Weekend-recap

Jo, jag vill nog påstå att det här har varit en bra helg. På ett stillsamt sätt – jag vann inte på lotto den här helgen heller, och inget annat himlastormande überfantastiskt hände heller. Men det var bra. Jag funderade tidigare idag på om den där boken funkar lite automagiskt, eftersom jag utan att direkt fundera vare sig på den eller på att välja annorlunda än vanligt, så har jag haft ett annat fokus den här helgen än annars. Rätt fokus.

Jag har tillbringat tid med barnen, varit närvarande med dem istället för att hela tiden segla in i mina egna irrgångar – något jag annars gör utan att riktigt styra dit själv, utan mer… ”hamnar” där. Gång efter annan. Den här helgen hamnade jag rätt, utan att egentligen tänka på saken.

Igår var vi till och med i stan. Stockholm. Som gammal skåning på drift i Den Stora Världen, lever bilden av Stockholm som en enda storstad från Södertälje till någonstans strax utanför Uppsalas stadsmurar kvar i mig, och jag ser mig som Stockholmsbo utan vidare reflektion kring min faktiska bostadsort. Mitt hjärta bor i Stockholm, inte i Norra Utposterna. Därför är det speciellt att ta barnen med sig till Stockholm. Vi passade på den här helgen, även om adventsljus och NK’s julskyltning och sådant börjar först nästa vecka – just därför valde vi att åka den här helgen. Det är alltid mycket folk på stan, men helgen före löning är det lite mer hanterbart för två storögda små förortskillar som formligen ÄTER intryck från första stund man anländer till stan.

Det blev humlegårdslek, Stureplansfika och så en promenad längs den julbelysta Biblioteksgatan, där någon modebutik (skulle säga JC, men blir osäker – häckar DE på Biblioteksgatan…?) dessutom bjöd på street-dansande ungdomar utanför sin butik. Det var coolt, killarnas ögon om möjligt ännu större. Lite shopping (halsdukar och koftor till barnen), och sen hem till norra förorterna igen.

Jag var formidabelt trött efter all friskluft igår – för att inte tala om solsken! (Bilden är tagen i Humlegården igår eftermiddag, och den är nu så hårt photoshoppad att det knappast syns att den är tagen i snett, men ofiltrerat, eftermiddagsljus. Men det är den!) Under natten skedde diverse sängrockader, dessutom under livliga förhandlingar, såvitt jag förstått – men jag märkte ingenting. Jag sov. Jag sov till kl 10 i morse, utan att vakna någon gång däremellan – det vet jag inte ens när det hände sist. Friskluft – även från innerstan – är tydligen nyttigt!

Men hursomhelst. En bra helg. Ett sinne som vågar börja distansera sig och slappna av – kunna andas lite igen.

Imorgon är det måndag. Vad det innebär – förutom att någon sovmorgon till kl 10 inte kommer på fråga och att om jag råkar passera Humlegården gör jag det utan två glada knasbollar till sällskap, utan en liten varm hand med spinkiga fingrar i min hand – vet jag inte så noga. 8 syrefattiga timmar i ett halvt utflyttat kontor, med magen i en hård klump av oro att mitt bästa än en gång ska visa sig otillräckligt – eller helt enkelt fel. Eller 8 timmar

Nåväl. När som helst händer något. En vindpust i rätt riktning, en ljusstrimma genom en gläntad dörr, en avfart på den snörräta autostradan. När som helst. Kanske redan nästa vecka?

En accepterande dag

Idag var nog en riktigt bra dag. Inte för att det var en dag då inga dåliga saker hände, inga dåliga gäster klev in i rummet jag skrev om igår – utan för att jag lyckades sitta kvar i fönstersmygen och låta dem komma och gå utan att det blev ett stort, destruktivt, energikonsumerande trauma av det.

Det är rätt imponerande egentligen – det vete tusan hur det gick till, och det var ingenting som jag gjorde, medvetet. Det är snarare nu, efteråt, när jag ska gå till sängs och sova länge för att imorgon är min sovmorgondag, när jag summerar min dag och upptäcker… ”Oj, jag gjorde visst det där!” Det där som tedde sig så omöjligt igår, när jag funderade på saken.

Tydligen fanns det någon del av mig som vet hur man gör, och just idag satte sig vid spakarna och såg till att dagen idag blev som den blev. En accepterande dag. Well, I’ll be damned…

Konsten att äta ett russin

Dagens citat:

”I refuse to walk faintly through life only to arrive safely at death”
Paulo Coelho

***

Idag har jag övat mindfulness, utövad genom konsten att äta ett russin. Det var lite spännande faktiskt.

Ta fem minuter på dig att äta ett russin. Gå genom sinnena ett efter ett (hörseln kan vara knepigt när det gäller just ett russin… men du kanske kommer på något kreativt…!) och låt alla sinnena ”smaka” på russinet – vart och ett på sitt sätt.

När det kommer cyniska tankar och försöker få dig att tro att det du gör är fånigt och du är för stor/smart/gudomligt vis för att nedlåta dig till sådana dumheter – så jagar du bara bort dem. Det här är ett russin från en främmande planet och du har aldrig sett, rört vid, känt doften av eller smakat något liknande.

Efter övningen kan du fundera en stund på hur mycket du äter på en dag, kastar i dig i förbifarten, knappt medvetet och definitivt utan att känna vad det smakar. Och när du gjort det vidgar du perspektivet ett steg till, och tänker du på allt annat du gör på en dag, per automatik, med autopiloten inkopplad och dig själv bara halvt närvarande eftersom du redan med halva ditt medvetande tänker på nästa vecka eller det som hände igår.

Vi fick också lära oss formeln SOAL för övningar i mindfulness – Stanna upp, Observera, Acceptera och Låt gå. Jag tyckte att det var ett rätt skönt sätt att förhålla sig till saker, och det fick mig att börja längta efter att träna tai chi igen. Eller träna och träna – lära mig. Och yoga. Jag minns inte ens när jag yogade sist, men jag minns hur magiskt det är. Yoga är väldigt mycket mindfulness/medveten närvaro. Det är antagligen är det därför jag får spader på SATS-yoga och ännu värre Friskis-och-svettis-yoga, som bara handlar om att göra coola österländska rörelser, fast med sedvanliga hurtfriska tillrop under tiden. De har inte fattat grejen. Närvaron.

Jaja. Tids nog ska jag yoga igen (helst innan jag blir för gammal och stel…!) och lära mig den där tai chi-sekvensen som jag kämpade så med för några år sen. Men det blir nog inte den här veckan.

Hon den långa med stövlarna

Idag var jag i tidningen. Ni känner väl igen mig – den långa, med själen skvalpande nånstans neråt stövelskaften till?

(Och nej, artikeln handlar inte om mig – det var bara en association till bilden. Men det är inledningen till en intressant artikelserie om psykvården idag. Läs, och fäst sedan mungiporna med extra tejp bakom öronen, just in case.)

Överhuvudtaget tycker jag att den här illustrationen är väldigt bra. Titta gärna på den en stund, låt den sjunka in lite. För det är sådär det är. Ingenting syns på utsidan – de som klagar, skriker och gör väsen av sig, de klarar sig alltid. De som faller, det är de som ingenting visar, inte med en min förråder avgrunden som gapar öppen just innanför huden. De som lappar och lagar för att hålla ihop, bara en liten stund till, bara tills jag hinner hem, snälla, bara tills jag hinner hem.

Ibland hinner man inte hem. Men det spelar ingen roll, för det är aldrig nån som ser ändå.

Tiderna äro djäfvulens – och det har de varit länge. Alldeles för länge. Strutsarslena är många och ensamheten djup. Jag satt hos Den Kloka i morse och vi pratade om hur alla floder rinner upp i den här lilla, lilla dammen som är här och nu, och det finns inga chanser i världen att den ska stå pall.

Jag har alltid varit stolt över att jag försökt vara konstruktiv till allting. Konstruktiv = duktig. Den Kloka bannar mig för det, säger ”det där leder dig så fel”.

Fatta förvirring! Vadå fel? Hur kan konstruktivt vara fel? ”För att vissa saker är inte problem som ska lösas. Livet är inte ett problem som ska lösas”, svarar hon och jag blir stum.

Hon vänder upp och ner på det enda jag faktiskt trodde att jag hade koll på, det enda jag trodde att jag åtminstone gjorde rätt. Strävan att ”fixa” allt. Lösningsletandet, min ständiga kreativa utmaning. ”Men om jag försöker sådär då… eller sådär? Om jag står på huvudet och visslar Für Elise samtidigt som vinden vänder och en svart katt går förbi från vänster – DÅ har jag löst det!” Och så säger hon att vissa saker inte ska lösas… Vafansnackaruom?

Men jag vet ju att hon har rätt. Att det jag håller fast vid är ännu en chimär, den dyrbaraste av dem alla, den jag verkligen inte kan släppa taget om – fast jag vet att jag måste. För att det också är den som blir min död, den som gräver gropen och fäller mig däri.

För jag kan inte lösa det här. Inte ens om jag står på huvudet och visslar när vinden vänder och allt det där. Och medan jag försöker göra det omöjliga rinner livet förbi, som en svart katt tassar förbi från vänster.

***

En annan sak som vi talat om, för ganska många veckor sen nu, är skammen. Skammen över att misslyckas, över att inte kunna lösa det jag föresatt mig.

Ni vet ju allihop vem Den Kloka är, eller hur? Men ändå kan jag inte förmå mig att skriva att jag fortfarande går hos en psykolog, att jag bara haft ett kort uppehåll under de tre år som gått sedan jag sökte hjälp första gången. Att min sjukdom fortfarande heter depression, och att jag inte verkar hitta ur den.

