Den absoluta konsten att vara människa

Orlando: De flesta engelsmän kan inte – vill inte – tala andra språk.
Sasha (dotter till den ryske ambassadören): Hur gör de då för att kommunicera med utlänningar?
Orlando: De talar högre på engelska.

Replikväxlingen är hämtad ur filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs roman med samma namn.

Den handlar om så mycket mer än främlingsmisstänksamhet (jag tror att ordet vi är så förtjusta i idag, främlingsfientlighet, är för snävt avgränsat. ”Nej, jag är då rakt inte främlingsfientlig!” kan vem som helst harmas – men om jag istället frågar om du kanske är en smula misstänksam? Kan du lika tvärsäkert slå ifrån dig då?) i 1600-talssocieteten, utan om den mänskliga/sociala misstänksamheten, rädslan och gränsdragandet inför allt som faller utanför ens egna ramar. Vare sig de ramarna sedan är språkliga, kulturella, kognitiva eller vad som helst.

Jag gör det också. Får en oförstående rynka i pannan inför andra människor, saker de säger och saker de gör. Kan rakt inte begripa hur de kan tänka som de gör, resonera som de gör, agera som de gör. Men rynkan hamnar åtminstone i pannan – inte på näsan. Det är en viss skillnad.

För ärligt talat – hur länge ska vi hålla på och inbilla oss att vi har rätt att definiera varandra? Någon av oss. Av något skäl. Är det inte ganska inskränkt att gå omkring och inbilla oss att någon av oss har rätt att definiera, begränsa eller etikettera någon annan?

Vem fan är du att säga mig hur jag ska vara? Vem fan vore jag att säga det till dig?

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är jag försöker säga, eller om jag har någon klart och tydligt formulerbar poäng med mina tankar. Mer än att jag är trött. Trött på småsinthet, rädsla och så detta infernaliska gränsritande människor håller på med, i tid och otid. Rätt-fel, bra-dåligt, smart-dumt, ja-nej, svart-vitt, vi-dom… Har ni verkligen inget bättre för er? Och framför allt – har ni inget vidare spektrum än så? Ettor och nollor. Av eller på? Jag trodde mänskligheten var smartare än maskinerna, men man ser snart ingen skillnad.

Och jag är trött på människor som gömmer sig bakom förakt och fördömande, i tro att de blir lite bättre, lite hårdare, lite mindre sårbara, om de poängterar hur korkade och svaga och patetiska alla andra är. Trött på att det finns så många som går på det där tramset.

Att vara människa är inte relativt – det är absolut. Ett absolut unikum, det är vad du är. Och jag. Och dom andra. Varenda en. Ingens unikum är relativt någon annans. Visst är det självklart? Egentligen? Men agerar du så? Agerar du verkligen så i förhållande till varje individ du möter? Nej, jag trodde väl inte det.

Det gör antagligen inte jag heller alla gånger – men jag försöker, ärligt och uppriktigt. Men ingenting av allt det jag står för, gör eller säger renderar mig fler pekfingrar, rynkade näsor och nedlåtenhet än detta. Det är det sorgligaste av allt.

***

Filmen – eller boken, fast den har jag i vanlig ordning inte läst – Orlando är för övrigt en rätt intressant skildring av hur en identitet utvecklas. Orlando föds som man, lever i över fyrahundra år utan att åldras, och blir såsmåningom kvinna. ”Same person, nothing’s changed”, konstaterar Tilda Swinton som spelar titelrollen. ”Nothing at all”.

Vända blad

Jag brukar drabbas av en svårartad rastlöshet när jag läst en bok och den plötsligt uppvisar den dåliga smaken att ta slut, just som man börjat komma så väl överens med dess karaktärer. Jag blir irriterad, snopen, känner mig närmast… sviken. Kort sagt – jag gillar inte när böcker tar slut.

För många år sedan läste jag Illusionisten av John Fowles. En sådan bok som litteraturkritikerna formligen vräker lovord över – men hittills har jag aldrig mött någon ”vanlig läsare” som tyckt om den. (Noterar dock att läsaromdömena på Boksidans recension tyder på motsatsen, så det är väl helt enkelt jag som diskuterat den med ”fel” personer . Pappa och min förrförra chef, tror jag att det var, om man ska vara petig!)

Jag gillade den inte heller. Jag läste den, och visst var den välskriven och väl berättad, ett hantverksmässigt skickligt utfört skrivarbete – men om den tyckte jag inte. Ändå har rastlösheten, irritationen och känslan av övergivenhet aldrig varit större än när jag lade just den boken ifrån mig.

Trots att jag kanske snarast borde ha känt tacksamhet att eländet äntligen var över.

Jag funderade lite på det här efter mitt förra inlägg, om NaNo-planeringen. På min längtan att vända blad, lämna bloggen åt sitt öde ett tag, och skriva något helt annat.

Jag tror att den berättelse jag skrivit här (och på mina tidigare bloggadresser) helt enkelt har nått sitt slut. Med växande rastlöshet läser jag (eller skriver, beroende på hur man ser det) på de sista skälvande sidorna i en berättelse som följt med under väldigt lång tid. Jag VET att den snart är slut, jag ser de enstaka sidorna som återstår före den bakre pärmen i boken, och någonstans vaknar en namnlös oro över att nå det där slutet.

Men oro eller ej – så är ju sagan färdigberättad vare sig jag vill det eller ej. Och om jag nu dessutom inte var så förtjust i boken, så vore det väl själva fan om den aldrig tog slut så att jag fick läsa något annat.

Och så är det nog med den här bloggen just nu. En skrivande människa – och det vill jag väl påstå att jag är – kommer alltid att skriva, men då och då måste hon avsluta en berättelse och börja på en ny. Den berättelse jag skrivit på så länge har nått sitt slut. Färdigberättad. Det kommer inga nya ord, inga nya händelser. Allt är sagt, allt är skrivet, allt är reflekterat över. Alla relationer, alla händelser, alla processer är utforskade och ställda på sin dynamiska spets. Vad som än händer nu – är en ny berättelse.

