Vackra ord i sena timmen

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp,
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord,
var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet. (Nils Ferlin)

Den absoluta konsten att vara människa

Orlando: De flesta engelsmän kan inte – vill inte – tala andra språk.
Sasha (dotter till den ryske ambassadören): Hur gör de då för att kommunicera med utlänningar?
Orlando: De talar högre på engelska.

Replikväxlingen är hämtad ur filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs roman med samma namn.

Den handlar om så mycket mer än främlingsmisstänksamhet (jag tror att ordet vi är så förtjusta i idag, främlingsfientlighet, är för snävt avgränsat. ”Nej, jag är då rakt inte främlingsfientlig!” kan vem som helst harmas – men om jag istället frågar om du kanske är en smula misstänksam? Kan du lika tvärsäkert slå ifrån dig då?) i 1600-talssocieteten, utan om den mänskliga/sociala misstänksamheten, rädslan och gränsdragandet inför allt som faller utanför ens egna ramar. Vare sig de ramarna sedan är språkliga, kulturella, kognitiva eller vad som helst.

Jag gör det också. Får en oförstående rynka i pannan inför andra människor, saker de säger och saker de gör. Kan rakt inte begripa hur de kan tänka som de gör, resonera som de gör, agera som de gör. Men rynkan hamnar åtminstone i pannan – inte på näsan. Det är en viss skillnad.

För ärligt talat – hur länge ska vi hålla på och inbilla oss att vi har rätt att definiera varandra? Någon av oss. Av något skäl. Är det inte ganska inskränkt att gå omkring och inbilla oss att någon av oss har rätt att definiera, begränsa eller etikettera någon annan?

Vem fan är du att säga mig hur jag ska vara? Vem fan vore jag att säga det till dig?

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är jag försöker säga, eller om jag har någon klart och tydligt formulerbar poäng med mina tankar. Mer än att jag är trött. Trött på småsinthet, rädsla och så detta infernaliska gränsritande människor håller på med, i tid och otid. Rätt-fel, bra-dåligt, smart-dumt, ja-nej, svart-vitt, vi-dom… Har ni verkligen inget bättre för er? Och framför allt – har ni inget vidare spektrum än så? Ettor och nollor. Av eller på? Jag trodde mänskligheten var smartare än maskinerna, men man ser snart ingen skillnad.

Och jag är trött på människor som gömmer sig bakom förakt och fördömande, i tro att de blir lite bättre, lite hårdare, lite mindre sårbara, om de poängterar hur korkade och svaga och patetiska alla andra är. Trött på att det finns så många som går på det där tramset.

Att vara människa är inte relativt – det är absolut. Ett absolut unikum, det är vad du är. Och jag. Och dom andra. Varenda en. Ingens unikum är relativt någon annans. Visst är det självklart? Egentligen? Men agerar du så? Agerar du verkligen så i förhållande till varje individ du möter? Nej, jag trodde väl inte det.

Det gör antagligen inte jag heller alla gånger – men jag försöker, ärligt och uppriktigt. Men ingenting av allt det jag står för, gör eller säger renderar mig fler pekfingrar, rynkade näsor och nedlåtenhet än detta. Det är det sorgligaste av allt.

***

Filmen – eller boken, fast den har jag i vanlig ordning inte läst – Orlando är för övrigt en rätt intressant skildring av hur en identitet utvecklas. Orlando föds som man, lever i över fyrahundra år utan att åldras, och blir såsmåningom kvinna. ”Same person, nothing’s changed”, konstaterar Tilda Swinton som spelar titelrollen. ”Nothing at all”.

På med schlagerhattarna, för nu drar det igång!

Som den ogenerade schlagernörd jag nu en gång är, gläds jag åt nyheten att Melodifestivalcirkusen drar igång tidigt i år. Redan nästa vecka kommer det att släppas bidrag till uttagningen av den så kallade Webbjokern – där allmänheten via Melodifestivalens webbplats får rösta fram ett femte jokerbidrag.

Nu måste jag erkänna att jag under alla de år man haft så kallade jokerbidrag i tävlingen, aldrig förstått vad poängen med dem är. Oftast vet jag inte ens vilket av delfinalens bidrag som råkade vara joker… Däremot har jag många gånger som publik suttit i TV-soffan och, med nackhåren resta åt de allra värsta bottenskrap-bidragen, och undrat hur fan de ratade bidragen lät.

Nu behöver jag inte undra längre. 2010 är publiken med – åtminstone delvis – från ruta ett.

Mello goes crowdsourcing!

Biokväll med fröken Salander

Ikväll har jag varit på bio. Det var länge sen, knappt så jag mindes hur det var (nåja)… Femåetthalvt år. F.B. Före barnen.

Vi såg Flickan som lekte med elden, och den var bra. Jag tyckte att den här delen var betydligt bättre än första delen – troligen beroende på att Lisbeth Salander är en betydligt mer intressant karaktär än Mikael Blomkvist, och den här gången stod hon i fokus och inte han och någon fånig journalistisk utredning som i ettan.

Jag gillar alltså inte millennium-serien, om nu någon till äventyrs inte kunde lista ut det på egen hand. Jag tycker att böckerna är språkligt torftiga, och bygger på stereotypa berättelsefragment saxade ur allsköns b-filmer – även om nu syftet var att teckna en feministisk protest eller vad fan nu förståsigpåarna vill göra gällande i efterhand. (Den debatten har blomstrat ganska friskt – sök lite på Newsmill så hittar ni läsning för en hel vecka…!)

Filmatiseringarna lägger dessutom till en dimension av rätt mediokra skådespelarinsatser. Noomi Rapace är riktigt bra, Per Oscarsson är bra, Michael Nyström är okej, Lena Endre lyckas väl inte totalt fucka upp de få minuter hon är i bild, men utöver det är det bra magert. Teater framför kameran. Säga vad man vill om Hollywoodproduktioner, men jag får aldrig känslan i amerikansk film, av att skådespelarna ”står framför en kamera och säger repliker”. I svensk film är det nästan regel.

Hursomhelst – för mig är Millennium-filmerna schysst underhållning, spänning för stunden, med biomörker och gottpåse till. Och jag gillar som sagt Noomi Rapaces tolkning av Lisbeth Salander. Noomi tillför, tycker jag.

