Äääntligen måndag!

…skrek hon, men måndagen var lika måndag för det.

För den som behagar liva upp den grå tillvaron med lite färg och glada (hm, nåja…) seriefigurer, presenteras härmed: 40 striking examples of grafitti art. Jag begriper inte hur de gör, men kreativiteten är det inget större fel på!

Konstnärlig bokobducent

Förresten måste jag visa något annat som fått mitt kreativa hjärta att dunka vilt och lyckligt idag. Jag ger er Brian Dettmer – altered book artist:

Brian om hur han arbetar:

In this work I begin with an existing book and seal its edges, creating an enclosed vessel full of unearthed potential. I cut into the cover of the book and dissect through it from the front. I work with knives, tweezers and other surgical tools to carve one page at a time, exposing each page while cutting around ideas and images of interest. Nothing inside the books is relocated or implanted, only removed. Images and ideas are revealed to expose a book’s hidden, fragmented memory. The completed pieces expose new relationships of a book’s internal elements exactly where they have been since their original conception.
(Källa: Toomey Tourell)

För mig är det här mästerligt, fascinerande, vackert, kreativt – och inspirerande, även om jag knappast kommer att ge mig på ett sådant pillgöra själv. Inte ens med ”instruktionen” oven förstår jag riktigt hur han lyckats mejsla fram bilder och text som han gjort… men inspireras gör jag.

Vad jag däremot inte förstår är alla kommentarer, bland annat till det här inlägget, om att det är barbariskt att ”förstöra böcker”, och någon pratar som om Brian skulle sätta kniven i ovärderliga och sällsynta böcker.

Min erfarenhet av gamla, värdefulla böcker är att de kostar skjortan, och knappast är nåt man sätter sig och skär i 10 minuter efter att man betalt en halv årslön för den. Däremot vet jag att antikvariaten svämmar över av gamla luntor som ingen frågar efter – inte ens med de mest facila prislappar. När jag var liten hade vi en uppslagsbok hemma, Lilla Focus hette den. Det var en typisk sådan här bok – med små gammaldags illustrationer. Sådana måste ju finnas överallt, men vem läser dem idag? Om någon vill ta sådana böcker och göra något vackert av dem, som kan väcka människors häpnad och inspiration – då är det väl bra?

Writing is rythm

Det har blivit lite si och så med bloggläsningen på sistone, och jag måste göra någon form av revolution där. Jaja, jag vet – ni har hört den förut. Den här gången blir det som en del av en lite större revolution, och jag tror att det faktiskt kommer att göra skillnad. Lite revolution då och då mår alla bra av.

Idag hittade jag däremot ett läsvärt inlägg hos 6ft5, mannen som fick mig att börja blogga en gång i tiden för drygt 7 år sedan (jag har ibland sagt 8, men jag har upptäckt att jag råkat räkna fel… Whoops!). Det handlar om Kathy Acker, som bland annat sagt:

Well, I think writing is basically about time and rhythm. Like with jazz. You have your basic melody and then you just riff off of it. And the riffs are about timing.

Och så gillar jag det här, hämtat på Wikipedias sida om Acker: Kathy Acker (née Karen Lehmann) (18 April 1947 – 30 November 1997) was an American experimental novelist, prose stylist, playwright, essayist, postmodernist and sex-positive feminist writer.

Ser ni vad jag ser? Är det inte fantastiskt? Jag får gåshud och hjärtklappning och kreativt adrenalinpåslag, allt på en gång. En dag ska jag ha visitkort med titeln ”prose stylist”.

Soffblogg om delikata länkar och Mymlig visdom

Sofflägge = bloggläge. Att ligga på soffan och slöblogga är väl inte riktigt samma sak som att titta i taket för att låta den kreativa processen få en smula arbetsro – men det är ändå ett trevligt sätt att spendera en ledig dag efter 3-4 sömnlösa nätter. Vet inte varför jag sover så dåligt nu igen – om det är omställningen från semesterliv till svenskt höstrusk (fast idag är det ett ljuvligt höstväder!) och annalkande återtåg till vardag och arbete, eller vad… men jag hoppas att det grejar till sig snart, annars kommer jag tillbaka till jobbet som en zombie efter drygt 5 veckors semester, och det var ju inte riktigt meningen…!

