddela att detsamma kan appliceras pa soluppgangar i sydligare lander…! Ka-dousch sager det, sen hanger solen dar, het som synden.

Till och med lokalbefolkningen klagar pa varmen harnere, forresten. Jag lyckades med konststycket att pa bara 24 timmar bli sa uttorkad att jag sjalv blev orolig for hor jag madde…! Mindre vattenintag an 3 liter om dagen ar direkt halsovadligt, vill man ma bra far man nog halla i sig annu mer. Kvartisex imorse var det ratt draglig temperatur – men fukten fanns dar anda, sa svetten borjade lacka fran pannan runt sjusnaret. DET ar extremt aven har nere. Och sen blir det inte dragligt igen forran vid halvelva ikvall…! Galet. Jag ligger i skuggan och laser sa mycket jag kan, dvs sa mycket kidsen tillater..! DE verkar daremot inte bry sig namnvart om varmen, stojar runt som alltid…!

***

Och i vanlig ordning agnar jag semestern at att kliva in i nagot slags reflektiv sammandragning, for att gora mig redo att skjuta mig in i aret som kommer. Vad har jag gjort sen sist? Hur blev det har aret? Vad ska jag gora av nasta ar?

Det ar val knappast nagon hemlighet att aret som gick inte hamnar pa min topp-10-lista, men fragan ar snarast vilka faktorer jag KAN paverka for att nasta ska bli battre. Aret som gick halkade lite grand i diket – inte pa ett bananskal kanske, men pa faktorer som jag inte kunde gora nagot at. Sant hander, men tricket maste vara att kunna ”ta” det. Nu blev jag narmast helt stalld, och det var antagligen det som gjorde att jag tappade lusten som jag gjorde. (Vet ni forresten att ett av de vanligare sokorden folk hittar hit pa ar ”tappat gnistan”? Lite sorgligt…) Sa – det mediterar jag mycket over. Var hittar jag den beredskap jag saknade for ett ar sedan?

Har INTE funderat fardigt pa det annu, kommer jag pa nagot sager jag till…!

Sen funderar jag ocksa pa vad jag ska gora med den har bloggen. Jag har inte sjalv gillat vad den utvecklats till pa sistone, kanske sista halvaret eller sa. Vet inte om det ar nagot som bara jag lagt marke till eller om det varit uppenbart for alla, men fram brutalarlighet och ”empowerment” tycker jag att bloggen mer och mer fatt en ton av syndomtyck och den dar fula fula bitterheten som gjort sig till objuden gast i mina tankar sen en tid tillbaka. Det, och sa en ytlighet jag inte heller gillar.

Men sen var det ju den dar Ulla, forstas.

Fulkommentaren jag fick precis fore semestern angrep just den slags inlagg jag sjalv tycker om att skriva, och lasa – fast det ar inte sa ofta jag hittar dem hos andra. Tyvarr, fast jag forstar ju varfor. Och den gjorde det uppenbart for mig att jag egentligen bara har tva val:

Antingen skriver jag den slags blogg jag vill skriva, och accepterar att bloggen darmed blir en blotta, en oppen sarbarhet inpa bara skinnet och alla mina manskliga skavanker – for att det ar det enda satt att skriva blogg som jag sjalv tycker ar meningsfullt. Och idealistiskt sett vet jag att det ar har jag vill befinna mig, det ar det har jag star for – jag vet bara inte om jag ar beredd att ta stryket som kommer pa kopet. Samtidigt ar det ju ocksa ett satt att leva som jag lar – och inte lata Ullorna vinna.

Eller sa far jag skriva en blogg som blir en putsad fasad, ett varumarke med mitt ansikte pa – ett utvalt innehall, baserat pa vad jag vill/vagar/anser strategiskt riktigt att lamna ut. Och en san blogg skulle jag sjalv inte vilja lasa. Eller sta for. Och det ar ju ocksa det som fatt mig att kanna att jag inte varit nojd med bloggen som den varit pa sistone, for att den HAR kants tillrattalagd, strategiskt censurerad och tillputsad.

***

Sen funderar jag givetvis ocksa pa annat an bloggen. Ett genomgaende tema ar det gamla hederliga ”gor vad du tanker istallet for att tanka vad du ska gora” – min standiga akilleshal. I vanlig ordning fylls mitt huvud av ideer nar jag ar borta och kan anvanda huvudet at egna tankar under ledigheten, impulser, uppslag, drivkrafter och kreativa lustar. Och jag lever i den dar stormen av allt jag vill gora, njuter av kicken jag far av det kreativa adrenalinet (seriost – vem tusan behover knark?)… och sen blir det liksom inte mer.

Jag har tankt en hel del pa sistone, inte bara pa semestern, pa hur det dar paverkar mig. Pa hur det faktiskt bryter ner den sjalvkansla jag anda agnat sa mycket kraft at att bygga upp. Sa att jag blir kanslig for Ullorna. Sa att troskeln att ge mig pa nasta projekt blir annu hogre – och darmed undergraver sjalvkanslan ytterligare. En nedatgaende spiral.

Det dar ar en annan sak jag maste gora nagot at.Kan inte lata det ga langre nedat och omintetgora det arbete jag redan lagt ner. Men det innebar att jag maste flytta ut mer i varlden utanfor mitt huvud – trots att jag trivs sa bra i mitt huvud, i det dar kreativa adrenalinhavet. Det blir kanske en slags andlig avgiftning, om man ser det krasst.

Naval – jag tanker, alltsa ar jag. Nu ar det semester och semestern ar till for tankearbete. Nar jag kommer tillbaka till verkligheten maste jag aterga till arbetet – pa flera plan.  Och ha hittat ett bra satt att gora det pa.

Men nu – ater till det analoga strandlivet!

Snart tystnar musiken…

…eller åtminstone bloggpratet – för en liten stund. Jag får se om jag grejar kontantkort under semestern och fortsätter förpesta cyberrymden med mitt ordbajseri – eller om jag helt enkelt struntar i det. En liten stunds nedkoppling överlever väl till och med jag….!

