Vaccinera eller inte – det är frågan

Seriöst folks – jag har fortfarande inte bestämt mig. Och jag ser på facebook allt fler som kastar ur sig frågan där – jag är helt uppenbart inte ensam om att tycka att det är ett svårt beslut.

Så – låt oss snacka om saken. Pekfingrarna stoppar vi i fickan, vars och ens beslut är individuellt förtjänar vederbörlig respekt.

Kvant-svar i omröstningsrutan – debatt i kommentarfältet. Sprid gärna ordet, vore kul att få lite bredd på diskussionen!

Och förresten…

Jag tänkte i morse innan jag åkte, att det skulle vara ganska skönt att vara 100% analogt närvarande på Next Event idag. Men hur det nu var, så satt jag väl där inklämd mellan en iPhone och en Blackberryaktig mobiltelefon (såg inte så noga, faktiskt), och hörde knattrandet från diverse macbooks utspridda och live-twittrande runt om i lokalen.

Och där satt jag med min anteckningsbok. Jag skrev som tusan – för det gör jag på såna här tillställningar, det är mitt sätt att fånga in, kanske inte så mycket det föredragshållarna säger som det jag associerar kring det de säger. Det är det som är min ”skatt”, det jag tar med mig hem och kan leva länge på. Ett halvt block skrev jag ut idag. Slet ut två pennor på kuppen (jaja, jag är kräsen med pennor – för mig är de utslitna nu, och duger möjligen till nödpennor i handväskan…!) – men det var skönt på nåt sätt.

Visst – jag hade gärna haft en iPhone idag, det ska erkännas. Papper å penna har sin charm, men vidare sociala är de ju inte. Men det kändes ändå ganska skojiigt att sitta där på ett seminarium om framtidens kommunikation och sociala medier och grejer – och låta en gammal hederlig penna flyga över gammalt hederligt papper! *s*

The Next Event: Leo Razzak – a complete breath of fresh air

Först hade jag faktiskt tänkt göra ett regelrätt referat av dagens seminarium, skriva det mitt i stormen av tankar och intryck som jag står i just nu, i efterdyningarna av en väldigt, väldigt intensiv dag. Ni vet – så som jag gjorde efter Ordens magi förra året? (Notera särskilt den lämpliga rubriken till inlägget… *ähum*)

Hm. Nå, nu blev ju det inlägget väldigt, väldigt långt. Och väldigt, väldigt ostrukturerat. Och väldigt, väldigt obegripligt, om man nu får vara brutalt ärlig en gång. Jag är inte mycket till stormkorrespondent faktiskt, jag tror att jag gör bäst i att berätta om dagen i tunna skivor – för att få med mina egna reflektioner, eftersom de nu har tendensen att fortplanta sig som ringar på vatten.

Med lite tur (?) kan ni alltså vänta er flera inlägg om tankar som på ett eller annat sätt föddes (eller tog form) idag. Men! Några saker måste sägas om idag, och de måste sägas nu meddetsamma. Lyssna nu, för det här är viktigt:

Leo Razzak är så jävla bra. Lägg namnet på minnet. Om han står på en talarlista nånstans och du har chans att gå – gör det.

Jag var inte den enda som hade farhågor efter förmiddagspasset, då bara en av tre föredragshållare före kafferasten lyckats väcka någon form av engagemang. Jag hörde surr både från höger och vänster, de flesta betydligt mer irriterade än jag själv. Tjugo minuter och en kaffe-med-macka senare var vi på plats igen, första radens fond på Södra teatern (och ja, jag var våldsamt teaternostalgisk, HELA jäkla dan!), lätt bekymrat inväntande näste talare.

In klev en 22-årig kille från Norsborg, iförd grön t-shirt, jeans och jympaskor samt den obligatoriska baseballkepsen. Han inledde med att säga att han inte hade någon powerpoint-presentation att visa (”jag håller inte på med sånt”, lade han till och slog teatraliskt ut med armarna), vilket väckte ett befriat skratt och spridda applåder. Sen kommer detta:

Det spelar ingen roll hur intellektuell du är, om du inte kan vara emotionell.

Känn på den en stund…! DÅ kom en stående ovation, rakt ur hjärtat på de flesta i lokalen skulle jag tro, och man riktigt kände i atmosfären hur något lättade.

Jag, som är en blödig typ av värsta sort, satt med gåshud, multipla rysningar längs ryggraden och tårar i ögonen flera gånger om, genom hela föredraget. DÄR snackar vi estradör. Otroligt skickligt – dramaturgi på hög nivå och för alla sinnen.

(När Per Robert Öhlin senare visade den välkända youtube-filmen om Paul Potts, och den-vanligtvis-så-brutalt-elake-jury-killen sa på slutet ”I thought this was a complete breath of fresh air” – gick min tanke till Leo Razzaks föredrag. Frisk luft. Japp.)

Sen gjorde det ju inte saken sämre att Leo faktiskt pratade om riktigt viktiga saker.

Världen utanför sociala media är lite läskig, och den världen rör sig åt ett läskigt håll.

Leo jobbar åt Fryshuset, och berättade inspirerande om alla dess verksamhetsgrenar som utgår från ungdomar på ungdomars villkor – och förgrenar sig ut mot snart sagt vartenda socialt samhällsproblem vi har i Sverige. Fantastiskt. Han pratade också om den glömda (eller förbisedda?) sanningen att det vi helst viftar bort som ett minoritetsproblem eller ett förortsproblem, de facto är ett samhällsproblem – som angår oss alla.

Jag hade tänkt referera så mycket mer än detta, men mina anteckningar är något svårtydda och jag vill inte citera fel. Jag nöjer mig med att säga att Leo Razzak var klart bäst idag – på alla punkter.

Och citatet, det första, det tar jag med mig. För det är alldeles för enkelt att gå vilse i flådiga powerpointpresentationer, businesscharader och floskelmarathon, och glömma bort att det som faktiskt betyder något, det som är helt avgörande för det du gör – det är passionen. Det emotinella engagemanget. Och det blev verkligen uppenbart idag.

Så även om Leo var den som pratade minst om framtidens kommunikation idag – så vill jag tro att han var den som lärde mig mest.

(Ah – sociala medier har sina fördelar: någon har grejat så att det går att lyssna på föredraget här!)

Plötsligt händer det: Om nålar i webbhöstacken

I förra veckan skrev jag en eldfängt argumentativ kommentar någonstans på nätet. Jag slumpade mig in på något obskyrt sökord, skrev min mening och gick vidare. Efteråt slog det mig att jag kanske borde ha lagt på minnet var det var det var, så jag i sann ”socialmedial” (hm – spännande ordvridning, den får vi djupanalysera någon gång!) anda kunnat återkomma och debattera vidare.

Men sen tänker jag att det kanske fanns en mening med att jag klev in i den församlade gruppen linjära ryggdunkare, lämnade mitt avtryck och seglade vidare i förvissningen att ”my work here is done”. Ibland är ens uppgift inte att bygga huset, ibland är uppgiften helt enkelt att så fröet till ett träd som får växa upp utanför husets fönster.

För att göra en lång historia kort: Mitt svar gick ut på att jag tilltalas av gränslöshet. En bottenlös brunn av kunskap, historia, kultur, tankar och idéer – fri att ösa ur, utan att riskera nå den där frustrerande punkten där man skönjer slutet, där nyfikenheten inte längre riktigt räcker till för att driva vidare. När man kan det mesta, har sett det man har lust att se. Det jag söker, det jag drivs av, är känslan av att hur mycket jag än lär mig, kommer det alltid att finnas fler frågor, nya perspektiv, andra vinklar att undersöka. Det tar inte slut.

Och antagligen är det därför jag fascineras av internet också. För webben tar inte heller slut, det har ingen bortre gräns – även om några velat skoja om det, förstås. (Å andra sidan finns det ju dårfinkar i kölvattnet kring fysikforskningen också – sådana som vill påstå att universum är ändligt och människans förstånd övergår universums räckvidd. Jo tjena…!)

Internet är obegränsat, och däri ligger tjusningen – för mig. Varje dag hittar jag något nytt, lär mig något nytt, inspireras till en ny tanke som spirat ur en tanke som någon annan haft, och låtit mig och andra ta del av. Den här veckan har jag funnit inte bara en utan två nya bloggar som inspirerar och fascinerar. Två vitt skilda bloggar som jag skulle vilja ta med mig till stranden, läsa långsamt och inspireras till egna tankar av.

Först ut är Judith – Judith vars logotyp-film jag länkade till tidigare idag. Hon skriver bloggen Internetionalisering, som handlar om några av mina favoritsaker: Internet, webb 2.0 och kreativitet. Och hon skriver om kreativitet så som jag en gång hade ambition att skriva. Jag tappade bort den ambitionen någonstans på vägen, jag har saknat den, och att hitta Judiths blogg var som att hitta en kompass att orientera sig tillbaka till den med.

