Hon den långa med stövlarna

Idag var jag i tidningen. Ni känner väl igen mig – den långa, med själen skvalpande nånstans neråt stövelskaften till?

(Och nej, artikeln handlar inte om mig – det var bara en association till bilden. Men det är inledningen till en intressant artikelserie om psykvården idag. Läs, och fäst sedan mungiporna med extra tejp bakom öronen, just in case.)

Överhuvudtaget tycker jag att den här illustrationen är väldigt bra. Titta gärna på den en stund, låt den sjunka in lite. För det är sådär det är. Ingenting syns på utsidan – de som klagar, skriker och gör väsen av sig, de klarar sig alltid. De som faller, det är de som ingenting visar, inte med en min förråder avgrunden som gapar öppen just innanför huden. De som lappar och lagar för att hålla ihop, bara en liten stund till, bara tills jag hinner hem, snälla, bara tills jag hinner hem.

Ibland hinner man inte hem. Men det spelar ingen roll, för det är aldrig nån som ser ändå.

Tiderna äro djäfvulens – och det har de varit länge. Alldeles för länge. Strutsarslena är många och ensamheten djup. Jag satt hos Den Kloka i morse och vi pratade om hur alla floder rinner upp i den här lilla, lilla dammen som är här och nu, och det finns inga chanser i världen att den ska stå pall.

Jag har alltid varit stolt över att jag försökt vara konstruktiv till allting. Konstruktiv = duktig. Den Kloka bannar mig för det, säger ”det där leder dig så fel”.

Fatta förvirring! Vadå fel? Hur kan konstruktivt vara fel? ”För att vissa saker är inte problem som ska lösas. Livet är inte ett problem som ska lösas”, svarar hon och jag blir stum.

Hon vänder upp och ner på det enda jag faktiskt trodde att jag hade koll på, det enda jag trodde att jag åtminstone gjorde rätt. Strävan att ”fixa” allt. Lösningsletandet, min ständiga kreativa utmaning. ”Men om jag försöker sådär då… eller sådär? Om jag står på huvudet och visslar Für Elise samtidigt som vinden vänder och en svart katt går förbi från vänster – DÅ har jag löst det!” Och så säger hon att vissa saker inte ska lösas… Vafansnackaruom?

Men jag vet ju att hon har rätt. Att det jag håller fast vid är ännu en chimär, den dyrbaraste av dem alla, den jag verkligen inte kan släppa taget om – fast jag vet att jag måste. För att det också är den som blir min död, den som gräver gropen och fäller mig däri.

För jag kan inte lösa det här. Inte ens om jag står på huvudet och visslar när vinden vänder och allt det där. Och medan jag försöker göra det omöjliga rinner livet förbi, som en svart katt tassar förbi från vänster.

***

En annan sak som vi talat om, för ganska många veckor sen nu, är skammen. Skammen över att misslyckas, över att inte kunna lösa det jag föresatt mig.

Ni vet ju allihop vem Den Kloka är, eller hur? Men ändå kan jag inte förmå mig att skriva att jag fortfarande går hos en psykolog, att jag bara haft ett kort uppehåll under de tre år som gått sedan jag sökte hjälp första gången. Att min sjukdom fortfarande heter depression, och att jag inte verkar hitta ur den.

För att jag skäms. Skäms över att jag är så ”svag” att jag inte har löst det här problemet för länge, länge sen. Så jag döljer, smyger, hymlar och försöker kompensera. Som jag alltid gjort. Kompensation är dyrt och den tomma kistbotten flinar åt mig sedan länge. Det finns inget kvar att kompensera med.

Så nu vet ni. Jag är lika sjuk/ofrisk nu som för tre år sen, och jag är inte ens i närheten av att ”lösa” någonting.

Men jag säger inte det här för att jag vill ha ömkan eller syndomtyck – det vet ni sen länge vad jag tycker om sånt (ett jävligt bra inlägg för övrigt. Jag borde ta och läsa det jag skrivit nån gång ibland). Jag skriver det här för att jag vill tvinga mig själv att sätta en loska i pannan på den där skammen. Det finns så många sätt som jag inte står upp för mig själv, jag måste börja någonstans.