Så på återseende, kära läsare. Gör inget som jag skulle ha gjort, så ses vi när vi råkas igen!

Rafflande Bloggywood-thriller: The Ulla Incident

Jag har tänkt en del på Ulla-incidenten igårkväll. Den gör mig lite sorgsen. Inte för att jag egentligen bryr mig så våldsamt mycket om vad anonyma troll häver ur sig, men för att det är så typiskt. Stavar Ulla (eller vad hon nu hette) vore tragisk nog om hon vore ensam i sitt slag – som dömer snabbt och envist håller fast vid sitt eget perspektiv som den enda möjliga verklighetstolkningen.

Och det är just det – snarheten att döma någon, ohörd. Hur svårt är det att fråga? ”Men hörduduru, vad menar du med det här egentligen?” Vad är det som gör att man hellre utgår från att det finns ont uppsåt i allt vi inte förstår? Jag tror att just Ullas kommentar har mer att säga om henne än om mig, men samtidigt vet jag ju hur långt det kan gå, hur djupt in i kött och själ en fördömande stämpel bränns, och hur fullkomligt omöjligt det är att få en struts att erkänna när den gjort fel.

Det är så lätt att peka finger, döma ut, stänga dörren och vända ryggen till. Det är så lätt – som att sticka huvudet i mjuk och varm sand.

Det krävs långt mer av den som vågar stå kvar, vända och vrida på situationen och försöka fånga ett annat perspektiv än sitt eget. Det krävs mod. Dels modet att utmana sig själv, riskera att upptäcka att felet, eller ansvaret, faktiskt ÄR mitt. Dels modet att gå ensam i skogen. Strutsarselskogen.

***

Det enda i Ullas kommentar som faktiskt gör mig ledsen är hennes antydan att min blogg skulle handla om att tala om för folk hur man ska vara för att vara en ”bra” människa.

För det första: Jag är ingen übermensch, tror mig inte vara det och har aldrig påstått mig vara det.

För det andra: Vad Himmel & Ord handlar om är mina personliga reflektioner kring hur världen fungerar, hur vi människor agerar med och mot varandra i olika situationer, och hur det påverkar oss – som grupp, som art, som socialt samhälle. Jag skriver om personlig utveckling därför att jag är intresserad och fascinerad av individens roll i samhället, kulturen och den täta djungeln av normer vi bygger upp omkring oss.

Min personliga åsikt om kulturen vi lever i är att den lämnar alltför litet utrymme för individ och personlighet. Trots att det är vi som skapar den! För mig är personlig utveckling en fråga om att skaffa sig det utrymmet. Ta sig rum att vara den man är.

(Dessutom rymmer Himmel & Ord en hel del svammel om ingenting särskilt, men det hör kanske inte hit.)

För det tredje: Punkt två förändrar på intet vis punkt ett. Jag ÄR ingen übermensch. Jag har inte uppnått Den Personliga Utvecklingens Nirvana, och befinner mig troligtvis lika långt därifrån som alla andra. Men jag försöker. Att fundera, reflektera och försöka hitta nya perspektiv är mitt sätt försöka utvecklas, lära mig något. Ditt sätt kanske ser annorlunda ut – det lägger jag mig inte i.

För det fjärde: Jag har inga svar. Det jag skriver här kan snarare uppfattas som frågor och obeprövade hypoteser. Däremot anser jag – precis som de flesta forskare och vetenskapsmän – att tricket ligger inte i att finna svar, utan i konsten att ställa rätt frågor, frågor som leder vidare. Och det är det jag strävar efter här, på mitt sätt och ur mitt perspektiv.

För det femte: Ja, jag är medveten om att Ulla heter något helt annat i verkligheten.

NU förstår jag

Signaturen Rimmar Ulla (!) kommenterade med stor indignation mitt förra inlägg. Jag förstod uppriktigt sagt ingenting. På Ica gick det upp ett Liljeholmens.

Ulla måste ha trott att inbjudan jag skrev om i förra inlägget kom från en gammal klasskamrat, och då kan jag faktiskt hålla med om att det vore oförskämt att skriva som jag gjorde. Nu VET ju alla som känner mig att jag aldrig skulle skriva något sådant om en enskild person, och att som Ulla döma min hela människosyn på så lösa grunder torde säga mer om Ulla än om mig.

Men, för att rentvå mitt namn kan jag meddela att inbjudan kom från företaget BaraBamba, vars affärsidé är att fixa återträffar med billigt käk för dyra pengar (och med taffligt skrivna inbjudningsbrev).

OK så, Ulla?

Plötsligt händer det: Om nålar i webbhöstacken

I förra veckan skrev jag en eldfängt argumentativ kommentar någonstans på nätet. Jag slumpade mig in på något obskyrt sökord, skrev min mening och gick vidare. Efteråt slog det mig att jag kanske borde ha lagt på minnet var det var det var, så jag i sann ”socialmedial” (hm – spännande ordvridning, den får vi djupanalysera någon gång!) anda kunnat återkomma och debattera vidare.

Men sen tänker jag att det kanske fanns en mening med att jag klev in i den församlade gruppen linjära ryggdunkare, lämnade mitt avtryck och seglade vidare i förvissningen att ”my work here is done”. Ibland är ens uppgift inte att bygga huset, ibland är uppgiften helt enkelt att så fröet till ett träd som får växa upp utanför husets fönster.

För att göra en lång historia kort: Mitt svar gick ut på att jag tilltalas av gränslöshet. En bottenlös brunn av kunskap, historia, kultur, tankar och idéer – fri att ösa ur, utan att riskera nå den där frustrerande punkten där man skönjer slutet, där nyfikenheten inte längre riktigt räcker till för att driva vidare. När man kan det mesta, har sett det man har lust att se. Det jag söker, det jag drivs av, är känslan av att hur mycket jag än lär mig, kommer det alltid att finnas fler frågor, nya perspektiv, andra vinklar att undersöka. Det tar inte slut.