Den andra bloggen som jag vill visa er ikväll är Kaffepaus. Namnet till trots vet jag inte om Kaffepaus är den slags blogg jag vill läsa över en fika. Snarare är det en blogg med texter och tankar jag vill läsa när mitt sinne är uttråkat, understimulerat, längtar efter exercis. Jag är ganska övertygad om att Johan, som skriver Kaffepaus, och jag tänker och tycker olika om mycket. Det är ingen nackdel. Tvärtom.

Himmel&Ord på 140 tecken

Jag såg egentligen det här redan i början av sommaren och tyckte att det var ett roligt projekt.

”Tweet me a brief and I will design a logotype for free”

För det första är ju idén så… BRA! Roligt upplägg, social webb när den är som bäst och ger uppmärksamhet och intresse för både designern Tomas Seo och hans ”kunder”. Alla vinner, och vi som står brevid och tittar på har roligt vi också.

För resultaten av Tomas kampanj poppa upp lite varstans – och framför allt filmerna om hur logotyperna kommer till. De är otroligt sevärda och inspirerande, även för oss som inte jobbar med design på någon hög nivå. Rekommenderas! Det här är en av mina personliga favoriter.

Sen fick jag också en dos inspiration av utmaningen i sig. ”Tweet me a brief”. En tweet är 140 tecken. Hur presenterar du dig själv, ditt varumärke, din webbplats eller ditt företag med 140 tecken? Och med vilken film- eller TV-karaktär som referens…?

Jag har grunnat lite på det, inte ägnat eoner av tid åt det, det måste jag erkänna, men jag har funderat lite. Till slut fick jag ihop den här tweeten:

Brief: A logo for personal blog/brand Himmel&Ord, which is about writings, thoughts and creativity. Inspiration: Bruce Almighty. #logotypse

Jag missade hela bild/form/foto-biten, det retar mig lite. Sabla brådsla att trycka på send. Men annars känns det rätt jag faktiskt. Är särskilt nöjd med referensen till Bruce Almighty: komplett galen, snäll (åtminstone innerst inne), men ibland blir det lite mycket. Ja – ungefär så!

Men du då? Hur skulle du sammanfatta dig själv, din blogg eller ditt ”varumärke” i någon mening, på 140 tecken? Kom igen, jag vill höra!

Civilbus

Flash mob är, om ni frågar mig, en fullkomligt lysande idé.

Inte så mycket civil olydnad som charmant och kreativ ”civil busighet” – något som mänsklighet, samhälle och och allt däremellan mår bra av, och nog skulle tåla betydligt högre doser av än vi tillåter oss idag.

Själv blir jag mest putt över att jag aldrig lyckats vara där när det händer.

Slösa inga pengar på Photoshopmagasinet!

Förlåt mig, men vilken fullständigt genuin smörja tidningen Photoshopmagasinet är! Den är så provocerande usel, att jag knappt vet i vilken ände jag ska börja såga den i…

Här kommer man, sjuk och eländig, febrig och med svullen, svidande hals, och kryper upp i soffan för att äntligen läsa tidningen jag köpte i maj (ja redan där borde man ha anat oråd – mer än så lockade den alltså inte efter första snabba genombläddringen efter köpet. En BRA tidning hade fått mig att stå i kö för att köpa de 2-3 nummer som måste ha kommit ut sedan dess, eller hur?) – och så blir man bara förbannad.

• Uselt språk: Vi snackar tredubbla bisatser, syftningsfel som formligen staplas på varandra och en hemkörd låtsasterminologi som vare sig nybörjare eller mer avancerade användare lär kunna dechiffrera utan besvär, förkunskaper och god fantasi. Det är språkbehandling på en nivå jag skulle förvänta mig och möjligen acceptera av vem-som-helst på ett webbforum – men definitivt inte i en tidning jag betalt dyra pengar (Sjuttionio spänn! 79!!) för.
• Missriktad målgruppsanalys: Tidningen borde rimligtvis vända sig till nybörjare, vanligt folk som vill förbättra sina vanliga bilder – de har garanterat både intresse och engagemang för en Photoshop-tidning.  Men såväl språk som innehåll exkluderar bort den målgruppen – det finns inte en chans att hänga med om man inte vet vad de menar från början. Och de redan kunniga, och mer avancerade användarna – de är för tusan inte intresserade av sånt skräp de tipsar om i tidningen.
• Värst av allt är att de inte verkar vara särskilt duktiga på bildbehandling heller. Bilderna de visar i tidningen ser… bedrövliga ut. JAG hade kunnat göra dem bättre – och jag är långt ifrån ett ess. Det tydligaste exemplet är när de tar ett kontrastrikt svartvitt porträtt… och gör det platt, utslätat och livlöst. Eller porträttet av en medelålders man med ordinärt utseende – som plötsligt ser spetälsk ut innan bildbehandlaren är klar med honom. Bra jobbat – vem vill förstöra sina bilder enligt de instruktionerna…?
• Hela tidningen är uppbyggd kring guider och tips om rätt extrema effekter. Inget som någon normal hobbyfotograf vill ha i fotoalbumet (och definitivt inte proffsen). ”Hey – vi kör lite grunge-overlays på svärmor, det livar alltid upp…!” Skulle inte tro det. Men någon egentlig pedagogisk ambition har (eller visar) tidningen inte.

Visst – man kanske kan argumentera att redaktionen inte kan ”ge bort” nyckelkunskapen till bildbehandling i Photoshop, att de gjort ett strategiskt val att hålla läsaren kvar i mörker/skumrask, för att säkerställa vidare lösnummerförsäljning.

Men ärligt talat… Man lär inte ut hela Photoshop i en tidning – inte ens om man försöker (men det gör de alltså inte). Och strategin att förvirra, som ett ”opium för folket”, så att köparna ska köpa igen och igen, i tron att de faktiskt lär sig något… Den tror jag inte heller på. Äkta kunskap är gravt vanebildande (inte minst i Photoshopsammanhang!), och förstår man syftet med långsiktiga kundrelationer vet man att man måste bygga på något som består.

Tidningsmakare: Ert levebröd hänger på en skör tråd. Jag säger inte det för att vara taskig, det är bara så det är. Det ni skriver, trycker och säljer finns redan i miljardupplaga, gratis på nätet, tillgängligt för alla – och ofta med kommentars- eller forumfunktion i direkt anslutning, för följdfrågor och vidare dialoger.

Ni sitter inte på ovärderliga, exklusiva och unika kunskaper – det ni säljer är en pappersförpackning av kunskap som finns tillgänglig via otaliga källor utöver er.

Om man ska sälja en pappersprodukt idag, 2009, tror jag att det handlar om att hitta helt andra mervärden. Kvalitet, läsupplevelse, känslan av att ha en tidning att bläddra i och möjligheten att läsa utan att vara uppkopplad (= på muggen, till exempel).

Handen på hjärtat? På nätet kan jag acceptera (om än med visst illamående) ett bristfälligt språk och att behöva läsa flera olika trådar på flera olika trådar/bloggar för att få svar på helheten i just det jag vill veta. Det är okej, för på nätet betalar jag med min tid och mitt engagemang i sökprocessen, istället för med pengar.

Men om jag har betalat pengar (sjuttionio svenska riksdaler!!) för en tidning – då har jag betalat för att a) slippa leta själv, b) slippa det hemkörda äh-vad-fan-skriva-kan-väl-vem-som-helst-språket samt att c) slippa bli idiotförklarad, genom att redaktionen uppenbarligen inte tror att nån ska märka att det de säljer är skräp.

Nu är tidningen byggd på översättningar (då är det väl i vanlig ordning de som är taffligt gjorda, enligt lika vanliga ”äh-vad-fan-översätta-kan-väl-vem-som-helst”-principen eller möjligen ”Janne-var-inte-du-på-språkresa-i-England-när-du-var-sexton-du-kan-väl-översätta-lite-här?”-principen), så någon egentlig redaktion lär inte finnas.

Men då frågar jag mig, som vän av ordning, vad sjutton var det då jag betalade för…? Översättning är inte särskilt dyrt. Svar: Ingen aning, men jag tänker inte göra om det…!

***

Åkej, jag ber om ursäkt för utbrottet. Jag ber inte om ursäkt för att jag sågar tidningen (det finns inte mycket annat att göra med den!), men visst kunde jag ha gjort en mer nyanserad och diplomatisk recension. Om jag varit på det humöret så kanske jag hade gjort det.

Men nu var jag alltså sjuk, eländig och längtade innerligt efter att ligga i soffan och läsa lite förkovrande easy-reading om Photoshop – och fick denna provocerande smörja i min hand. HELT fel tajming.

Jag skulle ha läst en bok istället.

