Foten i dörren = halva inne… Eller?

Idag har jag sjasat mitt livs första Jehovas vittnen från min dörr. Det tog i runda slängar 3½ sekund. Får fila lite på tekniken där. Allt över två sekunder är ju pinsamt…

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka på min arme, snälle far, som inte hade hjärta (eller mage?) att jaga bort har Krishna-tomtarna som en gång för 25-30 år sedan gäckade bygden där vi bodde. En av dessa tomtar satte en hotfull (sandalklädd? Jag vet faktiskt inte…) fot i dörröppningen när pappa intet ont anande öppnade dörren. Vi bodde på landet gubevars, hur ofta ringer det på dörren därute i obygden.  Två timmar senare gav pappa upp – och bjöd in dem på kaffe. Stå där i dörren och… stå.

De lämnade efter sig en halv regnskog i form av broschyrer och Bhagavad-gita – som åtminstone jag tittade lite i, mest fascinerad över de färggranna och detaljerade illustrationerna. Själva andligheten gick oss dock förbi, förutom att jag tror att min far sedan dess tänker både en och två gånger innan han öppnar dörren av nyfikenhet igen.

Lärdomar ur telemarketingkarriären

Hans hårdhudade dotter däremot, gjorde en period karriär inom telemarketing. Det är inte många som känner till det faktiskt, men jag var jävligt bra. Såhär var det:

Jag gick ut skolan i de småländska skogarna, ännu fast övertygad om att när man pluggat klart flyttar man hem. Om inte bokstavligen hem till föräldrarna så åtminstone till sin hembygd. Något annat föresvävade mig inte. Nu valde jag väl inte direkt att flytta hem till landet, fullt så konservativt lagd var jag inte. Jag valde – Malmö. Efter två veckors desperat arbetslöshet (det där är för övrigt en historia för sig, men den får vi kanske tillfälle att berätta någon annan gång) fick min väninna och tidigare kurskamrat jobb på en telemarketingfirma – och hon trodde att de behövde mer folk.

Tre dagar senare var jag också anställd i telemarketingbranschen, hade genom gått 20 minuters internutbildning, och satt med svettiga handflator och gjorde mig redo att ringa mitt första samtal – ut i Den Stora Affärsvärlden.

(Jag arbetade dagtid och ringde alltså bara till företagskunder – vilket var skönt. Senare kom jag att arbeta mot privatmarknaden – men det passade mig sämre.)

Uppdraget var att bjuda in till en mässa med seminarium om senaste versionen av en CAD-programvara och vår målgrupp var tekniska utvecklingschefer och chefsingenjörer på stora företag. Deras första fråga var undantagslöst: ”Jaha, men vad skiljer den nya versionen från den gamla då?” – vilket jag givetvis inte hade en susning om.

(På den tiden fanns ju inte ens Wikipedia som källa till kunskap. Vi fick e-post medan jag jobbade där, men bara för projektledarna – vilket jag avancerade till såsmåningom – och vi visste knappt vad vi skulle ha det till…)

Så hur gör man? Man sitter där, med en lista på 300 tekniska utvecklingsscheman och ska försöka förklara för dem varför de ska passa på att gå på ett seminarium för 5000 spänn (jag minns faktiskt inte beloppet – men jag vet att JAG tyckte att det var dyrt) – om en ny version av en programvara jag inte ens kan föreställa mig hur den funkar, jag som nätt och jämt gjort mig bekant med ordbehandlare och layoutprogram. Många går i fällan att bli säljigt hejjig-och-bussig-och-ryggdunkig och får kunderna att kräkas och möjligtvis säga ”ja, okejrå” om de ÄNDÅ hade funderat på att gå. Den sorten känner ni till, ja?

Jag beundrade kollegorna som körde den stilen, tyckte att det var så ”man skulle” göra. Men själv kunde jag inte förmå mig.

Jag fick istället satsa på att bygga relation. Jag lärde mig att jag hade ungefär 4-5 sekunder på mig från det att jag kommit fram till rätt person att etablera ett SAMTAL, en dialog, helt enkelt. Och den dialogen kunde inte bygga på ”Tjenare Bosse, vad har ni för väder i Sundsvall idag då? Jo, jag ringer på uppdrag av hejsansvejsan, jag tänkte fråga om du fått vår inbjudan…”. För då var samtalet över när de första, öppna 5 sekunderna passerat. Jag kunde prata med kunden flera minuter efter det, men hade han stängt öronen, så hade han. (Det var mest män, faktiskt.)

Varför ett snyggt budskap inte räcker

Det räcker inte – vare sig i telemarketing, vid andliga budskap vid folks ytterdörrar eller i någon annan form av marknadskommunikation – att leverera ett budskap. Det räcker inte ens att korta ner sitt budskap till en klatschig elevator-pitch med ”handtag”, för att hinna leverera budskapet innan kunden stänger öronen (eller dörren). Det handlar om att skapa en relation (=i telemarketing-caset är relationen själva samtalet) där det du har att säga blir det relevanta för kunden.

Om det du säger inte utgör en pusselbit som stämmer in på kundens situation – så finns det ingen anledning att ödsla tid på att försöka. Då måste man antingen vänta in rätt läge för kunden – eller gå till nästa.

Jag blev expert på att lyssna på HUR kunden sa sitt namn i telefon, och likt en telefonmarknadsförarnas Gil Grissom speed-analysera de bakgrundsljud jag kunde urskilja ur kundens miljö. Och – utifrån den analysen leverera en ingång till samtal som passade in i kundens situation. Det slår mig att det egentligen är detta som sociala medier handlar om. Ni vet – det där som alla, jag med, pratar om nuförtiden.

Det handlar – som alltid – om att hitta sätt att vara DEN pusselbiten som passar in just när kommunikationen ”händer”. Det är egentligen det som gör megafonen överflödig. Inte att ”finnas på Twitter” eller ”ha en sida på Facebook”. Frågan är – vad tänker ni göra med den där sidan, och på vilket sätt gagnar det mig att möta er där? DET måste vara uppenbart, redan vid första kontakten.

På telemarketingfirman där jag jobbade (och det finns mer att berätta om den, men det tar vi en annan gång – nu ville jag berätta om själva samtalstekniken, och dra parallellen till modern marknadskommunikation) fanns en allmän föreställning om att man skulle försöka ”closa” på första samtalet, för det var ändå aldrig nån som köpte på andra kontakten.

Men mina kunder gjorde. Vi pratade, de bad att få kolla kalendrar och material – och när jag ringde upp fick jag teckna dem för seminariet. Helt mot alla gängse ”regler”. Fast någonstans tror jag att det här är fullt logiskt. För att det finns inga regler, har aldrig funnits.

Det som finns, och alltid har funnits, är olika sätt att mötas. Och ett möte som innebär att en pusselbit passar in i ett sammanhang – det är ett bra möte. Ett möte som innebär att någon försöker trycka ner sin pusselbit lite varsomhelst… ja, det säger sig ju själv, vad det blir för slags möte, eller hur?

Våga släppa taget – en varumärkesstrategi

Ah – höll på att glömma: Strategin ”- eller gå till nästa” nämnde jag ovan. Man kan inte frälsa alla. Man måste också veta när man ska släppa taget och låta kunden gå. För om man gör det, om man läser av sin kund och konstaterar – hon/han kommer inte att köpa det här, släpper taget, tackar för sig och går vidare… Vad har man gjort då? Man har räddat sitt varumärke.

En annan gång kanske kundens situation ÄR sådan att det jag har att säga är det relevanta – och det är då varumärket fyller sin funktion. Ett minne, förknippat med en bra magkänsla.

För några veckor sen uppstod en facebookdiskussion om hur man blir av med envetna telefonförsäljare, som inte förstår ett artigt nej. Jag svarade ungefär såhär: ”Lägg på luren. Säljaren slösar med din tid – MEN också med sin egen, och fattar det antagligen inte själv.”

Att lägga på luren när man ändå inte kommer att köpa något, är att göra säljaren en tjänst. Det känns oartigt att göra så – men tro mig, säljaren tjänar INGENTING på din artighet, hon/han tjänar på att gå vidare och ringa nästa kund. Att artigt hålla kvar Jehovas vittnena som ringde på min dörr idag, genom att lyssna och låtsas intresserad, skulle slösa lika mycket med deras tid som med min – eftersom jag är en kund vars pussel ALDRIG kommer att rymma deras pusselbit.

Skrik inte åt mig!

Ehh, i ett svagt ögonblick lovade jag visst att länka in min prezi-presentation hit – och visst, sure, ett löfte är ett löfte. Men den är hysteriskt ful, och jag skyller förbehållslöst på tidsbrist och nybörjarskap. Nästa prezi blir bättre (it’s got nowhere to go but up…!), det lovar jag.

Det bästa i presentationen kan jag visa direkt här – med viss risk för att jag kan ha visat den förut, jag minns inte…

Jag tycker hursomhelst att den är jäkligt rolig – och vi är inte bortskämda med filmvisning på avdelningsmötena, så det kändes rätt kul att kunna ta med den. (Och vad prezin anbelangar så är jag själv mest stolt över att jag lyckades peta in filmen…!)

Filmen är möjligen lite överdriven – men den handlar om hur konsumenterna har tröttnat på reklammakarnas gamla megafonstrategier, och helt enkelt vill – göra slut.