Och antagligen är det därför jag fascineras av internet också. För webben tar inte heller slut, det har ingen bortre gräns – även om några velat skoja om det, förstås. (Å andra sidan finns det ju dårfinkar i kölvattnet kring fysikforskningen också – sådana som vill påstå att universum är ändligt och människans förstånd övergår universums räckvidd. Jo tjena…!)

Internet är obegränsat, och däri ligger tjusningen – för mig. Varje dag hittar jag något nytt, lär mig något nytt, inspireras till en ny tanke som spirat ur en tanke som någon annan haft, och låtit mig och andra ta del av. Den här veckan har jag funnit inte bara en utan två nya bloggar som inspirerar och fascinerar. Två vitt skilda bloggar som jag skulle vilja ta med mig till stranden, läsa långsamt och inspireras till egna tankar av.

Först ut är Judith – Judith vars logotyp-film jag länkade till tidigare idag. Hon skriver bloggen Internetionalisering, som handlar om några av mina favoritsaker: Internet, webb 2.0 och kreativitet. Och hon skriver om kreativitet så som jag en gång hade ambition att skriva. Jag tappade bort den ambitionen någonstans på vägen, jag har saknat den, och att hitta Judiths blogg var som att hitta en kompass att orientera sig tillbaka till den med.

Den andra bloggen som jag vill visa er ikväll är Kaffepaus. Namnet till trots vet jag inte om Kaffepaus är den slags blogg jag vill läsa över en fika. Snarare är det en blogg med texter och tankar jag vill läsa när mitt sinne är uttråkat, understimulerat, längtar efter exercis. Jag är ganska övertygad om att Johan, som skriver Kaffepaus, och jag tänker och tycker olika om mycket. Det är ingen nackdel. Tvärtom.

Himmel&Ord på 140 tecken

Jag såg egentligen det här redan i början av sommaren och tyckte att det var ett roligt projekt.

”Tweet me a brief and I will design a logotype for free”

För det första är ju idén så… BRA! Roligt upplägg, social webb när den är som bäst och ger uppmärksamhet och intresse för både designern Tomas Seo och hans ”kunder”. Alla vinner, och vi som står brevid och tittar på har roligt vi också.

För resultaten av Tomas kampanj poppa upp lite varstans – och framför allt filmerna om hur logotyperna kommer till. De är otroligt sevärda och inspirerande, även för oss som inte jobbar med design på någon hög nivå. Rekommenderas! Det här är en av mina personliga favoriter.

Sen fick jag också en dos inspiration av utmaningen i sig. ”Tweet me a brief”. En tweet är 140 tecken. Hur presenterar du dig själv, ditt varumärke, din webbplats eller ditt företag med 140 tecken? Och med vilken film- eller TV-karaktär som referens…?

Jag har grunnat lite på det, inte ägnat eoner av tid åt det, det måste jag erkänna, men jag har funderat lite. Till slut fick jag ihop den här tweeten:

Brief: A logo for personal blog/brand Himmel&Ord, which is about writings, thoughts and creativity. Inspiration: Bruce Almighty. #logotypse

Jag missade hela bild/form/foto-biten, det retar mig lite. Sabla brådsla att trycka på send. Men annars känns det rätt jag faktiskt. Är särskilt nöjd med referensen till Bruce Almighty: komplett galen, snäll (åtminstone innerst inne), men ibland blir det lite mycket. Ja – ungefär så!

Men du då? Hur skulle du sammanfatta dig själv, din blogg eller ditt ”varumärke” i någon mening, på 140 tecken? Kom igen, jag vill höra!

Sökord = digitala bananskal?

Det är lite synd att inte wordpress-statistikens förteckning av inkommande sökord kommer i länkform. Det är så ofta folk snubblar in hit på de mest intrikata sökord. Igår hamnade någon här på sökordet ”fumlig”. Var tusan hamnade den arme stackaren då?

(Jag vet faktiskt var – här. Vilket var trevligt eftersom jag själv hade glömt bort den där boken, men nu blev sugen på den igen. Mina försök till art-journaling går ”sådär” kan man lugnt konstatera, jag skulle behöva lite inspiration av det fumligare slaget…!)

Helst skulle man ju också vilja kunna följa sådana sökningar baklänges, vart ledde nästa sökord? Vad letade människan efter egentligen?

Så många frågor, så få svar. Det ska tusan vara en nyfiken själ i en värld med så många spännande dörrar överallt. Låsta dörrar med bara ett litet ynkligt nyckelhål att kika genom.

(Och ja, jag inser också att det i praktiken är en Herrans nåd att inte alla dörrar står på vid gavel hela tiden, för då skulle jag nog snart vara inlåst i ett madrasserat rum, iförd kofta med knäppning i ryggen. Men ändå…)

För övrigt har Michael Jackson legat i topp bland sökord folk hittar hit på. Vilket väl är lite synd, för vad de än letat efter – discografi, skandaler eller fandom – så finns den knappast här. (Och hur tålmodiga de arma sökarna varit som hittat hit den vägen vet jag inte – jag lyckas inte..!)

Storebrors sista vals?

Häromdagen fick vi besked om att en viktig chefstjänst i den nya organisationen var tillsatt – och namnet på vår blivande chef. Så vad gör man? Man googlar – givetvis!

Förnamn + efternamn + nuvarande arbetsgivare, et voilà! Fram kommer bilder, uttalanden i media och så den verkliga guldådern: ett blogginlägg från en medarbetare som citerar och analyserar en intern artikel som vår blivande chef skrivit. Det tog mig ungefär 20 sekunder att skumläsa artikeln, bedöma den intressant och distribuera länken till mina kollegor.

Reaktionen? Först kommenterade ingen att de sett länken, och när jag frågade hade alla läst den och höll med om att det var positivt med en chef som verkar våga sticka ut hakan och säga kontroversiella saker.