Hursomhelst – ni har väl sett min lilla Delicious-ruta? *pekar mot högermarginalen* Det är egentligen Linda som inspirerat mig att lägga till en sådan, en liten ruta där man alltid hittar något nytt spännande, roligt eller intressant. Delicious.com är en rätt fiffig tjänst, för övrigt, där man kan spara, organisera och dela länkar till allsköns spännande saker man hittar på nätet – istället för att lusa ner sin egen bokmäressamling på datorn med precis allt man hittar. Det börjar ju bli en rätt stor webb, den här som vi surfar runt på – och Delicious hjälper en att sortera upp godbitarna, så att man hittar dem när man behöver dem! Och – numera ser ni alltså när jag lagt till något intressant i min Delicious-länksamling.

Dagens tillskott är en krönika på Netdoktor, skriven av Sofia Mymlan Mirjamsdotter. Jag läser så mycket jag hinner av det Mymlan skriver, hon är en klok människa, på många sätt. Den handlar om hur hon bemöts då hon berättar om sin diagnos ADHD, men om man läser med lite fantasi, kan det ju också handla om andra slags diagnoser och skavanker. Och om man ska vara riktigt ärlig, och lägga till ytterligare en dimension av inlevelseförmåga, så handlar den ju faktiskt mest om att människor borde få vara som de är, utan att folk ska tycka så himla mycket om den saken. Och då, mina vänner, handlar det inte längre om Nån Sån Där Diagnos. Då kan det ju lika gärna handla om dig – eller hur?

För ärligt talat, visst är du lite knepig – du också? Precis lika knepig som alla andra, menar jag…?

Är det för att vår art heter Homo Sapiens, som vi fått för oss att vi måste likrikta oss och låtsas som om vi alla är genetiska karbonkopior av den tänkta förlagan? Vi kanske ska döpa om oss till Hetero Sapiens i så fall, för att påminna oss om att vi alla ÄR JÄVLIGT OLIKA.

Och det är ju bra. Det är inte farligt att vara olika, det är bra! Det är bland annat våra olikheter som gjort att mänskligheten kunnat norpa platsen som ”skapelsens krona”, och behålla den så länge. För att våra samhällen rymmer dynamik, och därmed utveckling. Utan olikheter – ingen dynamik, och heller ingen drivkraft för utveckling. Så när blev vi så förbannat ängsliga?

En annan diskussion jag varit inblandad i den här veckan handlar om helt andra saker – fast ändå inte. För egentligen är det ju lite samma sak – rädsla. Rädsla för det som avviker, är annorlunda, är ”konstigt” – rädsla för Dem. De som inte är Vi. Per frågar vad jag tror är skälen till att vårt sociala klimat förändras – och faktiskt försämras som det gör. Och jag vet faktiskt inte. För det är ju det – vad är det vi är så rädda för?

Min övertygelse – något raljant, kanske, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar i alla fall – är att det FINNS inga ”normala” människor. Vi avviker allihop – på olika sätt. Någon har diabetes, någon är finnig, någon läspar, någon har ADHD, någon har hörapparat, någon har ett ärr, någon har dålig balans, någon blir åksjuk, någon är alkoholist, någon har dålig musiksmak, någon är tondöv, någon har gomspalt, någon har Downs Syndrom, någon ångrar sin fylletatuering, någon har social fobi, någon är rädd för spindlar, någon är tjock, någon har Aspergers syndrom, någon är deprimerad, någon har reumatisk värk, någon har dyslexi, någon är sockerberoende, någon har dålig självkänsla, någon kan inte sova, någon har Crohns sjukdom och någon är skallig. Jag kan hålla på hela dagen.

Och vet ni vad jag pratar om? INTE skavanker, fel och brister – utan livet. Det ser ut sådär. Lite på pluskontot (någon kan skriva, någon lagar mat för gudar, någon springer en mara på tre timmar blankt, någon kan göra prydliga bokslut och någon är en jävel på att lira dragspel… ja, ni hajjar) och lite på minuskontot. I en enda salig röra, där den ena människan INTE är den andra lik – och det är det som är finessen.

Dynamiken. Motorn.