Arbeit macht the world go around

Det blir väl fel att säga att jag blev glad åt att läsa den här texten avIsobel Hadley-Kamptz, men den är verkligen tänkvärd. Någonstans vill jag koppla resonemanget om arbetsmoralism som norm till identitetsinlägget jag skrev igår – och kanske inte minst till Pärlans kommentar om den svenskkulturella faktorn i hur man (vi?) överdimensionerar yrke och karriär som identitetsbärare.

För så är det ju att vara ett socialt djur – där det finns en norm, gör man allt för att leva upp till förväntan, och därmed bevisa sin rätt att tillhöra flocken.

Jag tänker att en sådan normativitet måste påverka, eller rent av prägla,  individernas sätt att socialt identifiera sig själva och andra. Det är ju individerna, i sociala situationer, interaktion och samtal, som bekräftar – och reproducerar – strukturen.

Självklart inser jag att samhällsstruktur består av flera faktorer, inbördes sammanflätade och beroende av varandra. Ekonomin är och alltid har varit den mest avgörande – eftersom det är den som står i direkt förbindelse med mat på bordet och tak över huvudet, idag likväl som i grottsamhällena. Men det är ändå intressant att notera hur vi rutar in livet för att hinna arbeta så mycket som möjligt.

Jag kan inte låta bli att associera till Matrix-filmernas batteriodlingar – även om det är en ganska extrem bild, gestaltad för att skapa filmdramaturgi:

Låt mig berätta en liten saga, vi kan kalla den:

Sagan om Individen

Individen föds en solig morgon, älskad, efterlängtad och nyfiken på livet. Under de första åren är allt spännande, nytt och öppet för upptäckter. Individen hör talas om Skolan – en plats där h*n ska få lära sig Viktiga Saker som man behöver veta när man bli Stor. Det låter spännande, och Individen ser fram emot Skolan.

Skolan syftar till att förbereda Individen för arbetslivet. Utbildningen fokuseras på standardisering och likriktning, samt bedrivs med största möjliga tids- och kostnadseffektivitet. Att lalla runt på universitetet och läsa strökurser för förkovran och personlig utveckling kommer inte på fråga. Individen måste in i Produktion, och det snarast möjligt!

Färdigutbildad träder den prydligt yrkesetiketterade Individen in i arbetslivet, Produktionen. Måndag till fredag, nio till fem – ännu längre om man vill göra karriär. När Individen arbetat några år och är någonstans mellan 30 och 35, (eller kanske ännu lite äldre), börjar h*n fundera på att ta steget in i Reproduktionsbranschen. H*n finner sig en partner, och Reproduktionsfasen inleds kort därefter.

För att Individen ska kunna vara parallellt verksam i såväl Produktion som Reproduktion, placeras barnen  i barnomsorg. Tillvaron präglas starkt av logistisk strategi. Vardagarna följer schemat: Vakna, duscha, frukost, klä barnen, skjutsa till dagis, åka till jobbet, hämta på dagis, laga middag, äta, bada barnen, natta, städa, tvätta, sova. Helgerna rymmer en bedräglig vision om ledighet, men fylls snabbt av andra måsten – trädgårdsarbete, renoveringsprojekt, storstädning, storhandling…

Den logistiskt inrutade tillvaron pågår under barnens hela utbildningsfas. När andra generationens Individer, färdigutbildade med nytryckta yrkesetiketter, träder in i arbetslivet, är Individens Reproduktionsfas över, och h*n kan åter fokusera helt på Produktionen, till dess Pensionsfasen inträder.

Sagan är naturligtvis överdriven, ganska rejält dessutom. Och visst faller livsval och prioriteringar på individens eget ansvar – åtminstone till viss del. För det är ju det där med att vi är flockdjur, och därmed känsliga för normer och sociala strukturer.

Vi gör det som förväntas av oss. Vi följer normer och inrättar oss i den roll vi blir tilldelade – och vi gör det som förväntas av oss.

Exempel:
Förr bildades familjer av 20-25-åringar – idag väntar de flesta längre. Särskilt i städerna. Först måste man etablera sig på arbetsmarknaden. Jobb först, barn sen. I det ekonomiska perspektivet är det givetvis ett sunt resonemang. Ekonomisk trygghet är en bra förutsättning när man bildar familj.

Men ändå: Ekonomi och arbete, samhällets grundstrukturer, går före livet. Själva Livet.

Ibland funderar jag på vad livet är. Inte vad det går ut på eller har för mening, utan helt enkelt vad det är. Vad är det att leva? För mig är det svårt att likställa livet med ”En tidsrymd under vilken man med ekonomiska faktorer (arbete, lön, byteshandel…) relevanta för det samhälle man lever i, säkerställer sin överlevnad” – men det kanske är naivt av mig att vilja mer än så?

(Undrar vad Humanisterna säger om saken…?!)

Och om vi strukturerar bort livet – det icke-produktiva, icke-resultatorienterade och icke-kvantitativt-utvärderbara Livet – till förmån för en livslång produktions-, tillväxt- och konsumtionscykel, vad blir då kvar? Ändlösa rader av växthusodlade humanbatterier?

Vådan av framtidsscenarier

Jag har en bekännelse: Jag nämnde aldrig det häromkvällen, men min kristallkula är tyvärr på service och jag hade faktiskt ingen möjlighet att verifiera de framtidsscenarier jag skrev om kring framtidens litteratur- och musikmarknad häromkvällen. Jag inser att några läsare uppfattade mina utsagor faktiska framtidsskildringar, och det hela är givetvis djupt beklagligt.

Men så är jag ju heller inget annat än en oinitierad bloggtyckare, så ni ska väl inte begära för mycket av mig heller…

Seriöst, folks. Jag har sagt det förut, men vi tar det en gång till: Jag förbehåller mig rätten att skriva egna tankar här, saker jag funderar på, reflekterar över och söker svar kring. Att det står här, innebär alltså inte att det är något jag tänkt färdigt kring eller ”bestämt mig” för någon åsikt om. Tvärtom. Har jag bestämt mig, och tänkt färdigt – då är det ju färdigt. Hur kul är det då att skriva om?

I synnerhet när det handlar om framtidsscenarier som ingen kan påstå sig veta något om, torde det vara ganska uppenbart att det jag (eller andra för den delen – fast på andra håll kan jag ibland tycka att det är lite si och så med tydligheten på den punkten) skriver är hypotetiska resonemang och personliga reflektioner – inte facit eller fakta. Som jag skrev någonstans: Frågetecken – inte utropstecken eller punkt.

Det jag skrev häromkvällen byggde på tanken OM det blir så att all litteratur en dag kommer att finnas tillgänglig och gratis på nätet, vad händer då? Hur påverkar det läsandet, skrivandet och marknadsförandet av litteratur? Var kommer musikindustrin att så småningom landa – idag seglar det omkring lite i luften mellan fildelning, CD-skivor och digital musikhandel. Lagstiftning, lobbying och kontrollbehov drar åt ett håll medan fildelare och webb 2.0-ivrare drar åt andra hållet – och däremellan finns antagligen en ganska stor grupp människor som inte riktigt vet vad de ska tro om alltihop. Jag står definitivt i mittfältet – men det jag gör är att försöka skapa mig en bild, en plattform att förstå samtiden och hur den kommer att forma framtiden.

Något jag är helt övertygad om är att tiden just nu är ett paradigmskifte, ”flugan” visar sig innebära långt mer genomgripande förändringar än någon först trodde – och än många tror än idag. Det handlar inte bara om fildelning, upphovsrätter och tillgänglighet, det handar om en möjlighet att knyta ihop människor och människors intressen – personliga, affärsmässiga, konsumtionsmässiga, you name it – oberoende av de yttre, fysiska faktorer som varit våra begränsningar hittills. Det är inte bara stort – det är bokstavligen gränslöst.

Vad innebär det konkret? Ja, det är ju just det – ingen vet. Alla spekulerar, och kanske är det som Mattias skrev i en kommentar till förra inlägget, en kreativ debatt i betydelsen att diskussionerna skapar framtiden. Därför att diskussionerna föder idéer, och idéerna är det som bär fröet till framtiden. Den delen av förändringen sker här och nu. Hur det kommer att manifesteras i framtiden – ja, det lär vi märka. Eller rent av vara med och skapa.

För egen del, i egenskap av skrivande människa, är det intressant att reflektera kring hur de skrivna medierna kommer att utvecklas. Jag följde Mattias länk till inlägget där han diskuterar en Framtid utan bokförlag. Inlägget bygger på ett fiktivt fall där Mattias som författare måste spendera en hel förmögenhet på att marknadsföra en bok han inte vet om han kommer att kunna sälja – och därmed själv måste ta en ekonomisk risk som förlagen idag tar för författarnas räkning. (Mattias arbetar förresten på Piratförlaget, och har därmed ett naturligt intresse i förlagsbranschen.)