I praktiken tror jag att traditionella ”budskap” (jag har en hypotes om att ingen kommer att diskutera budskap i kommunikationen om några år, mig bär det emot redan idag, ”budskap” är för… statiskt, helt enkelt. Men vi får väl se hur tingen utvecklar sig) kommer att få allt svårare att möta konsumenter/mottagare som förväntar sig en tvåvägskommunikation – helt enkelt för att öppenheten finns att få på andra håll. Den som försöker megafonmarknadsföra sig om 5 år, kommer antagligen att uppfattas som rätt… stiff.

3 x sociala medier

Det är inte mycket ordning här nuförtiden. Jag får erkänna att jag är långt mer närvarande i mitt eget huvud än här just nu. Och någonstans känns det som om det är så det ska vara. Det är där jag ska vara just nu – i mitt huvud. Jag tänker mycket, och jag tänker på bra saker, och det är bra.

Bloggen blir sorgligt försummad, men – ibland måste det kanske få vara så. (Åtminstone till dess jag får min beställning på en livsförbrukning av 36-timmarsdygn levererad…)

Hursomhelst. Den senaste veckan har varit galet intensiv, och många nya idéer och impulser föds ur helt andra idéer och impulser. Idéuniversum är sitt eget sociala nätverk, byggt kring kedjereaktiva processer och ickelinjära korrelationsmönster. Jag trivs där. Jag trivs väldigt väl där, faktiskt.

I måndags drog Informationsföreningens erfagrupp om sociala medier igång med ett oerhört välbesökt första möte, i matsalen på hotell Amaranten på Kungsholmen. Jag var där, Klaus-Peter Beiersdorf var där och ett 60-tal nyfikna kommunikatörer från när och fjärran var också där. Klaus körde enånhalvtimmes presentation, siffror, case, dos ‘n don’ts och resonemang kring sociala webben och dess potential som kommunikationskanal för företagskommunikation.

Lokalen gjorde det verkligen inte lätt för honom, men jag tror att de flesta gick hem med såväl ny kunskap som nya idéer – en plattform inför kommande möten i gruppen. Då ska vi vara en mindre och tajtare grupp – och forma våra möten kring en dynamisk diskussion, snarare än aulasittning som det blev nu. Men som utgångspunkt tyckte jag att måndagens erfagruppsmöte var bra. Vi får väl se på anmälningslistan tills nästa möte vad övriga deltagare tyckte…! *s*

Morgonen därpå, i tisdags morse, körde jag själv ett bejublat sång- och dansnummer på jobbet, på samma tema. Sociala medier, hetast i stan. (Ibland kan jag inte låta bli att undra vad vi ska prata om sen – när nätkonversationen har blivit så vardaglig att den inte är något att prata OM längre… What’s next?) Det är lustigt med mig och att hålla presentationer – jag stressar upp mig och är nervös i månader (ja, faktiskt), men när jag väl står där så är det bland det roligaste som finns. Faktiskt.

På samma sätt är det väl med kundbesöken som jag våndades så för i mitt gamla jobb. Sov aldrig en blund natten före ett möte med en ny kund. Men nu – nu är det den biten jag kan sakna ibland.

Mina klasskompisar från högskolan pratar för övrigt fortfarande om mitt muntliga anförande om sociologen Max Weber, precis i början av utbildningen. Jag lär ha refererat till Webers barndom med orden ”Lille Weber tultade omkring…”. Jag förnekade i det längsta – så KAN jag väl inte ha sagt, heller! – men det låter onekligen som något jag skulle ha kunnat kläcka ur mig… Det var hursomhelst ett av mina allra första steg på retorikerbanan – och gjorde uppenbarligen intryck på åhörarna!

Nåväl – nog om detta, även om retorik och presentationsteknik liksom aldrig blir omoderna. Det är lite lustigt. Hur långt den tekniska utvecklingen än kommer, så finns det ett bärande element i förmågan att paketera innehållet så att det når fram. Den biten ska inte överskattas – men heller inte underskattas.

Idag var det då dags för finalen i min intensiva sociala-medier-vecka. Idag hade jag bjudit in Niclas Strandh och Brit Stakston för att hålla en inspirationslunch för mig och mina kollegor. Min egen presentation på tisdagen var lite ”förband” och så skulle Niclas och Brit komma och köra Da Real Thang. Bra plan. Jag hade INTE velat komma efter den dynamiska duon, som körde en inspirerande pingpong-match med såväl långbollar som snabba inpass. I det sällskapet gick 1½ timme fort, vill jag lova!

Så. Det var en kort rapport om en intensiv halvvecka. Och ja – egentligen borde jag räkna en vecka bakåt, för för en vecka sen var jag ju faktiskt på Next Event, som jag egentligen inte alls rapporterat klart från. Det får komma i en egen post – det finns ett halvskrivet här nånstans i röran.

Men det finns alltså en risk att jag fortsätter med att mest göra punktinsatser här på bloggen. Den analoga uppkopplingen mot hjärnan pockar på uppmärksamhet. Man kan väl sammanfatta tankegångarna med nyckelorden: dynamik/ping-pong, trots och identitet. Typiska Jenny-tankar alltså… Mig går det ingen nöd på. Inte just nu i alla fall. Vi får väl se om jag kan koka ihop något av det till något vettigt – och om det i så fall hamnar här eller annorstädes.

Men nu vet ni.

Yes!

Det fanns stunder då jag allvarligt tvivlade, men jag fick ihop det till slut. Mitt livs första Prezi. De av er som håller reda på mina Delicious-länkar *pekar på ”webbgodis-i-lösvikt”-rutan till höger* såg Prezi-länken redan i fredags. Prezi användes flitigt under Next-event-föredragen i torsdags, och är ett ganska skojigt sätt att göra presentationer på – dessutom tillgängligt direkt via webben.

Det är viss sjösjukevarning förknippat med presentationerna, och jag skulle knappast rekommendera prezi för några längre dragningar. Men den här gången skulle jag göra ett 5-10-minuters referat av förstudien jag skrev i somras, och då passade det bra att testa, tyckte jag. Inte minst som jag inte hunnit göra det på jobbet, och inte äger någon Powerpoint-licens för El Maco.

Därmed är mitt förstudie-projekt avslutat, 100% sociala medier. All research, alla kontakter, allt bild- och figurmaterial, all fakta samt – sist men inte minst – hela presentationsmaterialet, är direkt hämtat från den sociala webben. Det där var mitt eget infall, en liten agenda jag haft i bakhuvudet ända sen jag började med projektet – och då visste jag inte ens att det skulle ingå något presentationsmaterial i dealen. Men det känns rätt najs faktiskt, att kunna jobba så, med just det här projektet.

Allt finns på nätet. Hur man använder det kommer an på en själv.

Min prezi är långtifrån vacker, det erkänner jag. Men den funkar – och den är inte SÅ illa pinkad för att vara ett första försök. Jag lyckades rent av peta in en liten filmsnutt direkt i presentationen, vilket ser vansinnigt proffsigt ut om jag får säga det själv…!

Och förresten…

Jag tänkte i morse innan jag åkte, att det skulle vara ganska skönt att vara 100% analogt närvarande på Next Event idag. Men hur det nu var, så satt jag väl där inklämd mellan en iPhone och en Blackberryaktig mobiltelefon (såg inte så noga, faktiskt), och hörde knattrandet från diverse macbooks utspridda och live-twittrande runt om i lokalen.

Och där satt jag med min anteckningsbok. Jag skrev som tusan – för det gör jag på såna här tillställningar, det är mitt sätt att fånga in, kanske inte så mycket det föredragshållarna säger som det jag associerar kring det de säger. Det är det som är min ”skatt”, det jag tar med mig hem och kan leva länge på. Ett halvt block skrev jag ut idag. Slet ut två pennor på kuppen (jaja, jag är kräsen med pennor – för mig är de utslitna nu, och duger möjligen till nödpennor i handväskan…!) – men det var skönt på nåt sätt.

Visst – jag hade gärna haft en iPhone idag, det ska erkännas. Papper å penna har sin charm, men vidare sociala är de ju inte. Men det kändes ändå ganska skojiigt att sitta där på ett seminarium om framtidens kommunikation och sociala medier och grejer – och låta en gammal hederlig penna flyga över gammalt hederligt papper! *s*

The Next Event: Leo Razzak – a complete breath of fresh air

Först hade jag faktiskt tänkt göra ett regelrätt referat av dagens seminarium, skriva det mitt i stormen av tankar och intryck som jag står i just nu, i efterdyningarna av en väldigt, väldigt intensiv dag. Ni vet – så som jag gjorde efter Ordens magi förra året? (Notera särskilt den lämpliga rubriken till inlägget… *ähum*)

Hm. Nå, nu blev ju det inlägget väldigt, väldigt långt. Och väldigt, väldigt ostrukturerat. Och väldigt, väldigt obegripligt, om man nu får vara brutalt ärlig en gång. Jag är inte mycket till stormkorrespondent faktiskt, jag tror att jag gör bäst i att berätta om dagen i tunna skivor – för att få med mina egna reflektioner, eftersom de nu har tendensen att fortplanta sig som ringar på vatten.