Men det de verkligen reagerat på var att en medarbetare ÖPPET kunde blogga om sin arbetsplats. Med namn och allt!

”På min gamla arbetsplats skulle ingen ha kunnat blogga så utan att få en tillsägelse” sa en. Och det fick mig att börja fundera.

Jag kan inte, ens om jag försöker, sätta mig i chefers och ledares positioner, om de väljer att se en bloggande medarbetare som ett hot – tvärtom. Vilken oerhörd tillgång! En gratis temperaturmätare på den egna organisationen – varumärkets sanna kärna!

Även om det som skrivs skulle vara kritiskt och negativt, så hjälper det inte att hyscha och tysta ner, eller låtsas om ingenting. Kritik, ilska och frustration kommer inte ur ingenting, utan är klara signaler på att någonstans finns något som inte är bra – en konflikt, ett missförstånd, människor som upplever sig marginaliserade och osedda…

Lösningen heter inte kontroll och maktutövning. Lösningen är att reda ut problemet, och glädjas åt att man fick kännedom om missnöjet det medan det ännu var hanterbart.

Även när det gäller att bygga ett yttre varumärke finns det ingenting som kan överträffa en öppen dialog eller ett äkta möte. Ingen copywriter i världen kan skriva en tagline eller en slogan mer kraftfull än en ”vanlig dödlig” som skriver från insidan. På gott och ont, DÄR skapas varumärket. Ovärderligt. En möjlighet att skapa närhet, trovärdighet och relation till kunderna – och det vill man skrämma bort och tysta…?

”Men hur kan vi kontrollera bloggarna, de skriver ju vad de vill och inte vad vi vill…?”

Den frågan kom faktiskt upp på ett sociala medier-seminarium jag var på för några veckor sedan. Jag tror att kontrollbehovet hör gamla tider till, att variablerna, kanalerna och möjligheterna i framtiden kommer att bli alltför talrika och komplexa att någon ens ska tänka tanken att försöka kontrollera.

Och tricket är att det inte går att kontrollera bloggarna. Lika lite som det går att kontrollera varumärket, eller att ljuga ihop ett snitsigt varumärke om man inte också lever upp till det – i varje andetag, varje handling och varje ord. Varumärket uppstår inte kontrollerat, i enlighet med våra strategiska planer och anvisningar – utan snarast där vi minst anar det.

Och DET är magin med modern varumärkesstrategi – att våga släppa kontrollen. Låta organisationen, människorna och budskapet vara och leva varumärket. Därför att allt vi gör kommunicerar – och det är det enda vi behöver veta.

Det sättet att jobba med kommunikation och varumärkesstrategi är ingen quick fix, snarare en ”gör-om-gör-rätt”-strategi. Att man går tillbaka till kärnan – vanligtvis den inre organisationen (vad säger medarbetarna egentligen – när ingen kontrollerar dem eller skrämmer dem med ”tillsägelser” eller hot om repressalier?), och söker fram företagets verkliga själ.

Jag blir lite tung om hjärtat varje gång det där resonemanget dyker upp – att det är farligt och förbjudet att blogga, att man ska hålla sina åsikter för sig själv, nicka medhåll när cheferna tittar och hålla tand för tunga om vad man egentligen tycker. Vilken slags chefer föredrar sådana medarbetare och en sådan kultur?

”Arbetsgivarna kollar dig på Facebook”. ”Bloggare fick sparken”. Skrämselrubrikerna har duggat tätt under de senaste åren, rubriker om makt som vill kontrollera, tysta, begränsa. ”Passa dig noga, för storebror ser dig!”

Ja, det är möjligt att storebrorsan ännu försöker bevaka, med stränga tillrop och bister uppsyn. Men kanske kommer nu nya tider, och med dem nya spelregler som låter de många rösternas kör ljuda högt över världens alla storebrorsor med kontrollbehov.

Huga!

Idag har jag bokat webbhotell!

Binero är nästan larvigt billiga just nu – 16:- i månaden var inte mycket att tjafsa om, tänkte jag och impulsbeställde. Eller ja, impuls och impuls – med tanke på att min domän varit parkerad i snart tre år, så var väl det kanske en sanning med modifikation.

Hursomhelst. Nu ska jag alltså bli WordPress-proffs på riktigt. Det ni!

Åkej, vem var det?

Vem av er nominerade mig (eller rättare sagt bloggen Himmel & Ord, fast gränsen däremellan blir bara alltmer otydlig) till den eminenta omröstningen ”Sveriges mest underskattade blogg”? Jag tackar, bugar och bockar – och fick raskt en ny blogg att lägga till min egen lista: Omröstningsvärdens egen, som är ny för mig, men har ett behagligt lågmält språk och på något sätt känns… tillbakalutad.

Lite typiskt att jag inte hängt med tidigare, jag kan tänka mig flera bloggar jag hade velat nominera…

För övrigt tycker jag att upplägget är spännande – att söka fram de små bloggarna som en liten skara läser och återkommer till. (Att jag befinner mig i den skaran är källa till ännu rodnande örsnibbar, men jag bortser från det en liten stund – för att fundera kring bloggvärlden i sig.) Jag förstod egentligen aldrig grejen med Stora bloggpriset eller vad det hette, som Aftonbladet instiftade. Det blev ett kändisjippo, om än med en ny sorts kändisar. Men magin med bloggvärlden är inte några utvalda punkter i bloggosfären, utan nätverket som binder samman alla dessa bloggar till en helhet. En stor mingelfest som pågår hela tiden och överallt.