För att jag skäms. Skäms över att jag är så ”svag” att jag inte har löst det här problemet för länge, länge sen. Så jag döljer, smyger, hymlar och försöker kompensera. Som jag alltid gjort. Kompensation är dyrt och den tomma kistbotten flinar åt mig sedan länge. Det finns inget kvar att kompensera med.

Så nu vet ni. Jag är lika sjuk/ofrisk nu som för tre år sen, och jag är inte ens i närheten av att ”lösa” någonting.

Men jag säger inte det här för att jag vill ha ömkan eller syndomtyck – det vet ni sen länge vad jag tycker om sånt (ett jävligt bra inlägg för övrigt. Jag borde ta och läsa det jag skrivit nån gång ibland). Jag skriver det här för att jag vill tvinga mig själv att sätta en loska i pannan på den där skammen. Det finns så många sätt som jag inte står upp för mig själv, jag måste börja någonstans.

Jag kan lika gärna börja med att sluta skämmas över att jag är människa.

***

Bloggpausen då? Ja, vi får väl se hur det går med den. NaNo får jag anse som ett avslutat – och misslyckat – projekt. Jag kom till drygt 13.000 ord, och insåg sen att jag var på väg in i en berättelse jag inte hade någon lust att berätta. Jag började inse vad det var jag skrev om, och tappade lusten. Hade tiderna inte varit djäfvulens, hade jag kanske kunnat lägga om kursen, men… Nej.

Arbetstiteln på romanen var ”En särskild plats i helvetet” – och ärligt talat… Det säger sig nästan självt att det inte kommer något gott ur en sådan berättelse. Åtminstone inte om man försöker skriva den samtidigt som man befinner sig i den.

Så. Hur känns det? Snopet. Men å andra sidan – när lusten fallit ur båten… vem ska då ro den i land? Det kommer nya lustar, och nya båtar – kanske nya länder också, vad vet jag. NaNo-skutan avgår nästa år också, det är jag säker på.

Just nu gäller enkla nöjen. En trevlig pingismatch, vetskapen att nånstans i världen är en god vän lycklig över att han fick ett jobb jag peppat honom att söka, samt den simpla lycka som lämnar avtryck i form av akrylfärg i nagelbanden.

Sista posten före bloggpausen

Ja – ni tror väl inte att jag skämtat när jag pratat om att ha bloggtystnad hela november? Nej, nej – blodigt allvar menar jag. Det finns ett par saker som kanske kan trigga ett behov av att skriva nån form av egosvammel istället för att hängivet arbeta på Den Stora Romanen, men de får räknas som undantagstillstånd och rendera blott tillfälliga, kortvariga uppskov.

Lite reflektion: Livet just nu är som en damm, vari sju års bäckar och rännilar rinner upp – och dammen är helt enkelt inte riktigt stor nog för att härbärgera alltihop. Den svämmar över.

För ett år sedan pratade jag med en person om att jag inte ville gå ur en situation innan jag kunde göra det med lika rak rygg som när jag klev in i situationen. Idag står jag rakare i ryggen än på länge – men mitt ansikte är fårat och antagit en gråaktig ton av trötthet. Det borde innebära att jag segrat till sist, men om det är så, är det en seger utan sötma, bara fadd eftersmak.

(Och ja, några av er tycker säkert att det är konstigt att jag pratar om seger NU, den här helgen av alla helger. Men jag kan försäkra – jag vet ingenting som inte ni vet, åtminstone inte om det där.)

Det är okej. Det är inget jag ältar eller mår dåligt över – men den grå tröttheten är ett faktum jag måste förhålla mig till – både genom att ta hänsyn till den, och genom att hitta en väg ur den.

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet. Det gick ut på att diskutera vad vi tror att vi gör om ett år, och hur vi ska göra för att nå målet. Jag visste inte vad jag skulle säga under övningen, vilket jämnade ut sig eftersom ingen annan visste det heller.

Men det jag i tankarna efteråt återkommer till, om och om igen, och oavsett ur vilken vinkel jag närmar mig frågan, är svaret att om ett år vill jag må bra. Om ett år vill jag vara glad igen, och känna att mitt liv är ett liv jag lever, inte ett krig jag försöker vinna.

Jag har också tänkt mycket på att jag om ett år vill vara uppskattad FÖR den jag är – inte TROTS att jag är som jag är. Och det finns en kluvenhet kring det där, för det är inte heller riktigt comme-il-faut att erkänna att man har ett (högst mänskligt!) behov av uppskattning, positiv feedback och bekräftelse. Hade ett långt samtal med en väninna idag också, och vi pratade länge om bekräftelsebehov, fast då ur perspektivet att bekräftelsebehov är något man behöver bryta, ta sig ur, för att må bra.

Sanningen ligger i vanlig ordning någonstans mittemellan, tror jag. Som individ behöver jag tydliggöra min identitet och mitt värde inför mig själv, så att min definition och min egen bekräftelse, gäller över andra människors uteblivna bekräfteser. Samtidigt är uppskattning och bekräftelse en viktig del av normalt socialt samspel, det irriterar mig att man i vissa sammanhang närmast skuldbelägger behovet av uppskattning som om det skulle vara en blotta eller en mänsklig svaghet.

Att vara mänsklig är ingen svaghet. Tvärtom. Robotlika människor ter sig i mina ögon svagast av alla. Hårda på ytan, ja – men spröda, sköra, med krampaktiga grepp om principer och strukturer, dessa klena substitut för… ja, vad? För det som saknas, antar jag. Modet kanske? Modet att vara människa, fullt ut?

Hursomhelst. November blir en händelserik månad. Vad som än händer kommer november att bli startskottet för nya saker, saker som jag hoppas ska leda till mitt mål: att helt enkelt må bra.

Jag närmar mig 40. Jag håller förvisso inte med om att 40-strecket är detsamma som porten till medelåldern – men det kan ju vara utslag av förnekelse från min sida, förstås. Men det innebär att jag inte längre har tid att skjuta upp livet till senare. Livet är här och nu, vare sig detta här och nu är en översvämmad damm eller den muntert sprudlande bäck jag vill tro att det ska vara om ett år.

Och detta måste jag förhålla mig till. Livet, tiden, måendet.

***

Nuså, govänner. Nu tar jag bloggsemester en månad. Ord ska flöda, tangenter glöda och berättelser berättas. På återseende 1 december!

Foten i dörren = halva inne… Eller?

Idag har jag sjasat mitt livs första Jehovas vittnen från min dörr. Det tog i runda slängar 3½ sekund. Får fila lite på tekniken där. Allt över två sekunder är ju pinsamt…

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka på min arme, snälle far, som inte hade hjärta (eller mage?) att jaga bort har Krishna-tomtarna som en gång för 25-30 år sedan gäckade bygden där vi bodde. En av dessa tomtar satte en hotfull (sandalklädd? Jag vet faktiskt inte…) fot i dörröppningen när pappa intet ont anande öppnade dörren. Vi bodde på landet gubevars, hur ofta ringer det på dörren därute i obygden.  Två timmar senare gav pappa upp – och bjöd in dem på kaffe. Stå där i dörren och… stå.

De lämnade efter sig en halv regnskog i form av broschyrer och Bhagavad-gita – som åtminstone jag tittade lite i, mest fascinerad över de färggranna och detaljerade illustrationerna. Själva andligheten gick oss dock förbi, förutom att jag tror att min far sedan dess tänker både en och två gånger innan han öppnar dörren av nyfikenhet igen.

Lärdomar ur telemarketingkarriären

Hans hårdhudade dotter däremot, gjorde en period karriär inom telemarketing. Det är inte många som känner till det faktiskt, men jag var jävligt bra. Såhär var det:

Jag gick ut skolan i de småländska skogarna, ännu fast övertygad om att när man pluggat klart flyttar man hem. Om inte bokstavligen hem till föräldrarna så åtminstone till sin hembygd. Något annat föresvävade mig inte. Nu valde jag väl inte direkt att flytta hem till landet, fullt så konservativt lagd var jag inte. Jag valde – Malmö. Efter två veckors desperat arbetslöshet (det där är för övrigt en historia för sig, men den får vi kanske tillfälle att berätta någon annan gång) fick min väninna och tidigare kurskamrat jobb på en telemarketingfirma – och hon trodde att de behövde mer folk.

Tre dagar senare var jag också anställd i telemarketingbranschen, hade genom gått 20 minuters internutbildning, och satt med svettiga handflator och gjorde mig redo att ringa mitt första samtal – ut i Den Stora Affärsvärlden.

(Jag arbetade dagtid och ringde alltså bara till företagskunder – vilket var skönt. Senare kom jag att arbeta mot privatmarknaden – men det passade mig sämre.)

Uppdraget var att bjuda in till en mässa med seminarium om senaste versionen av en CAD-programvara och vår målgrupp var tekniska utvecklingschefer och chefsingenjörer på stora företag. Deras första fråga var undantagslöst: ”Jaha, men vad skiljer den nya versionen från den gamla då?” – vilket jag givetvis inte hade en susning om.