Jag kan lika gärna börja med att sluta skämmas över att jag är människa.

***

Bloggpausen då? Ja, vi får väl se hur det går med den. NaNo får jag anse som ett avslutat – och misslyckat – projekt. Jag kom till drygt 13.000 ord, och insåg sen att jag var på väg in i en berättelse jag inte hade någon lust att berätta. Jag började inse vad det var jag skrev om, och tappade lusten. Hade tiderna inte varit djäfvulens, hade jag kanske kunnat lägga om kursen, men… Nej.

Arbetstiteln på romanen var ”En särskild plats i helvetet” – och ärligt talat… Det säger sig nästan självt att det inte kommer något gott ur en sådan berättelse. Åtminstone inte om man försöker skriva den samtidigt som man befinner sig i den.

Så. Hur känns det? Snopet. Men å andra sidan – när lusten fallit ur båten… vem ska då ro den i land? Det kommer nya lustar, och nya båtar – kanske nya länder också, vad vet jag. NaNo-skutan avgår nästa år också, det är jag säker på.

Just nu gäller enkla nöjen. En trevlig pingismatch, vetskapen att nånstans i världen är en god vän lycklig över att han fick ett jobb jag peppat honom att söka, samt den simpla lycka som lämnar avtryck i form av akrylfärg i nagelbanden.

Soffblogg om delikata länkar och Mymlig visdom

Sofflägge = bloggläge. Att ligga på soffan och slöblogga är väl inte riktigt samma sak som att titta i taket för att låta den kreativa processen få en smula arbetsro – men det är ändå ett trevligt sätt att spendera en ledig dag efter 3-4 sömnlösa nätter. Vet inte varför jag sover så dåligt nu igen – om det är omställningen från semesterliv till svenskt höstrusk (fast idag är det ett ljuvligt höstväder!) och annalkande återtåg till vardag och arbete, eller vad… men jag hoppas att det grejar till sig snart, annars kommer jag tillbaka till jobbet som en zombie efter drygt 5 veckors semester, och det var ju inte riktigt meningen…!

Hursomhelst – ni har väl sett min lilla Delicious-ruta? *pekar mot högermarginalen* Det är egentligen Linda som inspirerat mig att lägga till en sådan, en liten ruta där man alltid hittar något nytt spännande, roligt eller intressant. Delicious.com är en rätt fiffig tjänst, för övrigt, där man kan spara, organisera och dela länkar till allsköns spännande saker man hittar på nätet – istället för att lusa ner sin egen bokmäressamling på datorn med precis allt man hittar. Det börjar ju bli en rätt stor webb, den här som vi surfar runt på – och Delicious hjälper en att sortera upp godbitarna, så att man hittar dem när man behöver dem! Och – numera ser ni alltså när jag lagt till något intressant i min Delicious-länksamling.

Dagens tillskott är en krönika på Netdoktor, skriven av Sofia Mymlan Mirjamsdotter. Jag läser så mycket jag hinner av det Mymlan skriver, hon är en klok människa, på många sätt. Den handlar om hur hon bemöts då hon berättar om sin diagnos ADHD, men om man läser med lite fantasi, kan det ju också handla om andra slags diagnoser och skavanker. Och om man ska vara riktigt ärlig, och lägga till ytterligare en dimension av inlevelseförmåga, så handlar den ju faktiskt mest om att människor borde få vara som de är, utan att folk ska tycka så himla mycket om den saken. Och då, mina vänner, handlar det inte längre om Nån Sån Där Diagnos. Då kan det ju lika gärna handla om dig – eller hur?

För ärligt talat, visst är du lite knepig – du också? Precis lika knepig som alla andra, menar jag…?

Är det för att vår art heter Homo Sapiens, som vi fått för oss att vi måste likrikta oss och låtsas som om vi alla är genetiska karbonkopior av den tänkta förlagan? Vi kanske ska döpa om oss till Hetero Sapiens i så fall, för att påminna oss om att vi alla ÄR JÄVLIGT OLIKA.