Det jag reagerar på berättelsen, är att den bygger på att det mesta är sig likt. Det enda som hänt är att förlagen lagts ner och tryckkostnaderna är bortrationaliserade eftersom böckerna distribueras digitalt. För övrigt är det samma förutsättningar som idag.

Jag tror inte att de tekniska eller de strukturella skillnaderna är de huvudsakliga – snarare tror jag att den stora förändringen kommer att ske inom oss själva, i vad vi förväntar oss och vad som tilltalar oss.

Jag tänker på det redan nu, när jag står i bokhandeln och försöker hitta en bok som intresserar mig. Jag läser baksidestexterna, men fastnar inte för någon – för allesammans låter som en variation på något jag redan läst. Tålamodet med stereotyp dussinlitteratur som följer en förlegat stelnad dramaturgi, utspelas kring samma gamla pastischer och utforskar samma uttorkade flodbädd där nyskapande intriger en gång flöt i strid ström, börjar redan sina.

I något av de kedjelänkade inläggen som ledde fram till det olycksaligt overifierade framtidsscenariot häromkvällen läste jag exempelvis om Unni Drougges projekt Skriv med mig. Det är spännande! Det är webb 2.0! Interaktivitet. Glöm inte det. Det är ju det som är tricket med den sociala webben.

Det handlar inte om en ensam rösts budskap till de många öronen, utan om de mångas röster som bildar en kör. Egentligen är den där kören en ganska osannolik helhet, men det är ju också det som gör det hela så spännande. Det oförutsägbara och osannolika. Det som aldrig hade hänt för bara några år sedan. Det är där jag fascineras av sociala medier. I de slumpmässiga möten som genererar nya tankar, nya idéer, nytt innehåll på nätet – och som i sin tur triggar processer hos nästa som läser och bestämmer sig för att stämma in i kören…

Samtidigt är där jag får svårt att peka på bevis och uttala mig tvärsäkert – redan här befinner vi oss långt utanför det linjärt argumenterbart. Det finns inga bevis för att det kommer att bli på det ena sättet eller det andra. Det som finns möjligheter och ofylld potential.

Vad ska vi fylla den med?

***

Jag ser hur mina egna vanor förändrats, jag ser i mitt jobb hur kommunikation enligt den gamla regelboken helt enkelt inte fungerar som förväntat, jag ser hur distribution förvandlas till tillgänglighet och i princip ställer gamla förutsättningar på huvudet.

Hittills har kommunikation handlat om hur man presenterar budskapet på ett tilltalande, lockande och användarvänligt sätt. Med ett snyggt paketerat budskap säkerställer man mottagarens engagemang och intresse. Men när det inte längre handlar om att distribuera och nå fram, utan att bli utvald i en oändlig mängd tillgängliga alternativ – då råder andra förutsättningar. Ett snyggt paket räcker inte, om innehållet inte är relevant för mottagaren i den strida ström av andra, mer relevanta flöden av information, tankar, idéer…

Webben handlar inte längre om att söka och finna information, utan snarare om att filtrera det massiva flödet av tillgänglighet till en hanterbar mängd relevans.

Och självklart är det marknadskrafter som kommer att styra även då. Vi kommer antagligen inte att betala för samma saker då som nu – men betala för kringtjänster kommer vi att göra. Kanske är det, som jag skrev någonstans, filtreringstjänster man betalar för? Kanske är det delaktighet i den kreativa processen? Kanske är det, som i Mattias berättelse, driften att skriva och uttrycka sig själv som författare som man kommer att betala för?

Jag vet inte, mina gissningar är lika goda som dina.

Det jag skrev häromdagen om att gratis blir skval är givetvis inte heller  ”sanning”, utan mer min personligt extrapolerade reflektion kring vad som skulle kunna hända om tillgången blir obegränsad och överstiger efterfrågan så att vi faktiskt får en gratissituation (till signaturen WB som ondgjorde sig över stöld och att motsätta sig lagstiftning: det här fallet bygger alltså på en marknadsmässig förutsättning där försäljning är omöjlig. Det finns helt enkelt ingen som vill betala.) – och samtidigt råder marknadens lagar. På ett eller annat sätt kommer det att fortsätta vara ekonomiskt mest fördelaktigt att vända sig till en bred massa, som kan genererera intäkter. Där det inte går att sälja produkter, kommer man att hitta andra lösningar – kanske någon form av åtråvärd marknadsexponering. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna. Och då vinner det som är ”mainstream”, på bekostnad av de smalare marknaderna.

Jag vet att man talar om The Long Tail, dvs att när marknaderna blir globala blir även den smalaste av nischmarknader lönsam, när distributionskostnaden blir lika med noll. Men det resonemanget håller i en situation där alla produkter betingar ett ekonomiskt värde. OM det skulle bli så att en del av marknaden består av produkter med värde = 0… då förändras en väsentlig del av förutsättningen, och jag är inte alls säker på att The Long Tail-tanken är lika hållbar i den modellen.

Då handlar det snarare om kundens engagemang och intresse – är den här produkten så viktig för mig att jag vill betala för den, om det finns ett gratisalternativ? Kan jag rent av nöja mig med kompromissen?

***

Jag vet att det här blir ett hårt slag för många, men jag tänker inte orda så mycket mer om det här nu. Åtminstone inte förrän kristallkulan är färdigservad, och jag kan kontrollera prognosen för mina visioner innan jag skriver ner dem…

Tills dess ska jag leta mig in i en sprillans ny blogg, lära mig hitta runt och så småningom sprida ord och pixlar via dubbla fronter. Och det, mina vänner, är en osannolik körsång ni lär få höra mer om framöver!

Till minne av en reklown-existentialist

Idag står Jan Cederquists dödsannons i DN. Den är stor och inramad med ett tjockt svart sorgband. Den griper tag i mig och skickar mig tio eller elva år tillbaka i tiden, till Berghs reklamskola och ett föredrag Jan höll där. Jag har skrivit om föredraget förut, och det är enda gången jag mötte honom, men det gjorde intryck. Så starkt intryck att jag faktiskt fick tårar i ögonen när jag hörde (via Twitter) att han gått bort.

Jag har en fast övertygelse om att sättet att minnas och levandegöra människor som gått bort, är att bevara det intryck de gjort – oavsett om det handlar om en livslång relation, eller ett sekundsnabbt möte. Om det gjorde intryck så var det äkta, viktigt och så evigt som mänskliga möten kan vara, hur tillfälligt och kortvarigt det än var.

Föredraget varade en timme, möjligen en och en halv. Jag kan inte redogöra för vad han sa eller vad det rent konkret handlade om. Men jag minns känslan, så starkt att jag får gåshud än idag. Hur jag fylldes av inspiration på ett sätt som jag aldrig varit med om förr – knappt senare heller.

Och jag minns att det handlade om mänsklighet. Mänsklighet på ett sätt som var nytt för mig, mänsklighet som något djupt, andligt och närmast magiskt. Jag var då ännu fast i tanken på det mänskliga som en svaghet, en begränsning och ett hinder att övervinna, sätta sig över och minimera. Det skulle dröja många år innan jag helt lyckades kliva ur det perspektivet (vet inte om jag till 100% gjort det ännu, men jag jobbar på det!). Men jag tror att fröet kanske såddes den där dagen, under Jans föredrag.

Därför hisnar det i mig och bränner bakom ögonlocken när jag nu, mer än tio år senare, läser i tidningen att han är borta. För att en timmes föredrag betydde något, och fortfarande betyder något.

Annonsen citerar ett stycke ur boken Slumpen är ingen tillfällighet:

”Vi lever alltså som människor i ett universum vi bara till en liten del kan förstå. Det mesta är fortfarande okänt. Vad är det egentligen vi är med om på resan mellan vaggan och graven? Denna ofantligt märkvärdiga episod vi kallar livet. De flesta tänkande människor undrar väl emellanåt vad det egentligen går ut på. Vem är jag? Vad är meningen med mitt liv? Vad är min roll i universum? Var fanns jag innan jag föddes och vart tar jag vägen när jag dör?”

För de flesta var Jan Cederquist reklammakare, en av de verkligt stora. För mig var han nog snarare existentialist, och kanske den som fick mig att våga bli det också.

Sprechen Sie talk?

Jag kan inte påstå att jag är någon särskilt militant språkpolis, men jag får väl ändå räknas till språknördarnas skrå. Med ett förflutet i översättningsbranschen, anser jag rent allmänt att språket är en av de viktigaste och mest genomgripande kulturbärarna vi har – ett argument som för övrigt mycket sällan möter mothugg. För vem man än frågar så är saken självklar: ”Ooo ja, språket är sååå viktigt!”

Men när det kommer till kritan är de flesta förbluffande aningslösa om vad det innebär – språk som kulturbärare, vadårå?