Jag har bara läst Män som hatar kvinnor, och första kanske 50-100 sidorna i Flickan som lekte med elden innan jag beslöt mig för att lägga ner läsansträngningarna och satsa på slöversionen (film). Men i Larssons egen tolkning är Lisbeth ganska färglös, enligt min mening. Och kom inte och påstå att ”jamen, hon är ju sån, hon ska vara avstängd – det är Salanders karaktär”. Skitsnack. Noomi Rapace gör en trovärdig, levande och långt ifrån färglös tolkning – och där får karaktären liv, inte i boken. Dessutom är hela diskussionen om eventuell ”avstängdhet” så skev att jag inte ens orkar gå in i det. Bah! är min enda kommentar till det.

Och jag vet – jag svär i kyrkan så det bara stänker om det. Herr Larssons Millenniumtrilogi är det roligaste som hänt svensk bokutgivning på många herrans år (vilket tydligen säger mer om övrig utgivning), därtill är han feministernas litteräre förkämpe och journalisternas blod-, svett- och tårbroder. Och så kommer jag och kommer, och påstår jag inte gillar böckerna!

Som sagt – underhållning för stunden. Det är som med mycket annat, man får ta det för vad det är och sätta ribban därefter.

Men det var kul att gå på bio! Mer reflektioner om själva bioupplevelsen kommer i ett separat inlägg, vid tillfälle.

Writing is rythm

Det har blivit lite si och så med bloggläsningen på sistone, och jag måste göra någon form av revolution där. Jaja, jag vet – ni har hört den förut. Den här gången blir det som en del av en lite större revolution, och jag tror att det faktiskt kommer att göra skillnad. Lite revolution då och då mår alla bra av.

Idag hittade jag däremot ett läsvärt inlägg hos 6ft5, mannen som fick mig att börja blogga en gång i tiden för drygt 7 år sedan (jag har ibland sagt 8, men jag har upptäckt att jag råkat räkna fel… Whoops!). Det handlar om Kathy Acker, som bland annat sagt:

Well, I think writing is basically about time and rhythm. Like with jazz. You have your basic melody and then you just riff off of it. And the riffs are about timing.

Och så gillar jag det här, hämtat på Wikipedias sida om Acker: Kathy Acker (née Karen Lehmann) (18 April 1947 – 30 November 1997) was an American experimental novelist, prose stylist, playwright, essayist, postmodernist and sex-positive feminist writer.

Ser ni vad jag ser? Är det inte fantastiskt? Jag får gåshud och hjärtklappning och kreativt adrenalinpåslag, allt på en gång. En dag ska jag ha visitkort med titeln ”prose stylist”.

Rapport kring ett gäng tummade pocketböcker

Eller ja, än är det många mil kvar till nya soffan och teven och pysselrummet och Jensensängen och espressomaskinen (ärligt talat vad är det med tyska människor som lyckas förstöra prima italienska hårdrostade espressobönor till bleksiktig odrickbar sörja… och dessutom lyckas sälja skiten till sina landsmän. Som turist förväntar jag mig i princip att bli blåst (samt att allt innanför de tyska gränserna ska vara oätligt/odrickbart) i varenda hörna, men tyskarna själva stjälper ju i sig eländet och ser glada ut ändå. På ett bistert, tyskt vis, förstås) – för att inte tala om uppkoppling utan modemdångel hängande och dinglande överallt.

Men jag är på svensk mark, och det är faktiskt något särskilt med det. Borta bra men hemma bäst – åtminstone efter 3 veckor på resande fot. Jag ser till och med fram emot att sortera tvätten när jag kommer hem – för att jag längtat så förtvivlat efter att veta var allting finns. Som hemma.

Bah. Jag börjar visst bli gammal.

Fram till mitt senaste inlägg här, som jag tror att några uppfattade som inspirerande och andra möjligen en smula überpretentiöst (och jag kan hålla med båda läger i viss mån), ägnade jag mig mycket åt så kallad navelskådning och introspektivt grubbel. Men någongång i samma veva som jag besökte det kroatiska  internetkaféet för andra gången fick jag plötsligt bara nog av allt sånt där, kastade både skrivböcker och psykologidravel åt fanders och klämde en 500-sidorsroman istället.

Liseys berättelse började lite blekt, och jag hann tänka att det kändes som om King försökte skriva som King men inte riktigt lyckades, men den artade sig mot slutet, så under de sista 200-300 sidorna behövde jag bara irritera mig på den stela översättningen, som i var och varannan mening fick mig att undra hur originaltexten sett ut, eftersom jag hela tiden påmindes om att det var en översättning jag läste. Jag kanske återkommer till översättningar, för jag har funderat på det en del också. Men jag kan meddela att jag gillade Liseys berättelse, men att den kräver att man motiverar sig genom den träiga inledningen (100-150 sidor) – och att översättningen inte gör saken ett dugg bättre. Jag kände inte igen översättarens namn, jag undrar om det är en ny förmåga – jag har aldrig förr stört mig på de svenska översättningarna av Kings böcker. Men det verkar lite märkligt att BBB inte har bättre kvalitetskontroll (eller -krav?), King måste ju vara deras flaggskepp – för att inte säga huvudsakliga levebröd…

Och det var precis vad mitt överfilosoferande sinne behövde, att få resa – utan att göra allt jobbet själv. There’s no such thing as a free ride, men en god berättelse är nog ungefär så nära man kan komma. 39:- på Adlibris köper dig en biljett nästan vartsomhelst.

Därnäst gav jag mig på Bradburys Zen in the art of Writing, och den är intressant av flera skäl – det är en särskild sorts författarskap Bradbury står för (King nämner inte Bradbury i sitt efterord till Liseys berättelser, när han listar några av sina inspirationskällor, men det skulle förvåna mig stort om han inte finns med någonstans i bakhuvudet. Jag har läst Kings Att skriva, och de tänker vansinnigt olika – de är båda självlärda berättare, men de är på något vis lärda i samma skola ändå) – ett som tilltalar mig, men sällan når de tjusigare salongerna. Ljugarbänksberättelserna, lägereldssagorna och de burleska skrävelskrönorna. Inget jävla grammatiskt finputsat finlir där – och inte behövs det heller. Hm – nu petar jag på ett annat spår jag nog kommer att återkomma till, men det blir för långt om jag ska skriva det här och nu, så… ja, jag återkommer. Samtidigt består boken – Zen in the art of writing – av separata essäer om skrivande, som skrivits för olika syften och olika publikationer under en lång, lång författarkarriär, och det blir lite omtugg när de sammanställts till en bok.