Att avsluta en berättelse och börja på en ny – oavsett om du läser den, skriver den eller lever den – innebär att lämna något man vant sig vid och kasta sig ut i… Ja, vad? Ut i mörkret? Tja. Men det kan ju lika gärna vara ut i ljuset. In i dimman, kanske? Upp i det blå? Ut på luffen? Ut i det okända. För en stund hänger man där. I limbo. Kanske är det det som skrämmer mest, ändå? Det där ögonblicket då man befinner sig i ingenstans, innan en ny berättelse kommer och fångar upp en och tar en med – vidare, bort, hem eller vart man nu är på väg.

Ja, jag tror att det kan vara så. Limbo är värst. Ett ingenting-tillstånd man inte kan påverka är det som skrämmer mest, tomheten mellan berättelser. Då föds instinkten att hålla fast. Fast och hårt vid det man känner till, det man vant sig vid och känner sig trygg med. Inte släppa taget, inte frivilligt gå… in i ljuset? Ut på luffen?

Fast en ny berättelse kommer ju alltid. Så mycket kan man vara säker på. Säkrare än SJ:s tidtabell, kommer det alltid en ny berättelse. Inte alltid den vi ville läsa – eller skriva (eller leva) – men det kommer alltid en och tar en med. Så mycket kan man vara säker på.

Om saker och andra ting

Vråröjningen går sakta framåt. Skrivbordet ser förhållandevis drägligt ut och mitt stora materialskåp är omstrukturerat och prydligt. Pärlattiraljer har burits upp till annan förvaring (observera dock, ni som vet hur jag brukar göra när jag får prylspader – jag har inte sålt grejerna än. Inte den här gången…!), några sopsäckar onödigheter har förpassats till sällare jaktmarker och jag har till och med sorterat genom pappersstashen, åtminstone lite grovt.

Nu ger jag mig på kringflytande persedlar som befolkar ”Övriga utrymmen” – noga räknat bokhyllan. Där hittar jag en låda. En röd tygklädd sak från IKEAs utförsäljning, jag köpte den för att ha att ”gömma fula saker” i, för fula saker har man gott om och att slippa se sådant ger ro i vilket stressat sinne som helst.

Men nu vet jag plötsligt inte vad jag ska ha i lådan. Vilka fula (egentligen menar jag ”stökiga saker”, sådana som bara ÄR överallt, och inte riktigt passar in någon annanstans, saker man behöver kunna trolla fram ibland, men ändå vill slippa se till vardags) saker ska jag ha i den egentligen? Och var ska den stå? Vilken tillgänglighetsnivå ska den ha? Åtkomlig med minsta möjliga ansträngning eller kan jag ha saker ovanpå…? Om jag INTE kan ha saker ovanpå lådan, var ska jag göra av datorfodralet och laptopkudden – dessa hopplöst skrymmande tingestar jag ständigt flyttar runt utan att hitta någon bra plats för.

Och så kan jag inte låta bli att tänka. På alla dessa SAKER.

Det är ganska vanligt att folk idag svarar ”vackra saker” när man frågar vad de är intresserad av. Saker. Vackra saker är jag inte så road av, jag roas av saker jag kan göra saker med. Fast när de gjorda sakerna är gjorda vill jag helst att de ska ta så liten plats som möjligt – eller så ger jag bort dem. Jag blir galen av SAKER.

Men jag tänker på hur SAKER blivit en sån del av vår kultur. Jag slutade för länge, länge sedan att läsa veckotidningar som fick mig att känna mig som en vandrande plånbok, som bara gick omkring och letade efter SAKER att köpa. Ni vet vilka jag menar – i stort sett alla tidningar som riktar sig till kvinnor. Är det inte modeprylar vi ska köpa, så är det skönhetsprylar, inredningsprylar eller köksprylar. Prylar. SAKER.

Och ändå sitter jag här. I ett hav av SAKER. Var kommer de från? Behöver jag dem? Skulle jag sakna dem om jag förpassade dem alla till en sopsäck bound for Hagbytippen?

Jag läser, av flera skäl, Må bra medan du lyckas. Där talar författarna om koncepten Livsbild och Livsupplevelse. Livsupplevelse är enkelt – det handlar om hur man tycker att man har det, här och nu, både generellt och specifikt i olika aspekter av livet. Men Livsbilden är en intressant sak, och lite ny för mig. Coachen jag gick hos för något år sedan var nog inne på det också, men det var inget vi uppehöll oss vid – och jag reflekterade inte mycket över det. Då.

Livsbilden handlar om vad man förväntar sig av livet. Hur man ser framför sig att livet ska vara.

När jag tänker på min livsbild, och försöker formulera den i ord, smyger det ofelbart sig in små ”tja” och ”väl” och ”nog” hela tiden. Jag har, med andra ord, inte en susning om vad jag egentligen förväntar mig, eller ser framför mig. Och hur ska man då kunna komma någon vart i livet?

På sätt och vis är min känsla när jag reser, det där med att jag lämnar all ballast hemma och bara får mig själv med mig, en del av det här. Det är den grund jag bygger på, ekvationens konstant. Vad ska resten bestå av. Ska det vara en massa SAKER överallt? Och vilka SAKER i så fall? Är det penslar eller iPhones vi snackar om? Böcker eller örtifjorton kulörer av cardstock? Senaste kollektionen från MQ eller senaste kollektionen från Basic Grey? (Nu jämför jag äpplen och päron, men jag är inte så himla hemma på klädmärken, så jag antar att jag redan svarat på den där sista…!) Kameraobjektiv eller en betalversion av Scrivener?

Om man inte vet vart man är på väg – hur ska man då kunna veta vilket som är rätt håll?

Jag tror att jag börjar förstå varför jag inte vet vilka saker jag ska välja och vilka jag ska välja bort. Var och en står för EN väg, EN riktning. Jag försöker gå dem allihop, samtidigt, och resultatet blir att jag irrar runt mellan dem, mellan sakerna och vägarna, utan att riktigt kunna välja och följa en en av dem. Jag funderar på om jag alltid varit sådan, eller om det hör till situationen här och nu – och jag vet faktiskt inte riktigt. Antagligen lite både och. En del av splittringen, nyfikenheten och lusten att följa stigar bara för att se vart de leder, och utan att egentligen ha något ärende längs den vägen – hör till det jag tar med mig när jag reser, hör till mig själv. Det går inte att fokusera bort ifrån. Tricket är (kanske) att välja en väg, och följa den här och nu. Samtidigt stänga till dörrarna till de andra vägarna, inte med lås och bom, men bara för att inte distraheras av dem, eller lockas ur kurs av dem. Låta mig nöjas med att de kommer att finnas kvar där när jag kommer tillbaka. Göra en resa i taget.