På fullt allvar har jag flera gånger bara under det senaste halvåret fått argumentera mot allvarligt menade förslag att använda Google Translate som översättningsfunktion i professionella sammahang.

”Jamen, det måste ju vara bättre än ingenting?” säger de. Jojo. Visst – om man vill sänka sitt varumärke till epanivå, så visst. Be my guest.

Det jag lärt mig, den hårda vägen, under åren i språkvårdens tjänst är att frasen: ”Ooo ja, språket är ju sååå viktigt” – gäller enbart svenska och engelska, språk som personerna själva har någon slags relation till och insikt i. Då tvekar de inte att efter fem minuters skumläsning döma ut översättningen i sin helhet, inkompetensförklara översättaren och kräva att översättningsbyrån byts ut mot en som kan översätta ordentligt. Eller varför inte sätta en svensk som råkat plugga ett halvår i England på att korrekturläsa en engelsk rapport om avancerad finansiell analys. Vad fan vet en utbildad och erfaren modersmålsöversättare egentligen?

Men när det gäller andra språk anses alltså Google Translate vara da shit: Stoppa in svenska här, tryck på knappen, så kommer det ut swahili där. Gratis!

Det roligaste (ha!) av allt är att just att alla konsekvent bedyrar att språk är såååå viktigt. Fast ingen vet vad det innebär i praktiken.

***

Hyundai gör just nu en kampanj med helsida i DN och affischer i SL:s busskurer. På nätet kan jag inte hitta den, tyvärr. Det ska föreställa en stolt hyllning till det faktum att den koreanske presidenten hedrar svensk mark med ett besök.

(Exakt vad Hyundai har med statsbesöket att göra – förutom det uppenbara landsmannaskapet – förtäljer inte historien. Inte heller vad syftet med de spenderade reklammiljonerna är heller, för jag har svårt att se hur den här kampanjen ska leda till fler försålda Hyundai-bilar.)

Annonserna är på engelska – och skulle mycket väl kunna vara översatt från koreanska med Google Translate.

Orden klingar diktatorisk propagandafilm lång väg – och skulle möjligen ha kunnat passera som en skojig pastisch om de använts i något annat sammanhang.

Jag vet inte mycket om Koreansk kultur eller politik, men jag har varit i Japan och studerat östasiatisk kultur, så jag tänker ta mig friheten att dra några spekulativa paralleller:

Det japanska språket är på sätt och vis flera språk i ett, eftersom det bär en kulturell historia med sig. Minns Shogun och alla Kurosawa-filmerna, så har du en bild av ett samhälle där social rang är ALLT – och den uttrycks via språket. Ett utbroderat och sirligt – i västerländska öron närmast pekoralt – språk uttrycker en vördnadsfull respekt för överordnade. Detta sätt att uttrycka sig är än idag en högst levande del av det moderna japanska språket. Självklart är språket moderniserat, men kulturen och språkbruket lever kvar, reproducerade genom språket.

Det här är ett tydligt exempel på en kulturell parameter i språket som en översättare måste känna till för att översättningen ska passa in i en västerländsk kulturell kontext. Direkt översatta blir kulturhistoriska landmärken i språken till distanserande floskler, som inte alls uttrycker samma sak som originaltexten.

Nu talar jag som sagt om japanska och är inte ens någon expert på japansk kultur- eller språkhistoria, men det här har jag snappat upp och minns från mina klasser i japanska. Jag tror att det finns gott om gemensam kulturhistoria i de östasiatiska länderna, även om man slagit in på olika politiska vägar i modern tid – och jag tror att det kan finnas en koreansk parallell. Åtminstone framträder en sådan i mina tankar när jag läser den floskelrika hyllningstexten  Hyundais kampanj.

Så – vad lär vi oss av denna förspillda kampanjkassa? Jo, vi lär oss att språk är mer än ord, meningar och stycken. Det är till och med mer än budskap, dialog och samtal. Det är också en del av vår identitet, vår kultur och vår historia. Jag kan rent av tänka mig att språket har bäring på vårt perspektiv på världen och verkligheten – det vi kan sätta ord på, det ha vi förstått och tagit till oss. Och därmed blir de ord vi har att ta till ett slags referensram för vad världen potentiellt kan innehålla.

Språk är, med andra ord, inte bara viktigt. Språk är fundamentalt för mänskligheten, samhället och vår kulturella utveckling.

Nästa gång jag hör någon seriöst föreslå Google Translate som professionell översättningslösning, åker någon på en propp. OK?

***

(Inläggstiteln är ett citat ur filmen Die Hard. Harry Ellis, en odräglig streber vid Nakatomi Corporation, hög på kokain och en god portion övermod levererar repliken: ”Hey babe, I negotiate million dollar deals for breakfast. I think I can handle this Eurotrash.” – varpå han vänder sig till terroristledaren Hans Gruber (Alan Rickman) med orden: ”Hey, sprechen Sie talk?”

Jag tror att Harry Ellis gestaltar typen som med glädje skulle ha kört sina million dollar breakfast deals genom Google Translate. Därför fick han ge namn åt den här texten!)

Andligt provocerande

Jag tycker verkligen om fenomenet Sommar i P1, det gör jag. Ord som fyller sinnet, med korta musikavbrott då man får tillfälle att syntetisera in sina egna tankegångar i den grund som radioprataren lagt. Men jag får erkänna att det sällan blir av att jag faktiskt lyssnar. Tiden finns inte – och jag har världens skräpigaste iPod som inte låter mig placera podradio för sig och vanlig musik för sig… Ja, det blir helt enkelt inte av.

Glad blir jag därför när jag upptäcker att Newsmill infört en motsvarighet: Sommarskribenterna – en daglig artikel om vitt skilda områden, personliga betraktelser välformulerat nedtecknade av personer som har något att säga. Jag missade starten och har inte hunnit läsa ikapp alla, men de jag har läst har varit både bra och tänkvärda, på ett eller annat sätt.

Men dagens text, den är något alldeles särskilt. Eric Schüldt (som är programledare för ett annat P1-program jag inte lyssnat på) berättar, personligt och utan att värdera, om att vara vuxen och fortfarande tro på magi. Om att fortfarande söka efter de ögonblick då tron flammar upp som en låga inombords, ögonblicken då allt är möjligt.

”Ändå finns en liten, liten skärva av barndomens magi kvar. Det är en enkelt brinnande låga långt inne i mig, gömd, nästan bortglömd. Ibland väcks den till liv. /…/ De gånger lågan flammar upp vill jag stanna i den känslan för alltid. Jag vill glömma all rationalitet. Plötsligt finns magin igen. Den är lika verklig som allt verkligt är verkligt. Allt är glasklart och självklart.”

När jag läser den passagen, då flammar min låga upp. Håren reser sig på mina armar och jag känner dem – alla tio-elva dimensionerna på en gång, som vidöppna dörrar någonstans inom mig. Och jag finner någonstans kraft att för en stund ge fan i att över 40 % av millningarna av artikeln uttrycker ilska. Jag skiter i det och bara är i mitt magiska ögonblick en stund.

(Red: Nu har siffran förvisso sjunkit till 35 %, noterar jag. Det finns hopp om mänskligheten, trots allt!)

Men sen kan jag ändå inte låta bli att fundera. Vad är människor så rädda för egentligen? Vad är det med andra människors tro som provocerar så starkt att man måste gömma sig bakom ilska och fördömande, så fort en annan människas tro på Gud, magi eller vättar i skogen kommer på tal. Bland kommentarerna läser jag kommentarer som likställer tro med fundamentalism och manipulation. Jag noterar också att inlägget fått betydligt färre kommentarer än många andra Newsmill-artiklar. Andlighet är inte viktigt. Almedalen är viktigt. Pirate Bay-affären är viktig. Michael Jackssons testamente är viktiga grejer. (OK, inte just på Newsmill, kanske…!)

Jag har sagt det förr, jag påpekar igen: Att ha en tro är inte synonymt med att ha sålt sin hjärna till en sekt av valfri kaliber. Att ha en tro kan helt enkelt handla om att erkänna sin litenhet inför världen, och låta även det ”osannolika” få rum. Bara så.

För ärligt talat – har du tänkt på vilken fullkomligt osannolik kedja händelser och förutsättningar som resulterat i att vi faktiskt sitter här idag? Förutsättningar för liv lär finnas på många planeter runt om i universum, men bara förutsättningar räcker inte – sen är det en liten, liten osannolik/slumpartad faktor som gör att liv faktiskt uppstår… och utvecklas.