(På den tiden fanns ju inte ens Wikipedia som källa till kunskap. Vi fick e-post medan jag jobbade där, men bara för projektledarna – vilket jag avancerade till såsmåningom – och vi visste knappt vad vi skulle ha det till…)

Så hur gör man? Man sitter där, med en lista på 300 tekniska utvecklingsscheman och ska försöka förklara för dem varför de ska passa på att gå på ett seminarium för 5000 spänn (jag minns faktiskt inte beloppet – men jag vet att JAG tyckte att det var dyrt) – om en ny version av en programvara jag inte ens kan föreställa mig hur den funkar, jag som nätt och jämt gjort mig bekant med ordbehandlare och layoutprogram. Många går i fällan att bli säljigt hejjig-och-bussig-och-ryggdunkig och får kunderna att kräkas och möjligtvis säga ”ja, okejrå” om de ÄNDÅ hade funderat på att gå. Den sorten känner ni till, ja?

Jag beundrade kollegorna som körde den stilen, tyckte att det var så ”man skulle” göra. Men själv kunde jag inte förmå mig.

Jag fick istället satsa på att bygga relation. Jag lärde mig att jag hade ungefär 4-5 sekunder på mig från det att jag kommit fram till rätt person att etablera ett SAMTAL, en dialog, helt enkelt. Och den dialogen kunde inte bygga på ”Tjenare Bosse, vad har ni för väder i Sundsvall idag då? Jo, jag ringer på uppdrag av hejsansvejsan, jag tänkte fråga om du fått vår inbjudan…”. För då var samtalet över när de första, öppna 5 sekunderna passerat. Jag kunde prata med kunden flera minuter efter det, men hade han stängt öronen, så hade han. (Det var mest män, faktiskt.)

Varför ett snyggt budskap inte räcker

Det räcker inte – vare sig i telemarketing, vid andliga budskap vid folks ytterdörrar eller i någon annan form av marknadskommunikation – att leverera ett budskap. Det räcker inte ens att korta ner sitt budskap till en klatschig elevator-pitch med ”handtag”, för att hinna leverera budskapet innan kunden stänger öronen (eller dörren). Det handlar om att skapa en relation (=i telemarketing-caset är relationen själva samtalet) där det du har att säga blir det relevanta för kunden.

Om det du säger inte utgör en pusselbit som stämmer in på kundens situation – så finns det ingen anledning att ödsla tid på att försöka. Då måste man antingen vänta in rätt läge för kunden – eller gå till nästa.

Jag blev expert på att lyssna på HUR kunden sa sitt namn i telefon, och likt en telefonmarknadsförarnas Gil Grissom speed-analysera de bakgrundsljud jag kunde urskilja ur kundens miljö. Och – utifrån den analysen leverera en ingång till samtal som passade in i kundens situation. Det slår mig att det egentligen är detta som sociala medier handlar om. Ni vet – det där som alla, jag med, pratar om nuförtiden.

Det handlar – som alltid – om att hitta sätt att vara DEN pusselbiten som passar in just när kommunikationen ”händer”. Det är egentligen det som gör megafonen överflödig. Inte att ”finnas på Twitter” eller ”ha en sida på Facebook”. Frågan är – vad tänker ni göra med den där sidan, och på vilket sätt gagnar det mig att möta er där? DET måste vara uppenbart, redan vid första kontakten.

På telemarketingfirman där jag jobbade (och det finns mer att berätta om den, men det tar vi en annan gång – nu ville jag berätta om själva samtalstekniken, och dra parallellen till modern marknadskommunikation) fanns en allmän föreställning om att man skulle försöka ”closa” på första samtalet, för det var ändå aldrig nån som köpte på andra kontakten.

Men mina kunder gjorde. Vi pratade, de bad att få kolla kalendrar och material – och när jag ringde upp fick jag teckna dem för seminariet. Helt mot alla gängse ”regler”. Fast någonstans tror jag att det här är fullt logiskt. För att det finns inga regler, har aldrig funnits.

Det som finns, och alltid har funnits, är olika sätt att mötas. Och ett möte som innebär att en pusselbit passar in i ett sammanhang – det är ett bra möte. Ett möte som innebär att någon försöker trycka ner sin pusselbit lite varsomhelst… ja, det säger sig ju själv, vad det blir för slags möte, eller hur?

Våga släppa taget – en varumärkesstrategi

Ah – höll på att glömma: Strategin ”- eller gå till nästa” nämnde jag ovan. Man kan inte frälsa alla. Man måste också veta när man ska släppa taget och låta kunden gå. För om man gör det, om man läser av sin kund och konstaterar – hon/han kommer inte att köpa det här, släpper taget, tackar för sig och går vidare… Vad har man gjort då? Man har räddat sitt varumärke.

En annan gång kanske kundens situation ÄR sådan att det jag har att säga är det relevanta – och det är då varumärket fyller sin funktion. Ett minne, förknippat med en bra magkänsla.

För några veckor sen uppstod en facebookdiskussion om hur man blir av med envetna telefonförsäljare, som inte förstår ett artigt nej. Jag svarade ungefär såhär: ”Lägg på luren. Säljaren slösar med din tid – MEN också med sin egen, och fattar det antagligen inte själv.”

Att lägga på luren när man ändå inte kommer att köpa något, är att göra säljaren en tjänst. Det känns oartigt att göra så – men tro mig, säljaren tjänar INGENTING på din artighet, hon/han tjänar på att gå vidare och ringa nästa kund. Att artigt hålla kvar Jehovas vittnena som ringde på min dörr idag, genom att lyssna och låtsas intresserad, skulle slösa lika mycket med deras tid som med min – eftersom jag är en kund vars pussel ALDRIG kommer att rymma deras pusselbit.

3 x sociala medier

Det är inte mycket ordning här nuförtiden. Jag får erkänna att jag är långt mer närvarande i mitt eget huvud än här just nu. Och någonstans känns det som om det är så det ska vara. Det är där jag ska vara just nu – i mitt huvud. Jag tänker mycket, och jag tänker på bra saker, och det är bra.

Bloggen blir sorgligt försummad, men – ibland måste det kanske få vara så. (Åtminstone till dess jag får min beställning på en livsförbrukning av 36-timmarsdygn levererad…)

Hursomhelst. Den senaste veckan har varit galet intensiv, och många nya idéer och impulser föds ur helt andra idéer och impulser. Idéuniversum är sitt eget sociala nätverk, byggt kring kedjereaktiva processer och ickelinjära korrelationsmönster. Jag trivs där. Jag trivs väldigt väl där, faktiskt.

I måndags drog Informationsföreningens erfagrupp om sociala medier igång med ett oerhört välbesökt första möte, i matsalen på hotell Amaranten på Kungsholmen. Jag var där, Klaus-Peter Beiersdorf var där och ett 60-tal nyfikna kommunikatörer från när och fjärran var också där. Klaus körde enånhalvtimmes presentation, siffror, case, dos ‘n don’ts och resonemang kring sociala webben och dess potential som kommunikationskanal för företagskommunikation.

Lokalen gjorde det verkligen inte lätt för honom, men jag tror att de flesta gick hem med såväl ny kunskap som nya idéer – en plattform inför kommande möten i gruppen. Då ska vi vara en mindre och tajtare grupp – och forma våra möten kring en dynamisk diskussion, snarare än aulasittning som det blev nu. Men som utgångspunkt tyckte jag att måndagens erfagruppsmöte var bra. Vi får väl se på anmälningslistan tills nästa möte vad övriga deltagare tyckte…! *s*

Morgonen därpå, i tisdags morse, körde jag själv ett bejublat sång- och dansnummer på jobbet, på samma tema. Sociala medier, hetast i stan. (Ibland kan jag inte låta bli att undra vad vi ska prata om sen – när nätkonversationen har blivit så vardaglig att den inte är något att prata OM längre… What’s next?) Det är lustigt med mig och att hålla presentationer – jag stressar upp mig och är nervös i månader (ja, faktiskt), men när jag väl står där så är det bland det roligaste som finns. Faktiskt.

På samma sätt är det väl med kundbesöken som jag våndades så för i mitt gamla jobb. Sov aldrig en blund natten före ett möte med en ny kund. Men nu – nu är det den biten jag kan sakna ibland.

Mina klasskompisar från högskolan pratar för övrigt fortfarande om mitt muntliga anförande om sociologen Max Weber, precis i början av utbildningen. Jag lär ha refererat till Webers barndom med orden ”Lille Weber tultade omkring…”. Jag förnekade i det längsta – så KAN jag väl inte ha sagt, heller! – men det låter onekligen som något jag skulle ha kunnat kläcka ur mig… Det var hursomhelst ett av mina allra första steg på retorikerbanan – och gjorde uppenbarligen intryck på åhörarna!

Nåväl – nog om detta, även om retorik och presentationsteknik liksom aldrig blir omoderna. Det är lite lustigt. Hur långt den tekniska utvecklingen än kommer, så finns det ett bärande element i förmågan att paketera innehållet så att det når fram. Den biten ska inte överskattas – men heller inte underskattas.

Idag var det då dags för finalen i min intensiva sociala-medier-vecka. Idag hade jag bjudit in Niclas Strandh och Brit Stakston för att hålla en inspirationslunch för mig och mina kollegor. Min egen presentation på tisdagen var lite ”förband” och så skulle Niclas och Brit komma och köra Da Real Thang. Bra plan. Jag hade INTE velat komma efter den dynamiska duon, som körde en inspirerande pingpong-match med såväl långbollar som snabba inpass. I det sällskapet gick 1½ timme fort, vill jag lova!

Så. Det var en kort rapport om en intensiv halvvecka. Och ja – egentligen borde jag räkna en vecka bakåt, för för en vecka sen var jag ju faktiskt på Next Event, som jag egentligen inte alls rapporterat klart från. Det får komma i en egen post – det finns ett halvskrivet här nånstans i röran.