Med lite tur (?) kan ni alltså vänta er flera inlägg om tankar som på ett eller annat sätt föddes (eller tog form) idag. Men! Några saker måste sägas om idag, och de måste sägas nu meddetsamma. Lyssna nu, för det här är viktigt:

Leo Razzak är så jävla bra. Lägg namnet på minnet. Om han står på en talarlista nånstans och du har chans att gå – gör det.

Jag var inte den enda som hade farhågor efter förmiddagspasset, då bara en av tre föredragshållare före kafferasten lyckats väcka någon form av engagemang. Jag hörde surr både från höger och vänster, de flesta betydligt mer irriterade än jag själv. Tjugo minuter och en kaffe-med-macka senare var vi på plats igen, första radens fond på Södra teatern (och ja, jag var våldsamt teaternostalgisk, HELA jäkla dan!), lätt bekymrat inväntande näste talare.

In klev en 22-årig kille från Norsborg, iförd grön t-shirt, jeans och jympaskor samt den obligatoriska baseballkepsen. Han inledde med att säga att han inte hade någon powerpoint-presentation att visa (”jag håller inte på med sånt”, lade han till och slog teatraliskt ut med armarna), vilket väckte ett befriat skratt och spridda applåder. Sen kommer detta:

Det spelar ingen roll hur intellektuell du är, om du inte kan vara emotionell.

Känn på den en stund…! DÅ kom en stående ovation, rakt ur hjärtat på de flesta i lokalen skulle jag tro, och man riktigt kände i atmosfären hur något lättade.

Jag, som är en blödig typ av värsta sort, satt med gåshud, multipla rysningar längs ryggraden och tårar i ögonen flera gånger om, genom hela föredraget. DÄR snackar vi estradör. Otroligt skickligt – dramaturgi på hög nivå och för alla sinnen.

(När Per Robert Öhlin senare visade den välkända youtube-filmen om Paul Potts, och den-vanligtvis-så-brutalt-elake-jury-killen sa på slutet ”I thought this was a complete breath of fresh air” – gick min tanke till Leo Razzaks föredrag. Frisk luft. Japp.)

Sen gjorde det ju inte saken sämre att Leo faktiskt pratade om riktigt viktiga saker.

Världen utanför sociala media är lite läskig, och den världen rör sig åt ett läskigt håll.

Leo jobbar åt Fryshuset, och berättade inspirerande om alla dess verksamhetsgrenar som utgår från ungdomar på ungdomars villkor – och förgrenar sig ut mot snart sagt vartenda socialt samhällsproblem vi har i Sverige. Fantastiskt. Han pratade också om den glömda (eller förbisedda?) sanningen att det vi helst viftar bort som ett minoritetsproblem eller ett förortsproblem, de facto är ett samhällsproblem – som angår oss alla.

Jag hade tänkt referera så mycket mer än detta, men mina anteckningar är något svårtydda och jag vill inte citera fel. Jag nöjer mig med att säga att Leo Razzak var klart bäst idag – på alla punkter.

Och citatet, det första, det tar jag med mig. För det är alldeles för enkelt att gå vilse i flådiga powerpointpresentationer, businesscharader och floskelmarathon, och glömma bort att det som faktiskt betyder något, det som är helt avgörande för det du gör – det är passionen. Det emotinella engagemanget. Och det blev verkligen uppenbart idag.

Så även om Leo var den som pratade minst om framtidens kommunikation idag – så vill jag tro att han var den som lärde mig mest.

(Ah – sociala medier har sina fördelar: någon har grejat så att det går att lyssna på föredraget här!)

Imorgon på Södra teatern

Om att lakoniskt frysa arslet av sig i ett teatergarage skrev jag häromdagen – nu upptäckte jag till min stora glädje att jag inte bara ska få gå på en hel dags inspirerande seminarium imorgon, utan en hel dags inspirerande seminarium på Södra Teatern!

Södra teatern invigdes 1858 – Växjö teater 1849. Södra teatern är ungefär tre gånger så stor – men annars finns det vissa likheter, vill jag påstå. En del av mitt sentimentala gamla hjärta ligger för alltid kvar där på det svinkalla garagegolvet vid Växjö teaters sceningång.

Så imorgon ska jag, förutom att insupa diverse marknadsmässiga klokskaper, fylla mina sinnen med skön teateratmosfär – och kanske ett och annat minne från svunna tiders garagegolv.

Skolstart?

Nänänä, inte än – jag har semester. Men faktum är att det sista som hände igår före ledigheten var att jag fick godkänt på ett gäng kurser och seminarier jag velat gå, och fick sätta mig och slänga ihop rekvisitioner i all hast. Kärt besvär, minsann.

Först och främst ska jag läsa interkulturell kommunikation. Det har ingenting med jobbet att göra, utan är en distanskurs på Högskolan i Kalmar. Den kändes lite überakademisk när jag läste om den, men det blir nog bra – som introduktion åtminstone, så får jag läsa vidare på egen hand sen.

Sen ska jag gå en retorikkurs. Det är på jobbet, tillsammans med en annan avdelning. Planen är att jag ska utvärdera kursen för min egen avdelnings räkning, men tjejen som ska hålla kursen är en gammal (nåja) kollega från ett tidigare liv och jag VET redan att hon är riktigt, riktigt bra.

The NEXT event arrangeras av Wednesday Relations och Johan Ronnestam, och beskrivs som en ”dag med inspiration och nytänkande för dig som jobbar med kommunikation och varumärken”. Taget!

Årets Ordens Magi-konferens handlar – som av en händelse – om retorik och ett övertygande språk. Bara att tacka och ta emot – retoriken får bli mitt hösttema, helt enkelt! Förra årets konferens var oerhört inspirerande, jag ser fram emot samma inspirationsboost i år!

Så – även om jag just nu och drygt 5 veckor framåt ska ägna hjärncellerna åt så lite ansträngning som möjligt, så känns det fint att ladda hösten med trivsam förkovran och inspiration.

Sexuella trakasserier på jobbet…

…är allvarliga grejer. Definitivt ingenting att skämta om. Men idag höll jag på fullt allvar på att rusa över och kyssa kollegan när jag fick följande mejl som respons efter hennes genomläsning av min rapport om sociala medier:

”Det här var verkligen bra, rolig, intressant och tänkvärd läsning, som ger sammanhang och grund. Och tankar kring hur kommunikation upplevs från ”olika håll”. Jag älskar verkligen ”kräks”-bilden* Och exemplet med Riksantikvarieämbetet är bra och konkret. Jag tycker inte att den är för lång och jag tycker att de konkreta förklaringarna om olika tjänster och begrepp tillför oerhört mycket. Skitbra helt enkelt!

/…/ Men jag är svårt impad. Verkligen ett bra jobb du gjort!”

Jag lägger hela egoboost-stycket här, som en note-to-self. Nästa gång (och nästa, och… ja, ni hajjar) jag känner mig liten, dum och ledsen ska jag plocka fram det här inlägget, och rycka upp mig igen!

*) För övrigt återstår det att se om kräks-bilden får vara kvar i slutversionen…!

Plötsligt händer det: Om nålar i webbhöstacken

I förra veckan skrev jag en eldfängt argumentativ kommentar någonstans på nätet. Jag slumpade mig in på något obskyrt sökord, skrev min mening och gick vidare. Efteråt slog det mig att jag kanske borde ha lagt på minnet var det var det var, så jag i sann ”socialmedial” (hm – spännande ordvridning, den får vi djupanalysera någon gång!) anda kunnat återkomma och debattera vidare.

Men sen tänker jag att det kanske fanns en mening med att jag klev in i den församlade gruppen linjära ryggdunkare, lämnade mitt avtryck och seglade vidare i förvissningen att ”my work here is done”. Ibland är ens uppgift inte att bygga huset, ibland är uppgiften helt enkelt att så fröet till ett träd som får växa upp utanför husets fönster.

För att göra en lång historia kort: Mitt svar gick ut på att jag tilltalas av gränslöshet. En bottenlös brunn av kunskap, historia, kultur, tankar och idéer – fri att ösa ur, utan att riskera nå den där frustrerande punkten där man skönjer slutet, där nyfikenheten inte längre riktigt räcker till för att driva vidare. När man kan det mesta, har sett det man har lust att se. Det jag söker, det jag drivs av, är känslan av att hur mycket jag än lär mig, kommer det alltid att finnas fler frågor, nya perspektiv, andra vinklar att undersöka. Det tar inte slut.

Och antagligen är det därför jag fascineras av internet också. För webben tar inte heller slut, det har ingen bortre gräns – även om några velat skoja om det, förstås. (Å andra sidan finns det ju dårfinkar i kölvattnet kring fysikforskningen också – sådana som vill påstå att universum är ändligt och människans förstånd övergår universums räckvidd. Jo tjena…!)

Internet är obegränsat, och däri ligger tjusningen – för mig. Varje dag hittar jag något nytt, lär mig något nytt, inspireras till en ny tanke som spirat ur en tanke som någon annan haft, och låtit mig och andra ta del av. Den här veckan har jag funnit inte bara en utan två nya bloggar som inspirerar och fascinerar. Två vitt skilda bloggar som jag skulle vilja ta med mig till stranden, läsa långsamt och inspireras till egna tankar av.