Jag tror, med övertygelse, att ”Lika barn leka bäst” är det dummaste som någonsin sagts. Kva-li-fi-cerat skitsnack. Likriktning och snäva acceptansramar stryper vilken drivkraftig process som helst, får oss att stelna och bli rädda att avslöjas som avvikare, konstiga jävlar, inte som Vi. Men vilka Vi?? Det FINNS inga Vi, om man inte i Vi kan inkludera annorlundaskapet, för vi ÄR annorlunda, varenda en av oss. Tack och lov.

Mymlans text berör på flera sätt. Den handlar om ADHD och berör hela debatten om bokstavsbarnen och hur vi tar hand om dem. Men den handlar också om att få vara som man är, och bli bemött med respekt för sin person – oavsett diagnoser och andra skavanker. För såna har vi ju trots allt allesammans.

Plötsligt händer det: Om nålar i webbhöstacken

I förra veckan skrev jag en eldfängt argumentativ kommentar någonstans på nätet. Jag slumpade mig in på något obskyrt sökord, skrev min mening och gick vidare. Efteråt slog det mig att jag kanske borde ha lagt på minnet var det var det var, så jag i sann ”socialmedial” (hm – spännande ordvridning, den får vi djupanalysera någon gång!) anda kunnat återkomma och debattera vidare.

Men sen tänker jag att det kanske fanns en mening med att jag klev in i den församlade gruppen linjära ryggdunkare, lämnade mitt avtryck och seglade vidare i förvissningen att ”my work here is done”. Ibland är ens uppgift inte att bygga huset, ibland är uppgiften helt enkelt att så fröet till ett träd som får växa upp utanför husets fönster.

För att göra en lång historia kort: Mitt svar gick ut på att jag tilltalas av gränslöshet. En bottenlös brunn av kunskap, historia, kultur, tankar och idéer – fri att ösa ur, utan att riskera nå den där frustrerande punkten där man skönjer slutet, där nyfikenheten inte längre riktigt räcker till för att driva vidare. När man kan det mesta, har sett det man har lust att se. Det jag söker, det jag drivs av, är känslan av att hur mycket jag än lär mig, kommer det alltid att finnas fler frågor, nya perspektiv, andra vinklar att undersöka. Det tar inte slut.

Och antagligen är det därför jag fascineras av internet också. För webben tar inte heller slut, det har ingen bortre gräns – även om några velat skoja om det, förstås. (Å andra sidan finns det ju dårfinkar i kölvattnet kring fysikforskningen också – sådana som vill påstå att universum är ändligt och människans förstånd övergår universums räckvidd. Jo tjena…!)

Internet är obegränsat, och däri ligger tjusningen – för mig. Varje dag hittar jag något nytt, lär mig något nytt, inspireras till en ny tanke som spirat ur en tanke som någon annan haft, och låtit mig och andra ta del av. Den här veckan har jag funnit inte bara en utan två nya bloggar som inspirerar och fascinerar. Två vitt skilda bloggar som jag skulle vilja ta med mig till stranden, läsa långsamt och inspireras till egna tankar av.

Först ut är Judith – Judith vars logotyp-film jag länkade till tidigare idag. Hon skriver bloggen Internetionalisering, som handlar om några av mina favoritsaker: Internet, webb 2.0 och kreativitet. Och hon skriver om kreativitet så som jag en gång hade ambition att skriva. Jag tappade bort den ambitionen någonstans på vägen, jag har saknat den, och att hitta Judiths blogg var som att hitta en kompass att orientera sig tillbaka till den med.

Den andra bloggen som jag vill visa er ikväll är Kaffepaus. Namnet till trots vet jag inte om Kaffepaus är den slags blogg jag vill läsa över en fika. Snarare är det en blogg med texter och tankar jag vill läsa när mitt sinne är uttråkat, understimulerat, längtar efter exercis. Jag är ganska övertygad om att Johan, som skriver Kaffepaus, och jag tänker och tycker olika om mycket. Det är ingen nackdel. Tvärtom.

Fotografisk körsång

Var det ingen som reagerade på min lilla, lilla inflikade cliffhanger i förra inlägget?

Tills dess ska jag leta mig in i en sprillans ny blogg, lära mig hitta runt och så småningom sprida ord och pixlar via dubbla fronter. Och det, mina vänner, är en osannolik körsång ni lär få höra mer om framöver!