Men det finns alltså en risk att jag fortsätter med att mest göra punktinsatser här på bloggen. Den analoga uppkopplingen mot hjärnan pockar på uppmärksamhet. Man kan väl sammanfatta tankegångarna med nyckelorden: dynamik/ping-pong, trots och identitet. Typiska Jenny-tankar alltså… Mig går det ingen nöd på. Inte just nu i alla fall. Vi får väl se om jag kan koka ihop något av det till något vettigt – och om det i så fall hamnar här eller annorstädes.

Men nu vet ni.

Kreativ impulsstorm (i biomörkret)

Är det någon mer än jag, i hela vida världen, som har anteckningsblock och penna med mig in i en biosalong? Jag vet att det verkar fullkomligt aptöntigt, men jag lovar – om jag inte har med mig nåt att skriva på (och med), blir jag så frustrerad att det förstör hela bioupplevelsen, för att jag måste sitta där i en formidabel kreativ storm – och låta tanke på tanke på tanke, gå mig förbi. Efteråt är det för sent. Då är tankarna länge sedan bleknade, spröda flor av den magi de en gång bar. Försöker jag ta dem då, pulvriseras de av min allrasom lättaste hand.

Oftast är det trailers och förtext-sekvenser som triggar mig. Och egentligen vet jag inte vad det är, det är inte så mycket helheten av det som sker på duken som rycker mig med, utan det lösryckta, halvsagda, perifert uppfattade – detaljerna. Utgångspunkterna.

Så – jag skriver kanske inte ner så mycket i min bok under de där skälvande minuterna i biomörkret, men det jag skriver är oftast tankar som väcker något i mig, något jag vill följa och se vart det leder. Magiska saker, saker som betyder något, och som jag vill ge betydelse åt.

Det är ojämförligt det bästa med filmen. Och det måste vara på bio. Ord, lösryckta repliker, bilder, ljud, musik, känslor som väcks ur det nerklippta trailerformatet, där essensen av en berättelse kokts ner till trettio sekunders intensitet. Kanske är det helt enkelt själva intensiteten, koncentratet, som väcker så mycket i mig? Det spelar ingen roll. DET är min bioupplevelse, och det spelar ingen roll vilken film det är – det kan vara hollywoodskräp eller vad som helst. Bara det har kraft att väcka impulser som annars somnar till, vaggade av vardagslunk, slentrian och gammal vana.

Så nära – ändå så långt bort

Den nittonde augusti tog jag den här bilden. Jag missade gryningen med en försmädlig halvtimme eller så, och lyckades aldrig klämma in ett försök till att hinna ner till stan ensam med kameran före soluppgången. Men en tidig morgon med ett yrvaket, vänligt och milt ljus var det i alla fall, och kajen var precis så där blankslitet mjuk som den ser ut, nött av generationers fötter genom sekler och åter sekler.

Nittonde augusti.

Nu är det den tjugosjätte… nej, tjugosjunde, september. Jag är i Sverige, det är höst, min arbetsplats befinner sig i obeveklig organisatorisk upplösning och den tidiga morgonen, blott 39 dagar och 200 mil från här-och-nu, känns oändligt avlägsen.

Bloggografen skriver brev

Det blev tyst här ett tag. Ovanligt tyst. Nästan så tyst så man skulle kunna tro att jag glömt kvar El Maco på semestern eller något annat osannolikt. Men nej. Det enda som hänt är att jag fått slut på ord – eller… åtminstone slut på saker att säga. Julia Cameron pratar om att fylla visthus och bodar, dvs inte bara – som jag skrev om i somras – fokusera på den kreativa UT-loppsprocessen, utan se till att det finns något I brunnen man förvänta sig att kunna ösa ur. Jag är riktigt värdelös på det – men jag övar åtminstone. Det innebär inte att jag blivit bättre på att företa mig de ”konstnärsträffar” som Cameron skriver om, och som är det steg i The Artist’s Way-processen jag ska hårdfokusera på i höst, men det innebär att jag åtminstone försöker påminna mig om mitt nya motto, Inspiration för Glädje, varje dag.

En sak som gör mig glad är att jag återfunnit en god vän, som jag tappade kontakten med för många år sedan. Eller jag och jag – det var faktiskt han som hittade mig och inte tvärtom, via Facebook, av alla ställen. Jag har det ovanligare namnet av oss två, medan en sökning på hans namn raskt levererar 500+ träffar, vilket inte ens jag är galen nog att ge mig på att handskanna!

Minns ni när jag skrev om min brevvän, som jag brukade byta fullklottrade anteckningsböcker med? Ja, det står insprängt bland allting annat, så som det brukar bli här – men det är hursomhelst den vännen jag återfunnit, och det är en skön och behaglig glädje. Jag brukar ju också prata om att det fantastiska med internet är hur det gör världen lite mindre, genom att ge oss en möjlighet att mötas, mot alla odds och som om inga avstånd – geografiska, kulturella eller sociala – fanns. Och det ÄR fantastiskt.

Det är nästan 20 år sedan vi började skriva till varann – tjugo ÅR! Bara där hisnar det inom mig – jag som fortfarande ganska ofta glömmer bort att 20 inte längre är min ålder, inte ens nästan, att jag faktiskt var nästan vuxen för 20 år sedan… Hur många vänner sedan 20 år tillbaka har man egentligen? Några – men inte så många som man trodde att man skulle ha… då, när man faktiskt var 20 år och nästan vuxen.

Så – helt tyst har jag inte varit den här veckan, bara här. Mina ord har gått åt till brevskrivning, och det har varit skönt att ägna sig åt direktkontakt, istället för att skriva rakt ut i det blå och hoppas att någon kanske fortfarande ids läsa… För första gången på 8 år överväger jag att lägga bloggandet på hyllan. Jag vet att jag inte kommer att göra det, åtminstone inte för någon längre period, men impulsen finns där, och jag är frestad. Den här bloggen fyller inte någon funktion längre, inte för mig, inte för någon annan. Inte just nu. Kanske kan jag ändra på det, kanske jag jag inte – och kanske är det inte det jag ska göra heller. Jag vet inte riktigt. Det jag vet är att någonstans gick bloggandet från att vara en privat angelägenhet, till att bli business – och där förlorade det charmen för mig. Antagligen är det jag som tänker fel, som låst mig i ett tänkande som inte är mitt eget, och det jag behöver är att hitta rätt spår – mitt spår! – igen. Om jag kan. Eller så får jag väl kliva på något helt annat.

Att skriva brev var, på många sätt, så som bloggandet var från början för mig. Närvarande, reflexivt och äkta. Någonstans längs vägen blev jag feg. Började se troll ur ögonvrårna – ibland verkliga, ibland inbillade. Och jag vet att de bara är troll, uppblåsta luftkaraktärer som inte betyder något, elaka ord framropade i skydd av en ansiktslös anonymitet, de kan inte skada på riktigt. Jag borde vara starkare än att låta dem komma åt mig – men det är jag inte. Jag blir ledsen. Och ännu fegare. Det gillar jag inte heller.

Det jag tänkt under de senaste dagarna är att jag gått och fastnat i mönster igen. Mönster som jag förvisso skapat själv, men lika fullt inte riktigt trivs i, och behöver få rita om, för att känna mig riktigt hemma. Om jag kan.

Men nu får ni ursäkta mig, jag måste till posten – jag har ett brev att posta.

Om saker och andra ting

Vråröjningen går sakta framåt. Skrivbordet ser förhållandevis drägligt ut och mitt stora materialskåp är omstrukturerat och prydligt. Pärlattiraljer har burits upp till annan förvaring (observera dock, ni som vet hur jag brukar göra när jag får prylspader – jag har inte sålt grejerna än. Inte den här gången…!), några sopsäckar onödigheter har förpassats till sällare jaktmarker och jag har till och med sorterat genom pappersstashen, åtminstone lite grovt.

Nu ger jag mig på kringflytande persedlar som befolkar ”Övriga utrymmen” – noga räknat bokhyllan. Där hittar jag en låda. En röd tygklädd sak från IKEAs utförsäljning, jag köpte den för att ha att ”gömma fula saker” i, för fula saker har man gott om och att slippa se sådant ger ro i vilket stressat sinne som helst.

Men nu vet jag plötsligt inte vad jag ska ha i lådan. Vilka fula (egentligen menar jag ”stökiga saker”, sådana som bara ÄR överallt, och inte riktigt passar in någon annanstans, saker man behöver kunna trolla fram ibland, men ändå vill slippa se till vardags) saker ska jag ha i den egentligen? Och var ska den stå? Vilken tillgänglighetsnivå ska den ha? Åtkomlig med minsta möjliga ansträngning eller kan jag ha saker ovanpå…? Om jag INTE kan ha saker ovanpå lådan, var ska jag göra av datorfodralet och laptopkudden – dessa hopplöst skrymmande tingestar jag ständigt flyttar runt utan att hitta någon bra plats för.

Och så kan jag inte låta bli att tänka. På alla dessa SAKER.

Det är ganska vanligt att folk idag svarar ”vackra saker” när man frågar vad de är intresserad av. Saker. Vackra saker är jag inte så road av, jag roas av saker jag kan göra saker med. Fast när de gjorda sakerna är gjorda vill jag helst att de ska ta så liten plats som möjligt – eller så ger jag bort dem. Jag blir galen av SAKER.

Men jag tänker på hur SAKER blivit en sån del av vår kultur. Jag slutade för länge, länge sedan att läsa veckotidningar som fick mig att känna mig som en vandrande plånbok, som bara gick omkring och letade efter SAKER att köpa. Ni vet vilka jag menar – i stort sett alla tidningar som riktar sig till kvinnor. Är det inte modeprylar vi ska köpa, så är det skönhetsprylar, inredningsprylar eller köksprylar. Prylar. SAKER.