Och det är ju bra. Det är inte farligt att vara olika, det är bra! Det är bland annat våra olikheter som gjort att mänskligheten kunnat norpa platsen som ”skapelsens krona”, och behålla den så länge. För att våra samhällen rymmer dynamik, och därmed utveckling. Utan olikheter – ingen dynamik, och heller ingen drivkraft för utveckling. Så när blev vi så förbannat ängsliga?

En annan diskussion jag varit inblandad i den här veckan handlar om helt andra saker – fast ändå inte. För egentligen är det ju lite samma sak – rädsla. Rädsla för det som avviker, är annorlunda, är ”konstigt” – rädsla för Dem. De som inte är Vi. Per frågar vad jag tror är skälen till att vårt sociala klimat förändras – och faktiskt försämras som det gör. Och jag vet faktiskt inte. För det är ju det – vad är det vi är så rädda för?

Min övertygelse – något raljant, kanske, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar i alla fall – är att det FINNS inga ”normala” människor. Vi avviker allihop – på olika sätt. Någon har diabetes, någon är finnig, någon läspar, någon har ADHD, någon har hörapparat, någon har ett ärr, någon har dålig balans, någon blir åksjuk, någon är alkoholist, någon har dålig musiksmak, någon är tondöv, någon har gomspalt, någon har Downs Syndrom, någon ångrar sin fylletatuering, någon har social fobi, någon är rädd för spindlar, någon är tjock, någon har Aspergers syndrom, någon är deprimerad, någon har reumatisk värk, någon har dyslexi, någon är sockerberoende, någon har dålig självkänsla, någon kan inte sova, någon har Crohns sjukdom och någon är skallig. Jag kan hålla på hela dagen.

Och vet ni vad jag pratar om? INTE skavanker, fel och brister – utan livet. Det ser ut sådär. Lite på pluskontot (någon kan skriva, någon lagar mat för gudar, någon springer en mara på tre timmar blankt, någon kan göra prydliga bokslut och någon är en jävel på att lira dragspel… ja, ni hajjar) och lite på minuskontot. I en enda salig röra, där den ena människan INTE är den andra lik – och det är det som är finessen.

Dynamiken. Motorn.

Jag tror, med övertygelse, att ”Lika barn leka bäst” är det dummaste som någonsin sagts. Kva-li-fi-cerat skitsnack. Likriktning och snäva acceptansramar stryper vilken drivkraftig process som helst, får oss att stelna och bli rädda att avslöjas som avvikare, konstiga jävlar, inte som Vi. Men vilka Vi?? Det FINNS inga Vi, om man inte i Vi kan inkludera annorlundaskapet, för vi ÄR annorlunda, varenda en av oss. Tack och lov.

Mymlans text berör på flera sätt. Den handlar om ADHD och berör hela debatten om bokstavsbarnen och hur vi tar hand om dem. Men den handlar också om att få vara som man är, och bli bemött med respekt för sin person – oavsett diagnoser och andra skavanker. För såna har vi ju trots allt allesammans.

Vem är du?

Bloggaren Lokesson (som börjat med popup-reklam på sin sida, ett sabla otyg!) konstaterar att vi tenderar att använda rätt slätstrukna etiketter för att beskriva oss själva. Ålder, kön, yrke, arbetsplats. Här i Stockholm kommer bostadssituation också ganska högt på listan över etiketter vi använder för att berätta vem vi är.

Först, en helt personlig reflektion kring frågeställningen:

Ibland tänker jag att det finns människor som verkar trivas i den sortens klassificering. Som inte problematiserar sin identitet, aldrig analyserar sin personlighet och dess uttryck, aldrig reflekterar över djupare mening än livets cykliska banor (äta-jobba-sova-dö, födas-växa-leva-reproducera-dö, jullov-sportlov-påsklov-mångarödadagarimaj-semester-höstlov, vår-sommar-höst-vinter, Q1-Q2-Q3-Q4,  eller vilken variant som känns rätt).

Och nu menar jag inte detta som någon kritik eller fördomsfull nedvärdering – inte alls. Det jag menar är att det finns människor som inte gör dessa saker av det enkla skälet att de inte verkar ha något behov av det. Vilket givetvis är besynnerligt för oss som evigt irrar runt i själens oändlighet av obesvarade och obesvarbara frågor – men samtidigt fascinerande. Vad gör skillnaden?