Och om varje resa börjar med ett steg, så är mitt första steg nu att skapa mig en tydligare ”livsbild”. Vad är det jag vill egentligen? Just nu? Den magiska frågan. Tänk att jag glömde bort det igen.

Rafflande Bloggywood-thriller: The Ulla Incident

Jag har tänkt en del på Ulla-incidenten igårkväll. Den gör mig lite sorgsen. Inte för att jag egentligen bryr mig så våldsamt mycket om vad anonyma troll häver ur sig, men för att det är så typiskt. Stavar Ulla (eller vad hon nu hette) vore tragisk nog om hon vore ensam i sitt slag – som dömer snabbt och envist håller fast vid sitt eget perspektiv som den enda möjliga verklighetstolkningen.

Och det är just det – snarheten att döma någon, ohörd. Hur svårt är det att fråga? ”Men hörduduru, vad menar du med det här egentligen?” Vad är det som gör att man hellre utgår från att det finns ont uppsåt i allt vi inte förstår? Jag tror att just Ullas kommentar har mer att säga om henne än om mig, men samtidigt vet jag ju hur långt det kan gå, hur djupt in i kött och själ en fördömande stämpel bränns, och hur fullkomligt omöjligt det är att få en struts att erkänna när den gjort fel.

Det är så lätt att peka finger, döma ut, stänga dörren och vända ryggen till. Det är så lätt – som att sticka huvudet i mjuk och varm sand.

Det krävs långt mer av den som vågar stå kvar, vända och vrida på situationen och försöka fånga ett annat perspektiv än sitt eget. Det krävs mod. Dels modet att utmana sig själv, riskera att upptäcka att felet, eller ansvaret, faktiskt ÄR mitt. Dels modet att gå ensam i skogen. Strutsarselskogen.

***

Det enda i Ullas kommentar som faktiskt gör mig ledsen är hennes antydan att min blogg skulle handla om att tala om för folk hur man ska vara för att vara en ”bra” människa.

För det första: Jag är ingen übermensch, tror mig inte vara det och har aldrig påstått mig vara det.

För det andra: Vad Himmel & Ord handlar om är mina personliga reflektioner kring hur världen fungerar, hur vi människor agerar med och mot varandra i olika situationer, och hur det påverkar oss – som grupp, som art, som socialt samhälle. Jag skriver om personlig utveckling därför att jag är intresserad och fascinerad av individens roll i samhället, kulturen och den täta djungeln av normer vi bygger upp omkring oss.

Min personliga åsikt om kulturen vi lever i är att den lämnar alltför litet utrymme för individ och personlighet. Trots att det är vi som skapar den! För mig är personlig utveckling en fråga om att skaffa sig det utrymmet. Ta sig rum att vara den man är.

(Dessutom rymmer Himmel & Ord en hel del svammel om ingenting särskilt, men det hör kanske inte hit.)

För det tredje: Punkt två förändrar på intet vis punkt ett. Jag ÄR ingen übermensch. Jag har inte uppnått Den Personliga Utvecklingens Nirvana, och befinner mig troligtvis lika långt därifrån som alla andra. Men jag försöker. Att fundera, reflektera och försöka hitta nya perspektiv är mitt sätt försöka utvecklas, lära mig något. Ditt sätt kanske ser annorlunda ut – det lägger jag mig inte i.

För det fjärde: Jag har inga svar. Det jag skriver här kan snarare uppfattas som frågor och obeprövade hypoteser. Däremot anser jag – precis som de flesta forskare och vetenskapsmän – att tricket ligger inte i att finna svar, utan i konsten att ställa rätt frågor, frågor som leder vidare. Och det är det jag strävar efter här, på mitt sätt och ur mitt perspektiv.

För det femte: Ja, jag är medveten om att Ulla heter något helt annat i verkligheten.

Plötsligt händer det: Om nålar i webbhöstacken

I förra veckan skrev jag en eldfängt argumentativ kommentar någonstans på nätet. Jag slumpade mig in på något obskyrt sökord, skrev min mening och gick vidare. Efteråt slog det mig att jag kanske borde ha lagt på minnet var det var det var, så jag i sann ”socialmedial” (hm – spännande ordvridning, den får vi djupanalysera någon gång!) anda kunnat återkomma och debattera vidare.

Men sen tänker jag att det kanske fanns en mening med att jag klev in i den församlade gruppen linjära ryggdunkare, lämnade mitt avtryck och seglade vidare i förvissningen att ”my work here is done”. Ibland är ens uppgift inte att bygga huset, ibland är uppgiften helt enkelt att så fröet till ett träd som får växa upp utanför husets fönster.

För att göra en lång historia kort: Mitt svar gick ut på att jag tilltalas av gränslöshet. En bottenlös brunn av kunskap, historia, kultur, tankar och idéer – fri att ösa ur, utan att riskera nå den där frustrerande punkten där man skönjer slutet, där nyfikenheten inte längre riktigt räcker till för att driva vidare. När man kan det mesta, har sett det man har lust att se. Det jag söker, det jag drivs av, är känslan av att hur mycket jag än lär mig, kommer det alltid att finnas fler frågor, nya perspektiv, andra vinklar att undersöka. Det tar inte slut.

Och antagligen är det därför jag fascineras av internet också. För webben tar inte heller slut, det har ingen bortre gräns – även om några velat skoja om det, förstås. (Å andra sidan finns det ju dårfinkar i kölvattnet kring fysikforskningen också – sådana som vill påstå att universum är ändligt och människans förstånd övergår universums räckvidd. Jo tjena…!)

Internet är obegränsat, och däri ligger tjusningen – för mig. Varje dag hittar jag något nytt, lär mig något nytt, inspireras till en ny tanke som spirat ur en tanke som någon annan haft, och låtit mig och andra ta del av. Den här veckan har jag funnit inte bara en utan två nya bloggar som inspirerar och fascinerar. Två vitt skilda bloggar som jag skulle vilja ta med mig till stranden, läsa långsamt och inspireras till egna tankar av.