Och ändå sitter jag här. I ett hav av SAKER. Var kommer de från? Behöver jag dem? Skulle jag sakna dem om jag förpassade dem alla till en sopsäck bound for Hagbytippen?

Jag läser, av flera skäl, Må bra medan du lyckas. Där talar författarna om koncepten Livsbild och Livsupplevelse. Livsupplevelse är enkelt – det handlar om hur man tycker att man har det, här och nu, både generellt och specifikt i olika aspekter av livet. Men Livsbilden är en intressant sak, och lite ny för mig. Coachen jag gick hos för något år sedan var nog inne på det också, men det var inget vi uppehöll oss vid – och jag reflekterade inte mycket över det. Då.

Livsbilden handlar om vad man förväntar sig av livet. Hur man ser framför sig att livet ska vara.

När jag tänker på min livsbild, och försöker formulera den i ord, smyger det ofelbart sig in små ”tja” och ”väl” och ”nog” hela tiden. Jag har, med andra ord, inte en susning om vad jag egentligen förväntar mig, eller ser framför mig. Och hur ska man då kunna komma någon vart i livet?

På sätt och vis är min känsla när jag reser, det där med att jag lämnar all ballast hemma och bara får mig själv med mig, en del av det här. Det är den grund jag bygger på, ekvationens konstant. Vad ska resten bestå av. Ska det vara en massa SAKER överallt? Och vilka SAKER i så fall? Är det penslar eller iPhones vi snackar om? Böcker eller örtifjorton kulörer av cardstock? Senaste kollektionen från MQ eller senaste kollektionen från Basic Grey? (Nu jämför jag äpplen och päron, men jag är inte så himla hemma på klädmärken, så jag antar att jag redan svarat på den där sista…!) Kameraobjektiv eller en betalversion av Scrivener?

Om man inte vet vart man är på väg – hur ska man då kunna veta vilket som är rätt håll?

Jag tror att jag börjar förstå varför jag inte vet vilka saker jag ska välja och vilka jag ska välja bort. Var och en står för EN väg, EN riktning. Jag försöker gå dem allihop, samtidigt, och resultatet blir att jag irrar runt mellan dem, mellan sakerna och vägarna, utan att riktigt kunna välja och följa en en av dem. Jag funderar på om jag alltid varit sådan, eller om det hör till situationen här och nu – och jag vet faktiskt inte riktigt. Antagligen lite både och. En del av splittringen, nyfikenheten och lusten att följa stigar bara för att se vart de leder, och utan att egentligen ha något ärende längs den vägen – hör till det jag tar med mig när jag reser, hör till mig själv. Det går inte att fokusera bort ifrån. Tricket är (kanske) att välja en väg, och följa den här och nu. Samtidigt stänga till dörrarna till de andra vägarna, inte med lås och bom, men bara för att inte distraheras av dem, eller lockas ur kurs av dem. Låta mig nöjas med att de kommer att finnas kvar där när jag kommer tillbaka. Göra en resa i taget.

Och om varje resa börjar med ett steg, så är mitt första steg nu att skapa mig en tydligare ”livsbild”. Vad är det jag vill egentligen? Just nu? Den magiska frågan. Tänk att jag glömde bort det igen.

Omtugg

Jag behöver göra något seriöst åt min vrå här hemma. Ända sedan jag kom hem är det något som kryper i mig, äter upp den lust och beslutsamhet jag hade skrapat ihop under resan och får mig att falla in i slentrian och gamla hjulspår. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag tänker att jag kanske lättare kan ringa in det om jag inte hela tiden känner mig som om jag ska bli överfallen av saker. Saker, saker, saker, överallt alla dessa saker.

Någonstans bär det mig emot att erkänna det, jag vill nog gärna tro (eller låtsas tro) att jag bemästrar det kaos jag skapat omkring mig, men jag tror nog att jag får känna mig besegrad på den punkten (också). Det är som om det fokus jag saknar inombords, avspeglas i det stökiga, ofokuserade jag omger mig med. Ingen linje, ingen röd tråd, bara planlöst utlagda saker som skulle kunna stå för något – men egentligen inte gör det.

Så – imorgon ska jag nog börja att rensa upp här inne. Jag har sagt det förut – och jag har gjort det förut. Men skam den som ger sig – någon gång ska jag väl lyckas komma i mål. Vad nu mål är… Bilden av ett perfektionistiskt, fördefinierat och rätvinkligt mål seglar upp per automatik, men jag vet åtminstone att det där inte är min bild, inte mitt mål. Vad exakt jag strävar efter vet jag inte – och det är väl där skon klämmer. Kanske är det helt enkelt den bilden jag letar efter – en bild av mitt mål, min riktning. Och visualiseringen av mig själv, gående på vägen dit, i kontexten Här och Nu.

Min blick rör sig planlöst över skrivbordet, fastnar på allsköns möddingar som ligger strödda överallt. En trave tidningar. Inslagna presenter som ska med posten imorgon. Obrända CD-skivor. En triljon filtspetspennor i lika många färger. Ett glasögonfodral. En gammal Designtorget-påse. En skrynklig Kreatima-påse. Tre minibyråer HALVT dekorerade med decoupagemotiv. Ett syskrin. Ett cloisonné-ägg. En snäcka man kan höra havet i. Sladdar. Kartonger. Verktyg. Gamla kvitton.

Vem fan kan tänka – eller ens andas – i den här röran? Inte jag. Så även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som trycker mig, vad som retar mitt sinne och gör att jag inte kan förmå mig att gå till sängs, fast klockan är hutlöst mycket, tror jag att en stor sopsäck och en brutal attityd är vad jag behöver beväpna mig med för att bli av med den där gnagande rastlösa oron jag går omkring  med.

***

Jag känner mig inte alls som om jag varit ledig nästan 5 veckor redan. Känner mig långt ifrån utvilad, stark och redo. Tvärtom känner jag min själ krylla ihop sig i ett hörn av ryggmärgen när jag tänker på alla veckor tills nästa sommar, nästa ljusa period – och nästa ledighet. Jag tänker på den där känslan, res-känslan, friheten av att kunna kliva ur skalet, lämna ballasten bakom sig, under sig, medan man flyger – som man innerst inne vetat hela tiden att man kan, om bara inte… Och jag tänker på hur jag vill stanna i den känslan.

Jag tror att gnaget främst handlar om att kliva in i kostymen igen, in i skalet. Klä på sig betongvardagen igen, och likt en skomakare ta plats vid sin läst igen – som sig bör. Gnaget handlar om att inte få flyga mer, och om rädslan att glömma bort hur man gör.

Och jag tänker att prylar också tynger själen. Prylar är också en del av betongkostymen. Och jag blir än mer övertygad om att sopsäck och hårdhandskar blir morgondagens mission.

Jag märker också att jag förtvivlat väl behöver den egentid jag planerat in i nästa vecka – med barnen på dagis (och de längtar redan dit, vi märker det på dem och de pratar själva om det, om sina kompisar och sina fröknar) och jag själv ledig, utan krav, utan aktiviteter. Tid att sitta i soffan med en kopp te och tomma tankar. Tid att stirra i taket, om andan faller på. (Eller av.) Tid att göra saker – av glädje, inte för att få dem gjorda. Tid att kanske åka någonstans, en kort flygtur i närlandskapet, för att påminna mig om att jag åtminstone inte glömt hur man gör än.

Men innan dess – kanske lite tid att sova?

Hemmatankar

Ahh – hemma igen. Är gudlöst trött på insidan av min bil just nu, trött på barn som suttit still för länge, trött på att vara gnällgnatiga skällmamman och trött på att barnen bildat trotstrojka och satt sina gemensamma, djävulskt konspiratoriska planer att driva sina föräldrar till dårhuset i verket. Men nu är vi hemma. Förhoppningsvis ska saker och ting rätta in sig i hemmalunk på ett par dagar – men hur efterlängtad själva hemkomsten än var, så urartade den snabbt kaos och upplopp. Håhåjaja.

Och i posthögen (som mätte en meter på höjden, eftersom NÅGON absolut inte kunde tänka sig att kontakta DN och begära uppehåll under semestern, utan på fullt allvar tänker sätta sig och läsa alla 25 tidningarna – endera dagen. Majgawd…) fanns bland annat en kallelse till BVC för 5-årskontroll – imorgon klockan 8. Så mycket för en sovmorgon följd av en vällagad caffe latte från den egna kaffemaskinen imorgon bitti. *mutter*

***

Annars har jag ägnat de senaste dagarna åt att fundera (i den mån jag hunnit fundera så mycket överhuvudtaget) på hur man bibehåller distansen, tillförsikten och självtilliten man byggt upp under ledigheten.

Det låter antagligen konstigt, åtminstone för de allra flesta (men jag vet att åtminstone någon eller ett par av mina läsare vet precis vad jag pratar om), men jag har ju flera gånger förut gjort erfarenheten att komma tillbaka fylld av kraft, mod och jävlaranamma… och sen på något vis, som jag inte själv riktigt märker förrän det är för sent, så står jag där – redan till jul, bruten och slokskörad, med Duracell-batterierna pyrande på de sista skälvande syraångorna, som nätt och jämnt får den tidigare så piggt trummande bunnyn att röra sig som i sirap.