För mig är det en förmäten inställning att tro att mänsklighetens hjärna klarar att omfatta universums och världens hela beskaffenhet, mångdimensionell och omöjlig att empiriskt betrakta i alla sina aspekter. Det är inget fel i att söka kunskap och vidare förståelse, självfallet inte – men sökandet efter kunskap är inte ett ändligt läroprojekt. Mänskligheten kommer aldrig att kunna slå ihop boken och utropa ”NU är jag fullärd! Nu vet jag allt!” – därför att vi lever i en värld som inte har sådana ändliga gränser, inte ens i teorin.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk – men den har sina begränsningar. Den är i stor utsträckning beroende av struktur, gränsdragning och tydlig etikettering för att kunna ta in och processa upplevelsen av sin omvärld – ens en liten del av den. Men strukturen, gränsdragningarna och etiketterna är inte verkliga – de är mänskliga konstruktioner för att förklara, göra hanterbar, den oändliga, kaotiskt ostrukturerade, ständigt expanderande och samtidigt gränslösa värld vi lever i. Konstruktion, mänskligt hantverk – precis som de heliga skrifterna var på sin tid.

Tro handlar om att tro på världen, inte på de dokument som skrivs för att beskriva den.

Jag har länkat in den här filmen förr, men här kompletterar den min teori på ett begripligt sätt. Jag tror att vi, mänskligheten, tryggt kan likna oss själva vid de tvådimensionella invånarna i Flatland, som förmätet tror att vi listat ut hela världen – och skyller vår väns berättelser om en resa till den tredje dimensionen (”upp”) för galenskaper.

Världen rymmer mer än vi har förmåga att ta in, liksom den rymmer mer än Flatlandeserna kan ta in. Så vem kan säga – med säkerhet – att den inte också rymmer såväl gudomlig/andlig närvaro som ett mått magi? Varför så resolut stänga dörrarna och säga att världen är ändlig, punkt slut – bara för att vår förmåga att uppfatta den är ändlig? Och varför är det så provocerande att några av oss håller dörrarna öppna – eller åtminstone väljer att tro att dörrarna finns där?

Nyhetens obehag

Det finns en ständigt pågående duell mellan de nya medierna och de gamla. Lite lustigt – lite tröttsamt ibland. Själv är jag, i vanlig ordning, av ”lev och låt leva”-åsikt, och anser att de traditionella medierna har sina funktioner att fylla – men för den sakens skull kan man inte förneka de funktioner som de nya, sociala, medierna fyller.

Igår var det Dagens Medias tur att göra ett inlägg i debatten, under rubriken ”Hur sociala är de sociala medierna”. Niclas Strand (allmänt känd som sociala-medier-guru) kommenterar artikeln:

Allvarligt talat. Det här är nog det märkligaste och fånigaste jag läst. Sorry Nybyggars men att förklara att sociala medier är osociala bara för att du inte hittar de intressanta personerna eller väljer att försöka förstå kan inte belastas någon annan än just dig. Och det är lite sent: Rolf van den Brink har redan försökt få det till att sociala medier var fel – dock är han nu en riktig power-user. Så softa ner, släpp sargen (och Putman) och lira med i matchen. För oavsett vad du tycker: sociala medier är webben idag. (min fetmarkering)

(Notera: Nybyggars har inte kommenterat något av de två blogginlägg som länkar till hans artikel. Det hade han gjort om han riktigt hade förstått poängen med sociala medier, eller vad det sociala med dem är.)

Båda har en poäng, som jag ser det. För att sociala medier ÄR webb av idag, det är också min fasta övertygelse. Det gamla sättet att förhålla sig till nätet som en informationsdatabas att söka livsvisdom och kunskap ur kommer aldrig att komma igen. Vi står inför ett nytt sätt att förhålla sig till kommunikation och informationsinhämtning överhuvudtaget, och vi som jobbar inom kommunikationsbranschen håller på att få helt nya förutsättningar att arbeta med.

Tänk om, tänk nytt! Det gamla kommer aldrig igen (och tur är väl det).

Idag kräver människor sin rätt till delaktighet i kommunikationen. Vi som jobbar i den här branschen har i otaliga år kallat oss kommunikatörer, men i själva verket arbetat med ren och skär envägsriktad information. Vi gör en kampanj, och bereder oss på att målgruppen kommer att ringa kundtjänsten – men vi gör också ALLT för att undvika den kontakten. Det är bättre att de går in och läser på webben, konstaterar vi – eller åtminstone ledningsgruppen som sitter på budgeten. Av kostnadsskäl, givetvis. Att plocka in extrapersonal till kundtjänstavdelningen är dyrt.

Men en sådan kampanj har egentligen ingenting med kommunikation att göra – det är ren information. Och jag är helt övertygad om att ingen kommer att köpa den sortens envägs-”kommunikation” längre.

En semantisk reflektion: När jag pluggade, hette utbildningen ”Informationslinjen” och yrket informatör. Bra så, alldeles rätt. Men någonstans längs vägen kom någon på att kommunikation låter flådigare, och sakta men säkert började man byta namn på både yrket och verksamheten – utan att något annat egentligen förändrades. Nu säger jag: Låt oss kalla oss kommunikatörer, det är rätt väg att gå – men då ska vi också jobba med kommunikation!

Men visst – jag håller med Nybyggars också. Det ÄR många därute som använder de sociala medierna som megafoner för att trumpeta ut sina budskap, på sant, traditionellt informationsmanér. På dem lyssnar ingen vettig människa. De är som reklamen i reklamteve och reklamradio – med den skillnaden att här kan man välja bort. ”Unfollow” – klart!

Det är inte megafonerna som är revolutionen med de sociala medierna. Det sociala är samtalet – om man väljer att låta det hända.

Jag förundras ofta över hur många som, trots att de arbetar med ”kommunikation” inte har någon som helst koll på de nya medierna, som fortfarande svävar runt i ”sändare-budskap-mottagare”-tänket och tror att det enda hindret för kommunikation kallas ”brus” och övervinns genom att man antingen skriker högt nog, eller upprepar budskapet tillräckligt många gånger. Sociala medier betraktas som en spännande nymodighet, en side-order till grundmenyn.

Personligen tror jag att det är ett kostsamt sätt att förhålla sig till det som håller på att hända. Det handlar inte om att ”hålla sig framme” och till varje pris vara där, kasta ur sig sina traditionella budskap i nya kanaler. Det handlar om att tänka på ett nytt sätt. Och det är alltid obehagligt att upptäcka att det som alltid funkat föru, plötsligt inte funkar längre. Att man måste tänka om, hitta nya sätt att förhålla sig, agera och kommunicera. Men tingen går inte tillbaka till det som varit, hur mycket vi än förnekar det som är obehagligt nytt.

***

Jag kommer att ägna jobb-sommaren åt att skriva en förstudie om sociala medier. Jag tror att man förväntar sig en kort genomgång av nya kanaler, men jag kommer att försöka göra en grundläggande genomgång av de nya förutsättningarna för kommunikation. Vi får väl se hur den tas emot. Obeställt material är alltid knepiga saker.

Men samtidigt är det inte ett framtidsscenario jag ska skriva – utan en beskrivning av världen idag. För att människor ställer krav på kommunikation i ordets rätta bemärkelse, det är ingenting som kanske kommer att hända imorgon, där är vi redan idag.

Slutet på historien

Michael Jackson är död. Jag satt på bussen i morse och såg hans tärda ansikte på Aftonbladets förstasida, och fylldes av sorg. Inte av personliga skäl – jag kände ju inte honom (gjorde någon?), och måste erkänna att jag aldrig varit så förtjust i hans musik.

Men jag kände en sådan stark sorg inför hans historia.

I det bleka ansiktet med den tunna näsan (som vi väl alla sett uppförstorad, granskad och analyserad i kvällspressen) de hårt markerade ögonen sorgset svävande på många ljusårs avstånd från den knallrött leende munnen – skymtar jag drag av den unge Jackos mörka, ännu oförstörda ansikte. Jag läser en sorgsen historia om en liten, liten pojke som så förtvivlat försökte hitta hem – och fast han gjorde allt rätt, allt som man ska enligt vår moderna västerländska framgångskultur… så tror jag inte att han gjorde det.

Förrän nu, kanske. Jag väljer att tro att sökandet nu är över och en stilla ro har lagt sig över ett kämpande, strävande sinne. Michael Jackson var en människa, precis som du och jag, men någonstans tror jag inte att han lät sig vara bara människa särskilt mycket. Och kanske lät omvärlden inte heller honom vara det.

Lokesson skriver om bekräftelse. Jag har också försökt skriva om bekräftelse, flera gånger, och till slut fått ge upp. Det är svårt. Som jag skriver i min kommentar är det så dubbelt.

• ALLA behöver bekräftelse. Vi är sociala varelser, flockdjur helt enkelt – och all självkänsla i världen räcker inte för känna den sociala trygghet man söker i bekräftelsen. Man behöver båda delar för att må bra och fungera väl.
• ALLA behöver bekräftelse, men ändå är bekräftelsebehovet ett av de största sociala stigma som finns idag. Bekräftelsesökande. Smaka på ordet – hur tänker du om en person du beskriver så? Typ: ”En jobbig jävel”?
• Vi lever i en kultur som lägger status vid ytligheter, och vi har blivit dåliga på att se det som finns under ytan – men det är ju där bekräftelsen behövs.