Först ut är Judith – Judith vars logotyp-film jag länkade till tidigare idag. Hon skriver bloggen Internetionalisering, som handlar om några av mina favoritsaker: Internet, webb 2.0 och kreativitet. Och hon skriver om kreativitet så som jag en gång hade ambition att skriva. Jag tappade bort den ambitionen någonstans på vägen, jag har saknat den, och att hitta Judiths blogg var som att hitta en kompass att orientera sig tillbaka till den med.

Den andra bloggen som jag vill visa er ikväll är Kaffepaus. Namnet till trots vet jag inte om Kaffepaus är den slags blogg jag vill läsa över en fika. Snarare är det en blogg med texter och tankar jag vill läsa när mitt sinne är uttråkat, understimulerat, längtar efter exercis. Jag är ganska övertygad om att Johan, som skriver Kaffepaus, och jag tänker och tycker olika om mycket. Det är ingen nackdel. Tvärtom.

Vem är du?

Bloggaren Lokesson (som börjat med popup-reklam på sin sida, ett sabla otyg!) konstaterar att vi tenderar att använda rätt slätstrukna etiketter för att beskriva oss själva. Ålder, kön, yrke, arbetsplats. Här i Stockholm kommer bostadssituation också ganska högt på listan över etiketter vi använder för att berätta vem vi är.

Först, en helt personlig reflektion kring frågeställningen:

Ibland tänker jag att det finns människor som verkar trivas i den sortens klassificering. Som inte problematiserar sin identitet, aldrig analyserar sin personlighet och dess uttryck, aldrig reflekterar över djupare mening än livets cykliska banor (äta-jobba-sova-dö, födas-växa-leva-reproducera-dö, jullov-sportlov-påsklov-mångarödadagarimaj-semester-höstlov, vår-sommar-höst-vinter, Q1-Q2-Q3-Q4,  eller vilken variant som känns rätt).

Och nu menar jag inte detta som någon kritik eller fördomsfull nedvärdering – inte alls. Det jag menar är att det finns människor som inte gör dessa saker av det enkla skälet att de inte verkar ha något behov av det. Vilket givetvis är besynnerligt för oss som evigt irrar runt i själens oändlighet av obesvarade och obesvarbara frågor – men samtidigt fascinerande. Vad gör skillnaden?

Känner alla människor samma otillfredställelse som jag, efter ett möte som inte når bortom den formella ytan, bortom ”Tjena, å vad jobbar du med då?”-nivån? Eller finns det människor som faktiskt inte har något intresse utöver kategoriseringsetiketterna?

Jag tror det. Och jag tror inte att de nödvändigtvis måste vakna upp en dag med ett tomt inre och fråga sig vad fan meningen med alltihop är. Det händer säkert – precis som det gör för oss som redan vid uppvaknandet ägnat en halv livstid åt att försöka förstå.

Frågan är – är de vanligare? De som syntetiserar människor i sin omgivning till summan av de fakta som går att samla in om dem – är de fler än de som glömmer bort sådana fakta i samma stund som informationen hunnit in genom ena örat och ut genom det andra, och istället lägger märke till detaljer som en glimt i ögonvrån och en nästintill omärklig darrning på rösten när någon av etiketterna ifrågasätts eller sätts på prov?

Eller vad är det som gör att vi i princip mangrant använder den sortens klassificering av oss själva? Jag vet inte – vet du?

På en punkt måste jag dock argumentera emot Lokesson:

(Apropå att beskriva sig själv kan man väl rätt snart konstatera att det inte riktigt vore ett blogginlägg av Jenny om jag inte argumenterade mot (eller för, möjligtvis) någonting. Vilka slutsatser man nu ska dra av den saken…)

Han skriver:

”Jag kan komma på tre anledningar till att vi ofta beskriver oss själva på detta vis:
1: Ålder, kön, civilstånd och yrke är de viktigaste punkterna för att beskriva vem vi är.
2: Det är enkelt och konkret att beskriva sigsjälv med ålder, kön och civilstånd.
3: Vi gör det av gammal vana och tradition”

Att ålder, kön, civilstånd och yrke skulle vara de viktigaste frågorna att besvara för att klargöra vem man är kan jag inte hålla med om. Däremot är de antagligen de mest bekväma att besvara. Svaren ligger nära till hands, lämnar inte ut något personligt och kräver ingen nämnvärd eftertanke för att finna svar på. (Min erfarenhet är att de flesta brukar kunna hålla reda på om de är gifta eller ej och ha någorlunda koll på vad de jobbar med – men undantag kan förstås förekomma.)

Jag ser snarare ålder, kön, civilstånd, yrke osv som koordinater på en ”sociogeografisk karta”, och anger någon slags position relativt andra koordinater. Visst kan man dra slutsatser av den här typen av information, men snarare av statistisk art än kvalitativ. Och som människa vill jag nog hellre beskrivas i kvalitativa termer än statistiska.

Men som sagt – det är jag det.

***

Hur skulle jag beskriva mig själv enligt Lokessons utmaning? Här komer ett förslag - den som har en annan bild får gärna kommentera, lägga till eller dra ifrån. Bloggen är ju trots allt ett socialt medium, det är meningen att innehållet ska samproduceras!

Jag är en tänkande (analyserande), skrivande och skapande människa. Jag lever i en hektisk värld av impulser, idéer och tänkbara samband.

Jag drivs av nyfikenhet och ägnar drivkraften åt att samla pusselbitar ur världen omkring mig – men den bild jag sedan pusslar ihop av delarna är min egen. Den icke-linjära förmågan att skapa nya helheter av gamla idéer är både en styrka OCH en utmaning.

Den största svårigheten är att bli tagen på allvar utan att alltid ha linjärt underbyggda argument (orsak-verkan, om-så, osv) som stöd för sina idéer och visioner…! Personligen föredrar jag vision, intuition och känsla för feeling som analysgrund, men det finns ju de som föredrar hårdspecificerade fakta…!

Jag tror att jag många gånger uppfattas som en dubbelnatur. Några kanske beskriver mig som reserverad och tystlåten, andra ser mig som en driven och intensiv person. De som känner mig vet att jag faktiskt är båda delar, en sammansmältning av motsatser.