Jag har varit där förut, men ska jag vara ärlig börjar jag bli för gammal för att repa mig från sådana excesser, år ut och år in. Vippdockan har blivit baktung, och bara en vipp till hotar puffa henne över bordskanten en gång för alla. Jag märkte redan i våras att spänsten i vippkraften var borta, ersatt av en seg, nästan mardrömlik sirapskletighet. Mjölksyra i drivkamrarna.

Så egentligen har jag vetat ända sedan dess att jag måste göra annorlunda. Naiv dårskap må vara charmigt, men där jag befinner mig nu är det en akilleshäl jag faktiskt inte har råd att hålla oskyddad.

Problemet är att jag inte är något vidare på defensiva strategier. Jag vet inte hur man gör.

Sambon är en stjärna på det där, håller sin energireservoar sluten och kontrollerad av ett säkerhetssystem som skulle få Fort Knox att påminna om IKEAs tag-själv-lager. Han dikterar hur jag ska göra, vad jag ska säga och vad jag måste ha koll på ”för att hålla ryggen fri” – men jag funkar inte så. Försöker jag följa hans manus blir allt fel – för att jag själv känner mig konstlad och… ja, sufflerad. Och det till en roll som inte fungerar för mig överhuvudtaget.

Det är inte en väg att gå som kommer att funka för mig. Den vägen skulle bara puffa vippdockan åt andra hållet, och resultatet skulle bli exakt det samma – om än på andra grunder.

Att resa är… magi. Att resa är att kliva ur sin värld som ett skal, att kliva ur sitt skinn och lämna det bakom sig. En sak jag lärt mig om att resa är, att det jag får med mig på resan, det är mitt eget. Det som blir kvar är sådant som andra hängt på mig, och som egentligen handlar mer om dem än om mig – även om de antagligen inte ser det så. Eller alls.

En del av mig drömmer om att kunna stanna kvar i den känslan. Lättheten med vilken man rör sig utan vardagens hela ballast av påhäng och lull-lull som hängts på en genom åren, förväntningar, roller och krav man aldrig bett om, och kanske inte ens märkte när de blev en del av ens vardagsliv. När man kliver ur det där, när man reser bort – lyfter kroppen ur slentrian, vanor och kända vägar – då får själen en lyftkraft den annars saknar. Men jag vill att min själ ska ha kraft att flyga året om, jämt, hela tiden! Inte tyngas av sirapskletig småaktighet, strutsarslen och vardagens kostym av måsten, borden och comme-il-fauts.

Så hur håller man fast vid lättheten, utan att den blir en naiv dåres blotta mot en omvärld som tenderar skjuta först och fråga sen?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att det är viktigt. Att dockan står farligt nära bordskanten redan nu, och att något måste bli annorlunda den här gången – annars kommer hon att falla.

Semesterrapport

Personbasta i smorgaskastning pa vagigt havsvatten: 4 studs. Uppnatt tva ganger, sa inget tjafs om tur OK? (Dessutom lyckas jag hela tiden med de mest osannolika kasten – stenarna som inte SKA ga att kasta macka med, och som sagt… nar det gar vagor pa havet. Kan ni saga skicklighet, allihop?

Lokaliserade mojligheter till lokalt kontantbetald uppkoppling fran egen dator: Noll. Niente. Nada. Fnys, sager vi om det.

Antal galna barn i ressallskapet: 2

Antal grahariga mammor: 1

Solskyddsfaktor: 25. Fast jag haller mig i vanlig ordning mest i skuggan och ser efter 2 veckors dagligt sol&badande fortfarande ut som om jag kom hit sa sent som igar.

Temperatur: 100. Minst. Nej, allvarligt – ikvall ar det bedrovligt. Svetten rann under promenaden till stan – som inleddes efter kl 21 pa kvallen. Galet. A andra sidan lar det bli kallare till helgen, men da ar vi inte har langre, so who cares?

***

Seriost folks. Jag funderar en del. Pa det dar med att kreativiteten standigt befasts med prestationskrav. Skrev jag det sist? Jag minns inte, och ids inte kolla pa den har datorn, det var ett tag sen den kunde kallas ”state of the art”, for att uttrycka det lite diplomatiskt. Men i alla fall. Det har lite blivit temat for mina filosofier den har semestern, att jag hela tiden forvantar av mig sjalv att jag ska leverera och prestera och skapa OUTPUT… men jag glommer standigt att ocksa sakerstalla INPUT. Jag glommer, for att parafrasera en klok kommentar till forra inlagget, att tanka karran – och blir istallet staende med soppatorsk och undrar varfor. (Fast jag antagligen hellre borde fraga mig hur 17 jag lyckades komma sa har langt pa en tank…!)

Jag har myntat mig ett motto: Inspiration for gladje. Jag vet inte helt sakert vad jag ska anvanda det till men det ska notas in i ryggmargen om det sa ar det sista jag gor. For det ar viktiga grejer, mina vanner. Allvarligt. Det ar forvisso lite typiskt mig att utropa samtidskulturell kris varje gang jag fatt for mig nagot om mig sjalv, men det skulle forvana mig ENORMT om jag var den enda som gatt pa den har niten. Halla, alla ni Duktiga Flickor och Pojkar darute, har ni testat att knacka lite pa branslemataren pa sistone? Nar tankade ni senast – ren, oforfalskad, personligt anpassad och hogoktanig inspirationssoppa…? Huh?

For mig har det blivit sa att allt som i grundtanken var avsett som inspiration, slutar med ett prestationspalagg. Lusten att skapa filtreras genom tvanget att Vara Duktig och Gora Fint. Vem i helvete har pastatt att allt som ar kreativt maste vara ”fint”?? Och jag har, skam till sagandes, inte ens markt det, eller tankt pa det. DET har suttit i ryggmargen, och jag har bara tagit det for givet. Trots att jag egentligen manga ganger skrivit har om motsatsen, och argumenterat for den… Men argumenten har inte natt in, inte till de internaliserade normerna som jag sa manga ganger trott mig ha pratat, skrivit och filosoferat mig fri fram.

Men det ar val sant som det ar sagt, mycket snack och lite hockey – det kommer man inte langt med. Nu ar det dags att dra igang den har hockeymatchen med den fetaste tekning (eller vad tusan det heter) varlden skadat, och lata andra skota skitsnacket.

Och karnan i den hockeymatchen ar helt enkelt – och samtidigt sa avgrundsdjupt svar – att lara mig att inspireras, UTAN att falla i prestationstrasket. Att inspireras for gladje, och ingenting annat an gladje. Inte sa fort jag laser en bok tanka att jag maste skriva en battre, sa fort jag ser en bild i huvudet banna mig sjalv for att jag inte kan teckna ner den sa att den ser ”fin” ut, hela tiden tanka pa felen i mina fotografier, och forsoka hetsa fram utvecklingen snarare an lata den komma naturligt. Jag gor det dar HELA TIDEN. Ar oformogen att bara kanna gladjen, utan att prompt masta leverera nagot fran den. Och da kommer tanken forr eller senare att vara tom.

Lika tom som reservdunken.

Jag vet inte exakt hur jag ska gora det har – alla tips emottages tacksamt – men jag vet att jag maste ta ett break nar kreativitet handlar om att tanka, och INTE kora pa. Inte just nu. Malet ar att hitta tillbaka till att kunna tanka ”mid-air” som det heter i amerikanska actionfilmer, tanka och kora pa samtidigt, i samma rorelse, som det normala i en sund kreativ process ar. Men da far man inte ha kort tanken snustorr, som jag lyckats med nu. For da foder inspiration inte ens nagon gladje langre – bara en djup suck och en axelryckning. Sa kan man inte ha det.

Som SEAL-pingvinen i Madagaskar-filmen uttrycker saken: ”That aint gonna fly”.

Nope. It sure aint.

Interludium: Semestertankar

Jag laste nagonstans att Tele2 har det lite si och sa med lonsamheten i sodra och centrala europa. No shit, sager jag. De har helt enkelt vissa distributiva bekymmer, nar inte ens en palast och engagerad kund (such as myself) kan fa tag pa en produkt hon VET finns, och borde vara ypperligt anpassad till turisters behov/intressen – och hon befinner sig i den turistigaste av turistorter.

Inget kontantkort star att finna, kort sagt. Jag far noja mig med att analogsemestra, helt enkelt. Och da och da uppsoka det lokala internetkafeet, som idag da jag varit runt pa stan pa morronkvisten med kameran i hogsta hugg. Missade den erbarmliga soluppgangen, sa jag far val ge det ett forsok till en annan morgon. Det gar fort i hockey heter det ju, kan meddela att detsamma kan appliceras pa soluppgangar i sydligare lander…! Ka-dousch sager det, sen hanger solen dar, het som synden.

Till och med lokalbefolkningen klagar pa varmen harnere, forresten. Jag lyckades med konststycket att pa bara 24 timmar bli sa uttorkad att jag sjalv blev orolig for hor jag madde…! Mindre vattenintag an 3 liter om dagen ar direkt halsovadligt, vill man ma bra far man nog halla i sig annu mer. Kvartisex imorse var det ratt draglig temperatur – men fukten fanns dar anda, sa svetten borjade lacka fran pannan runt sjusnaret. DET ar extremt aven har nere. Och sen blir det inte dragligt igen forran vid halvelva ikvall…! Galet. Jag ligger i skuggan och laser sa mycket jag kan, dvs sa mycket kidsen tillater..! DE verkar daremot inte bry sig namnvart om varmen, stojar runt som alltid…!

***

Och i vanlig ordning agnar jag semestern at att kliva in i nagot slags reflektiv sammandragning, for att gora mig redo att skjuta mig in i aret som kommer. Vad har jag gjort sen sist? Hur blev det har aret? Vad ska jag gora av nasta ar?