Sveriges mest underskattade blogg, vilken nu det är (jag ska ta mig tid att gå genom länkarna i omröstningen när jag inte håller på att däcka av trötthet, just nu gör jag ingen blogg rättvisa, hur bra den än är…) Men hur underskattad, marginaliserad och bortglömd den än är, så representerar den någons syn på världen, ett perspektiv som kan berika ditt – och mitt. Det är det som är så häftigt. Alla vet att samtal och dialog berikar, ”vidgar vyerna” och gör världen en liten smula mindre. Och nu – nu kan vi samtala och föra dialoger med människor vi aldrig skulle ha funnit, om det inte vore för nätet. Även de mest underskattade röster kan göra sig hörda.

Det är det som är spännande med sociala medier, om du frågar mig. Varumärkesstrategi och omvärldsbevakning och sånt i all ära, men det häftigaste är ändå nätverket av länkar. Rudolf på Disruptive Media skrev om detta – förvisso ur ett helt annat perspektiv, men just här reflekterar jag över det han skriver om länkar:

”Det finns en kommunikativ infrastruktur på nätet, tillgänglig för varje individ /…/. Centralt i denna infrastruktur är länken. Uppfinningen “hyperlänk” är lika stor som elden, hjulet eller staden. Hyperlänken är blodet som pumpas genom det hjärta vi kallar nätet. Detta hjärta har inte de mänskliga begränsningarna utan när hyperlänkarna flödar, pumpar hjärtat bara fortare. Det har inte en maxpuls som mitt hjärta. Hyperlänken är central i de förändringarna som sker.” (Jag har kommaterat lite i citatet. Är man språknörd så är man…)

Jag använder sällan ordet blogga som verb. Jag brukar säga att jag ”skriver blogg”. Och jag tänker nu att det också är två olika saker. För att skriva blogg är att bara skriva, utnyttja möjligheten att publicera sig själv, och kanske nå ut med någon slags budskap – envägskommunikation. Men att blogga handlar egentligen lika mycket om att läsa blogg, följa diskussioner och reflektera kring vad andra skriver. Det roligaste med att läsa blogg är ju att se vad bloggaren läst, hittat  och utvecklat egna resonemang kring.

Så – jag är böjd att hålla med. Länkar är den sociala webbens livsblod – och jag ska bli bättre på att blogga, även om jag tycker att det är ett fånigt verb…

Hursomhelst – vem som än nominerade den här bloggen: Tack! Det värmde mitt ordlekande hjärta enormt, i en tid då begreppet ”bloggtorka” annars ligger nära till hands. Den nomineringen kan jag leva på länge!

Storstädning pågår

Mot såväl rekommendationer som bättre vetande gav jag mig på att strukturera om Himmel & Ords kategoristruktur igår. Jag vill ha kategorier som betyder något – de gamla var meningslösa till och med för mig, eftersom de kommit till slumpvis och hipp som happ och utan vare sig eftertanke eller helhetssyn. Så slarvigt av mig!

Nackdelen med att ha gett mig på detta hästarbete är att jag nu har 858 inlägg kategoriserade som svammel – och även om många nog skulle hålla med om det, så anser nog jag att det finns mycket godis i den surven som jag vill ta vara på. Att jag ska sitta och indexera om 858 inlägg kommer dock inte att hända – men jag tänkte försöka orka surfa genom dem och leta fram de väsentligaste och bästa inläggen och indexera om dem. Jag tänker att jag kanske kan komma ner i 800 okategoriserade svammel-inlägg…!

Och så kanske jag rent av kan göra klart sidan Himmel & Ords guldkorn också, den har varit ”under construction” alldeles för länge redan.

Jag inser att kategorierna existerar enbart för min egen skull – men det är också för min egen skull jag städar. 15-20 slumpvis överlappande rubriker att sortera inlägg under rubbar mina cirklar. Ordnung muss sein. Så – nu städar jag!

Don’t spread yourself too thin!

Det är lite tyst härifrån, jag medger det. Från djupsinniga funderingar på hur jag skulle organisera alla mina högar och travar av inlägg, till denna återkommande tystnad – vad har hänt?

Inte så mycket som man skulle kunna tro faktiskt.

Jag började fundera på vad jag egentligen vill fylla bloggen med, vilken slags blogg jag vill att det här ska vara. Och kom fram till att jag vill skriva en blogg om livet, sett från mitt huvud. En personlig blogg, men utan vardagsdravlet om vad jag åt till frukost, vad jag har på mig (och var jag köpt kläderna) eller vem jag håller på i Robinson.

Dagens rätt och dagens fel och dagens outfit och dagens ord och dagens whatever – det kan andra bloggare ägna sig åt. Jag har tröttnat lite på att ödsla tid på inlägg jag ändå inte blir nöjd med. (Det kan komma ”fulblogg”-inlägg framöver också, jag är ju inte mer än människa – men jag tror att det slentrianmässiga ivägslängandet av ord bara för att ”Bloggen Skall Uppdateras, it’s a dirty work but someone’s got to do it”…

Nej. Det finns sätt att skriva korta vardagsbetraktelser så att de får något slags… verbalt mervärde. Den sortens fulbloggande kan jag tänka mig att ägna mig åt. Ibland.

I min statistik ser jag att människor så gott som dagligen googlar sig in hit – på just de ämnen jag vill att folk ska läsa här. Psykologi, gruppdynamik (även om jag tyvärr inte har skrivit något seriöst om det – än), självkänsla, drivkrafter, vippdockor och

INFP är också ett vanligt sökord. Dessutom testade jag själv att googla INFP på svenska häromdagen, då kommer mitt långa inlägg om min Myers-Briggsprofil upp på första träffsidan. Det är inte så illa pinkat av en pyttebloggare i den stora webbvärlden, som ALDRIG pingar (för att jag inte vet hur jag lägger in autoping, och jag glömmer bort att göra det manuellt, helt enkelt!), och inte vet särskilt mycket om sökmotoroptimering.

Det är sånt jag vill att Himmel & Ord ska förknippas med. Fluffiga saker som syndomtyck, jante och andra vilt bildligt beskrivna livs- och tillvarobeskrivningar som jag ägnat mig åt här.