Lika motsägelsefullt och svårbegripligt som det där kan te sig för andra, lika motsägelsefullt och svårbalanserat kan det stundtals vara att leva med. Men jag har kommit att bli ganska förtjust i den där ”dynamiska spännvidden” – mellan eld och vatten, energi och stillhet. Den är jag. 100 % rent och oförfalskat jag!

Till minne av en reklown-existentialist

Idag står Jan Cederquists dödsannons i DN. Den är stor och inramad med ett tjockt svart sorgband. Den griper tag i mig och skickar mig tio eller elva år tillbaka i tiden, till Berghs reklamskola och ett föredrag Jan höll där. Jag har skrivit om föredraget förut, och det är enda gången jag mötte honom, men det gjorde intryck. Så starkt intryck att jag faktiskt fick tårar i ögonen när jag hörde (via Twitter) att han gått bort.

Jag har en fast övertygelse om att sättet att minnas och levandegöra människor som gått bort, är att bevara det intryck de gjort – oavsett om det handlar om en livslång relation, eller ett sekundsnabbt möte. Om det gjorde intryck så var det äkta, viktigt och så evigt som mänskliga möten kan vara, hur tillfälligt och kortvarigt det än var.

Föredraget varade en timme, möjligen en och en halv. Jag kan inte redogöra för vad han sa eller vad det rent konkret handlade om. Men jag minns känslan, så starkt att jag får gåshud än idag. Hur jag fylldes av inspiration på ett sätt som jag aldrig varit med om förr – knappt senare heller.

Och jag minns att det handlade om mänsklighet. Mänsklighet på ett sätt som var nytt för mig, mänsklighet som något djupt, andligt och närmast magiskt. Jag var då ännu fast i tanken på det mänskliga som en svaghet, en begränsning och ett hinder att övervinna, sätta sig över och minimera. Det skulle dröja många år innan jag helt lyckades kliva ur det perspektivet (vet inte om jag till 100% gjort det ännu, men jag jobbar på det!). Men jag tror att fröet kanske såddes den där dagen, under Jans föredrag.

Därför hisnar det i mig och bränner bakom ögonlocken när jag nu, mer än tio år senare, läser i tidningen att han är borta. För att en timmes föredrag betydde något, och fortfarande betyder något.

Annonsen citerar ett stycke ur boken Slumpen är ingen tillfällighet:

”Vi lever alltså som människor i ett universum vi bara till en liten del kan förstå. Det mesta är fortfarande okänt. Vad är det egentligen vi är med om på resan mellan vaggan och graven? Denna ofantligt märkvärdiga episod vi kallar livet. De flesta tänkande människor undrar väl emellanåt vad det egentligen går ut på. Vem är jag? Vad är meningen med mitt liv? Vad är min roll i universum? Var fanns jag innan jag föddes och vart tar jag vägen när jag dör?”

För de flesta var Jan Cederquist reklammakare, en av de verkligt stora. För mig var han nog snarare existentialist, och kanske den som fick mig att våga bli det också.

Andligt provocerande

Jag tycker verkligen om fenomenet Sommar i P1, det gör jag. Ord som fyller sinnet, med korta musikavbrott då man får tillfälle att syntetisera in sina egna tankegångar i den grund som radioprataren lagt. Men jag får erkänna att det sällan blir av att jag faktiskt lyssnar. Tiden finns inte – och jag har världens skräpigaste iPod som inte låter mig placera podradio för sig och vanlig musik för sig… Ja, det blir helt enkelt inte av.

Glad blir jag därför när jag upptäcker att Newsmill infört en motsvarighet: Sommarskribenterna – en daglig artikel om vitt skilda områden, personliga betraktelser välformulerat nedtecknade av personer som har något att säga. Jag missade starten och har inte hunnit läsa ikapp alla, men de jag har läst har varit både bra och tänkvärda, på ett eller annat sätt.

Men dagens text, den är något alldeles särskilt. Eric Schüldt (som är programledare för ett annat P1-program jag inte lyssnat på) berättar, personligt och utan att värdera, om att vara vuxen och fortfarande tro på magi. Om att fortfarande söka efter de ögonblick då tron flammar upp som en låga inombords, ögonblicken då allt är möjligt.

”Ändå finns en liten, liten skärva av barndomens magi kvar. Det är en enkelt brinnande låga långt inne i mig, gömd, nästan bortglömd. Ibland väcks den till liv. /…/ De gånger lågan flammar upp vill jag stanna i den känslan för alltid. Jag vill glömma all rationalitet. Plötsligt finns magin igen. Den är lika verklig som allt verkligt är verkligt. Allt är glasklart och självklart.”

När jag läser den passagen, då flammar min låga upp. Håren reser sig på mina armar och jag känner dem – alla tio-elva dimensionerna på en gång, som vidöppna dörrar någonstans inom mig. Och jag finner någonstans kraft att för en stund ge fan i att över 40 % av millningarna av artikeln uttrycker ilska. Jag skiter i det och bara är i mitt magiska ögonblick en stund.

(Red: Nu har siffran förvisso sjunkit till 35 %, noterar jag. Det finns hopp om mänskligheten, trots allt!)

Men sen kan jag ändå inte låta bli att fundera. Vad är människor så rädda för egentligen? Vad är det med andra människors tro som provocerar så starkt att man måste gömma sig bakom ilska och fördömande, så fort en annan människas tro på Gud, magi eller vättar i skogen kommer på tal. Bland kommentarerna läser jag kommentarer som likställer tro med fundamentalism och manipulation. Jag noterar också att inlägget fått betydligt färre kommentarer än många andra Newsmill-artiklar. Andlighet är inte viktigt. Almedalen är viktigt. Pirate Bay-affären är viktig. Michael Jackssons testamente är viktiga grejer. (OK, inte just på Newsmill, kanske…!)

Jag har sagt det förr, jag påpekar igen: Att ha en tro är inte synonymt med att ha sålt sin hjärna till en sekt av valfri kaliber. Att ha en tro kan helt enkelt handla om att erkänna sin litenhet inför världen, och låta även det ”osannolika” få rum. Bara så.