Bradbury skriver om även att läsa sådant som inte egentligen tilltalar en kan hjälpa en att få en känsla för vilken slags berättande som är ens  egen signatur, och som ett brev på posten blev nästa bok jag plockade upp Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntar på mig någonstans – en novellsamling vars omslag är pepprat av superlativ och kritikers lovord… men som lämnar mig gäspande och fullkomligt iskall. Jag funderade lite på vad det är som gör att jag inte på villkors vis kan finna något tilltalande i Gavaldas moderna prosaskisser, och jag tror att det är för att de saknar tro på vare sig människor eller magi, och därmed gör den moderna världen just så avskalat torftig som hon skildrar den. Hon skildrar en värld i gråskala, och jag vill ha regnbågar – eller åtminstone veta att det finns rum för dem.

Kalla mig naiv (jatack!), men realism är inte min kopp te, helt enkelt. Realism har jag nog av till vardags, tacksåmycket. När jag läser vill jag inte läsa skildringar av människors grå vardag och tänka att mitt liv kanske inte är så illa ändå, jag vill läsa om storslagenhet, äventyr och möjligheter – något att lyfta mig själv för att nå. Fan heller att Gavaldas värld ska bli min måttstock – men ärligt talat, är inte litteraturen en slags måttstock ändå? Eller – inte måttstock, det är ett sådant tråkigt (linjärt) begrepp – en referensram, för tusan! Något vi läst om finns i vårt universum, i vår referensram. Det SKULLE KUNNA vara möjligt – om vi låter det vara möjligt. Om vi låter en grå torftighet, oavsett hur välformulerad och träffsäkert ordillustrerad, vara vår referensram… vart ska litteraturen förmå lyfta oss då?

Jaja – det är mitt sätt att tolka litteraturen. Och jag har aldrig nått några tjusigare salonger jag heller, så det är väl i sin ordning, antar jag.

Hursomhelst -jag hoppas att ni njutit av vilan, gott folk. Nu är friden slut i cyberrymden, huk er i bänkan, gött fölk, för nu har ho laddet om!

Den som spar hon har

Snart är det semester, hojtar hon glatt – väl medveten om att de flesta medmänniskor såhär dags på året våndas över hur i glödheta helgonavite fem veckors semester kunde gå så fort, och hur man ska överleva ett helt år tills nästa långledighet.

Men för mig är det alltså snart dags. Pilutta!

Jag gör mig inga illusioner om att hinna läsa några avsevärda mängder god literatur på semestern. Jag tänker mig några korsordsblaskor, några scraptidningar, någon fotoblaska – och några väl valda böcker.

Adlibriskorgen är packad med easy reading, bland annat Dan Prices bok om att teckna sitt liv och gamla hederliga sagan om Momo. Det finns sagor och barnberättelser som har mycket att lära en vuxen – Momo är helt klart en av dem, fast jag har inte läst den sedan jag var barn. Det kan vara dags igen nu!

Dessutom har jag investerat i Alice i Underlandet, som jag inte ens läste när jag var barn – men tänkte ge mig på nu.

Och så minns jag att många pratat om Theodor Kallifatides och hans språkbehandling, som vanligen beskrivs med hänförelse och otaliga superlativ. En liten pocket till får jag nog ner i packningen, skulle jag tro. Men vilken? Vilken bok är bäst att börja med, vilken är bra nog att få mig hjälplöst förlorad för tid och evighet? Tips please!

Gratiskultur – skvalkultur?

Det här gör mig kluven. Jag ordar inte särskilt ofta om pirat/upphovsmannadebatten, men principiellt anser jag att tiderna förändras och att man inte kan hålla fast vid ett system på väg att vittra sönder bara för att det är det man känner till och känner sig trygg med.

Men jag är ändå någonstans kluven – kanske helt enkelt för att alltihop är så nytt ännu.

Förr var skivbutikerna en kulturell knutpunkt, en närmast helig plats med en outtalad, men omisskännlig dragningskraft. Dit gick man vare sig man hade pengar eller ej, stod länge, länge och bläddrade, letade, registrerade omedvetet skivkonvolutens grafiskt/visuella förkunnelser, fann sina idoler, fann nya idoler och på sätt och vis också en slags identitet, gömd i musikens mer subtila spår. Att jag valde att börja lyssna på hårdrock var en revolt, alla gånger. Ju skränigare dess bättre, dess mer retade det mina föräldrar när jag skruvade upp så högt att högtalarna hotade sprängas.

Men som sagt – värdet bestod inte bara i att köpa/äga/lyssna, utan också i att stå där och bläddra, lyssna, spana in killen som rotade i backen brevid - och vad han bläddrade fram och fastnade för.

Dagens ungar vet knappt vad en skivbutik är. Skivor säljs på bensinmackarna, impulsköp för långresan, som Marabous stycksaker – sånt som slinker med när man står vid kassan och har tråkigt. Inte mycket kultur i det. (Eller jo, det är just det det är – men vi kommer till det.)

Jag tycker att det är fånigt av skivindustrin att ödsla miljoner och miljarder på att sätta skräck i och jaga skiten ur sina fans för att de hittat digitala sätt att sekundsnabbt dela musik med varann istället för att sitta i timvis och spela in blandband som en annan fick göra. Det måste finnas smartare sätt att möta framtiden.

Jag kommer ihåg när jag köpt Def Leppards skiva Hysteria när den var ny. Jag frågade min kompis om hon trodde att hennes storebrorsa (6 år äldre än oss, råcool) ville spela av den. Hans svar kom med eftertryck: ”Givetvis!!” Själv hade jag ungefär hela hans skivsamling inspelad på kassettband, så för min del var det naturligt att jag ville dela med mig till honom när jag nu köpt något jag trodde att han kunde vara intresserad av.

Fildelning må vara ett nytt ord och den digitala tekniken är lika ny den, men delat musik med varann har kidsen gjort så länge inspelad musik varit en tillgänglig och marknadsförd produkt.

Fildelningsdebatten har länge gällt musik och film. Nu finns även böcker, tidningar och texter att tillgängliga och gratis på nätet, och debatten får en ny arena att avhandla. Är det en mänsklig rättighet att få betalt för att skriva böcker?

Jag är kluven.

Lika överens som Mymlan och hennes medresenärer var att det inte är en mänsklig rättighet att kunna försörja sig som författare, lika överens kan vi kanske vara om att det faktiskt ÄR en mänsklig rättighet att få lön och kunna försörja sig på sitt arbete? Om man antar båda dessa påståenden som sanna, har man i princip konstaterat att författare inte är ett yrke, och att skriva böcker inte är ett arbete. Detta är jag kluven till.