Känner alla människor samma otillfredställelse som jag, efter ett möte som inte når bortom den formella ytan, bortom ”Tjena, å vad jobbar du med då?”-nivån? Eller finns det människor som faktiskt inte har något intresse utöver kategoriseringsetiketterna?

Jag tror det. Och jag tror inte att de nödvändigtvis måste vakna upp en dag med ett tomt inre och fråga sig vad fan meningen med alltihop är. Det händer säkert – precis som det gör för oss som redan vid uppvaknandet ägnat en halv livstid åt att försöka förstå.

Frågan är – är de vanligare? De som syntetiserar människor i sin omgivning till summan av de fakta som går att samla in om dem – är de fler än de som glömmer bort sådana fakta i samma stund som informationen hunnit in genom ena örat och ut genom det andra, och istället lägger märke till detaljer som en glimt i ögonvrån och en nästintill omärklig darrning på rösten när någon av etiketterna ifrågasätts eller sätts på prov?

Eller vad är det som gör att vi i princip mangrant använder den sortens klassificering av oss själva? Jag vet inte – vet du?

På en punkt måste jag dock argumentera emot Lokesson:

(Apropå att beskriva sig själv kan man väl rätt snart konstatera att det inte riktigt vore ett blogginlägg av Jenny om jag inte argumenterade mot (eller för, möjligtvis) någonting. Vilka slutsatser man nu ska dra av den saken…)

Han skriver:

”Jag kan komma på tre anledningar till att vi ofta beskriver oss själva på detta vis:
1: Ålder, kön, civilstånd och yrke är de viktigaste punkterna för att beskriva vem vi är.
2: Det är enkelt och konkret att beskriva sigsjälv med ålder, kön och civilstånd.
3: Vi gör det av gammal vana och tradition”

Att ålder, kön, civilstånd och yrke skulle vara de viktigaste frågorna att besvara för att klargöra vem man är kan jag inte hålla med om. Däremot är de antagligen de mest bekväma att besvara. Svaren ligger nära till hands, lämnar inte ut något personligt och kräver ingen nämnvärd eftertanke för att finna svar på. (Min erfarenhet är att de flesta brukar kunna hålla reda på om de är gifta eller ej och ha någorlunda koll på vad de jobbar med – men undantag kan förstås förekomma.)

Jag ser snarare ålder, kön, civilstånd, yrke osv som koordinater på en ”sociogeografisk karta”, och anger någon slags position relativt andra koordinater. Visst kan man dra slutsatser av den här typen av information, men snarare av statistisk art än kvalitativ. Och som människa vill jag nog hellre beskrivas i kvalitativa termer än statistiska.

Men som sagt – det är jag det.

***

Hur skulle jag beskriva mig själv enligt Lokessons utmaning? Här komer ett förslag - den som har en annan bild får gärna kommentera, lägga till eller dra ifrån. Bloggen är ju trots allt ett socialt medium, det är meningen att innehållet ska samproduceras!

Jag är en tänkande (analyserande), skrivande och skapande människa. Jag lever i en hektisk värld av impulser, idéer och tänkbara samband.

Jag drivs av nyfikenhet och ägnar drivkraften åt att samla pusselbitar ur världen omkring mig – men den bild jag sedan pusslar ihop av delarna är min egen. Den icke-linjära förmågan att skapa nya helheter av gamla idéer är både en styrka OCH en utmaning.

Den största svårigheten är att bli tagen på allvar utan att alltid ha linjärt underbyggda argument (orsak-verkan, om-så, osv) som stöd för sina idéer och visioner…! Personligen föredrar jag vision, intuition och känsla för feeling som analysgrund, men det finns ju de som föredrar hårdspecificerade fakta…!

Jag tror att jag många gånger uppfattas som en dubbelnatur. Några kanske beskriver mig som reserverad och tystlåten, andra ser mig som en driven och intensiv person. De som känner mig vet att jag faktiskt är båda delar, en sammansmältning av motsatser.