Först ut är Judith – Judith vars logotyp-film jag länkade till tidigare idag. Hon skriver bloggen Internetionalisering, som handlar om några av mina favoritsaker: Internet, webb 2.0 och kreativitet. Och hon skriver om kreativitet så som jag en gång hade ambition att skriva. Jag tappade bort den ambitionen någonstans på vägen, jag har saknat den, och att hitta Judiths blogg var som att hitta en kompass att orientera sig tillbaka till den med.

Den andra bloggen som jag vill visa er ikväll är Kaffepaus. Namnet till trots vet jag inte om Kaffepaus är den slags blogg jag vill läsa över en fika. Snarare är det en blogg med texter och tankar jag vill läsa när mitt sinne är uttråkat, understimulerat, längtar efter exercis. Jag är ganska övertygad om att Johan, som skriver Kaffepaus, och jag tänker och tycker olika om mycket. Det är ingen nackdel. Tvärtom.

Himmel&Ord på 140 tecken

Jag såg egentligen det här redan i början av sommaren och tyckte att det var ett roligt projekt.

”Tweet me a brief and I will design a logotype for free”

För det första är ju idén så… BRA! Roligt upplägg, social webb när den är som bäst och ger uppmärksamhet och intresse för både designern Tomas Seo och hans ”kunder”. Alla vinner, och vi som står brevid och tittar på har roligt vi också.

För resultaten av Tomas kampanj poppa upp lite varstans – och framför allt filmerna om hur logotyperna kommer till. De är otroligt sevärda och inspirerande, även för oss som inte jobbar med design på någon hög nivå. Rekommenderas! Det här är en av mina personliga favoriter.

Sen fick jag också en dos inspiration av utmaningen i sig. ”Tweet me a brief”. En tweet är 140 tecken. Hur presenterar du dig själv, ditt varumärke, din webbplats eller ditt företag med 140 tecken? Och med vilken film- eller TV-karaktär som referens…?

Jag har grunnat lite på det, inte ägnat eoner av tid åt det, det måste jag erkänna, men jag har funderat lite. Till slut fick jag ihop den här tweeten:

Brief: A logo for personal blog/brand Himmel&Ord, which is about writings, thoughts and creativity. Inspiration: Bruce Almighty. #logotypse

Jag missade hela bild/form/foto-biten, det retar mig lite. Sabla brådsla att trycka på send. Men annars känns det rätt jag faktiskt. Är särskilt nöjd med referensen till Bruce Almighty: komplett galen, snäll (åtminstone innerst inne), men ibland blir det lite mycket. Ja – ungefär så!

Men du då? Hur skulle du sammanfatta dig själv, din blogg eller ditt ”varumärke” i någon mening, på 140 tecken? Kom igen, jag vill höra!

Vådan av framtidsscenarier

Jag har en bekännelse: Jag nämnde aldrig det häromkvällen, men min kristallkula är tyvärr på service och jag hade faktiskt ingen möjlighet att verifiera de framtidsscenarier jag skrev om kring framtidens litteratur- och musikmarknad häromkvällen. Jag inser att några läsare uppfattade mina utsagor faktiska framtidsskildringar, och det hela är givetvis djupt beklagligt.

Men så är jag ju heller inget annat än en oinitierad bloggtyckare, så ni ska väl inte begära för mycket av mig heller…

Seriöst, folks. Jag har sagt det förut, men vi tar det en gång till: Jag förbehåller mig rätten att skriva egna tankar här, saker jag funderar på, reflekterar över och söker svar kring. Att det står här, innebär alltså inte att det är något jag tänkt färdigt kring eller ”bestämt mig” för någon åsikt om. Tvärtom. Har jag bestämt mig, och tänkt färdigt – då är det ju färdigt. Hur kul är det då att skriva om?

I synnerhet när det handlar om framtidsscenarier som ingen kan påstå sig veta något om, torde det vara ganska uppenbart att det jag (eller andra för den delen – fast på andra håll kan jag ibland tycka att det är lite si och så med tydligheten på den punkten) skriver är hypotetiska resonemang och personliga reflektioner – inte facit eller fakta. Som jag skrev någonstans: Frågetecken – inte utropstecken eller punkt.

Det jag skrev häromkvällen byggde på tanken OM det blir så att all litteratur en dag kommer att finnas tillgänglig och gratis på nätet, vad händer då? Hur påverkar det läsandet, skrivandet och marknadsförandet av litteratur? Var kommer musikindustrin att så småningom landa – idag seglar det omkring lite i luften mellan fildelning, CD-skivor och digital musikhandel. Lagstiftning, lobbying och kontrollbehov drar åt ett håll medan fildelare och webb 2.0-ivrare drar åt andra hållet – och däremellan finns antagligen en ganska stor grupp människor som inte riktigt vet vad de ska tro om alltihop. Jag står definitivt i mittfältet – men det jag gör är att försöka skapa mig en bild, en plattform att förstå samtiden och hur den kommer att forma framtiden.

Något jag är helt övertygad om är att tiden just nu är ett paradigmskifte, ”flugan” visar sig innebära långt mer genomgripande förändringar än någon först trodde – och än många tror än idag. Det handlar inte bara om fildelning, upphovsrätter och tillgänglighet, det handar om en möjlighet att knyta ihop människor och människors intressen – personliga, affärsmässiga, konsumtionsmässiga, you name it – oberoende av de yttre, fysiska faktorer som varit våra begränsningar hittills. Det är inte bara stort – det är bokstavligen gränslöst.

Vad innebär det konkret? Ja, det är ju just det – ingen vet. Alla spekulerar, och kanske är det som Mattias skrev i en kommentar till förra inlägget, en kreativ debatt i betydelsen att diskussionerna skapar framtiden. Därför att diskussionerna föder idéer, och idéerna är det som bär fröet till framtiden. Den delen av förändringen sker här och nu. Hur det kommer att manifesteras i framtiden – ja, det lär vi märka. Eller rent av vara med och skapa.

För egen del, i egenskap av skrivande människa, är det intressant att reflektera kring hur de skrivna medierna kommer att utvecklas. Jag följde Mattias länk till inlägget där han diskuterar en Framtid utan bokförlag. Inlägget bygger på ett fiktivt fall där Mattias som författare måste spendera en hel förmögenhet på att marknadsföra en bok han inte vet om han kommer att kunna sälja – och därmed själv måste ta en ekonomisk risk som förlagen idag tar för författarnas räkning. (Mattias arbetar förresten på Piratförlaget, och har därmed ett naturligt intresse i förlagsbranschen.)

Det jag reagerar på berättelsen, är att den bygger på att det mesta är sig likt. Det enda som hänt är att förlagen lagts ner och tryckkostnaderna är bortrationaliserade eftersom böckerna distribueras digitalt. För övrigt är det samma förutsättningar som idag.

Jag tror inte att de tekniska eller de strukturella skillnaderna är de huvudsakliga – snarare tror jag att den stora förändringen kommer att ske inom oss själva, i vad vi förväntar oss och vad som tilltalar oss.

Jag tänker på det redan nu, när jag står i bokhandeln och försöker hitta en bok som intresserar mig. Jag läser baksidestexterna, men fastnar inte för någon – för allesammans låter som en variation på något jag redan läst. Tålamodet med stereotyp dussinlitteratur som följer en förlegat stelnad dramaturgi, utspelas kring samma gamla pastischer och utforskar samma uttorkade flodbädd där nyskapande intriger en gång flöt i strid ström, börjar redan sina.

I något av de kedjelänkade inläggen som ledde fram till det olycksaligt overifierade framtidsscenariot häromkvällen läste jag exempelvis om Unni Drougges projekt Skriv med mig. Det är spännande! Det är webb 2.0! Interaktivitet. Glöm inte det. Det är ju det som är tricket med den sociala webben.

Det handlar inte om en ensam rösts budskap till de många öronen, utan om de mångas röster som bildar en kör. Egentligen är den där kören en ganska osannolik helhet, men det är ju också det som gör det hela så spännande. Det oförutsägbara och osannolika. Det som aldrig hade hänt för bara några år sedan. Det är där jag fascineras av sociala medier. I de slumpmässiga möten som genererar nya tankar, nya idéer, nytt innehåll på nätet – och som i sin tur triggar processer hos nästa som läser och bestämmer sig för att stämma in i kören…

Samtidigt är där jag får svårt att peka på bevis och uttala mig tvärsäkert – redan här befinner vi oss långt utanför det linjärt argumenterbart. Det finns inga bevis för att det kommer att bli på det ena sättet eller det andra. Det som finns möjligheter och ofylld potential.

Vad ska vi fylla den med?

***

Jag ser hur mina egna vanor förändrats, jag ser i mitt jobb hur kommunikation enligt den gamla regelboken helt enkelt inte fungerar som förväntat, jag ser hur distribution förvandlas till tillgänglighet och i princip ställer gamla förutsättningar på huvudet.

Hittills har kommunikation handlat om hur man presenterar budskapet på ett tilltalande, lockande och användarvänligt sätt. Med ett snyggt paketerat budskap säkerställer man mottagarens engagemang och intresse. Men när det inte längre handlar om att distribuera och nå fram, utan att bli utvald i en oändlig mängd tillgängliga alternativ – då råder andra förutsättningar. Ett snyggt paket räcker inte, om innehållet inte är relevant för mottagaren i den strida ström av andra, mer relevanta flöden av information, tankar, idéer…

Webben handlar inte längre om att söka och finna information, utan snarare om att filtrera det massiva flödet av tillgänglighet till en hanterbar mängd relevans.