Nåväl – premiärframträdandet kom att gå hastigt och lustigt till redan nu i afton, så jag kan lika gärna plocka fram stora fanan och flagga för min nya roll i eminenta fotobloggen Stockholm by plenty.

Jag märkte i lördags hur rostig jag kände mig – det var roligt förstås, men det gick lite trögt. Jag har inte fotograferat lika mycket i år som förra året och jag känner hur både ögat och avtryckarfingret stelnat till. Så kan man inte ha det.

Gästspel i The Plenty Bunch har varit på tapeten ett tag, men aldrig blivit av förrän nu. Jag tänker att det ska sätta lite press på mig att fotografera mer – en vänskapligt välriktad fot där bak, helt enkelt, så att jag kommer iväg på fotoutflykter då och då.

Och helt oävna var inte alla bilderna från i lördags, så någon av dem kan mycket väl att komma att dyka upp i Plenty-sammanhang!

The world at my fingertips

Nätverket Aardvark är riktigt coolt.

I förmiddags fick jag för mig att slänga ut en fråga om någon vet hur jag gör för att surfa med mobilt bredband i Kroatien – med lokalt kontantkort. Första svaret kom inom en halvtimme, tror jag. Med länkar, förslag och kommentarer. Därefter har jag kunnat ställa följdfrågor och googla vidare från de tips jag fått, och har nu en rätt bra idé om vart jag ska gå, vad jag ska skaffa och vad det kommer att kosta.

I wub internet!

Rum för idéer

Jag ogillar att erkänna det, men tålamod har aldrig varit min bästa gren – och den digitala utvecklingen gör knappast den bristen mindre påtaglig. En sida som tar mer än 2 sekunder att ladda ner får mig att tappa tålamodet och klicka vidare, eller välja att göra något helt annat.

Den här sidan tog minst 10 sekunder att ladda ner (per mobilt bredband på bussen, förvisso), och jag ägnade de sekunderna åt att formulera ett halvt blogginlägg om hur fan flashutvecklare och interaktionsdesigners och andra webbtekniknördar tänker när de glömmer räkna in användarens relativa, men tillika ofrånkomliga otålighet i sajtekvationen. Det ÄR inte designen som avgör – det är ansträngningen i relation till nyttan/utbytet.

Jag skulle just plocka upp blogg-editorn för att skriva ner mitt eldfängda inlägg – när sajten laddat färdigt. Och jag fastnade. Nej, jag tycker faktiskt fortfarande inte att det egentligen är en hållbar ansträngning/nytta-ratio. Varje grej jag klickar upp tar ytterligare 2-3 dyrbara sekunder av min tid, och tuggar på mitt obefintliga tålamod. Men okej – någon gång ibland har man ingenting att göra, och då kan det här vara en inspirerande tankeverkstad.

Var får du dina idéer ifrån? Hur vårdar du din kreativa miljö, din själs lekplats i världen?

Jag vet inte om det ser ut såhär hos dessa människor på riktigt, eller om de har stylat till sina arbetsplatser inför fotosessionen, men en sak vet jag med säkerhet – det ser inte ut så hos mig någon enda stans, någon enda gång. Det är synd. Det borde det göra. Tomt, rent och med ett fåtal betydelsefulla saker som inspirerar, underlättar arbetet och representerar Viktiga Saker i Livet.

Inte travar med osorterade Bazzillremsor, hoptrasslade härvor av sladdar till iPodladdare, minneskortläsare och hörlurar, minibyråar (blott till hälften målade och dekorerade – FORTFARANDE!) travade vid skrivbordets kanter, hotande att falla ner om någon stöter till bordet… (Så illa är det inte, men man kan få den känslan när man sitter där och febrilt söker utrymme för nya tankar.

Den flashiga länken initierade inte de här tankarna hos mig, jag har burit runt dem några veckor, umgåtts med dem och funderat på vad som skulle innebära att en omstrukturering blev ”på riktigt” – inte bara för stunden, tills nästa kreativa intermezzo åter lämnar bordsytan gömd under drivor av saker, papper, sladdar, manicker…

Tricket måste vara färre prylar. Jag tror faktiskt att det är så enkelt. Jag inbillar mig att prylar är lösningen, och fyller mitt liv och mitt hem med dem – och allt de åstadkommer är stress och röra. Och ärligt talat – blockerad skaparkraft.