Det ar val knappast nagon hemlighet att aret som gick inte hamnar pa min topp-10-lista, men fragan ar snarast vilka faktorer jag KAN paverka for att nasta ska bli battre. Aret som gick halkade lite grand i diket – inte pa ett bananskal kanske, men pa faktorer som jag inte kunde gora nagot at. Sant hander, men tricket maste vara att kunna ”ta” det. Nu blev jag narmast helt stalld, och det var antagligen det som gjorde att jag tappade lusten som jag gjorde. (Vet ni forresten att ett av de vanligare sokorden folk hittar hit pa ar ”tappat gnistan”? Lite sorgligt…) Sa – det mediterar jag mycket over. Var hittar jag den beredskap jag saknade for ett ar sedan?

Har INTE funderat fardigt pa det annu, kommer jag pa nagot sager jag till…!

Sen funderar jag ocksa pa vad jag ska gora med den har bloggen. Jag har inte sjalv gillat vad den utvecklats till pa sistone, kanske sista halvaret eller sa. Vet inte om det ar nagot som bara jag lagt marke till eller om det varit uppenbart for alla, men fram brutalarlighet och ”empowerment” tycker jag att bloggen mer och mer fatt en ton av syndomtyck och den dar fula fula bitterheten som gjort sig till objuden gast i mina tankar sen en tid tillbaka. Det, och sa en ytlighet jag inte heller gillar.

Men sen var det ju den dar Ulla, forstas.

Fulkommentaren jag fick precis fore semestern angrep just den slags inlagg jag sjalv tycker om att skriva, och lasa – fast det ar inte sa ofta jag hittar dem hos andra. Tyvarr, fast jag forstar ju varfor. Och den gjorde det uppenbart for mig att jag egentligen bara har tva val:

Antingen skriver jag den slags blogg jag vill skriva, och accepterar att bloggen darmed blir en blotta, en oppen sarbarhet inpa bara skinnet och alla mina manskliga skavanker – for att det ar det enda satt att skriva blogg som jag sjalv tycker ar meningsfullt. Och idealistiskt sett vet jag att det ar har jag vill befinna mig, det ar det har jag star for – jag vet bara inte om jag ar beredd att ta stryket som kommer pa kopet. Samtidigt ar det ju ocksa ett satt att leva som jag lar – och inte lata Ullorna vinna.

Eller sa far jag skriva en blogg som blir en putsad fasad, ett varumarke med mitt ansikte pa – ett utvalt innehall, baserat pa vad jag vill/vagar/anser strategiskt riktigt att lamna ut. Och en san blogg skulle jag sjalv inte vilja lasa. Eller sta for. Och det ar ju ocksa det som fatt mig att kanna att jag inte varit nojd med bloggen som den varit pa sistone, for att den HAR kants tillrattalagd, strategiskt censurerad och tillputsad.

***

Sen funderar jag givetvis ocksa pa annat an bloggen. Ett genomgaende tema ar det gamla hederliga ”gor vad du tanker istallet for att tanka vad du ska gora” – min standiga akilleshal. I vanlig ordning fylls mitt huvud av ideer nar jag ar borta och kan anvanda huvudet at egna tankar under ledigheten, impulser, uppslag, drivkrafter och kreativa lustar. Och jag lever i den dar stormen av allt jag vill gora, njuter av kicken jag far av det kreativa adrenalinet (seriost – vem tusan behover knark?)… och sen blir det liksom inte mer.

Jag har tankt en hel del pa sistone, inte bara pa semestern, pa hur det dar paverkar mig. Pa hur det faktiskt bryter ner den sjalvkansla jag anda agnat sa mycket kraft at att bygga upp. Sa att jag blir kanslig for Ullorna. Sa att troskeln att ge mig pa nasta projekt blir annu hogre – och darmed undergraver sjalvkanslan ytterligare. En nedatgaende spiral.

Det dar ar en annan sak jag maste gora nagot at.Kan inte lata det ga langre nedat och omintetgora det arbete jag redan lagt ner. Men det innebar att jag maste flytta ut mer i varlden utanfor mitt huvud – trots att jag trivs sa bra i mitt huvud, i det dar kreativa adrenalinhavet. Det blir kanske en slags andlig avgiftning, om man ser det krasst.

Naval – jag tanker, alltsa ar jag. Nu ar det semester och semestern ar till for tankearbete. Nar jag kommer tillbaka till verkligheten maste jag aterga till arbetet – pa flera plan.  Och ha hittat ett bra satt att gora det pa.

Men nu – ater till det analoga strandlivet!

Tjugo år senare

Blev bjuden på fest idag, inbjudan låg i brevlådan. Jenny Li, klass 9c, Ekenässkolan, Eslöv stod det. Klassåterträff.

Jag läste igenom den flåshurtiga texten, fylld av postorder-floskler, fnös ljudligt åt att betala trehundra spänn för att träffa människor jag inte längre känner (och DÅ bara kände för att vi råkade ha föräldrar som valt att bosätta sig i samma bonnhåla, så att vi råkat hamna i samma klass) och äta ”italiensk buffe” bestående av potatisgratäng och pastasallad.

Och sen slog det mig.

Varför får jag en sådan inbjudan nu? Jag menar – varför just nu? Jo, för att det är 20 år sedan jag slutade nian. 20 år. TJUGO år! Tjugo ÅR! Yngsta kollegan på jobbet var knappt född än, när jag klev ut på stentrappan utanför skolan för sista gången. Grundskolan var slut, jag var vuxen – åtminstone nästan.

Tjugo år.

Jag kastade inbjudan i soporna. Isch! Påminnelser om hur gammal och skröplig man håller på att bli, behöver man INTE!

Sexuella trakasserier på jobbet…

…är allvarliga grejer. Definitivt ingenting att skämta om. Men idag höll jag på fullt allvar på att rusa över och kyssa kollegan när jag fick följande mejl som respons efter hennes genomläsning av min rapport om sociala medier:

”Det här var verkligen bra, rolig, intressant och tänkvärd läsning, som ger sammanhang och grund. Och tankar kring hur kommunikation upplevs från ”olika håll”. Jag älskar verkligen ”kräks”-bilden* Och exemplet med Riksantikvarieämbetet är bra och konkret. Jag tycker inte att den är för lång och jag tycker att de konkreta förklaringarna om olika tjänster och begrepp tillför oerhört mycket. Skitbra helt enkelt!

/…/ Men jag är svårt impad. Verkligen ett bra jobb du gjort!”

Jag lägger hela egoboost-stycket här, som en note-to-self. Nästa gång (och nästa, och… ja, ni hajjar) jag känner mig liten, dum och ledsen ska jag plocka fram det här inlägget, och rycka upp mig igen!

*) För övrigt återstår det att se om kräks-bilden får vara kvar i slutversionen…!

T minus seven days (and counting)

Det här kan mycket väl kvalificera sig för titeln Världens Tråkigaste Blogg just nu. Å andra sidan är det symptomatiskt, för den skrivs av en som mycket väl skulle kunna kvalificera sig som Världens Tråkigaste Människa.

Jag är 36, men jag är säker på att världen är full av 86-åringar med mer spritt i benen än jag har just nu. Jag behöver semester. Det är bara så. Åtminstone hoppas jag att fem långa, lata veckor, fyllda av cappuccino, solsken, saltvatten, italienskt kök och ett minimum av ansvar och måsten, ska göra mig till en roligare människa igen.

(I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag är minst lika trött på den här trista varianten av mig som ni andra är. Rolig är hon inte. Och mycket kan jag identifiera mig med, men inte tråkighet. Framför allt inte på det här sättet.)

Idag kom alla arbetskamraterna (nästan) tillbaka från sina semestrar.Brunbrända. Utvilade. Glada. Kontrasten till den bleka, slitna och halvtynade skugga jag känner mig som blev – överväldigande.

Nu känns det som om jag gärna hade packat ihop och dragit; nu, direkt, imorgon bitti. Vräkt in bohag (nåja) och persedlar i Saaben, kommit iväg tidigt, och korsat ”brioen” sisådär strax efter lunch. Kontinenten. Tyska motorvägskrogar (hm… Ett befogat ”nåja” på den med, kanske). Dubbad TV. Österrikiska tunnlar och bergslandskap, betande får på sluttningarna och hus som ser ut som om de ska rulla ner för backen vilken minut som helst. Tarvisio – fort-som-fan-över-gränsen-så-vi-kan-få-vettig-mat-och-vettigt-kaffe-nån-gång.

Och sen – kindpussarnas inferno. ”Mangia tutto” och ” Encora poco?” så fort man visar sig och barnens tjat om att få åka farbror Enzos motorcykel (som egentligen är en moped, stans fetaste vespa, men fortfarande en vespa – men ungarna vidhåller, det är en mussecykel). Sol. Vågskvalp. Cappuccino vid stranden. Krabbjakt.

Kvällspromenad i ljummet medelhavsmörker. Myggjävlar (men inga fästingjävlar). Hemsk musik på torget. Turister överallt. Hennatatuerare längs kajkanten. Snäckförsäljare. Och så den handikappade killen som säljer sina tavlor och verkar känna halva stan, han sitter där varje år och säljer tavlor. Fiskebåtarna guppar i hamnen, tredubbla rader från kajen. Enzos båt ligger ytterst.

Nedräkning pågår. Sju arbetsdagar kvar. 1-2-3-4-5-6-7. Sju. Ena handens fingrar och så tumme och pekfinger på den andra. Vi kör direkt på morgonen, första semesterdagen. Mjukstart är för veklingar – vi får packa på nätterna. Sju dagar.