Och självklart är det marknadskrafter som kommer att styra även då. Vi kommer antagligen inte att betala för samma saker då som nu – men betala för kringtjänster kommer vi att göra. Kanske är det, som jag skrev någonstans, filtreringstjänster man betalar för? Kanske är det delaktighet i den kreativa processen? Kanske är det, som i Mattias berättelse, driften att skriva och uttrycka sig själv som författare som man kommer att betala för?

Jag vet inte, mina gissningar är lika goda som dina.

Det jag skrev häromdagen om att gratis blir skval är givetvis inte heller  ”sanning”, utan mer min personligt extrapolerade reflektion kring vad som skulle kunna hända om tillgången blir obegränsad och överstiger efterfrågan så att vi faktiskt får en gratissituation (till signaturen WB som ondgjorde sig över stöld och att motsätta sig lagstiftning: det här fallet bygger alltså på en marknadsmässig förutsättning där försäljning är omöjlig. Det finns helt enkelt ingen som vill betala.) – och samtidigt råder marknadens lagar. På ett eller annat sätt kommer det att fortsätta vara ekonomiskt mest fördelaktigt att vända sig till en bred massa, som kan genererera intäkter. Där det inte går att sälja produkter, kommer man att hitta andra lösningar – kanske någon form av åtråvärd marknadsexponering. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna. Och då vinner det som är ”mainstream”, på bekostnad av de smalare marknaderna.

Jag vet att man talar om The Long Tail, dvs att när marknaderna blir globala blir även den smalaste av nischmarknader lönsam, när distributionskostnaden blir lika med noll. Men det resonemanget håller i en situation där alla produkter betingar ett ekonomiskt värde. OM det skulle bli så att en del av marknaden består av produkter med värde = 0… då förändras en väsentlig del av förutsättningen, och jag är inte alls säker på att The Long Tail-tanken är lika hållbar i den modellen.

Då handlar det snarare om kundens engagemang och intresse – är den här produkten så viktig för mig att jag vill betala för den, om det finns ett gratisalternativ? Kan jag rent av nöja mig med kompromissen?

***

Jag vet att det här blir ett hårt slag för många, men jag tänker inte orda så mycket mer om det här nu. Åtminstone inte förrän kristallkulan är färdigservad, och jag kan kontrollera prognosen för mina visioner innan jag skriver ner dem…

Tills dess ska jag leta mig in i en sprillans ny blogg, lära mig hitta runt och så småningom sprida ord och pixlar via dubbla fronter. Och det, mina vänner, är en osannolik körsång ni lär få höra mer om framöver!

Gratiskultur – skvalkultur?

Det här gör mig kluven. Jag ordar inte särskilt ofta om pirat/upphovsmannadebatten, men principiellt anser jag att tiderna förändras och att man inte kan hålla fast vid ett system på väg att vittra sönder bara för att det är det man känner till och känner sig trygg med.

Men jag är ändå någonstans kluven – kanske helt enkelt för att alltihop är så nytt ännu.

Förr var skivbutikerna en kulturell knutpunkt, en närmast helig plats med en outtalad, men omisskännlig dragningskraft. Dit gick man vare sig man hade pengar eller ej, stod länge, länge och bläddrade, letade, registrerade omedvetet skivkonvolutens grafiskt/visuella förkunnelser, fann sina idoler, fann nya idoler och på sätt och vis också en slags identitet, gömd i musikens mer subtila spår. Att jag valde att börja lyssna på hårdrock var en revolt, alla gånger. Ju skränigare dess bättre, dess mer retade det mina föräldrar när jag skruvade upp så högt att högtalarna hotade sprängas.

Men som sagt – värdet bestod inte bara i att köpa/äga/lyssna, utan också i att stå där och bläddra, lyssna, spana in killen som rotade i backen brevid - och vad han bläddrade fram och fastnade för.

Dagens ungar vet knappt vad en skivbutik är. Skivor säljs på bensinmackarna, impulsköp för långresan, som Marabous stycksaker – sånt som slinker med när man står vid kassan och har tråkigt. Inte mycket kultur i det. (Eller jo, det är just det det är – men vi kommer till det.)

Jag tycker att det är fånigt av skivindustrin att ödsla miljoner och miljarder på att sätta skräck i och jaga skiten ur sina fans för att de hittat digitala sätt att sekundsnabbt dela musik med varann istället för att sitta i timvis och spela in blandband som en annan fick göra. Det måste finnas smartare sätt att möta framtiden.

Jag kommer ihåg när jag köpt Def Leppards skiva Hysteria när den var ny. Jag frågade min kompis om hon trodde att hennes storebrorsa (6 år äldre än oss, råcool) ville spela av den. Hans svar kom med eftertryck: ”Givetvis!!” Själv hade jag ungefär hela hans skivsamling inspelad på kassettband, så för min del var det naturligt att jag ville dela med mig till honom när jag nu köpt något jag trodde att han kunde vara intresserad av.

Fildelning må vara ett nytt ord och den digitala tekniken är lika ny den, men delat musik med varann har kidsen gjort så länge inspelad musik varit en tillgänglig och marknadsförd produkt.

Fildelningsdebatten har länge gällt musik och film. Nu finns även böcker, tidningar och texter att tillgängliga och gratis på nätet, och debatten får en ny arena att avhandla. Är det en mänsklig rättighet att få betalt för att skriva böcker?

Jag är kluven.

Lika överens som Mymlan och hennes medresenärer var att det inte är en mänsklig rättighet att kunna försörja sig som författare, lika överens kan vi kanske vara om att det faktiskt ÄR en mänsklig rättighet att få lön och kunna försörja sig på sitt arbete? Om man antar båda dessa påståenden som sanna, har man i princip konstaterat att författare inte är ett yrke, och att skriva böcker inte är ett arbete. Detta är jag kluven till.

Det jag konkret kan relatera till är lagen om tillgång och efterfrågan. Det folk vill ha, går att sälja. Gratiskulturen sätter denna lag ur spel, en lag som åtminstone jag betraktat som en slags ”ekonomisk naturlag”. Vill folk ha det, kommer de att betala för det. Men nu gör tekniken att vi inte ens kommer att behöva betala för det vi vill ha…?

Vem ska då vilja producera det vi vill ha - och varför? Vemsomhelst – för att det är kul?

Förlåt, men då vill jag inte vara med längre. Jag tycker bloggvärlden – som exempel på digital gratisläsning – är fantastisk, men jag är den förste att hålla med om att den också är full av skit, och stundtals rätt omständig att vaska fram läsvärda guldkorn ur. För mig är förlagens roll som ”kvalitetsfilter” definitivt en funktion jag är beredd att betala för.

Nu kommer vi in på det jag nämnde i början av inlägget, vad som händer med vår sociala kultur, när musik, litteratur osv förvandlas till billiga skräpprodukter på display vid bensinmackarnas kassor. För många år sedan, i helt andra sammanhang, stötte jag på ett resonemang som gick ut på att ”det man betalat för har ett värde vi kan relatera till. Det vi fått gratis är betydelselöst”.

Jag känner igen det där, och upplever att den kultur vi lever i och återskapar omkring oss i ganska stor utsträckning bygger på detta. Allt kan göras gratis – men det betyder ingenting, det förlorar ett konkret och begripligt värde.

Åter till den där Def Leppard-plattan: Jag minns fortfarande känslan när jag gick hem från skivaffären med den, 85 kronor fattigare men samtidigt rikare än jag dittills någonsin känt mig. När jag många år senare gjorde mig av med min skivsamling – jag hade inte haft en vinylspelare på många år, och jag hade sedan många år en CD-kopia av Hysteria (som jag nästan aldrig spelade) – sved det i hjärtat. Den var speciell.

Min tanke fastnar vid frågan: Var uppstår det speciella i en värld där allt bara… finns, gratis, tillgängligt hela tiden och överallt? Var uppstår värdet?

Jag ser framför mig hur allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – och därmed förlorar sitt värde. Den oändliga massan av gratiskultur smälter samman till utslätad sörja som inte förmår väcka engagemang eller personlig relation hos någon. Allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – men ingen orkar längre bry sig.

Jag menar inte att den personliga relationen till kultur har med pengar att göra, att en dyr bok nödvändigtvis är mer läsvärd eller ”bättre” än en billig/gratis. Men jag vill nog påstå att vi lever i en kultur där vi värderar det vi betalt för högre än det som ”bara finns”. Jämför exempelvis med prioriteringen mellan finanspolitik och miljöpolitik. Vilken som borde vara viktigast, utifrån mänsklighetens universella perspektiv är ganska uppenbart – men i praktiken ser det annorlunda ut.

Vi har ett monetärt samhälle, och det existerar inte bara runt omkring oss, utan också inom oss, som ett sätt att relatera till omvärlden. Den tid då pengar inte existerade är avlägsen och bortglömd, bara som en mycket abstrakt tankelek kan vi frammana den. Den tid då pengar inte längre kommer att existera är inte mer närvarande och konkret den.