Det jag konkret kan relatera till är lagen om tillgång och efterfrågan. Det folk vill ha, går att sälja. Gratiskulturen sätter denna lag ur spel, en lag som åtminstone jag betraktat som en slags ”ekonomisk naturlag”. Vill folk ha det, kommer de att betala för det. Men nu gör tekniken att vi inte ens kommer att behöva betala för det vi vill ha…?

Vem ska då vilja producera det vi vill ha - och varför? Vemsomhelst – för att det är kul?

Förlåt, men då vill jag inte vara med längre. Jag tycker bloggvärlden – som exempel på digital gratisläsning – är fantastisk, men jag är den förste att hålla med om att den också är full av skit, och stundtals rätt omständig att vaska fram läsvärda guldkorn ur. För mig är förlagens roll som ”kvalitetsfilter” definitivt en funktion jag är beredd att betala för.

Nu kommer vi in på det jag nämnde i början av inlägget, vad som händer med vår sociala kultur, när musik, litteratur osv förvandlas till billiga skräpprodukter på display vid bensinmackarnas kassor. För många år sedan, i helt andra sammanhang, stötte jag på ett resonemang som gick ut på att ”det man betalat för har ett värde vi kan relatera till. Det vi fått gratis är betydelselöst”.

Jag känner igen det där, och upplever att den kultur vi lever i och återskapar omkring oss i ganska stor utsträckning bygger på detta. Allt kan göras gratis – men det betyder ingenting, det förlorar ett konkret och begripligt värde.

Åter till den där Def Leppard-plattan: Jag minns fortfarande känslan när jag gick hem från skivaffären med den, 85 kronor fattigare men samtidigt rikare än jag dittills någonsin känt mig. När jag många år senare gjorde mig av med min skivsamling – jag hade inte haft en vinylspelare på många år, och jag hade sedan många år en CD-kopia av Hysteria (som jag nästan aldrig spelade) – sved det i hjärtat. Den var speciell.

Min tanke fastnar vid frågan: Var uppstår det speciella i en värld där allt bara… finns, gratis, tillgängligt hela tiden och överallt? Var uppstår värdet?

Jag ser framför mig hur allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – och därmed förlorar sitt värde. Den oändliga massan av gratiskultur smälter samman till utslätad sörja som inte förmår väcka engagemang eller personlig relation hos någon. Allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – men ingen orkar längre bry sig.

Jag menar inte att den personliga relationen till kultur har med pengar att göra, att en dyr bok nödvändigtvis är mer läsvärd eller ”bättre” än en billig/gratis. Men jag vill nog påstå att vi lever i en kultur där vi värderar det vi betalt för högre än det som ”bara finns”. Jämför exempelvis med prioriteringen mellan finanspolitik och miljöpolitik. Vilken som borde vara viktigast, utifrån mänsklighetens universella perspektiv är ganska uppenbart – men i praktiken ser det annorlunda ut.

Vi har ett monetärt samhälle, och det existerar inte bara runt omkring oss, utan också inom oss, som ett sätt att relatera till omvärlden. Den tid då pengar inte existerade är avlägsen och bortglömd, bara som en mycket abstrakt tankelek kan vi frammana den. Den tid då pengar inte längre kommer att existera är inte mer närvarande och konkret den.

***

Sammanfattningsvis: Missförstå mig inte. Jag säger inte att författarskap är en mänsklig rättighet och att de som påstår att litteraturen måste vara fri bör spärras in på vatten och bröd med snarast möjliga verkan – jag säger bara att jag känner mig kluven till det här.

Å ena sidan har min dröm alltid varit att kunna skriva på heltid, försörja mig på det och titulera mig författare. Å andra sidan ser jag själv hur min bild av författarskapet i mångt och mycket följer ”koka soppa på en spik”-receptet, där själva skrivandet är spiken, och runt det ser jag möjligheter till kringverksamheter knutna till det skrivna.

Kanske är det så det kommer att se ut, att författarskapet i sig handlar mer om att bygga ett varumärke, och betalningen kommer från helt andra produkter och tjänster kring detta varumärke.

(Himmel & Ord-tshirt, någon? *s*)

Å tredje sidan är jag redan en del av den nya gratiskulturen. Jag är redan ”frilansskribent” i liten skala och i gratisversion – eftersom jag regelbundet skriver här, och lika regelbundet läses här.

Så – kanske min kluvenhet mest handlar om att jag behöver vänja mig vid tanken. Det är nytt, det är ovant, och när man pratar om att författare inte kommer att kunna ta betalt för sina texter pratar man bara om vad som försvinner – inte om vilka möjligheter som kommer att komma istället. Som alltid vid förändringar är det den kreativa anpassningskonstnären som landar på fötterna.

Sprechen Sie talk?

Jag kan inte påstå att jag är någon särskilt militant språkpolis, men jag får väl ändå räknas till språknördarnas skrå. Med ett förflutet i översättningsbranschen, anser jag rent allmänt att språket är en av de viktigaste och mest genomgripande kulturbärarna vi har – ett argument som för övrigt mycket sällan möter mothugg. För vem man än frågar så är saken självklar: ”Ooo ja, språket är sååå viktigt!”

Men när det kommer till kritan är de flesta förbluffande aningslösa om vad det innebär – språk som kulturbärare, vadårå?

På fullt allvar har jag flera gånger bara under det senaste halvåret fått argumentera mot allvarligt menade förslag att använda Google Translate som översättningsfunktion i professionella sammahang.

”Jamen, det måste ju vara bättre än ingenting?” säger de. Jojo. Visst – om man vill sänka sitt varumärke till epanivå, så visst. Be my guest.

Det jag lärt mig, den hårda vägen, under åren i språkvårdens tjänst är att frasen: ”Ooo ja, språket är ju sååå viktigt” – gäller enbart svenska och engelska, språk som personerna själva har någon slags relation till och insikt i. Då tvekar de inte att efter fem minuters skumläsning döma ut översättningen i sin helhet, inkompetensförklara översättaren och kräva att översättningsbyrån byts ut mot en som kan översätta ordentligt. Eller varför inte sätta en svensk som råkat plugga ett halvår i England på att korrekturläsa en engelsk rapport om avancerad finansiell analys. Vad fan vet en utbildad och erfaren modersmålsöversättare egentligen?