Men jag tror faktiskt att prylarna är en chimär, ett opium för kreativ lust och frihet. Är jag redo att släppa taget?

Andligt provocerande

Jag tycker verkligen om fenomenet Sommar i P1, det gör jag. Ord som fyller sinnet, med korta musikavbrott då man får tillfälle att syntetisera in sina egna tankegångar i den grund som radioprataren lagt. Men jag får erkänna att det sällan blir av att jag faktiskt lyssnar. Tiden finns inte – och jag har världens skräpigaste iPod som inte låter mig placera podradio för sig och vanlig musik för sig… Ja, det blir helt enkelt inte av.

Glad blir jag därför när jag upptäcker att Newsmill infört en motsvarighet: Sommarskribenterna – en daglig artikel om vitt skilda områden, personliga betraktelser välformulerat nedtecknade av personer som har något att säga. Jag missade starten och har inte hunnit läsa ikapp alla, men de jag har läst har varit både bra och tänkvärda, på ett eller annat sätt.

Men dagens text, den är något alldeles särskilt. Eric Schüldt (som är programledare för ett annat P1-program jag inte lyssnat på) berättar, personligt och utan att värdera, om att vara vuxen och fortfarande tro på magi. Om att fortfarande söka efter de ögonblick då tron flammar upp som en låga inombords, ögonblicken då allt är möjligt.

”Ändå finns en liten, liten skärva av barndomens magi kvar. Det är en enkelt brinnande låga långt inne i mig, gömd, nästan bortglömd. Ibland väcks den till liv. /…/ De gånger lågan flammar upp vill jag stanna i den känslan för alltid. Jag vill glömma all rationalitet. Plötsligt finns magin igen. Den är lika verklig som allt verkligt är verkligt. Allt är glasklart och självklart.”

När jag läser den passagen, då flammar min låga upp. Håren reser sig på mina armar och jag känner dem – alla tio-elva dimensionerna på en gång, som vidöppna dörrar någonstans inom mig. Och jag finner någonstans kraft att för en stund ge fan i att över 40 % av millningarna av artikeln uttrycker ilska. Jag skiter i det och bara är i mitt magiska ögonblick en stund.

(Red: Nu har siffran förvisso sjunkit till 35 %, noterar jag. Det finns hopp om mänskligheten, trots allt!)

Men sen kan jag ändå inte låta bli att fundera. Vad är människor så rädda för egentligen? Vad är det med andra människors tro som provocerar så starkt att man måste gömma sig bakom ilska och fördömande, så fort en annan människas tro på Gud, magi eller vättar i skogen kommer på tal. Bland kommentarerna läser jag kommentarer som likställer tro med fundamentalism och manipulation. Jag noterar också att inlägget fått betydligt färre kommentarer än många andra Newsmill-artiklar. Andlighet är inte viktigt. Almedalen är viktigt. Pirate Bay-affären är viktig. Michael Jackssons testamente är viktiga grejer. (OK, inte just på Newsmill, kanske…!)

Jag har sagt det förr, jag påpekar igen: Att ha en tro är inte synonymt med att ha sålt sin hjärna till en sekt av valfri kaliber. Att ha en tro kan helt enkelt handla om att erkänna sin litenhet inför världen, och låta även det ”osannolika” få rum. Bara så.

För ärligt talat – har du tänkt på vilken fullkomligt osannolik kedja händelser och förutsättningar som resulterat i att vi faktiskt sitter här idag? Förutsättningar för liv lär finnas på många planeter runt om i universum, men bara förutsättningar räcker inte – sen är det en liten, liten osannolik/slumpartad faktor som gör att liv faktiskt uppstår… och utvecklas.