***

Sammanfattningsvis: Missförstå mig inte. Jag säger inte att författarskap är en mänsklig rättighet och att de som påstår att litteraturen måste vara fri bör spärras in på vatten och bröd med snarast möjliga verkan – jag säger bara att jag känner mig kluven till det här.

Å ena sidan har min dröm alltid varit att kunna skriva på heltid, försörja mig på det och titulera mig författare. Å andra sidan ser jag själv hur min bild av författarskapet i mångt och mycket följer ”koka soppa på en spik”-receptet, där själva skrivandet är spiken, och runt det ser jag möjligheter till kringverksamheter knutna till det skrivna.

Kanske är det så det kommer att se ut, att författarskapet i sig handlar mer om att bygga ett varumärke, och betalningen kommer från helt andra produkter och tjänster kring detta varumärke.

(Himmel & Ord-tshirt, någon? *s*)

Å tredje sidan är jag redan en del av den nya gratiskulturen. Jag är redan ”frilansskribent” i liten skala och i gratisversion – eftersom jag regelbundet skriver här, och lika regelbundet läses här.

Så – kanske min kluvenhet mest handlar om att jag behöver vänja mig vid tanken. Det är nytt, det är ovant, och när man pratar om att författare inte kommer att kunna ta betalt för sina texter pratar man bara om vad som försvinner – inte om vilka möjligheter som kommer att komma istället. Som alltid vid förändringar är det den kreativa anpassningskonstnären som landar på fötterna.

Sprechen Sie talk?

Jag kan inte påstå att jag är någon särskilt militant språkpolis, men jag får väl ändå räknas till språknördarnas skrå. Med ett förflutet i översättningsbranschen, anser jag rent allmänt att språket är en av de viktigaste och mest genomgripande kulturbärarna vi har – ett argument som för övrigt mycket sällan möter mothugg. För vem man än frågar så är saken självklar: ”Ooo ja, språket är sååå viktigt!”

Men när det kommer till kritan är de flesta förbluffande aningslösa om vad det innebär – språk som kulturbärare, vadårå?

På fullt allvar har jag flera gånger bara under det senaste halvåret fått argumentera mot allvarligt menade förslag att använda Google Translate som översättningsfunktion i professionella sammahang.

”Jamen, det måste ju vara bättre än ingenting?” säger de. Jojo. Visst – om man vill sänka sitt varumärke till epanivå, så visst. Be my guest.

Det jag lärt mig, den hårda vägen, under åren i språkvårdens tjänst är att frasen: ”Ooo ja, språket är ju sååå viktigt” – gäller enbart svenska och engelska, språk som personerna själva har någon slags relation till och insikt i. Då tvekar de inte att efter fem minuters skumläsning döma ut översättningen i sin helhet, inkompetensförklara översättaren och kräva att översättningsbyrån byts ut mot en som kan översätta ordentligt. Eller varför inte sätta en svensk som råkat plugga ett halvår i England på att korrekturläsa en engelsk rapport om avancerad finansiell analys. Vad fan vet en utbildad och erfaren modersmålsöversättare egentligen?

Men när det gäller andra språk anses alltså Google Translate vara da shit: Stoppa in svenska här, tryck på knappen, så kommer det ut swahili där. Gratis!

Det roligaste (ha!) av allt är att just att alla konsekvent bedyrar att språk är såååå viktigt. Fast ingen vet vad det innebär i praktiken.

***

Hyundai gör just nu en kampanj med helsida i DN och affischer i SL:s busskurer. På nätet kan jag inte hitta den, tyvärr. Det ska föreställa en stolt hyllning till det faktum att den koreanske presidenten hedrar svensk mark med ett besök.

(Exakt vad Hyundai har med statsbesöket att göra – förutom det uppenbara landsmannaskapet – förtäljer inte historien. Inte heller vad syftet med de spenderade reklammiljonerna är heller, för jag har svårt att se hur den här kampanjen ska leda till fler försålda Hyundai-bilar.)

Annonserna är på engelska – och skulle mycket väl kunna vara översatt från koreanska med Google Translate.

Orden klingar diktatorisk propagandafilm lång väg – och skulle möjligen ha kunnat passera som en skojig pastisch om de använts i något annat sammanhang.

Jag vet inte mycket om Koreansk kultur eller politik, men jag har varit i Japan och studerat östasiatisk kultur, så jag tänker ta mig friheten att dra några spekulativa paralleller:

Det japanska språket är på sätt och vis flera språk i ett, eftersom det bär en kulturell historia med sig. Minns Shogun och alla Kurosawa-filmerna, så har du en bild av ett samhälle där social rang är ALLT – och den uttrycks via språket. Ett utbroderat och sirligt – i västerländska öron närmast pekoralt – språk uttrycker en vördnadsfull respekt för överordnade. Detta sätt att uttrycka sig är än idag en högst levande del av det moderna japanska språket. Självklart är språket moderniserat, men kulturen och språkbruket lever kvar, reproducerade genom språket.

Det här är ett tydligt exempel på en kulturell parameter i språket som en översättare måste känna till för att översättningen ska passa in i en västerländsk kulturell kontext. Direkt översatta blir kulturhistoriska landmärken i språken till distanserande floskler, som inte alls uttrycker samma sak som originaltexten.

Nu talar jag som sagt om japanska och är inte ens någon expert på japansk kultur- eller språkhistoria, men det här har jag snappat upp och minns från mina klasser i japanska. Jag tror att det finns gott om gemensam kulturhistoria i de östasiatiska länderna, även om man slagit in på olika politiska vägar i modern tid – och jag tror att det kan finnas en koreansk parallell. Åtminstone framträder en sådan i mina tankar när jag läser den floskelrika hyllningstexten  Hyundais kampanj.

Så – vad lär vi oss av denna förspillda kampanjkassa? Jo, vi lär oss att språk är mer än ord, meningar och stycken. Det är till och med mer än budskap, dialog och samtal. Det är också en del av vår identitet, vår kultur och vår historia. Jag kan rent av tänka mig att språket har bäring på vårt perspektiv på världen och verkligheten – det vi kan sätta ord på, det ha vi förstått och tagit till oss. Och därmed blir de ord vi har att ta till ett slags referensram för vad världen potentiellt kan innehålla.

Språk är, med andra ord, inte bara viktigt. Språk är fundamentalt för mänskligheten, samhället och vår kulturella utveckling.

Nästa gång jag hör någon seriöst föreslå Google Translate som professionell översättningslösning, åker någon på en propp. OK?

***

(Inläggstiteln är ett citat ur filmen Die Hard. Harry Ellis, en odräglig streber vid Nakatomi Corporation, hög på kokain och en god portion övermod levererar repliken: ”Hey babe, I negotiate million dollar deals for breakfast. I think I can handle this Eurotrash.” – varpå han vänder sig till terroristledaren Hans Gruber (Alan Rickman) med orden: ”Hey, sprechen Sie talk?”

Jag tror att Harry Ellis gestaltar typen som med glädje skulle ha kört sina million dollar breakfast deals genom Google Translate. Därför fick han ge namn åt den här texten!)

Storebrors sista vals?

Häromdagen fick vi besked om att en viktig chefstjänst i den nya organisationen var tillsatt – och namnet på vår blivande chef. Så vad gör man? Man googlar – givetvis!

Förnamn + efternamn + nuvarande arbetsgivare, et voilà! Fram kommer bilder, uttalanden i media och så den verkliga guldådern: ett blogginlägg från en medarbetare som citerar och analyserar en intern artikel som vår blivande chef skrivit. Det tog mig ungefär 20 sekunder att skumläsa artikeln, bedöma den intressant och distribuera länken till mina kollegor.

Reaktionen? Först kommenterade ingen att de sett länken, och när jag frågade hade alla läst den och höll med om att det var positivt med en chef som verkar våga sticka ut hakan och säga kontroversiella saker.

Men det de verkligen reagerat på var att en medarbetare ÖPPET kunde blogga om sin arbetsplats. Med namn och allt!

”På min gamla arbetsplats skulle ingen ha kunnat blogga så utan att få en tillsägelse” sa en. Och det fick mig att börja fundera.

Jag kan inte, ens om jag försöker, sätta mig i chefers och ledares positioner, om de väljer att se en bloggande medarbetare som ett hot – tvärtom. Vilken oerhörd tillgång! En gratis temperaturmätare på den egna organisationen – varumärkets sanna kärna!

Även om det som skrivs skulle vara kritiskt och negativt, så hjälper det inte att hyscha och tysta ner, eller låtsas om ingenting. Kritik, ilska och frustration kommer inte ur ingenting, utan är klara signaler på att någonstans finns något som inte är bra – en konflikt, ett missförstånd, människor som upplever sig marginaliserade och osedda…

Lösningen heter inte kontroll och maktutövning. Lösningen är att reda ut problemet, och glädjas åt att man fick kännedom om missnöjet det medan det ännu var hanterbart.

Även när det gäller att bygga ett yttre varumärke finns det ingenting som kan överträffa en öppen dialog eller ett äkta möte. Ingen copywriter i världen kan skriva en tagline eller en slogan mer kraftfull än en ”vanlig dödlig” som skriver från insidan. På gott och ont, DÄR skapas varumärket. Ovärderligt. En möjlighet att skapa närhet, trovärdighet och relation till kunderna – och det vill man skrämma bort och tysta…?