Men när det gäller andra språk anses alltså Google Translate vara da shit: Stoppa in svenska här, tryck på knappen, så kommer det ut swahili där. Gratis!

Det roligaste (ha!) av allt är att just att alla konsekvent bedyrar att språk är såååå viktigt. Fast ingen vet vad det innebär i praktiken.

***

Hyundai gör just nu en kampanj med helsida i DN och affischer i SL:s busskurer. På nätet kan jag inte hitta den, tyvärr. Det ska föreställa en stolt hyllning till det faktum att den koreanske presidenten hedrar svensk mark med ett besök.

(Exakt vad Hyundai har med statsbesöket att göra – förutom det uppenbara landsmannaskapet – förtäljer inte historien. Inte heller vad syftet med de spenderade reklammiljonerna är heller, för jag har svårt att se hur den här kampanjen ska leda till fler försålda Hyundai-bilar.)

Annonserna är på engelska – och skulle mycket väl kunna vara översatt från koreanska med Google Translate.

Orden klingar diktatorisk propagandafilm lång väg – och skulle möjligen ha kunnat passera som en skojig pastisch om de använts i något annat sammanhang.

Jag vet inte mycket om Koreansk kultur eller politik, men jag har varit i Japan och studerat östasiatisk kultur, så jag tänker ta mig friheten att dra några spekulativa paralleller:

Det japanska språket är på sätt och vis flera språk i ett, eftersom det bär en kulturell historia med sig. Minns Shogun och alla Kurosawa-filmerna, så har du en bild av ett samhälle där social rang är ALLT – och den uttrycks via språket. Ett utbroderat och sirligt – i västerländska öron närmast pekoralt – språk uttrycker en vördnadsfull respekt för överordnade. Detta sätt att uttrycka sig är än idag en högst levande del av det moderna japanska språket. Självklart är språket moderniserat, men kulturen och språkbruket lever kvar, reproducerade genom språket.

Det här är ett tydligt exempel på en kulturell parameter i språket som en översättare måste känna till för att översättningen ska passa in i en västerländsk kulturell kontext. Direkt översatta blir kulturhistoriska landmärken i språken till distanserande floskler, som inte alls uttrycker samma sak som originaltexten.

Nu talar jag som sagt om japanska och är inte ens någon expert på japansk kultur- eller språkhistoria, men det här har jag snappat upp och minns från mina klasser i japanska. Jag tror att det finns gott om gemensam kulturhistoria i de östasiatiska länderna, även om man slagit in på olika politiska vägar i modern tid – och jag tror att det kan finnas en koreansk parallell. Åtminstone framträder en sådan i mina tankar när jag läser den floskelrika hyllningstexten  Hyundais kampanj.

Så – vad lär vi oss av denna förspillda kampanjkassa? Jo, vi lär oss att språk är mer än ord, meningar och stycken. Det är till och med mer än budskap, dialog och samtal. Det är också en del av vår identitet, vår kultur och vår historia. Jag kan rent av tänka mig att språket har bäring på vårt perspektiv på världen och verkligheten – det vi kan sätta ord på, det ha vi förstått och tagit till oss. Och därmed blir de ord vi har att ta till ett slags referensram för vad världen potentiellt kan innehålla.

Språk är, med andra ord, inte bara viktigt. Språk är fundamentalt för mänskligheten, samhället och vår kulturella utveckling.

Nästa gång jag hör någon seriöst föreslå Google Translate som professionell översättningslösning, åker någon på en propp. OK?

***

(Inläggstiteln är ett citat ur filmen Die Hard. Harry Ellis, en odräglig streber vid Nakatomi Corporation, hög på kokain och en god portion övermod levererar repliken: ”Hey babe, I negotiate million dollar deals for breakfast. I think I can handle this Eurotrash.” – varpå han vänder sig till terroristledaren Hans Gruber (Alan Rickman) med orden: ”Hey, sprechen Sie talk?”

Jag tror att Harry Ellis gestaltar typen som med glädje skulle ha kört sina million dollar breakfast deals genom Google Translate. Därför fick han ge namn åt den här texten!)

Men hallå?

Varför har ingen upplyst mig om hur bra Coldplays Viva la Vida är? Måste man ta reda på allting själv här i världen, va? Jag bara undrar.

Nåväl – för den som ännu famlar i mörkret kan jag upplysa om att den är riktigt ruggigt bra. Jag kan tycka att A Rush of Blood to the Head och Parachutes är lite väl depressivt lagda – men här finns inte den känslan alls.

Jag gillar. Mycket!

Konsten att vinna ESC

Till Christer Björkman och hugade melodifestivalkompositörer med ESC-ambitioner. Ska vi ta och snacka lite allvar? Get down to business, cut the crap och allt det där. Hur fan ska vi göra egentligen – för att höja oss ur Eurovisionsschlagerträskets bottenslam, där vi tycks fast rotade sedan ett gäng år tillbaka.

Hur vi än tänker vid vår egen uttagning, hur internationellt etablerade artister, kommersiellt gångbara melodier och påkostat producerade scenshower vi än skickar, så sitter vi där. La Suède, deux points. Om vi har tur. Och vi som har schlagerhistoriens vingslag fläktande som en stormvind över våra oförstående pannor. Hur kunde det gå så fel? Popmusik är ju VÅR GREJ, det svenska undret!

Let’s face it – Waterloo kommer inte att vinna igen, vi kan sluta skicka varianter på det temat. Vi (nåja – ni, då) kan inte skriva nya schlagers genom att lyssna på gamla. Inspirationen till nya tiders ESC-vinnare kommer inte från schlagerarkiven, utan från all tänkbar annan musik. Men det verkar vi ha missat – för det vi telefonröstande tittare får att välja på varje år, är skåpmat. De enda nya influenserna kommer från amatörmusiker som inte når ända fram.

Låt mig exemplifiera:

Alexander Rybak – en klämkäck norsk gutt som sopade mattan med precis HELA europa. Jag vet inte om någon NÅGONSIN vunnit så stort. Men är låten SÅ bra egentligen? Är den? Jag har den i min iPod för att liva upp långpromenaderna, men redan några veckor efter ESC-finalen är jag redo att trycka FFWD när den dyker upp. Så vad fick oss att rösta så frenetiskt på den här låten? Äktheten. Rybak är inte någon hårdstylad produkt, som i samarbete med skickliga ljudtekniker kan fås att låta ”rätt” – han är musiker. Jag tilltalas starkt av att han framför sin egen låt, det finns en äkthet i det som Thomas G-sons 28 bidrag per år aldrig kommer att kunna leverera. För han skapar inte musik han tror på, han fyller i en tipskupong och hoppas att någon spik ska gå in.