Just nu kretsar mina tankar mycket kring linjärt kontra icke-linjärt. Inte inom matematiken – någon slags insikt om mina begränsningar har jag faktiskt – utan inom mänskliga perspektiv och sätt att uppfatta ”verkligheten”. Jag har som sagt varit inne på de banorna förut, och nu rör jag mig där igen.

Kanske blir det temat för nästa fluffiga inlägg här. Kanske blir det något helt annat. Fluffigt lär det bli i alla fall.

Stay tuned!

Stiltje råder…

…tyst det är i bloggen, tyyyyst iiiii blooooggeeeen…! *sjunger hellre än bra, läsarna håller för öronen*

Det har känts trist att blogga ett tag, inspirationen tryter och jag har ingenting att säga. Men så de senaste dagarna har jag läst lite mer blogg – och se, då kommer inspirationen igen. Och tja, det är ju logiskt. Hur var det det hette nu igen – so-cia-la medier. Jorå. Det bygger ju på att man ska vara social och inspireras av varandra, diskutera genom blogginläggen, visa åsikter, perspektiv och visioner. Det är ju då det blir roligt, då det blir spännande, då det blir nyskapande.

Glömde visst bort det ett tag. Dags att komma på det igen, känner jag.

Återigen infinner sig funderingarna på vad den här bloggen egentligen ska handla om, lusten att styra upp – strukturera mera. Samtidigt som jag inser att det är som någon sa angående mina funderingar på att ändra inläggskategoriseringen – att få läsare bryr sig om sånt där, och att kategoriseringen mest är för ens egen räkning – så känner jag att jag vill definiera. Vad handlar Himmel & Ord om egentligen? Allt mellan Himmel & Ord – men vad betyder det då?

(Vad tycker du förresten? Vad handlar Himmel & Ord om? Om du skulle beskriva den för någon – som en rekommendation eller en ”nej, läs för fan inte den bloggen” – vad skulle du säga då? En mening – kom igen nu!)

Sedan igår eftermiddags funderar jag överhuvudtaget mycket på struktur kontra kreativ frihet – var går gränsen egentligen? Eller gräns – jag tror att det handlar om en balans, en individuellt avvägd balans, där min tyngdpunkt ligger på en punkt längs spektrat, och din kanske någon annanstans.

Men alla behöver något mått av båda delar. Stor frihet och lite struktur – eller ordentligt uppstrukturerat med en liten guldkant av kreativt handlingsutrymme. Behoven är olika, men de viktiga är att de mappas med individen, inte med normen. ”Såhär gör vi i vår organisation, i vår värld fungerar det såhär!”-[infoga myndig basröst här]-tricket funkar inte. Inte i den riktiga världen. På pappret kan det nog utgöra en prydlig modell.

Men kan vi slå fast det en gång för alla – ju prydligare en modell är på pappret, desto mindre förankring i verkligheten har den. För att funka på riktiga människor i riktiga situationer måste den vara löst skissad med många linjer och många pilar hit och dit, representerande människors egenheter, drivkrafter, talanger, intressen och andra mänskliga faktorer. Lite modell Kurt Olsson-skiss. DÅ tror jag att modellen faktiskt har med verkligheten att göra – fast den inte ser så prydlig ut. Sen när är verkligheten ”prydlig”?

Men alltså. Hur strukturerar man allt mellan Himmel & Ord? Jag funderar på den här grovstrukturen: Personligt, Marknadsmässigt, Fluffigt och Kreativt.

Personligt – borde egentligen stå sist – för det är en övrigt punkt. Mymlan kallar det för ”fulblogg”… Eller, hon HAR gjort det, men nu hittar jag inga såna inlägg, så hon kanske strukturerat om. (UTAN att skriva om det?! *teatralisk flämtning*)

Marknadsmässigt – kanske får heta yrkesmässigt, eller något helt annat. Men det är vad det handlar om. Yrkesmässiga funderingar, teorier, experiment och erfarenheter.

Fluffigt – ja, det är ju mina personliga favoritinlägg, de där som ingen någonsin kommenterar för att de är sju kilometer långa och fullkomligt obegripliga, om fåtöljer och tapeter och annat filosofiskt dravel. Fluff måste Himmel & Ord ha – det är väl det som står för det himmelska, i bildlig mening!

Kreativt – nu har jag ju flyttat ut scrapinläggen till Skaparlust, men foto-delen ligger kvar. Och ibland skriver jag ju diverse fluffiga tankar om kreativitet också. Bara en sån sak.

Men hjälp mig att tänka nu, brukar jag skriva något som inte alls passar in i dessa fyra huvudkategorier (underkategorier kommer förstås)? Vad har jag glömt?

Hur gör man…?

Fråga #1:
Okej, så jag har bestämt mig för att jag behöver organisera om i bloggen. Jag har ett gytter av kategorier jag inte hittar bland och ordnade i ett system Gud glömde. Logik-freaken får spader.

Men… jag passerade 900 inlägg för ett tag sedan. No way att jag orkar gå genom alla dem och indexera om… Hur gör man? Stänger bloggen och börjar om? Tanken finns där – jag har ju en egen domän som ligger och skräpar här nånstans. Fast det känns ju lite överkurs när allt man vill är att städa upp lite omkring sig, göra bloggen mer överblickbar…

Om jag tar bort alla kategorier kommer samtliga inlägg att hamna i en enda stor hög, kallad ”Uncategorized”. Inte så kul, och framför allt inte så strukturerat att det stör. Om jag sedan lägger till de kategorier jag vill ha, kommer framtida inlägg att bli prydligt insorterade i en tjusig struktur (ja, jag ÄR ett freak, jag skämtar inte – det här är viktiga grejer!) – men de gamla ligger fortfarande kvar i en enda stor hög.

Det är lite som att städa genom att raka ihop all skit i en stor hög, lägga en snygg duk på och ställa en krukväxt på toppen. Tänk Kråkan i Mamma Mu-böckerna, för er som har sådana referensramar.