”Men hur kan vi kontrollera bloggarna, de skriver ju vad de vill och inte vad vi vill…?”

Den frågan kom faktiskt upp på ett sociala medier-seminarium jag var på för några veckor sedan. Jag tror att kontrollbehovet hör gamla tider till, att variablerna, kanalerna och möjligheterna i framtiden kommer att bli alltför talrika och komplexa att någon ens ska tänka tanken att försöka kontrollera.

Och tricket är att det inte går att kontrollera bloggarna. Lika lite som det går att kontrollera varumärket, eller att ljuga ihop ett snitsigt varumärke om man inte också lever upp till det – i varje andetag, varje handling och varje ord. Varumärket uppstår inte kontrollerat, i enlighet med våra strategiska planer och anvisningar – utan snarast där vi minst anar det.

Och DET är magin med modern varumärkesstrategi – att våga släppa kontrollen. Låta organisationen, människorna och budskapet vara och leva varumärket. Därför att allt vi gör kommunicerar – och det är det enda vi behöver veta.

Det sättet att jobba med kommunikation och varumärkesstrategi är ingen quick fix, snarare en ”gör-om-gör-rätt”-strategi. Att man går tillbaka till kärnan – vanligtvis den inre organisationen (vad säger medarbetarna egentligen – när ingen kontrollerar dem eller skrämmer dem med ”tillsägelser” eller hot om repressalier?), och söker fram företagets verkliga själ.

Jag blir lite tung om hjärtat varje gång det där resonemanget dyker upp – att det är farligt och förbjudet att blogga, att man ska hålla sina åsikter för sig själv, nicka medhåll när cheferna tittar och hålla tand för tunga om vad man egentligen tycker. Vilken slags chefer föredrar sådana medarbetare och en sådan kultur?

”Arbetsgivarna kollar dig på Facebook”. ”Bloggare fick sparken”. Skrämselrubrikerna har duggat tätt under de senaste åren, rubriker om makt som vill kontrollera, tysta, begränsa. ”Passa dig noga, för storebror ser dig!”

Ja, det är möjligt att storebrorsan ännu försöker bevaka, med stränga tillrop och bister uppsyn. Men kanske kommer nu nya tider, och med dem nya spelregler som låter de många rösternas kör ljuda högt över världens alla storebrorsor med kontrollbehov.

Nyhetens obehag

Det finns en ständigt pågående duell mellan de nya medierna och de gamla. Lite lustigt – lite tröttsamt ibland. Själv är jag, i vanlig ordning, av ”lev och låt leva”-åsikt, och anser att de traditionella medierna har sina funktioner att fylla – men för den sakens skull kan man inte förneka de funktioner som de nya, sociala, medierna fyller.

Igår var det Dagens Medias tur att göra ett inlägg i debatten, under rubriken ”Hur sociala är de sociala medierna”. Niclas Strand (allmänt känd som sociala-medier-guru) kommenterar artikeln:

Allvarligt talat. Det här är nog det märkligaste och fånigaste jag läst. Sorry Nybyggars men att förklara att sociala medier är osociala bara för att du inte hittar de intressanta personerna eller väljer att försöka förstå kan inte belastas någon annan än just dig. Och det är lite sent: Rolf van den Brink har redan försökt få det till att sociala medier var fel – dock är han nu en riktig power-user. Så softa ner, släpp sargen (och Putman) och lira med i matchen. För oavsett vad du tycker: sociala medier är webben idag. (min fetmarkering)

(Notera: Nybyggars har inte kommenterat något av de två blogginlägg som länkar till hans artikel. Det hade han gjort om han riktigt hade förstått poängen med sociala medier, eller vad det sociala med dem är.)

Båda har en poäng, som jag ser det. För att sociala medier ÄR webb av idag, det är också min fasta övertygelse. Det gamla sättet att förhålla sig till nätet som en informationsdatabas att söka livsvisdom och kunskap ur kommer aldrig att komma igen. Vi står inför ett nytt sätt att förhålla sig till kommunikation och informationsinhämtning överhuvudtaget, och vi som jobbar inom kommunikationsbranschen håller på att få helt nya förutsättningar att arbeta med.

Tänk om, tänk nytt! Det gamla kommer aldrig igen (och tur är väl det).

Idag kräver människor sin rätt till delaktighet i kommunikationen. Vi som jobbar i den här branschen har i otaliga år kallat oss kommunikatörer, men i själva verket arbetat med ren och skär envägsriktad information. Vi gör en kampanj, och bereder oss på att målgruppen kommer att ringa kundtjänsten – men vi gör också ALLT för att undvika den kontakten. Det är bättre att de går in och läser på webben, konstaterar vi – eller åtminstone ledningsgruppen som sitter på budgeten. Av kostnadsskäl, givetvis. Att plocka in extrapersonal till kundtjänstavdelningen är dyrt.

Men en sådan kampanj har egentligen ingenting med kommunikation att göra – det är ren information. Och jag är helt övertygad om att ingen kommer att köpa den sortens envägs-”kommunikation” längre.

En semantisk reflektion: När jag pluggade, hette utbildningen ”Informationslinjen” och yrket informatör. Bra så, alldeles rätt. Men någonstans längs vägen kom någon på att kommunikation låter flådigare, och sakta men säkert började man byta namn på både yrket och verksamheten – utan att något annat egentligen förändrades. Nu säger jag: Låt oss kalla oss kommunikatörer, det är rätt väg att gå – men då ska vi också jobba med kommunikation!

Men visst – jag håller med Nybyggars också. Det ÄR många därute som använder de sociala medierna som megafoner för att trumpeta ut sina budskap, på sant, traditionellt informationsmanér. På dem lyssnar ingen vettig människa. De är som reklamen i reklamteve och reklamradio – med den skillnaden att här kan man välja bort. ”Unfollow” – klart!

Det är inte megafonerna som är revolutionen med de sociala medierna. Det sociala är samtalet – om man väljer att låta det hända.

Jag förundras ofta över hur många som, trots att de arbetar med ”kommunikation” inte har någon som helst koll på de nya medierna, som fortfarande svävar runt i ”sändare-budskap-mottagare”-tänket och tror att det enda hindret för kommunikation kallas ”brus” och övervinns genom att man antingen skriker högt nog, eller upprepar budskapet tillräckligt många gånger. Sociala medier betraktas som en spännande nymodighet, en side-order till grundmenyn.

Personligen tror jag att det är ett kostsamt sätt att förhålla sig till det som håller på att hända. Det handlar inte om att ”hålla sig framme” och till varje pris vara där, kasta ur sig sina traditionella budskap i nya kanaler. Det handlar om att tänka på ett nytt sätt. Och det är alltid obehagligt att upptäcka att det som alltid funkat föru, plötsligt inte funkar längre. Att man måste tänka om, hitta nya sätt att förhålla sig, agera och kommunicera. Men tingen går inte tillbaka till det som varit, hur mycket vi än förnekar det som är obehagligt nytt.

***

Jag kommer att ägna jobb-sommaren åt att skriva en förstudie om sociala medier. Jag tror att man förväntar sig en kort genomgång av nya kanaler, men jag kommer att försöka göra en grundläggande genomgång av de nya förutsättningarna för kommunikation. Vi får väl se hur den tas emot. Obeställt material är alltid knepiga saker.

Men samtidigt är det inte ett framtidsscenario jag ska skriva – utan en beskrivning av världen idag. För att människor ställer krav på kommunikation i ordets rätta bemärkelse, det är ingenting som kanske kommer att hända imorgon, där är vi redan idag.

Åkej, vem var det?

Vem av er nominerade mig (eller rättare sagt bloggen Himmel & Ord, fast gränsen däremellan blir bara alltmer otydlig) till den eminenta omröstningen ”Sveriges mest underskattade blogg”? Jag tackar, bugar och bockar – och fick raskt en ny blogg att lägga till min egen lista: Omröstningsvärdens egen, som är ny för mig, men har ett behagligt lågmält språk och på något sätt känns… tillbakalutad.

Lite typiskt att jag inte hängt med tidigare, jag kan tänka mig flera bloggar jag hade velat nominera…

För övrigt tycker jag att upplägget är spännande – att söka fram de små bloggarna som en liten skara läser och återkommer till. (Att jag befinner mig i den skaran är källa till ännu rodnande örsnibbar, men jag bortser från det en liten stund – för att fundera kring bloggvärlden i sig.) Jag förstod egentligen aldrig grejen med Stora bloggpriset eller vad det hette, som Aftonbladet instiftade. Det blev ett kändisjippo, om än med en ny sorts kändisar. Men magin med bloggvärlden är inte några utvalda punkter i bloggosfären, utan nätverket som binder samman alla dessa bloggar till en helhet. En stor mingelfest som pågår hela tiden och överallt.

Sveriges mest underskattade blogg, vilken nu det är (jag ska ta mig tid att gå genom länkarna i omröstningen när jag inte håller på att däcka av trötthet, just nu gör jag ingen blogg rättvisa, hur bra den än är…) Men hur underskattad, marginaliserad och bortglömd den än är, så representerar den någons syn på världen, ett perspektiv som kan berika ditt – och mitt. Det är det som är så häftigt. Alla vet att samtal och dialog berikar, ”vidgar vyerna” och gör världen en liten smula mindre. Och nu – nu kan vi samtala och föra dialoger med människor vi aldrig skulle ha funnit, om det inte vore för nätet. Även de mest underskattade röster kan göra sig hörda.