Jag tänker ofta, och har säkert berört det förut här i bloggen, att vi – ”moderna” människor – lagt oss till med ett oerhört snävt normalspektrum. Gränserna för vad vi kan acceptera som normalt och begripligt är heldraga svarta linjer som lämnar mycket lite utrymme för individuell särart och excentricitet. Flockdjur.

Och överallt syns motreaktionerna, symptomen på själens kamp för att bryta sig ur den trånga lådan den finner sig inburad i, med normer, regler, måsten och förväntningar åt alla håll. Rädslan att uteslutas ur flocken överskuggar de inre behoven av individualitet – men behoven finns där. Det kanske är det som skiljer människan från djuren – att hon lever som flockdjur i socialt arrangerade samhällen, men inom henne ryter individens behov av att bara få vara sig själv.

Någon av kommentarerna hos Lokesson tar upp ”det snedvridna bekräftelsebehovet, de som gör vad som helst för att synas, tillhöra en grupp, få många besök på en blogg”. (min kommatering)

Jag tänker att vi kanske har glömt bort skillnaden mellan att synas och bli sedd. Att känna sig sedd är många gånger detsamma som att bli bekräftad, det är samma grundläggande sociala behov. Och i brist på verklig bekräftelse, då väljer man att ”göra vad som helst för att synas”. För att synas är åtminstone något. Det ytliga är att bekräfta det som samhället och normerna föreskriver, men det själen verkligen behöver är bekräftelse av det andra – det som inte passar in någonstans, som sticker utanför normen, och som är ens alldeles egna. Men det har vi blivit (alltid varit?) dåliga på att se och ge bekräftelse för.

Michael Jackson är död. Och världen sörjer – kungen av pop, en discolegend och en säregen mediepersonlighet. Men inget av det där handlar om människan Michael, bara om hans framgångar, hans prestationer. Ytan, inte individen.

Jag hoppas att någon kände honom som människa, och saknar honom som en sådan. Allt annat vore sorgligt bortom all förklaring.

Älska Aardvark!

För många år sedan, då kanalen.org var det närmaste sociala medier man kunde komma (ungefär), hade jag en idé. Jag är en sån där nördig typ som drivs av att lära mig saker och som får tokspader om jag undrar något och inte hittar något sätt att ta reda på det. Så då tänkte jag att… NÅGON vet alltid det jag undrar. Det finns folk som kan precis ALLT. Och de människorna känner folk, som i sin tur känner folk, och alla är bra på nånting.

Så – då skrev jag till kanalen.org och bad att få starta en mejlinglista (minns någon dem? Mejlinglistorna? Mon dieu, det var mycket listor ett tag…!) som skulle funka som ett kunskapsnätverk, där man till slut skulle ha ALL kunskap i VÄRLDEN vid sina fingertoppar. (Ja, ska man ha visioner ska de vara storslagna – vad är det annars för mening…?)

Kanalenfolket var inte imponerade, vare sig av min idé eller min iver (…story of my life…) – så det blev inget. Men jag har alltid tyckt att det där var en jäkligt bra idé.

Och nu, NU är världen – och tekniken – redo. Nu finns tjänsten. Den heter Aardvark, och funkar alldeles ypperligt. Jag har förvisso bara testat ett par enstaka frågor, men jag har fått användbara och snabba svar, och man blir GLAD av att få de där svaren, för det är sant nätverkande på easy-going-nivå.

Än så länge behövs invites för att komma in, men jag har några kvar om någon är intresserad och vill vara med och sprida kunskapsglädje över världen!

Putsat valfläsk, någon?

Alltså – politik.

Det är ju snart val, och inför varje val stönar mitt inre och vrider sig i våndor över att behöva befatta sig med  det hela. Politik, tvi vale!

Men så slog det mig – jag tror att det var i förra veckan – hur ologiskt det är, att jag tänker så. För vad är politik egentligen? Idealism. Visioner. Drivkraft att förändra, bygga och förbättra en värld att leva i… Det, om något, borde väl ligga mig varmt om hjärtat, som ägnar den här bloggen åt att skriva om visioner, mänsklig tilltro och kraften att förändra…

Så varför får politiken mig att rygga tillbaka – istället för att locka mig att delta, stå på barrikader och slåss för det jag tror på? Tror på saker gör jag ju, och verbalslåss kan jag det också om det kniper.

Kanske känslan av att alltihop är ett spel, en charad som spelas upp på en scen jag betalt biljett till, en chimär. För hur dyr den där biljetten än var, så är jag bara publik, påhejare och tillropare – inte deltagare.

Fel inställning – jag inser det. Men den känslan har jag, medan partiernas kampanjutskick står som spön i brevlådan.

Två av dem har jag verkligen studsat till för, de har fått mig att fundera. Inte så mycket på politiken de antagligen velat förmedla något om – utan kommunikationen i sig. Varumärkena.

Först ut Folkpartiet, och Fredrik Malm. ”Skulle du köpa en begagnad bil av denne man?” är väl den traditionella frågan, men här vill jag spontant fråga ”Skulle du köpa en bilförsäkring av denne man”?

Det som slår mig – är frågan… Varför har man valt denna upp-polerade pastisch av sig själva i kampanjutskicken? En framåtlutad, inställsamt leende spoling med struken slipover och vattenkammad frisyr… Är det den bilden man vill förmedla av Folkpartiet? Hade någon frågat mig för en vecka sen skulle jag ha sagt att det är en nidbild, för det är ungefär så jag skulle ha tecknat Folkpartiet som karikatyr.

(Dessutom är bilden tagen med vidvinkellins, vilket gör att han ser ut att ha ett barns proportioner mellan huvud och axelparti. Den som vill rösta på ett starkt machoparti göre sig icke besvär hos (fp), alltså.)

Sen kommer dagens skörd, och jag hinner tänka ”Vad i helv – har dom där jäkla Yves Rocher inte fatt… Jaså Kristdemokraterna?” Och samma fråga uppstår igen – vad vill man säga här? Snygg brud – ”toppkandidat”… Och?

För ingen av dessa toppolitiker SÄGER något. Försäljarsnubben har åtminstone ett ärligt budskap: Kryssa mig! säger han. Toppmodellen, förlåt topp-kandidaten, levererar en klockren floskel: Ett tryggt Europa – vår väg dit. Fem spänn till den som förklarar vad det betyder, för jag fattar ingenting. Vilken väg? Berätta om vägen istället, eller något som betyder något, står för något…

(Och ja, jag läser bara framsidan nu. Det är liksom där det händer – det första, unika, ögonblickliga mötet. Har ni inte fått sagt vad ni vill där – då får ni ingen andra chans. Just a fact.)

Och det är väl någonstans det här som gör att jag går med den här känslan av att alltihop är ett spel. En charad – och jag är betalande åskådare, inte deltagare. För att de envisas med att behandla mig – sin potentiella väljare – som en idiot. En idiot som nappar på imperativ och utropstecken, eller möjligen en idiot som inte känner igen en floskel när jag ser den.

Idealist som jag är borde jag starta ett eget parti. Antipartipolitikpartiet. Jag skulle stå på barrikaderna och kämpa på folkets sida mot floskler, imperativ och nedvärderande politiska ”budskap”. Och med den egna parollen – ”budskapet är dött, länge leve dialogen”, givetvis!

Tankar kring en flyttbil

Igår kväll, sedan barnen hade somnat, stod jag en lång stund vid ett sidofönster och tittade på flyttbilen som stod uppställd utanför ett hus längre ner på gatan. Den representerade en sån enorm sorg – stor och hård och kall. På grannarnas altanräcke hängde mjuka saker, troligen från dotterns rum, en stor nalle och en luddig matta eller vad det var. Det var sådana kontraster. Jag hade kunnat ta ett fotografi, och bilden skulle ha berättat hela historien. (Nåja, inte hela kanske… historier har ju alltid flera bottnar och historier i historien.)

Jag tog ingen bild, för det vore en bild – och en historia – om något mycket privat. Separation.

Samma kväll läste jag på Facebook att en vän skrivit: ”Idag för 16 år sedan stod jag brud och fick min älskade XX”. Jag tror att det var formulerat precis så. En handfull ord bara, enkla och raka, som tydligt skildrar hela den där livsdrömmen – en gång då den faktiskt slog in. Också där finns en bild och en historia som berör.

Så jag stod där i skumrasket och tittade på flyttbilen och reflekterade över detta – och över helt andra saker. Det här till exempel. Och det här. Båda artiklar som gör mig förbannad, genom att skildra något som borde handla om mänsklighet och emotionella relationer, som något helt annat.