Lika motsägelsefullt och svårbegripligt som det där kan te sig för andra, lika motsägelsefullt och svårbalanserat kan det stundtals vara att leva med. Men jag har kommit att bli ganska förtjust i den där ”dynamiska spännvidden” – mellan eld och vatten, energi och stillhet. Den är jag. 100 % rent och oförfalskat jag!

Upplupen ränta

Everybody pays full price for being who they are. Only the interest rate fluctuates.

Jag tycker att Gaping Void är en genialisk blogg. Då och då får den lite väl mycket kom-å-köp-konserverad-gröt-prägel, men… ingen är felfri, eller hur? Den stackars svältande konstnären Hugh MacLeod (of the clan MacLeod) måste ju också leva.

Den här raden kan jag gå och meditera över länge. Alla betalar fullt pris för att vara sig själva. Bara räntan varierar. Jag har faktiskt en ränteförhandling framför mig, i en icke-alltför-avlägsen framtid. Spännande. Tror jag.

Tankar kring en flyttbil

Igår kväll, sedan barnen hade somnat, stod jag en lång stund vid ett sidofönster och tittade på flyttbilen som stod uppställd utanför ett hus längre ner på gatan. Den representerade en sån enorm sorg – stor och hård och kall. På grannarnas altanräcke hängde mjuka saker, troligen från dotterns rum, en stor nalle och en luddig matta eller vad det var. Det var sådana kontraster. Jag hade kunnat ta ett fotografi, och bilden skulle ha berättat hela historien. (Nåja, inte hela kanske… historier har ju alltid flera bottnar och historier i historien.)

Jag tog ingen bild, för det vore en bild – och en historia – om något mycket privat. Separation.

Samma kväll läste jag på Facebook att en vän skrivit: ”Idag för 16 år sedan stod jag brud och fick min älskade XX”. Jag tror att det var formulerat precis så. En handfull ord bara, enkla och raka, som tydligt skildrar hela den där livsdrömmen – en gång då den faktiskt slog in. Också där finns en bild och en historia som berör.

Så jag stod där i skumrasket och tittade på flyttbilen och reflekterade över detta – och över helt andra saker. Det här till exempel. Och det här. Båda artiklar som gör mig förbannad, genom att skildra något som borde handla om mänsklighet och emotionella relationer, som något helt annat.

Den första artikeln uppmanar småbarnsföräldrar att ligga mer med varann, för någon har gjort en studie som påvisar att par som har frekvent sex ett halvår efter första barnets födelse är mer nöjda med sitt förhållande än de som har lite sex. Jaha – men kan det inte vara så att de som är nöjda med sitt förhållande rent naturligt har mer sex än de som inte är det?

Och den andra, som är än mer erbarmligt idiotisk, handlar om en ekonom som avråder par från att ta ut skilsmässa – för att par har bättre ekonomi än ensamstående, och för att skilsmässor är kostsamma saker.

Man reducerar relationen till ett system av praktikaliteter, och glömmer vad det egentligen borde handla om. Två individer som kompletterar och berikar varandra, på olika plan. På det fysiska/praktiska planet – visst är det enklare och mer praktiskt att vara två och sunt sex är kärlek omsatt i handling.

Men det finns också ett emotionellt plan, som handlar om respekt, kärlek och gemenskap. Och kanske ett andligt/visionärt plan också, som handlar om vad man vill, vartåt man strävar, vad man värderar och tror på, hur man backar upp varandra och bildar ett sammansvetsat team.

Mitt upp i vårt välfärdsliv, där individualismen vuxit sig stark och självklar – har vi någonstans glömt bort de två senare aspekterna, värderat ner dem och gjort dem till onödigt, flummigt lull-lull som ingen vettig människa lägger någon vikt vid. En axelryckning.

Jag har länkat till två artiklar i den här posten – två artiklar från en och samma tidning, under en och samma vecka. Men de är ju inte ovanliga – artiklar på detta tema duggar tätt som ett sommarregn, i alla tidningar, alla medier (nåja, de traditionella åtminstone) och till i stort sett alla målgrupper. Det trummas in i oss från alla håll, för att vi säkert ska veta – att två ska man vara, och barn ska man ha. Det är inte så noga HUR man har det, men två ska man vara.