Nu är jag ganska elak, pekar i princip ut Thomas G-son som roten till allt ont. Så är det givetvis inte, och han skrev ju inte ens årets vinnarlåt. Men han får stå representant för melodifestivalens brist på ny, det finns en kompositörtrojka, en inre krets av kompositörer i svenska melodifestivalsammanhang, som aaaalltid är där, aaaaalltid går till final… och ooooofta, ooooofta också går vidare till ESC. Med ett resultat vi börjar vänja oss vid, även om vi fortfarande inte kan förstå det.

Vilken ESC-låt håller fortfarande då? Jo, för mig är det den här – min personliga runner-up till Rybak, och såhär i backspegeln vill jag påstå att den här har bättre hållbarhet:

Nu kom inte den här låten mycket bättre än den svenska, men jag vågar gissa att den kommer att höras på radiostationer, danshak och barer runt om i Europa i sommar. Kom igen katten – det svänger ju! Så varför var inte denna med i striden om tätpositionerna då? Jo, HÄR kommer förmågan att producera show in. Det är visuellt stökigt, brokigt och suggestivt på ett sätt som ESC-tittarna inte förväntar sig. Oscar skulle ha sjungit iförd smoking, och gjort ett elegant men intensivt nummer till den här apcoola låten. Istället framstår scenframträdandet som en swing-temafest i Toontown, och som tittare blir man trött i ögonen bara av att se eländet. Men testa att bara lyssna, gå ifrån datorn medan den spelar och lyssna utan att titta. Hur känns låten då? Swing är coolt, riktigt coolt, och det går att göra hur mycket som helst med.

(Rekommenderad lyssning: både George Michael och Robbie Williams har gjort plattor med swingtema. Bra grejer.)

Så. Vad vill vi se i nästa års Melodifestival? Vi vill se äkthet, vi vill se närvaro, vi vill se riktiga musiker. Låt oss slippa de ansträngda, på-gränsen-rösterna som behöver studioteknik för att inte skrämma slag på genomsnittslyssnaren. Låt oss – och artisterna – slippa de evinnerliga variationerna på ett tema, där artisters varumärke utnyttjas för att kanske kanske spika vinnaren med ett koncept som nästan funkade förra gången. Ni vet vilka jag syftar på. Breda artister, som på något vis fås att ställa upp flera gånger med i princip samma bidrag.

(Som varumärkesnörd kan jag inte förstå hur de kan ställa upp på det, det är som om jag skulle skriva samma inlägg om och om och om igen… och tja, det kanske jag gör – ibland. Men lite nytänk skadar ju inte, eller hur?)

Vi vill se personliga artister.

Om jag skulle ha gissat på en skrällseger i årets festival, så skulle jag ha satt min femma på Caroline af Ugglas – inte La Ernman. Jag vill hävda att La Ernmans deltagande i ESC-finalen var ett utslag av strategiröstning, en fantastisk operadiva som nedstiger från änglars molntappar där hennes röst vanligtvis frotterar sig med gudomligheten – för att sjunga i ESC…? Goddamn – DET måste vara en vinnare. Men var det någon som lyssnade på LÅTEN, egentligen? Och som faktiskt gillade den? La Ernman är duktig, no doubt about it – men hon är inte särdeles personlig på  scen. af Ugglas kan man tycka både det ena och det andra om, men hon har en personlig intensitet som är väldigt engagerande, och smittsam. För att inte tala om äkta.

Vi vill gärna, gärna se internationella influenser – men låt då inte de internationella influenserna bli på bekostnad av musiken.

Den första tänker jag inte ens kommentera, den andra är det väl inte något större fel på egentligen, men den känns ganska ytlig och ointressant. Radioskval.

Jämför istället med den här – som inte har det ringaste med melodifestival att göra, men som inspiration (och ja, jag har visat den förut – men jag tröttnar bara aldrig på den här):

Och vi vill se och höra analog, personligt närvarande musik. Något nytt. Inte nytt som i spektakulärt, utan nytt som i närvarande, personligt och äkta. Tänk Jack Johnson. Veronica Maggio.

De här tankarna har jag bollat med efter årets antiklimax i Moskva. Visst, det spelar ingen roll, det är bara en larvig tävling – vem bryr sig? Men ärligt talat… Visst svider det i den svenska stoltheten, i vår kulturellt burna tävlingsinstinkt – att vi hör till bottenskiktet, inte alls är med i matchen längre. Klart att vi ska tillbaks. Visarom, nu jävlar!

Fler förslag?

Knackelibang!

Hålla truten har väl aldrig varit min bästa gren, så varför ska bloggen hållas tyst bara för att jag inte har så mycket att säga för tillfället? Fru C gjorde mig uppmärksam på denna högkulturella yttring med god fnissfaktor – här finns något för såväl språknörden som samtidsåskådaren. Se och njut:

Worth waiting for…?

Mycket schlager i örat blire…

Men idag snubblade jag, av en trivsam slump på Twitter, över en länk till Linkin Parks nya: New divide. Me like. Me like a lot.

Nu väntar vi bara på resten av skivan, grabbar? Hello-oo?

***

Senare tillägg: När jag lade upp länken fanns hela låten där, och inte bara en snutt som nu. Sorry.

Yes!

Rätt låt vann!

Och det verkar ju som om större delen av Europa var rätt överens om den saken också, så därmed kan vi alla gå till sängs med ett stort gemensamt konsensusleende på läpparna, OK?

Malena Ernman kan lugnt återgå till sina ordinarie program, och svenskarna får återvända till ritborden för att försöka lista ut hur i glödheta heeelsingborgssolen man skriver en låt som funkar i 2000-talets ESC. Skam den som ger sig – men nåt nytt måste vi nog försöka klura ut, det gamla receptet kan vi utan ånger sänka i havsens djup…

Med detta bjuder jag godnatt, bis Morgen alle Leute!

ESC-staden utan stolthet

Plötsligt handlar det inte om glitter och glamour, sång och dans och kärlek över gränserna längre. För att det finns människor som tycker att gränserna i sig är viktigare än kärleken, toleransen och glädjen.