För ärligt talat – har du tänkt på vilken fullkomligt osannolik kedja händelser och förutsättningar som resulterat i att vi faktiskt sitter här idag? Förutsättningar för liv lär finnas på många planeter runt om i universum, men bara förutsättningar räcker inte – sen är det en liten, liten osannolik/slumpartad faktor som gör att liv faktiskt uppstår… och utvecklas.

För mig är det en förmäten inställning att tro att mänsklighetens hjärna klarar att omfatta universums och världens hela beskaffenhet, mångdimensionell och omöjlig att empiriskt betrakta i alla sina aspekter. Det är inget fel i att söka kunskap och vidare förståelse, självfallet inte – men sökandet efter kunskap är inte ett ändligt läroprojekt. Mänskligheten kommer aldrig att kunna slå ihop boken och utropa ”NU är jag fullärd! Nu vet jag allt!” – därför att vi lever i en värld som inte har sådana ändliga gränser, inte ens i teorin.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk – men den har sina begränsningar. Den är i stor utsträckning beroende av struktur, gränsdragning och tydlig etikettering för att kunna ta in och processa upplevelsen av sin omvärld – ens en liten del av den. Men strukturen, gränsdragningarna och etiketterna är inte verkliga – de är mänskliga konstruktioner för att förklara, göra hanterbar, den oändliga, kaotiskt ostrukturerade, ständigt expanderande och samtidigt gränslösa värld vi lever i. Konstruktion, mänskligt hantverk – precis som de heliga skrifterna var på sin tid.

Tro handlar om att tro på världen, inte på de dokument som skrivs för att beskriva den.

Jag har länkat in den här filmen förr, men här kompletterar den min teori på ett begripligt sätt. Jag tror att vi, mänskligheten, tryggt kan likna oss själva vid de tvådimensionella invånarna i Flatland, som förmätet tror att vi listat ut hela världen – och skyller vår väns berättelser om en resa till den tredje dimensionen (”upp”) för galenskaper.

Världen rymmer mer än vi har förmåga att ta in, liksom den rymmer mer än Flatlandeserna kan ta in. Så vem kan säga – med säkerhet – att den inte också rymmer såväl gudomlig/andlig närvaro som ett mått magi? Varför så resolut stänga dörrarna och säga att världen är ändlig, punkt slut – bara för att vår förmåga att uppfatta den är ändlig? Och varför är det så provocerande att några av oss håller dörrarna öppna – eller åtminstone väljer att tro att dörrarna finns där?

Thanks for making my point…

Den ende Humanist som reagerat på mitt inlägg om deras snävsynta och skevt vinklade kampanj är Patrik Lindenfors, som inte har något att säga om mina argument kring tro kontra Humanism. Istället nyttjar han helt fräckt kommentarsfältet i min blogg, för att göra reklam för sin ateistbibel för barn!

Seriöst people: Välj inte en nystartad rörelse som vill tala om för dig vad du ska tro och tänka, bara för att du inte känner dig hemma i de gamla.

En snabb googling på Patriks bok ledde mig till en Youtubefilm där han berättar om sin bok, bland annat med orden:

”…att man inte ska tro på någonting det inte finns en bra anledning att tro på.”

Den första fråga som infinner sig är – vem definierar ”en bra anledning”? Det jag läst om Humanisterna (sedan igår, måste erkännas) antyder att Humanismens världsbild i mångt och mycket bygger på vad som är ”vetenskapligt bevisat”.

Under medeltiden påstod vetenskapen att vissa kvinnor stod i förbund med djävulen, och därför måste renas genom eld. Visst har vi – ur mänskligt perspektiv sett – kommit längre i vår forskning idag, men sett ur ett ”universellt” perspektiv tror jag att det är ganska förmätet av oss att inbilla oss att vi begriper just så mycket mer av den oändlighet av universum vi lever i.

Jag tror (!) att vi kan vara ganska säkra på en sak: Om mänskligheten inte förintat sig själva om 2000 år, eller ens om bara 6-700 år, så kommer vår världsbild att se fundamentalt annorlunda ut än den gör idag. Så vilka är vi att begränsa världen baserat på vad vi råkar känna till idag? Och på vilket sätt skiljer det sig från det bibelförfattarna gjorde för 2000 år sedan?

Jag hittar inte den referensen nu (det kan vara så att jag läste det för så länge sedan att jag läste det på papper…!), men jag vet att jag läst någonstans att vetenskapen på sitt sätt är vår tids tro, och forskarna vår tids prästerskap. Forskarna måste också ha en tro, en vision, för att kunna finna ny kunskap. Genom att bortse från den tron, argumenterar Humanisterna mot sig själva.

Universum kan inte förstås i sin helhet med mänsklig vetenskap. Inte idag, kanske aldrig. Vetenskapen kan bara skildra verkligheten i två dimensioner – men vi vet ju alla att det finns betydligt fler dimensioner än så. Låt dem finnas. Acceptera att de inte kan förklaras, men låt dem få finnas och vara en del av ditt liv. Välj inte bort dem bara för att det inte finns ord och förklaringar för dem.

***

För mig som grubblar mycket kring linjaritet kontra icke-linjaritet just nu, är det här ett typiskt exempel.

Humanisterna förespråkar en linjär världsbild, en schematisk, överblickbar och strukturerbar värld som kan förstås med hjälp av vetenskapliga definitioner. På sitt sätt, och ur ett historiskt perspektiv, är religionerna lika linjära de. ”Följ dessa regler så kommer du till himlen. Följer du dem inte så kommer du till helvetet.” Räta linjer och ”om-så”-resonemang.

Men att acceptera och vara öppen för det som inte kan förklaras är icke-linjärt. Världen är större än orden vi har för att beskriva den. Att kunna ta in och acceptera det man inte har ord för – det är icke-linjärt, som jag ser det. Och det jag inte har ord eller bevis för, men likafullt upplever och känner, det bekräftar jag med min tro. Att jag inte vet vad det heter, eller i detalj kan förklara hur det ser ut och känns att ta på, innebär inte att det inte finns.

***

Jag tror att dina barn blir lyckligare människor om du visar dem en värld där allt är möjligt, och låter dem upptäcka, uppfatta och uppleva den världen på sitt sätt. De kanske inte alls uppfattar den på samma sätt som du (det är snarare sunt och riktigt om de inte ser världen på samma sätt som du!) men låt dem upptäcka den själva, och själva ta ställning till vad de vill tro på – och inte.