För mig är det en förmäten inställning att tro att mänsklighetens hjärna klarar att omfatta universums och världens hela beskaffenhet, mångdimensionell och omöjlig att empiriskt betrakta i alla sina aspekter. Det är inget fel i att söka kunskap och vidare förståelse, självfallet inte – men sökandet efter kunskap är inte ett ändligt läroprojekt. Mänskligheten kommer aldrig att kunna slå ihop boken och utropa ”NU är jag fullärd! Nu vet jag allt!” – därför att vi lever i en värld som inte har sådana ändliga gränser, inte ens i teorin.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk – men den har sina begränsningar. Den är i stor utsträckning beroende av struktur, gränsdragning och tydlig etikettering för att kunna ta in och processa upplevelsen av sin omvärld – ens en liten del av den. Men strukturen, gränsdragningarna och etiketterna är inte verkliga – de är mänskliga konstruktioner för att förklara, göra hanterbar, den oändliga, kaotiskt ostrukturerade, ständigt expanderande och samtidigt gränslösa värld vi lever i. Konstruktion, mänskligt hantverk – precis som de heliga skrifterna var på sin tid.

Tro handlar om att tro på världen, inte på de dokument som skrivs för att beskriva den.

Jag har länkat in den här filmen förr, men här kompletterar den min teori på ett begripligt sätt. Jag tror att vi, mänskligheten, tryggt kan likna oss själva vid de tvådimensionella invånarna i Flatland, som förmätet tror att vi listat ut hela världen – och skyller vår väns berättelser om en resa till den tredje dimensionen (”upp”) för galenskaper.

Världen rymmer mer än vi har förmåga att ta in, liksom den rymmer mer än Flatlandeserna kan ta in. Så vem kan säga – med säkerhet – att den inte också rymmer såväl gudomlig/andlig närvaro som ett mått magi? Varför så resolut stänga dörrarna och säga att världen är ändlig, punkt slut – bara för att vår förmåga att uppfatta den är ändlig? Och varför är det så provocerande att några av oss håller dörrarna öppna – eller åtminstone väljer att tro att dörrarna finns där?

”Schools are for dipshits”

Jag kan möjligen förstå Davids förargelse, men det här är något av det roligaste jag läst på hela veckan. Ett måste för alla som någonsin skrivit och drömt om att få betalt för det!

Mindomo, en drömtjänst för den kaotiskt kreativa hjärnan (typ min)

Har det hunnit gå en vecka sen inlägget ”Älska Aardvark”? Ja, alldeles precis idag, faktiskt. Nåväl, jag älskar fortfarande Aardvark. Eftersom det påminner om en idé jag hade en gång i tiden, får jag lite moderskänslor för tjänsten – trots att det är någon annan som skapat den.

Men denna veckas digitala kärleksobjekt heter: Mindomo.

Jag har aldrig fått lära mig att göra ”riktiga” mindmaps – utan har gjort egna varianter, med glada färger och inspiration av Kurt Ohlsson. Ibland har jag försökt att snitsa till det lite, göra sådär som man SKA, så att man medan man mindmappar får någon slags användbar struktur, och inte bara ett otydbart sammelsurium av kodord, streckgubbar och briljanta snilleblixtar.

Resultatet har varit… blekt, och mest liknat det sedvanliga sammelsuriet. Med streckgubbar, briljanta idéer och allt. Mycket av det har handlat om att det varit så jobbigt att strukturera om, ifall man kommer på halvvägs att man vill göra på nåt annat sätt, eller att en box kanske ska höra ihop med nåt annat istället. Plötsligt blir färgpennor på olinjerat papper inte så fiffigt trots allt, och Kurt Ohlsson-alter egot träder fram i full blom – och efter en kvart av det har jag tröttnat.

Jag är lite av en sucker för prydlighet. Vem hade trott det?

Hursomhelst – häromdan fick jag för mig att googla om mind-mapping. Minns inte varför, men jag gjorde det i alla fall. Och fann: Mindomo. Nu har jag bara testat det i några dagar, men det känns bra och lättanvänt, och i gratisversionen kan jag skapa sju olika privata mindmaps. Det känns lite småsnålt, och 100 spänn i månaden för ett premium-konto känns dyrt. Men jag klarar mig nog ett tag på 7 mappar, och jag kan ju deleta och börja från början när jag är klar med dem. De är ju inte altartavlor, själva mindmapparna, utan arbetsredskap.