Jag funderar på om jag ska göra en fulvariant – för att Jenny ska ägna tid åt att gå genom och indexera om 900 inlägg… det kommer inte att hända, punkt slut. Fulvarianten går ut på att städa ihop högen, lägga på duken och krukväxten, och sen leta fram de viktigaste inläggen och indexera om dem – och lämna svammelinläggen åt sitt öde. Dem lär ju ingen någonsin leta efter ändå. Framtida svammel indexeras till härför avsedd kategori, men de gamla får ligga.

Är det realistiskt att tro att jag ska orka göra den genomgången…?

Fråga #2:
Apropå domäner finns det en jag vill ha. Den är upptagen (men inaktiv) idag, och jag har via .se mejlat killen som reggat den för att fråga om han kan tänka sig att släppa den. Han svarar inte, men domänen gapar lika fullt tom – och i sommar går registrationen ut. Finns det något sätt för mig att säkerställa/öka oddsen för att kunna norpa domänen när den blir ”ledig”, och inte riskera att förlora den till någon annan… Förutom att ställa väckarklockan på 00.01 den natt domänregistrationen går ut?

Jag vill VÄLDIGT gärna ha den där domänen, har SÅ trevliga planer för den…

Tips och idéer emottages tacksamt!

En lång svans av närvaro

Orden vill visst inte hitta tillbaka till mig – inte just nu i alla fall.

Så jag roar mig med bilder så länge – och ett och annat ord på annat håll. Inga böcker – tyvärr – men ett och annat mejl.

Att skriva blogg känns då och då lite opersonligt – även när man skriver en personlig blogg som den här (ibland tänker jag lite självkritiskt att ”personlig” är det vänligaste man skan säga om Himmel & Ord.  Och att det mest är täckmantel för en salig röra ostrukturerade, svammeltexter med knäpphändig källförteckning och obefintlig röd tråd… Ibland tänker jag att jag borde skriva en blogg som HANDLAR om något. Något vettigt).

Kommentarerna är uppskattade och får mig ofta, ofta att både le och skratta – eller rent av ger mig uppslag till nya reflektioner och inlägg. Men det är ändå oftast korta små ordmunsbitar, flyktiga som snabba kolhydrater. Innan jag började skriva blogg, skrev jag brev. Långa – inte sällan köpte jag små anteckningsblock, och skrev blocket fullt och skickade iväg hela konkarongen som ett brev. Mycket praktiskt. Jag hade en brevvän som gjorde detsamma – jag har kvar en eller två av hans böcker, det är roliga minnen. Och ganska smickrande att någon gång ha fått följa med i någons innerficka, för att tas fram och få ta del av tankar, infall och händelser – i så realtid som den analoga teknologin nu tillät.

I webbåldern ska allt vara kort.

SMS-kort. Twitter-kort. Uppstrukturerat i tydliga, väl avgränsade och aptitretande munsbitar, anpassade för en förmodat ointresserad publik.

Det ligger på något sätt i den allmänna förutsättningen, att mottagaren är ointresserad, och att jag som sändare därmed måste anpassa och strömlinjeforma mitt budskap så att det slinker fram trots massivt motstånd. Jag tycker det känns som en sådan sorglig grundförutsättning att utgå från. Ointresse. Tvång och lurendrejeri. Kohandel. Blaffigt explosionsformade klistermärken som utropar EXTRAERBJUDANDE! och ONLY FOR YOU MY FRIEND! eller vad man nu tror ska sälja Det Oönskade Budskapet, som sand till beduiner.

Man talar också mycket om ”närvaro”. Att vara Där. På nätet. Twitter. Facebook. Synas i så många RSS-läsare som möjligt.

Jag tänker på en annan slags ”närvaro”. Närvaron att befinna sig Här och Nu, inte på väg eller på språng. Här. Nu. I närvaro – och intresse. I en närvarande situation behöver ingen sälja något, inga braskande reklampuffar som ska locka fram impulser vi senare ska ångra.

I närvaron vaknar intresset. Och intresse skapar närvaro.

Ibland saknar jag det där. Att få åka omkring som ett block i någons innerficka och som sparringpartner i någons funderingsvärld, ta del av tankar och reflektioner – i realtid, fastän filtrerat genom några dagars eller veckors logistikprocess.

Omedelbarheten med internet är häftig och spännande. Men det finns också ett oemotsägligt värde i väntan, tålamod och en närvaro som kräver lite mer. Inte färdigtuggade aptitretare för den förmodat ointresserade, utan äkta närvaro som erbjuder tuggmotstånd och utrymme för egen reflektion.

I min bokhylla står The Long Tail. Förvisso ännu oläst, men grundtanken med boken känner jag till. Inte sälja färdigtuggade munsbitar till de ointresserade massorna, utan hitta de rätta intressenterna för precis det jag vill sälja/säga, på mitt sätt.

Sedär. Det fanns några ord, trots allt (även om jag inte är helt säker på att de hängde ihop riktigt hela vägen…).

Från en gläntad blogg-garderob

Äntligen kväll. Äntligen sitter jag i lugn och ro med en kopp chai, lyssnar på Niclas Strandh i SVT Play och tänker alldeles egna (Ojdå, där lurar en alldeles egen filosofisk diskussion, inser jag. Är det möjligt att ha rakt igenom egna tankar? Hm, let’s not go there – åtminstone inte just nu) tankar.

Andra bloggar skriver mycket om Pirate Bay-rättegången nu. Jag har inte engagerat mig så mycket i det, och är fortfarande kluven så jag tänker fortsätta att låta frågan vila. Däremot har hela rättegångscirkusen en sidoeffekt som jag tycker är desto mer spännande: att bloggsfären (utan -o-) får uppmärksamhet för sin bevakning och debatt kring frågan. Så länge ”bloggar” för de allra flesta människor står för något suspekt nätfenomen främst företrätt av Rosing, Bella, Schulman & Co, känner jag mig förknippad med något jag inte alls vill stå för, när det kryper fram att jag hör till bloggarnas skara. Eftersom jag vet att BlondinBella är det första folk som inte själva skriver/läser blogg tänker när de hör ordet. Jaså, är du sån…?