Gud skrev inte Bibeln

(Öppensinnad - alltså kan jag inte vara religiös/troende?)

Har ni sett Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”?

(En kampanj som förresten bygger på just den sorts ensidig ”nu ska vi visa vårt budskap”-tänkande som jag tror sjunger på sista versen – om inte rent av sista trötta skrålsången på efterfesten. Man skapar en kampanj, men håller avsändaren hemlig tills mottagaren både besvärat sig med att ta sig till sajten OCH besvara 15 i mitt tycke oerhört snävsynta frågor…)

För egen del kan jag meddela att om inte Mymlan hade bloggat sitt resultat i Humanisternas test, så hade jag aldrig brytt mig om att gå dit, trots att jag lade märke till kampanjtavlorna på stan redan i början av förra veckan. Dessutom borde väl jag vara typisk målgrupp eftersom jag hör till de svenskar som faktiskt funderar över min existentiella tro.

Kampanjen är dock så snävsynt att Humanisterna straffar ut sig på ren tafflighet, så röken av min medlemsslant ser de inte.

För Gud är inte religion, och religion är inte Gud. Det är en allmänt spridd villfarelse, men likafullt en villfarelse. Jag är troende, men inte religiös – och då har jag ingen plats hos Humanisterna. Det är kontentan av kampanjbudskapet – om det nu var så de menade.

Kampanjen bygger grafiskt på symboler för de tre stora världsreligionerna; islam, judendom och kristendom. Sen nämner man någonstans också New Age som ett opium för folk… eh, religion menar jag. Det är de exempel som nämns. Och man använder uttryck som ”religiös fundamentalism, New Age och pseudovetenskap”, för att benämna det man motsätter sig. Det är vad religion/gudstro står för, om man får tro humanisterna.

Min gudsbild finns inte i någon kyrka. Jag tänker så här:

”Om Gud* finns, så är Gud ALLT. Och om Gud är ALLT, så är han det jag vill att han ska vara. Också.”

Så varför ska jag då rätta mig in i en inflexibel religiös mall som bara delvis överensstämmer med min egen tro? Gud är det jag anser att han är – OCH det du anser att han är. Så varför bråka om saken?

Förutom det faktum att jag är troende, bygger min etik troligen på liknande grundpelare som Humanisterna. Det är därför jag tänker att de egentligen BORDE rikta sig till mig, omfatta även mig – men det gör de inte. För de är alltför upptagna med att dra en gräns, mellan sig själva och de troende. De där papphattarna som springer i kyrkan och har sig.

Jag har den största respekt för ”church-goers” som det heter på amerikanska. Kyrkobesökarna står för något de tror på och sådant förtjänar alltid respekt.

Det FINNS däremot hos religionerna ett problem med att samhället förändras fortare än kyrkorna hunnit med. Man har redan i så många år lutat sig mot sin heliga skrift att det är svårt att motivera att denna heliga skrift plötsligt blivit omodern som rättesnöre.

Men Gud skrev inte Bibeln. Inte Koranen och inte Tanach heller. Det gjorde människorna. Människor formade av sin tid, sin kultur och sin världsbild. De heliga skrifterna är religiösa dokument, historiska skildringar av en religiös kultur. Men kulturer utvecklas, människor utvecklas och vi lär oss mer och mer om världen.

Min tro är att det är den utvecklingen, det lärandet vi är här på jorden för att utföra – det är vår mening. Att hålla fast vid bokstavstroende av tusenåriga skrifter författade av människor lika mänskliga som du och jag, är för mig att handla mot ”Guds vilja”, eller mot vårt syfte.

För mig handlar tro om att handla etiskt ”rätt” här och nu, i min värld och i min tid, där mänskligheten står idag. Det kan jag inte göra genom att följa 2000 år gamla regler stiftade av människor och baserade i den kultur som rådde då. Jag vet mer än människor gjorde då, det är min förbaskade skyldighet att väga in det mänskligheten lärt sig under de 2000 år som gått sedan skrifterna kom till. Så gott jag kan.

Och Humanisternas arbete – vad är det om inte ett försök att skriva en modern Bibel med en etik baserad på dagens kultur? De skriver:

Istället för religiösa påbud och dogmer vill humanismen främja en etik byggd på medmänsklighet och tolerans, såsom den uttrycks i exempelvis FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen.

Vad skiljer Humanisternas brinnande tro på det de gör och står för från de tidiga kristna apostlarna? Vad skiljer de religiösa skrifterna från de humanistiska? Gudsbilden. Ingenting annat.

Missförstå mig rätt nu – jag kritiserar inte humanismen i sig, som jag antydde tidigare i inlägget skulle jag antagligen ha blivit lockad att gå med om inte kampanjen i sig vore så erbarmligt ensidig och snävsynt. Jag tycker att Humanisterna ska ha all respekt för det de gör. Men det vore trevligt om de också ville kalla saker vid dess rätta namn, och inte blanda ihop äpplen och päron som de gör. Religion är en sak, tro är något annat. Och hur man vänder på det, är humanismen också en religion. Bara med lite modernare Skrifter och med ansvaret förlagt till människan, istället för en Gud.

Det som stör mig med kampanjen är att den förkastar människors religiösa tro för att framhäva humanisternas egen – och gör det genom att peka på religiös dogmatism. Logiskt felslut, någon?

En enda sak skiljer Humanisternas religion från min är – Gudsbilden, återigen. Jag råkar tro att det finns en gudomlig kraft som verkar i var och en av oss, inte över oss, utan i oss. Vi, människorna,besitter den kraften, varenda en av oss, och den förpliktigar. Förpliktigar oss att ta ansvar för varandra och vår värld. För Gud finns inte ”där ute”, utan här inne, inom oss själva. Men vad det förpliktigar oss att göra, är exakt samma som humanisterna anser att människor ska göra.

Lustigt, inte sant?

*) Observera att jag egentligen inte tänker i termer av Gud och manliga pronomen, men det är ett enkelt och koncist sätt att sätta ord på något som egentligen inte kan kläs i ord, så ni får se det som en pragmatisk lösning.