Det är det som är spännande med sociala medier, om du frågar mig. Varumärkesstrategi och omvärldsbevakning och sånt i all ära, men det häftigaste är ändå nätverket av länkar. Rudolf på Disruptive Media skrev om detta – förvisso ur ett helt annat perspektiv, men just här reflekterar jag över det han skriver om länkar:

”Det finns en kommunikativ infrastruktur på nätet, tillgänglig för varje individ /…/. Centralt i denna infrastruktur är länken. Uppfinningen “hyperlänk” är lika stor som elden, hjulet eller staden. Hyperlänken är blodet som pumpas genom det hjärta vi kallar nätet. Detta hjärta har inte de mänskliga begränsningarna utan när hyperlänkarna flödar, pumpar hjärtat bara fortare. Det har inte en maxpuls som mitt hjärta. Hyperlänken är central i de förändringarna som sker.” (Jag har kommaterat lite i citatet. Är man språknörd så är man…)

Jag använder sällan ordet blogga som verb. Jag brukar säga att jag ”skriver blogg”. Och jag tänker nu att det också är två olika saker. För att skriva blogg är att bara skriva, utnyttja möjligheten att publicera sig själv, och kanske nå ut med någon slags budskap – envägskommunikation. Men att blogga handlar egentligen lika mycket om att läsa blogg, följa diskussioner och reflektera kring vad andra skriver. Det roligaste med att läsa blogg är ju att se vad bloggaren läst, hittat  och utvecklat egna resonemang kring.

Så – jag är böjd att hålla med. Länkar är den sociala webbens livsblod – och jag ska bli bättre på att blogga, även om jag tycker att det är ett fånigt verb…

Hursomhelst – vem som än nominerade den här bloggen: Tack! Det värmde mitt ordlekande hjärta enormt, i en tid då begreppet ”bloggtorka” annars ligger nära till hands. Den nomineringen kan jag leva på länge!

Mitt nya projekt: Erfagruppen Sociala Medier

Att blogga är bra. Att blogga om sånt man kan och våga sticka ut hakan då och då, är tydligen ännu bättre. Någon dag före midsommar fick jag ett mejl på min Himmel & Ord-adress, från en tjej på Informationsföreningen som ville prata om en erfagrupp om sociala medier.

Nu har vi pratat. Och bestämt. Det blir en grupp – eller, på sätt och vis blir det två. Den första, ”Våga sociala medier” har Informationsföreningen redan startat, och där kommer jag att vara med som mentor. Ha! Jag vet inte om jag känner mig kunnig nog att kalla mig mentor, måste jag erkänna… Jag hoppas att jag får en snäll adept, gärna någon som aldrig hört talas om vare sig Twitter eller Facebook…! Nåja, den gruppen ÄR för de verkliga nybörjarna, en introduktion helt enkelt.

Men – sen kommer det riktigt roliga. I oktober startar också en ”vanlig” erfagrupp, för diskussioner och erfarenhetsutbyten kring hur man arbetar med sociala medier. Med yours truely vid ratten!

Nåja. Nu handlar rattandet inte så mycket om att vara expert i sig, utan om att vara engagerad, leda/driva diskussioner och kunna hitta bra föreläsare.

Tanken med erfagrupperna är att det är diskussionen mellan yrkesverksamma som är huvudsaken, inte att man plockar in en expert som talar om hur man gör. Däremot är jag den förste att tro på vikten av nya vinklar och perspektiv, och det tror jag att ”expertföreläsare” många gånger kan bidra med, både i föredragsform, och genom att delta i diskussionen efteråt.

Några uppslag har jag givetvis, men om någon har tips på bra folk som vill inleda diskussionskvällen med ett kort föredrag att ta avstamp från (free of charge, men det är fritt fram att dela ut visitkort…!) så tipsa mig gärna. Jag tror att många bra idéer och kontakter kan födas ur gruppen och diskussionerna där, men det är ju aldrig fel att ha några backup-idéer i bakfickan!

Viva la revolution!

Idag har det varit mycket sociala medier, i tanke och handling. Mest tanke, faktiskt. Jag började skriva på någon slags ”förstudie” om sociala medier på jobbet, med avstamp i vad det är och med sikte på hur man kan använda det.

(Fast jag vet inte hur mycket förstudie det blir. Det känns mer som ett revolutionärt manifest, något att stencilera upp på en skraltig maskin i någons källare och sprida som propagandaflygblad… Jag känner mig helt enkelt för entusiastisk och ivrig inför det som håller på att växa fram – som ett litet barn på väg till Skansen, rädd att missa Djurgårdsfärjan…! Det är knepigt att hålla sig till den strikta förstudie-strukturen i det läget, kan jag meddela!)

Nåja – det är ett roligt arbete, och det är ett arbete som behöver göras. Revolutionen kommer inte imorgon eller nästa dag, den är här och nu. Och även om många skeptiker dömer ut både twitter och facebook som ”flugor” lika dödsdömda som Second Life för något år sedan, så kommer ingenting någonsin att bli som det en gång var.

En del av mig kan inte låta bli att fascineras av hur varje förändring i människans historia genererar exakt samma motreaktioner. Man försöker förbjuda, bestraffa och kontrollera tingen tillbaks till den kända ordningen, trots att det är som att försöka stoppa ett vattenfall med bara händerna. Och NÄR, i hela världshistorien, har någonting någonsin blivit som det en gång var? Det går inte till så!

En annan fascinerande tendens är hur man fastnar i teknikaliteter. @mariaatomaca skrev på Twitter:

Social media marketing is not about adding share buttons. It’ about engaging with the customer.

Och varför är det så svårt att greppa egentligen? Att det är tvåvägskommunikationen det handlar om. Den som vi redan tjatat om på varenda kommunikationsutbildning i mannaminne, men aldrig riktigt lyckats genomföra i praktiken, helt enkelt för att de praktiska verktygen har saknats. Nu har vi verktygen – men det är inte verktygen som gör magin. Det är kommunikationen. Nu när den blir kommunikation på riktigt, en dialog och ett ständigt pågående samtal. Människor emellan, och mellan företag/organisationer/offentliga verksamheter och deras kunder/intressenter. Det är inte verktygen som är spännande egentligen – men det man kan göra med dem…!

För mig är sociala media spännande av just det skälet – att nu kan vi jobba med det vi alltid sagt oss vilja jobba med. Tvåvägskommunikation i motsats till masskommunikation.

Linda citerar ett TED-föredrag jag inte hunnit lyssna på, men jag norpar helt fräckt hennes citat, för det rimmar väl med detta. Clay Shirky:

Så här såg 1900-talets medielandskap ut:
Media som är bra för att skapa konversation är inte bra på att skapa grupper. Media som är bra på att skapa grupper är inte bra på att skapa konversation. Om du pratar med någon i “den här världen”, så talar du med en person. Om du vill vända dig till en grupp, så får du skicka samma budskap till hela gruppen via ett massmedium, sänt eller tryckt.

Face-to-face eller masskommunikation. Inga mellanlägen, och inga alternativ. Internet, den envisa lilla flugan, gav oss de möjligheter som behövs för att konversera gruppvis.  Och det är DET som är det verkligt spännande!

Sen läser jag om det som kanske? troligen? förhoppningsvis? blir nästa steg i den sociala revolutionen. Google wave. En tjänst som väver samman mail och sociala nätverk och gör de nuvarande plattformarna, exempelvis Twitter och Facebook, överflödiga. Konversationen pågår oberoende av plattform, utan att behöva någon specifik internetplats att fästas vid.

Idag, om man säger sociala medier till någon slumpvis vald person, får man väldigt ofta fågelholkminen till svar. Som kommunikatör blir jag ständigt förbluffad över hur vanlig den responsen är bland kollegor, men det är den. Om man sedan förtydligar och säger ”ja, du vet – twitter och facebook och bloggar och sånt” – då lossnar polletten. Då vet de. Tänk vad Google Wave ska ställa till det för dem…! Ett ständigt pågående samtal – men det finns inte på någon särskild plats man kan göra mätningar på, inte i något särskilt rum man kan bevaka – utan överallt, samtidigt.

Nu börjar vi snacka ”There is no spoon”-visioner på allvar, och mitt ivriga hjärta bultar allt hårdare!

***

Och så, sist men inte minst, dök plötsligt en gläntad dörr upp – just via den här bloggen. Vart den leder – ja, det får jag upptäcka en annan dag, men det var en synnerligen trivsam ego-boost att avsluta dagen med!

Varumärke made easy

Ibland tror man att det är så svårt, fast egentligen handlar det bara om sunt förnuft och lite närvaro.

Jag köpte satsumas på ICA idag. Jag har ingen aning om vad jag betalade för dem – antagligen för mycket – trots att jag hör till dem som alltid läser prislappen eller prismärkningen på hyllkanten. För det enda jag läste den här gången var:

”Saftiga och goda, Jessica har smakat.”

Att bygga varumärke behöver inte vara svårare än så. Det är enkelhet, det är personligt, det är relevant. Jag köpte, som sagt, satsumasarna (?) rakt av!