Jag tänker på Pride-festivalens årliga karnevalståg här i Stockholm, som är en celebration snarare än manifestation. Visst lockar den fram trångsynta extremister – men inte i officella, statliga uniformer. Jag har aldrig tänkt på Pride som en demonstration, än mindre som någon kontroversiell sådan – och allra minst som någon samhällsomstörtande revolutionär demonstration, som någon skulle komma på tanken att förbjuda och kalla för en omoralisk säkerhetsrisk.

Kärleken är ingen säkerhetsrisk, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Rädsla, protektionism och maktmissbruk är det som genererar säkerhetsrisker – för alla. De ”omoraliska” såväl som de man säger sig vilja skydda.

Moskva har ingenting att vara stolta över ikväll. 300 miljoner nerplöjda i ett projekt som inte betyder någonting. Grundidén med ESC var gemenskap, sång och fest – och det rimmar väldigt illa med att arrestera medborgare på gatorna, för att de demonstrerar för sin rätt att älska vem de vill.

Heja Norge!

Jag säger bara Oslo 2010 – jag har hittat min favorit för i år!

Hittills åtminstone – det är ju 6 (?) bidrag kvar som är ohörda än så länge, de fem Sugar-Daddy-länderna och så värdlandet – de länder som slipper kvala till finalen. Jag har hört några lovande strofer av den tyska låten, men såhär långt är det här en helgjuten favorit:

Jag blir GLAD av det här, det är galet och roligt – UTAN att förlora i musikalitet, och det är banne mig inte många så kallade humorbidrag som lyckas med den bedriften. Spelglädje, någon? (Och jag som käpphästar mig hes om etno-influenser – här ÄR de ju!!)

***

För övrigt brukar jag också alltid ha en fiol i bakfickan när jag går på tur i bergen. Man vet ju aldrig när andan faller på, liksom.

Hängmattan nästa?

Imorgon ska jag (halta) till biblioteket. Det var länge sen – jag är inte mycket för boklån egentligen, jag föredrar att köpa mina böcker. Jag är så dålig på att komma ihåg att lämna tillbaka böckerna att det brukar bli billigast att köpa. I längden, åtminstone. Men imorgon ska jag till biblioteket. Jag ska låna den här boken:

Det är ett typiskt bakåtlutat projekt – att läsa och njuta av att sinnena fylls med tankar, idéer, kunskap och reflektioner – utan att direkt måsta göra något med det. I sinom tid ska det nog bli något av det också, men just nu ska jag luta mig tillbaka och läsa en bra bok.

Jag snubblade över den här boken på ett antikvariat härörleden, men av nån anledning blev det inte så att jag köpte den. (Ibland är jag så himla snabb till beslut – i andra fall är jag hopplöst velig… Det här var ett sånt fall.) Den är från 2006 och slut på förlag men jag har faktiskt aldrig sett den förut. Men så idag, sådär oförhappande som världen ibland kastar åt en relaterade saker alldeles till synes orelaterat och slumpmässigt, fick en tjej på jobbet för sig att skicka ut en länk till en blogg hon gillar.

Där står att läsa att åtminstone en annan av författarens böcker – Fuck logic (bara det en boktitel helt i min smak – det skulle ju kunna vara min livsparoll sammanfattad i två kärnfulla ord!) – är under omarbetning och lär dyka upp i en avdammad version snart. Det ser vi fram emot. Klart det måste stå en titel i min bokhylla och skräna FUCK LOGIC åt alla nyfikna bokhyllefluktare som vågar sig förbi, det säger sig ju nästan självt.

***

Sen har jag ju en drös andra bra böcker att luta mig tillbaka och njuta av (förutom dem jag håller på och skriver på), så jag lär väl aldrig få nåt gjort mer…!

Nu börjas det!

Schlagerspektakel i dagarna tre – ska 2009 bli det första år då Sverige inte står på scen i ESC-finalen? Det skulle inte förvåna mig. Jag har svårt för Malena Ernman, det måste erkännas. Jag tycker låten är märklig, framförandet imponerar inte – och hon ser läskig ut. Inte fullt lika läskig som förra årets svenska sångerska, men nästan…

Men hur ser då konkurrensen ut ikväll? Youtube vet – givetvis – svaret!

Men några prognoser ger jag mig inte på (utom i klockrena fall) – jag kan sia om svenska festivalen, men här är det ett helt annat bollspel.

Just get out of my dreams – Andrea Demirovic (Montenegro)
Radiodunk av god allmän kvalitet – bortglömt tre sekunder efter att låten är slut, men vem bryr sig? Den här lär gå i repris på lördag.

Aven Romale – Gipsy.cz (Tjeckien)
Ska Tjeckien någonsin lyckas skicka något begripligt bidrag till festivalen? Tveksamt. Å andra sidan kör de sitt eget race och det ska de ha respekt för. Däremot stör den knackiga engelskan just därför – kunde de inte åtminstone köra sitt race fullt ut? Får vi höra den på lördag? Jag vet inte. Humorbidrag har en tendens att dyka upp där man minst anar det. Fast jag är tveksam till om jag ska ringa och rösta…

Copycat – (Belgien)
Det är väl för väl att man får kaffe till årets festival också. Och tidigt också. Perfekt. Men återigen: Om man inte är nåt vidare på engelska, varför måste man prompt sjunga på det språket? Jag vet att jag är petig, men… hallå? Vad är det för fel på franska? Eller flamländska, för den delen…

Eyes that never lie – Petr Elfimov (Vitryssland)
Vitryssland brukar satsa stort på ESC-bidragen. Såvitt jag minns kom de tvåa efter Lordi (vad förvånade de måste ha varit då – spö av en drös finska monster… Jag kan riktigt se krismötet framför mig…!) Kan de bara muta bildproducenten att ge fan i close-ups så kan den här nog bli farlig.

La Voix – Malena Ernman (Svedala)
Hm. Undrar hur mycket kaffe man kan kolka i sig under en kväll…? Äh, får ta den här som kisspaus, helt enkelt. Kommentarer – se ovan. Jag slipper gärna den här på lördag, om jag ska vara ärlig – fast någonstans känns det ju konstigt med en ESC-final utan svenska färger…

Jan Jan – Inga & Anush (Armenien)
Äntligen lite etno! Jag är väl lite knasig, men jag gillar sånt här – det är musikens version av The Mad Scientist som står i sitt labb och tänker ”hm, vad händer om jag rör i lite sånt här grönt…?” (jo, för precis så tänker de, det vet jag). Engelskan haltar, men just här tycker jag att det är OK.