I diskussionen kring Analogsnobbismen igår kom fenomenet generaliseringar upp. Hela inlägget handlade om att jag blev förbannad när tidningen Språk generaliserade bort hela webben för att det inte ansågs ”fint”. (Inom parentes kan jag säga att jag fortfarande tycker att det är hantverksmässig ynkedom att välja bort ett helt medium, för att det är ”svårt att hitta” de högkvalitativa texterna eller vad som nu än är skälet… Det är faktiskt ingen ursäkt. Inte idag.) Självklart generaliserar jag också, precis som du, precis som alla andra. Generaliseringar är ett högeffektivt verktyg för den sociala människan att handskas med en komplex verklighet. Det skulle vara omöjligt att ta in allt som händer omkring en, analysera alla parametrar omkring sig, notera alla individuella särarter och karaktäristika.

Och just eftersom jag vet att människor gör detta, blir det väsentligt för mig vilka generaliserade föreställningar folk förknippar mig med. Där är jag inte särskilt nöjd med Rosing/Bella/Schulman-bilden, kan jag väl säga. Men för varje medial händelse där de seriösa bloggarna tar en aktiv del, och de traditionella medierna bemödar sig med att skildra också den verkligheten – bjuda in Niclas Strandh till Gomorron Sverige för att prata om hur bloggarna bevakar Pirate Bay-rättegången, exempelvis – växer bilden av de sociala medierna som något som inte kommer att blåsa bort som ett torrt höstlöv.

(En del av mig inser att jag lite åker snålskjuts på den goodwill som skapas i den bevakningen. Samtidigt så handlar väl seriositeten om att veta att skriva om sådant man känner till. Den gången bloggbävningen handlar om kreativitet och skaparlust kommer jag att vara där, var så säkra!)

Min blogg är fullt sökbar, men jag har aldrig promotat den på något annat vis än att jag slänger in kommentarer när jag läser hos andra (dock inga ”hej, läs-min-blogg!”-kommentarer, vanligtvis…!). Ibland funderar jag på att göra det, som ett experiment. Promota järnet, pinga överallt, använda alla trick i boken för att fånga trafik – bara för att se hur det funkar. Om jag bara får igång Fritext-bloggen nån gång, så är tanken att den ska få bli min försökskanin. Om jag törs…

Allt mitt svammel om varumärke för några veckor sedan handlade någonstans under ytan om att övertyga mig själv om att inte vara så förbannat rädd att bli igenkänd och ”avslöjad” som bloggare. Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag är ”rädd” för, ja förutom den snedvridna blogg-stämpeln då förstås – en ”sån där bloggare”… Men vem kan bättre bevisa att den stämpeln är felaktig och inadekvat än jag själv? Tvärtom – det bästa är väl att låta bloggen tala för sig själv.

Ibland försöker jag komma på vad den här bloggen egentligen handlar om. Det har ju varit drösvis med bloggtävlingar på sistone, och där klassificeras bloggarna efter sina teman… politik & samhälle, livsstil, teknik och vad det nu var. Spontant skulle jag vilja placera Himmel & Ord i en kategori med titeln Livsstil – men inte med den innehållsdeklarationen som verkar vara norm… Inredning och prylar och krafs – är det det som är livsstil?

För mig handlar livsstil om att få syn på sig själv och saker man gör – och försöka göra något av det man ser. I mitt fall handlar det ofta om skapande och kreativitet (flödet, eller bristen därpå), personlig utveckling och filosofi. För det är mina… livsstilsglasögon. Det är klart – dina livsstilsglasögon kanske handlar om inredning och matlagning… så det kanske är en logisk klassificering i alla fall. Och Himmel & Ord är bara, i vanlig ordning, en udda fågel som svamlar på om saker som ingen vettig människa går och funderar på… *garvar*

Jag vet inte om jag har någon poäng med det här inlägget. Eller jo, kanske det att jag egentligen går omkring och är lite stolt över min blogghistoria – 8 år i september – och över att vara del av en rätt cool rörelse, när webben gör världen lite mindre. Hur många människor har jag lärt känna tack vare nätet? Hur många vänliga, omtänksamma och tänkvärda ord och tankar utbyter jag med människor jag aldrig skulle ha mött om det inte varit för min blogg (eller deras)? Det har blivit lite inflation i bloggvärlden kan jag tycka, sedan boomen då alla skulle med på det sociala tåget. Det är lätt att man försöker vara överallt, läsa alla, hänga med och inte missa något – och i gengäld räcker man inte riktigt till för att vara riktigt närvarande någonstans. Man är överallt – och ingenstans, på samma gång.

Jag kommenterar inte alla bloggar jag läser varje dag. Inte ens varannan. Men jag försöker se till att när jag gör det, så gör jag det med närvaro och absolut fokus på den människa som skrivit det jag kommenterar – vare sig det är någon jag känner eller någon blogg jag halkat in på för första gången. Jag vet inte vad folk tänker när jag dundrar in i deras blogg och kommenterar som om jag vore barn i huset. Men för mig är det ett sätt att visa närvaro – att inte fråga om lov att vara, vänta på att bli tillfrågad eller ”vederbörligen presenterad” eller någon annan social konstruktion. Du är här, jag är här – let’s talk business.

Ni som vill får så gärna läsa Himmel & Ord i tystnad, det är helt OK med mig. Ingen behöver känna sig tvungen att kommentera. Men tro aldrig någonsin att jag inte är intresserad av att höra vad DU tycker och tänker, för det är jag. Verkligen. Inget skulle göra mig gladare än om folk dundrade in och spred sin närvaro här inne. Det är ju det som gör nätet magiskt!