***

Tillägg: Läs kommentaren från Lisa Bjerre i Mymlans blogginlägg. Jag hade lite dåligt samvete medan jag skrev det här, för att jag totalsågar kampanjen som jag gör, att det kanske är jag som läser budskapet (!) ”som Fan läser Bibeln”. Men Lisas kommentar visar 1) att fler än jag reagerat och 2) att min tolkning kanske inte är så gräsligt tillspetsad ändå.

Carl Sagans Cosmos

De ädlare delarna i soffan, fötterna på bordet och Kill Bill på TV. Jag har faktiskt precis satt på dumburken – har suttit och lekt med datorn hela kvällen. Jag tror att jag egentligen skulle klara mig ypperligt utan TV, bara jag har en dator… Nörd? Moi??

Däremot har jag fått ett spännande tips av en helt annan slags nörd (?) – som givetvis resulterade i ett otippat ha-begär. Surfade runt på diverse Youtube-klipp med Carl Sagan – rackarns cool kille, måste jag säga – och fastnade bland annat för en kommentar om att det alltid är barnen som ställer de fundamentala frågorna. När slutar vi vuxna ställa frågor, undrar jag? Och varför?

Min teori är att vi slutar fråga för att någonstans längs vägen får vi för oss att frågandet får oss att framstå som okunniga. Om man inte ställer frågor tror folk att man redan förstår allt och har koll på allt – inbillar vi oss. Men ärligt talat – förmågan att ställa frågor som leder framåt är det som har gjort att människan nått all den kunskap hon har i dag. Inte att låtsas som om det regnar när hon stöter på något hon inte förstår – av rädsla för att någon annan ska tycka att hon är dum som frågar…

De enda dumma frågorna är de man är för rädd för att våga ställa.

Den här filmen tyckte jag var intressant. När jag var liten läste jag en bok om barn som reste i dimensioner – ordet tesserakt nämndes där, men jag minns att jag tyckte att det var för abstrakt för att förstå – ens då. Det här tyckte jag faktiskt att jag förstod – även om jag givetvis inte förstår det. Men jag förstår det på ett sätt som gör mig nyfiken och får mig att vilja veta mer. Det är bra – det är då man börjar ställa frågor!

If you can’t use your head, use your… religion?

Det är lätt att associera den här bloggens namn till ett kristet budskap och tänkande. På sätt och vis ligger något i det, namnet kom till under en period då jag sökte mycket aktivt efter andlig mening och himmel har ett andligt symbolvärde som för mig inte är enbart hör kristendomen till.

För många år sedan jobbade jag som informatör i en församling i Svenska kyrkan. Det var nog en ganska ordinär församling, jag hade bra kontakt med kyrkoherden som var min chef, och han gav mig i princip fria händer att att jobba med vår kommunikation – så länge det inte kostade pengar, förstås. Såna fanns inte. Detta var före de sociala mediernas tid, en spännande tankelek vore att fundera på om jag haft större möjligheter att åstadkomma kommunikativa mirakel utan kostnad med hjälp av de nya medier som finns idag… Men det får vi fundera på en annan dag.

Idag yttrade jag orden: ”varje fall där religionen används som ursäkt att slippa använda huvudet är ett hån mot allt mänskligt, allt andligt och allt däremellan” – och det handlar ganska mycket om vad min himmel står för. Att bejaka sin tro, på andligheten, mänskligheten och livet (oavsett om man väljer att använda namnet Gud för detta eller inte), utan att använda religionen som ursäkt för att bete sig omänskligt.

Mina tankar om detta idag, handlar om det här.

Jag läser sällan Jonas Gardells blogg – av den enkla anledningen att den inte går att läsa som feed i GReader. Men ofta tycker jag att han skriver kloka saker – både om tro och livet i sig. Här skriver han om det brasilianska abortfallet, ur ett kristet perspektiv – men bortsett från bibelhänvisningarna och diskussionen om hur Jesus skulle ha sett på saken, skulle jag ha kunnat skriva exakt samma sak. Har vi inte barmhärtighet – jag funderar på om jag hellre skulle använda något annat ord, men jag vill inte ödsla kraft på semantik just nu, utan låter det vara – så har vi ingenting. Det är ödmjukhet, respekt och välvilja människor emellan som utgör magin i att vara människa, och stå i kontakt med det andliga – oavsett vad vi väljer att kalla det.

Så många gånger ser jag hur människor väljer bort att tro, för att de möter en kyrka som inte förtjänar deras respekt och tillit. Varje gång nyheter som denna dyker upp förstärks misstron mot kyrkan – och desillusionen hos människorna. Men kyrkorna har ingen ensamrätt på tro. Kyrkan representerar en kultur, skapad av människor – som alla andra kulturer. Att beskylla Gud för att ha stiftat lagar som skulle stå över de mänskliga är lögn och förbannad dikt, det är religionskulturen som stiftat dessa lagar, och de tjänar till att upprätthålla den egna kulturens traditioner, ingenting annat.

Det ologiska i resonemanget är att om man nu bekänner en gud som är universums skapare och härskare – skulle ”han” då inte vara större än så? Större än en sketen lag som måste följas strikt och till varje pris? För mig är det att begränsa andligheten/gudomen, att tillskriva den en sån fjuttig inställning till människors handlingar. Gud gav oss fri vilja, och ansvaret att använda den. Det gäller alla. Kyrkans män likväl som ”dessa minsta som är mina bröder”, som Jesus uttryckte det.

Fri vilja och ansvar – det är allt vi har, och allt vi behöver. Egentligen.

Det finns ingenting som rättfärdigar en människa att sluta tänka själv, använda sin fria vilja och sitt ansvar för att göra gott. Varken Guds lag eller människans – egentligen. I många sammanhang möter jag människor som talar om att göra saker enligt reglerna, man riktigt hör hur regelverket är det halmstrå de griper efter för att stödja sin egen osäkerhet på. Jag kan inte riktigt respektera det sättet att resonera. Det är att försöka reglera bort sitt eget mänskliga ansvar.

Det egna ansvaret för vad man gör och hur man agerar mot andra, måste gå över paragrafer och reglemente. Vad har vi annars gjort av oss själva?

***

I Gomorron Sverige imorgon bitti talar Birgitta Ohlsson (fp) med en representant för svenska katolska kyrkan. Jag hoppas på ett intressant samtal utan politisk pajkastning.