Den första artikeln uppmanar småbarnsföräldrar att ligga mer med varann, för någon har gjort en studie som påvisar att par som har frekvent sex ett halvår efter första barnets födelse är mer nöjda med sitt förhållande än de som har lite sex. Jaha – men kan det inte vara så att de som är nöjda med sitt förhållande rent naturligt har mer sex än de som inte är det?

Och den andra, som är än mer erbarmligt idiotisk, handlar om en ekonom som avråder par från att ta ut skilsmässa – för att par har bättre ekonomi än ensamstående, och för att skilsmässor är kostsamma saker.

Man reducerar relationen till ett system av praktikaliteter, och glömmer vad det egentligen borde handla om. Två individer som kompletterar och berikar varandra, på olika plan. På det fysiska/praktiska planet – visst är det enklare och mer praktiskt att vara två och sunt sex är kärlek omsatt i handling.

Men det finns också ett emotionellt plan, som handlar om respekt, kärlek och gemenskap. Och kanske ett andligt/visionärt plan också, som handlar om vad man vill, vartåt man strävar, vad man värderar och tror på, hur man backar upp varandra och bildar ett sammansvetsat team.

Mitt upp i vårt välfärdsliv, där individualismen vuxit sig stark och självklar – har vi någonstans glömt bort de två senare aspekterna, värderat ner dem och gjort dem till onödigt, flummigt lull-lull som ingen vettig människa lägger någon vikt vid. En axelryckning.

Jag har länkat till två artiklar i den här posten – två artiklar från en och samma tidning, under en och samma vecka. Men de är ju inte ovanliga – artiklar på detta tema duggar tätt som ett sommarregn, i alla tidningar, alla medier (nåja, de traditionella åtminstone) och till i stort sett alla målgrupper. Det trummas in i oss från alla håll, för att vi säkert ska veta – att två ska man vara, och barn ska man ha. Det är inte så noga HUR man har det, men två ska man vara.

Och sen finns det en annan sorts artiklar som vi kollektivt (och med rätta, naturligtvis – det är avskyvärda brott!) förfasar oss över. ”Vi anade aldrig något”, säger alla grannar, alla kollegor, alla vänner och bekanta i kör. Varför lämnade hon honom inte? Varför stannade hon kvar?

Genom att bygga normer kring att det inte är så noga hur man har det, bara man ligger med varann och har delad ekonomi, skapar man ett stigma för den som bryter upp. Och visst – i misshandelsfallen finns många andra faktorer involverade också, men jag kan inte låta bli att tänka hur mycket det där stigmat spelar in egentligen. När det handlar om de första subtila signalerna, bristen på respekt, gliringarna, kontrollbehovet… Hur många kvinnor skulle våga lämna i det skedet – om det inte var så skambelagt med separationer?

Och varför måste vi överhuvudtaget alltid lägga oss i allting, lägga näsan i blöt och tycka så mycket? En del finner kärlek, gifter sig och är lika förälskade 16 år efter bröllopsdagen som den dag de stod inför altaret. För andra är drömmen byggd på en grund som inte håller i längden. Men varför ska samhället i det läget stå och peka finger, fnysa ”Ni skulle ha legat med varandra mer, tänk på att ni förlorar 1,4 miljoner om ni tar ut skilsmässa”…?

Är det inte illa nog för dem som måste ta sig genom sorgen att inte vara en av dem som får blicka tillbaka på 16 års äktenskap med värme och kärlek – utan att de dessutom ska behöva skämmas inför resten av samhället för sitt ”misslyckande”. Vem behöver pekfingrar i den processen?

När jag var liten kände jag en tjej vars föräldrar nästan aldrig sågs. De hade gjort upp det så, ”för barnens skull”. De skildes något år efter yngsta barnets studentexamen. Äldste sonen sade upp bekantskapen med sin far – jag vet inte om de någonsin blev vänner igen. Ingen pratar om hur det var, det är ett kollektivt lik i familjegarderoben. Var det rätt, att hålla ihop ett dödsdömt förhållande? Jag tänker på det, när jag läser artiklar som de jag länkade till överst i inlägget. De gjorde ju ”rätt”, taktiskt sett, men… Räcker det?

***

Under dagen idag har flyttbilen kommit och gått, andra bilar har stått med öppna bagageluckor utanför huset, människor bärande lådor, möbler, lampor och lösa persedlar har gått i skytteltrafik mellan den öppna ytterdörren och bilarna. Och det går rakt in i hjärtat att se på. För att det är så naket, så skört och så hopplöst mänskligt.

Jag blev förbannad på de där artiklarna redan i förra veckan när jag läste dem, men när jag står där vid mitt fönster och ser verkligheten där ute, 25 meter ifrån mig – då växer ilskan ytterligare. Vem fan är de/vi/samhället att peka finger?

Människan är mer än sexualdrift och amorteringsplaner. Människan är ingen rationell konstruktion, någon maskin där råvaror och bränsle omvandlas till produkter eller logiskt härledbara slutsatser. Allt som har med människor att göra är ett oändligt spektrum av variabler – kaosteori i sin prydno.

Det är det som är det skrämmande, det vackra – och det magiska. Det är det som är att leva – att välja vägar och försöka finna en som leder hem.

Sagan om det oundvikliga: Trollen invaderar Facebook

Det här tycker jag är viktigt, läs det om du är med på Facebook och någon grupp där. Jag har redan tidigare idag flaggat för vad som egentligen har hänt för några av mina FB-vänner som fick panik i eftermiddags, genom att länka till den här tråden på Flashback (man behöver bara läsa en liten bit av första inlägget för att fatta vad det handlar om), men jag vill visa det här också.

Niclas inlägg är både klokt och sansat, och ger ett tänkvärt perspektiv i ett läge där första reflexen är att gå ur gruppen fort som fan och aldrig gå nära en uppkopplad dator igen.

Min dag har till stor del handlat om sociala medier och hur man använder dessa yrkes- och marknadsmässigt, och jag häpnade lite över den skepsis och avvaktan som präglade samtalet kring mitt bord vid lunchseminariet om att bygga ett engagerande varumärke genom sociala medier.

Jag insåg att övergången från traditionella medier till nya sociala, är mer av ett reellt paradigmskifte än jag tidigare riktigt funderat på. Många lever kvar i den budskapsfokuserade synen på kommunikation (som jag skrivit mer om här), och kan inte riktigt relatera till vad dialog/konversation innebär i praktiken. Vilket förstås gör deras skepsis förståelig – för mig är det just öppningen mot dialog som utgör storheten och fascinationen med den sociala webben.

Budskapet är dött, länge leve dialogen!

Hursomhelst – det kommer ett längre inlägg om seminariet och mina funderingar kring/efter det, men just för att jag själv går med huvudet djupt insnöat i funderingar på den sociala webben och dess möjligheter och fallgropar idag, ville jag flagga för troll-invasionen på Facebook.

Diskreflektion

Yesflaska – ny design, samma grönsega, höglöddrande innehåll, med sin fan-tas-tiska fettlösningsförmåga. Eller vareheter. Och så får jag se etiketten. ”Ny formula”.

Hur många recept på diskmedel kan man koka ihop egentligen? Och har det vid någon tidpunkt sen 1978 sålts Yes diskmedel UTAN explosionsformad förkunnelse om ”ny formula”? Jag kan då inte påminna mig det.

***

För övrigt kan meddelas att Finemangsminister Borg med förmodad familj siktats skäggstubbiga (ja, inte fru och barn dårå) och gladlynta med kamera i högsta hugg på Kolmården idag. Ifall nån paparazzo undrade var karln höll hus.

ESC-staden utan stolthet

Plötsligt handlar det inte om glitter och glamour, sång och dans och kärlek över gränserna längre. För att det finns människor som tycker att gränserna i sig är viktigare än kärleken, toleransen och glädjen.

Jag tänker på Pride-festivalens årliga karnevalståg här i Stockholm, som är en celebration snarare än manifestation. Visst lockar den fram trångsynta extremister – men inte i officella, statliga uniformer. Jag har aldrig tänkt på Pride som en demonstration, än mindre som någon kontroversiell sådan – och allra minst som någon samhällsomstörtande revolutionär demonstration, som någon skulle komma på tanken att förbjuda och kalla för en omoralisk säkerhetsrisk.

Kärleken är ingen säkerhetsrisk, har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Rädsla, protektionism och maktmissbruk är det som genererar säkerhetsrisker – för alla. De ”omoraliska” såväl som de man säger sig vilja skydda.

Moskva har ingenting att vara stolta över ikväll. 300 miljoner nerplöjda i ett projekt som inte betyder någonting. Grundidén med ESC var gemenskap, sång och fest – och det rimmar väldigt illa med att arrestera medborgare på gatorna, för att de demonstrerar för sin rätt att älska vem de vill.