La teva decisió – Susanne Georgi (Andorra)
Britney Spears har en syrra i Andorra, vem anade väl det? Eller är det ordföranden i Spears andorrianska fanclub som nästlat sig in i ESC-sammanhang, månne? Inte gott att veta. Det här är dock en liten karamell som snabbt smälter bort på tungan – och är borta lika plötsligt som den kom.

The highest heights – Lovebug (Schweiz)
Schweiz har blivit lite outsiders i tävlingen – ibland är de med, ibland inte. Det här låter inte Schweiziskt så det stör – inte ett enda gökur eller joddling så långt örat når. Trist. Det skulle säkert ha livat upp. Men det fyller säkert ut något lämpligt tomrum i radioetern någonstans.

Dum tek tek – Hadise (Turkiet)
Det här lär gå bra. Säger jag, inte helt utan sorg, för jag tycker att det är så trist. Snygg tjej, trist låt, mycket hud och suggestivt rumpvick (och kom inte och yra om magdans, för det är nåt helt annat!). *gäsp* Kan vi inte bättre?

There must be another way – Noa & Mira Awad (Israel)
Jag är ju som sagt lite språknörd – och medan många sänder längtansfyllda suckar till svunna tider då ESC bjöd på Riktig Orkester™, så drömmer jag mig tillbaka till då alla bidrag måste sjungas på landets officiella språk. DET var tider det. Den här låten är rätt trist, men de sjunger åtminstone bitvis på hebreiska. Respekt.

Illusion – Krassimir Avramov (Bulgarien)
Extremt fjantig video, tur att vi slipper den ikväll. Låten däremot tycker jag är rätt okej. Det är lite som om Jimmy Sommervill skulle ge sig  in i ESC-sammanhang. Funkar.

Is it true – Yohanna (Island)
Oj – tävlingens första riktiga SÅNG. Det mesta i nutidens schlagerfestivaler är ju mer TV-producerat spektakel än direkt SÅNG. Jag menar ärligt talat – hur många gånger under en genomsnittlig melodifestival/ESC-tävling tänker du ”herregud, mänschan kan ju inte ens SJUNGA”. Yohanna kan möjligen inte stava sitt namn, men sjunga kan hon. Det blir spännande att följa det här bidraget och se om tävlingen verkligen handlar om sång eller spektakel…

Nesto sto ke Ostane – Next time (Makedonien)
Mycket balkanskt. Inte min grej.

The Balkan girls – Elena (Rumänien)
Rumänien var min personliga favorit för ett par år sen när Mihali Traistariu sjöng Tornero i tredubbla oktaver (minst), men de verkar inte roade av att göra intryck igen. Det här låter som vilket dussinproducerat radioskräp som helst (för att inte tala om ”magdansen”). Påtår, någon?

Lose control – Waldo’s People (Finland)
Veckans rubrik: E-type trillar av Finlandsfärjan – och återföds som Waldo’s People! Jag tror faktiskt att det här kommer att gå till final. Rappningen är hysteriskt illa genomförd, men refrängen håller och sen NÄR är ESC-lyssnarna överdrivet nogräknade? Sen är det klart att det beror ju på hur det låter live också…

Todas as ruas do amor – Flor-de-lis (Portugal)
Inte är det modernt, inte är det retro… Möjligen skulle det funkat ‘68, med lite psykedeliska kläder, blommor i håret (ja, det har hon ju prickat in förresten) och roliga svampar i pipan, men ESC 2009? Nja…?

What if we – Chiara (Malta)
Vilken tur att Sarah Dawn Finer inte vann svenska uttagningen – GUUUUUUUUUUD så pinsamt om vi hade skickat samma upplägg som Malta! *dör* Fast Chiara har ju ingenting på Sarah, förstås – och Maltas bidrag är lika slätstruket i år som det brukar vara.

Bistra voda – Regina (Bosnien-Herzegovina)
Jag gillar ju Balkanballader och det här skulle ha kunnat falla mig på läppen OM de hade gett fan i att sno strofer från Balkanballadernas Balkanballad. Ajabaja, billigt trick. Och när man lyssnar på Lejla från 2006, hör man ju skillnaden direkt… Näeh. Å andra sidan brukar ju Balkanhörnan vara en formlig orgie av kompisröstning, så who knows?

Inte Amerika

En itsy-bitsy-ytte-pyttig länk till, sen måste även en okrönt mästare i nattsudderi gå och knyta sig. Den här låten hade jag ett verkligt hat-kärleksförhållande till som ung… Jag har aldrig gillat Bowie, men den här låten etsade sig fast från första gången jag hörde den – trots att den är extra mycket av allt jag förknippar med Bowie och inte gillar. Mycket märkligt. Men just den här låten gillar jag – fortfarande.

(Fast den hör definitivt till de mer obskyra som man vågar tala högt om även i mer städade sammanhang…!)

Ogenerat 80-tal

Har suttit uppe och nattskapat ikväll – har skrivit om det i Skaparlust-bloggen, för den som är intresserad. Men musik under arbetet är A och O, så under tiden snurrade Spotify och den här listan – som jag faktiskt inte riktigt vet vem som är mamma till… Jag fick länken via någon på Twitter och fastnade tvärt, 80-talsnörd som jag är.

Hursomhelst – ordet som ringer i mina öron när jag hör den där listan är ”ogenerad”. 80-talet har lite pariastatus. 80-talet är inte fint. 80-talet står någonstans för ytlighet, axelvaddar, kornblå mascara och Trackslistans simpla femörespop. 80-talsmusik är inte retro, den är något man möjligen lyssnar på i smyg. Eller möjligen om man hittar något obskyrt och smalt från 80-talet, så kan det stå sig och vara rumsrent att erkänna än i dag, men… Stock, Aitgen, Waterman-produktionerna man som yngling släpade hem varenda nysläppt singel av, dem talar man tyst om idag.

Men här är listan med de ogenerade 80-talsminnena. Det man faktiskt lyssnade på, och som inte alls är så himla pjåkigt – ens för luttrade 35+-öron. Eller så är jag bara en ohjälplig 80-talsnörd. Det är faktiskt helt troligt. Men jag blir glad av både Howard Jones och Level 42 – så det så!

***

Och dessutom blir jag djupt rörd av den här berättelsen, även om jag förmodligen hade fått hjärtsnörp om jag varit den heroiska 18-åringens ömma moder. Springa IN i ett brinnande hus?? Men Gud håller sin hand över dårar och druckna sägs det ju. Dårskap rules, säger jag!