Så – just nu vill jag mindmappa allting. Mitt PM till jobbet ligger där, förarbetet till min tänkta barnboksserie ligger där, och idag beslöt jag börja strukturera in en annan bok jag tänkt skriva där. Eller kanske två. Det är fackböcker, så de behöver följa en viss struktur. Skönlitteratur vete tusan – det känns lite valet bara med barnboksserien, men där har jag lagt in personporträtt och miljöbeskrivning – och ska lägga in synopsis för de olika böckerna i serien också. Det går med andra ord att använda Mindomo till väldigt mycket olika spännande saker, så för mig är den guld värd!

Hälsning från Poptroll.com

Minns ni de här?

Kollegan Anders som gjort örhängena hälsar:

Efter mycket, mycket möda och besvär. Webbsajten är på plats! http://www.poptroll.com. Mejla gärna mig om ni hittar några problem eller har andra synpunkter, tack på förhand!

P.s. Ops, måste ta kort på skorpionerna, glömde dom. Snart på plats.
Tack för alla positiva kommentarer, det har sporrat oss!

Så här kommer hojtning till er som bett om det – nu går smyckena att köpa på nätet!

Makten att lyfta någon annan

DN Jobbs baksida bjuder ofta på intressant läsning – det brukar inte gå att hitta de artiklarna på nätet, av någon outgrundlig anledning, men det är något samarbete med tidningen Chef, och handlar om karriär, ledarskap och arbetsplatsdynamik. Min melodi!

Idag är det ett fantastiskt inspirerande reportage om Gudrun Abascal, som är Sveriges mest kända barnmorska och har sagt mycket kloka saker kring barnafödande och nyblivet föräldraskap. I dagens reportage etsar det här citatet sig fast i mina tankar:

Det finns en stor makt i att vara barnmorska som lockade mig. Man har makten att hjälpa kvinnan att föda sitt barn och få henne att lita till sin egen kompetens.

Jag är färdig med barnafödande, och relaterar inte så noga till den konkreta situationen, men jag fångas så starkt av Abascals förmåga att se sin uppgift att lyfta någon annan som en maktposition. Tänk om världens alla ledarpersoner, höga herrar och damer som leder länder, företag, organisationer och mindre avdelningar, tänk om alla dessa ledare kunde se att makt inte handlar om att kontrollera och begränsa någon annan, utan tvärtom – att lyfta undan de begränsningar och hinder som finns, så att den andres unika kompetens och bidrag till världens utveckling och välgång får fritt spelrum…

Makt är inte alltid att hävda sig själv. Makt kan vara att lyfta någon annan.

Inspirationsknark, med risk för överdos

Jag vet att jag hört talas om ffffound.com tidigare, men av någon anledning fastnade länken inte förrän igår. För oss inspirationsnarkomaner är det ett guldflöde att prenumerera på, för det är en strid ström med bilder som passerar där under en dag. Några vackra, några märkliga, några hiskliga, några obegripliga. Men nästan alla har något att säga. Några talar till mig – andra kanske mer till dig? Testa, så får du se!

Inspiration i gryningen

I blotta förvirringen igår glömde jag givetvis att länka till det bästa jag sett på länge. Men för all del – det  kanske var en poäng med det också, för det förtjänar en egen postning. Linda har länkat till Gaping void förr, men jag har liksom inte kopplat hur bra det är – inte förrän igår.

Blir det mer rätt än såhär? (Förutom då att vargen är ett flockdjur… //Jenny Besserwisser som inte kan hålla truten )

Den här gillar jag också… av uppenbara skäl!

Förutom att jag tycker om det rebelliskt kreativa i de här visitkorts-stripparna (har ni sett att man kan beställa visitkort också? Frestande. Mycket frestande…!) så blir jag inspirerad. Illustrationsinspirerad. Det är ju för tusan bara några streck… Hur svårt kan det vara?

Och så har han en skön  inställning till väderkvarnar – vilket är skönt, även om jag gjort slut med mina.

Jag misstänker att det har att göra med att välja rätt väderkvarnar.

Hugh är sjukt produktiv och sjukt inspirerande. Jag har hittat mängder av guldkorn – och jag har bara scrollat tillbaka till början av februari. Det kan komma att bli fler länkningar härifrån och dit. Skulle tro.

***

Det här är lite elakt, men jag kan inte låta bli:

Och på svenska.