T minus seven days* – and counting.

Vem är du?

Bloggaren Lokesson (som börjat med popup-reklam på sin sida, ett sabla otyg!) konstaterar att vi tenderar att använda rätt slätstrukna etiketter för att beskriva oss själva. Ålder, kön, yrke, arbetsplats. Här i Stockholm kommer bostadssituation också ganska högt på listan över etiketter vi använder för att berätta vem vi är.

Först, en helt personlig reflektion kring frågeställningen:

Ibland tänker jag att det finns människor som verkar trivas i den sortens klassificering. Som inte problematiserar sin identitet, aldrig analyserar sin personlighet och dess uttryck, aldrig reflekterar över djupare mening än livets cykliska banor (äta-jobba-sova-dö, födas-växa-leva-reproducera-dö, jullov-sportlov-påsklov-mångarödadagarimaj-semester-höstlov, vår-sommar-höst-vinter, Q1-Q2-Q3-Q4,  eller vilken variant som känns rätt).

Och nu menar jag inte detta som någon kritik eller fördomsfull nedvärdering – inte alls. Det jag menar är att det finns människor som inte gör dessa saker av det enkla skälet att de inte verkar ha något behov av det. Vilket givetvis är besynnerligt för oss som evigt irrar runt i själens oändlighet av obesvarade och obesvarbara frågor – men samtidigt fascinerande. Vad gör skillnaden?

Känner alla människor samma otillfredställelse som jag, efter ett möte som inte når bortom den formella ytan, bortom ”Tjena, å vad jobbar du med då?”-nivån? Eller finns det människor som faktiskt inte har något intresse utöver kategoriseringsetiketterna?

Jag tror det. Och jag tror inte att de nödvändigtvis måste vakna upp en dag med ett tomt inre och fråga sig vad fan meningen med alltihop är. Det händer säkert – precis som det gör för oss som redan vid uppvaknandet ägnat en halv livstid åt att försöka förstå.

Frågan är – är de vanligare? De som syntetiserar människor i sin omgivning till summan av de fakta som går att samla in om dem – är de fler än de som glömmer bort sådana fakta i samma stund som informationen hunnit in genom ena örat och ut genom det andra, och istället lägger märke till detaljer som en glimt i ögonvrån och en nästintill omärklig darrning på rösten när någon av etiketterna ifrågasätts eller sätts på prov?

Eller vad är det som gör att vi i princip mangrant använder den sortens klassificering av oss själva? Jag vet inte – vet du?

På en punkt måste jag dock argumentera emot Lokesson:

(Apropå att beskriva sig själv kan man väl rätt snart konstatera att det inte riktigt vore ett blogginlägg av Jenny om jag inte argumenterade mot (eller för, möjligtvis) någonting. Vilka slutsatser man nu ska dra av den saken…)

Han skriver:

”Jag kan komma på tre anledningar till att vi ofta beskriver oss själva på detta vis:
1: Ålder, kön, civilstånd och yrke är de viktigaste punkterna för att beskriva vem vi är.
2: Det är enkelt och konkret att beskriva sigsjälv med ålder, kön och civilstånd.
3: Vi gör det av gammal vana och tradition”

Att ålder, kön, civilstånd och yrke skulle vara de viktigaste frågorna att besvara för att klargöra vem man är kan jag inte hålla med om. Däremot är de antagligen de mest bekväma att besvara. Svaren ligger nära till hands, lämnar inte ut något personligt och kräver ingen nämnvärd eftertanke för att finna svar på. (Min erfarenhet är att de flesta brukar kunna hålla reda på om de är gifta eller ej och ha någorlunda koll på vad de jobbar med – men undantag kan förstås förekomma.)

Jag ser snarare ålder, kön, civilstånd, yrke osv som koordinater på en ”sociogeografisk karta”, och anger någon slags position relativt andra koordinater. Visst kan man dra slutsatser av den här typen av information, men snarare av statistisk art än kvalitativ. Och som människa vill jag nog hellre beskrivas i kvalitativa termer än statistiska.

Men som sagt – det är jag det.

***

Hur skulle jag beskriva mig själv enligt Lokessons utmaning? Här komer ett förslag - den som har en annan bild får gärna kommentera, lägga till eller dra ifrån. Bloggen är ju trots allt ett socialt medium, det är meningen att innehållet ska samproduceras!

Jag är en tänkande (analyserande), skrivande och skapande människa. Jag lever i en hektisk värld av impulser, idéer och tänkbara samband.

Jag drivs av nyfikenhet och ägnar drivkraften åt att samla pusselbitar ur världen omkring mig – men den bild jag sedan pusslar ihop av delarna är min egen. Den icke-linjära förmågan att skapa nya helheter av gamla idéer är både en styrka OCH en utmaning.

Den största svårigheten är att bli tagen på allvar utan att alltid ha linjärt underbyggda argument (orsak-verkan, om-så, osv) som stöd för sina idéer och visioner…! Personligen föredrar jag vision, intuition och känsla för feeling som analysgrund, men det finns ju de som föredrar hårdspecificerade fakta…!

Jag tror att jag många gånger uppfattas som en dubbelnatur. Några kanske beskriver mig som reserverad och tystlåten, andra ser mig som en driven och intensiv person. De som känner mig vet att jag faktiskt är båda delar, en sammansmältning av motsatser.

Lika motsägelsefullt och svårbegripligt som det där kan te sig för andra, lika motsägelsefullt och svårbalanserat kan det stundtals vara att leva med. Men jag har kommit att bli ganska förtjust i den där ”dynamiska spännvidden” – mellan eld och vatten, energi och stillhet. Den är jag. 100 % rent och oförfalskat jag!

Tankar om att vara hel

Det är lite mycket nu. Jobbstressen börjar så smått att avta (peppar, peppar), men adrenalinet hänger ännu i luften efter de senaste veckornas tjurrusningar. Och så var det ju det där med att ha huvudet fullt med tankar som inte riktigt låter sig fångas in och konkretiseras i ord – vare sig för privat bruk eller offentligt.

Det jag grubblar över handlar givetvis om framtiden, karriären och driften att utvecklas. Jag skriver ”grubblar”, men det betyder inte att jag egentligen är särskilt orolig. Snarare har rekryterings- och omorganisationsförfarandet satt igång processer i mig, som får mig att fundera – intensivt – på mina egna prioriteringar. Vad vill jag, vad är viktigt för mig?

Det verkar råda en allmän konsensus bland det fåtal kollegor som är kvar på bygget just nu om att alltihop – rekryteringsförfarandet, externt tillsatta chefer och hela konkarongen – är ett spel för gallerierna. I själva verket kommer vi alla att placeras in på spelplanen som kryss och ringar i ett luffarschack och ”intresseanmälningarna” vi anmodats fylla i och lämna in tillsammans med uppdaterade CV:n för kommer inte att vara värda pappret de är utskrivna på, när det kommer till kritan.

Jag vet inte riktigt vad jag tror. Jag är och förblir en obotlig idealist, men hur mycket jag än gillar att vara sådan, har jag vid det här laget börjat inse att det är ganska sällan som min idealbild har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Samtidigt vill jag inte förfalla till den fatalistiska pessimism som verkar utbredd i kollegiet. Det här är en chans till förändring, och jag vill inte gå in i den processen med utgångspunkt i att alltihop är en chimär.

Många gånger pratar man om förändringsrädsla och ”man vet vad man har, men inte vad man får”. För mig gäller just nu det rakt motsatta. Jag längtar förändring, längtar efter känslan av att tillvaron är ny och följer nya spelregler, känslan av att det finns ett utrymme för sådant som inte fått rum förut, känslan av potential där som tidigare bara funnits förutsägbarhet. Jag vill inte skriva en recap om ett år igen, bara för att återigen konstatera att ingenting hände.

Det finns en existentialistisk kärna i de här frågorna, kanske inte för andra – men för mig. Det handlar inte bara om vilken slags arbetsuppgifter jag ska fördriva mina arbetsdagar med att utföra, det handlar om att hitta en plats där jag får rum – och lov – att vara den jag är. Jag har av diverse skäl accepterat att lägga bort en väsentlig del av mig själv 8 timmar om dagen de senaste åren, reducera mig till en skärva av mig själv – för att ingen efterfrågat det jag haft att komma med.

Och så mycket står helt klart – jag kan inte fortsätta att leva så, inte ens 8 timmar om dagen. Jag kan avundas människor som klarar det där, som kan göra ett jobb, rycka på axlarna och gå hem. Jag funkar tydligen annorlunda, för jag lyckas inte distansera mig på det sättet. Får jag inte vara hela mig själv, så funkar inte delarna heller. Jag kan inte kliva in i en mall och låtsas att den är jag – när halva jag hänger utanför och inte får plats.

Blir du lönsam, lille vän? (Peter Tillberg, 1971-72)

Det är mycket som rör sig i mitt huvud dessa dagar. Och jag inser att det jag skrivit nu andas oro – ska jag få plats, får jag följa med, kommer jag att bli nedpetad och överkörd av mer anpassningsbara ardennerkollegor? Men det lustiga är att jag är inte särskilt orolig. Tvärtom känner jag mig lugnare än på länge. Kampen är över och jag tänker inte gå in i den igen. Jag har dragit min gräns, och den är helig.

Det jag känner är nog snarare en slags melankoli. En sorg över att det inte är självklart att en individ får vara en individ, att mänsklighet alltid anses som svaghet och att jag – i vanlig ordning? – är lika praktisk som en Ming-servis i Falu koppargruva.