Och sen finns det en annan sorts artiklar som vi kollektivt (och med rätta, naturligtvis – det är avskyvärda brott!) förfasar oss över. ”Vi anade aldrig något”, säger alla grannar, alla kollegor, alla vänner och bekanta i kör. Varför lämnade hon honom inte? Varför stannade hon kvar?

Genom att bygga normer kring att det inte är så noga hur man har det, bara man ligger med varann och har delad ekonomi, skapar man ett stigma för den som bryter upp. Och visst – i misshandelsfallen finns många andra faktorer involverade också, men jag kan inte låta bli att tänka hur mycket det där stigmat spelar in egentligen. När det handlar om de första subtila signalerna, bristen på respekt, gliringarna, kontrollbehovet… Hur många kvinnor skulle våga lämna i det skedet – om det inte var så skambelagt med separationer?

Och varför måste vi överhuvudtaget alltid lägga oss i allting, lägga näsan i blöt och tycka så mycket? En del finner kärlek, gifter sig och är lika förälskade 16 år efter bröllopsdagen som den dag de stod inför altaret. För andra är drömmen byggd på en grund som inte håller i längden. Men varför ska samhället i det läget stå och peka finger, fnysa ”Ni skulle ha legat med varandra mer, tänk på att ni förlorar 1,4 miljoner om ni tar ut skilsmässa”…?

Är det inte illa nog för dem som måste ta sig genom sorgen att inte vara en av dem som får blicka tillbaka på 16 års äktenskap med värme och kärlek – utan att de dessutom ska behöva skämmas inför resten av samhället för sitt ”misslyckande”. Vem behöver pekfingrar i den processen?

När jag var liten kände jag en tjej vars föräldrar nästan aldrig sågs. De hade gjort upp det så, ”för barnens skull”. De skildes något år efter yngsta barnets studentexamen. Äldste sonen sade upp bekantskapen med sin far – jag vet inte om de någonsin blev vänner igen. Ingen pratar om hur det var, det är ett kollektivt lik i familjegarderoben. Var det rätt, att hålla ihop ett dödsdömt förhållande? Jag tänker på det, när jag läser artiklar som de jag länkade till överst i inlägget. De gjorde ju ”rätt”, taktiskt sett, men… Räcker det?

***

Under dagen idag har flyttbilen kommit och gått, andra bilar har stått med öppna bagageluckor utanför huset, människor bärande lådor, möbler, lampor och lösa persedlar har gått i skytteltrafik mellan den öppna ytterdörren och bilarna. Och det går rakt in i hjärtat att se på. För att det är så naket, så skört och så hopplöst mänskligt.

Jag blev förbannad på de där artiklarna redan i förra veckan när jag läste dem, men när jag står där vid mitt fönster och ser verkligheten där ute, 25 meter ifrån mig – då växer ilskan ytterligare. Vem fan är de/vi/samhället att peka finger?

Människan är mer än sexualdrift och amorteringsplaner. Människan är ingen rationell konstruktion, någon maskin där råvaror och bränsle omvandlas till produkter eller logiskt härledbara slutsatser. Allt som har med människor att göra är ett oändligt spektrum av variabler – kaosteori i sin prydno.

Det är det som är det skrämmande, det vackra – och det magiska. Det är det som är att leva – att välja vägar och försöka finna en som leder hem.

Statusrapport om tillbakalut, nattsudd och skitstövlar

Mäh. Operation Tillbakalut går åt pepparn. Jag är inget bra på att inte VILJA en massa hela tiden; sträva, hitta vägar, tänka ut strategier. Jag betraktar de där människorna på bussen, som sitter där så avkopplat med en bok och inte verkar sträva någonstans alls. Här och nu. Och jag avundas dem.

Om du hör till de människor som kan leva fullt ut i nuet, var rädd om den förmågan och vårda den ömt. Jag vet själv inte riktigt om jag haft förmågan och förlorat den någonstans längs vägen, eller om jag helt enkelt är av en sort som inte kan lutas bakåt, ens med våld, och förmås att släppa frustrationen över stagnation, stelhet och stillastående.

Men en sak vet jag: förmågan att luta sig tillbaka är något gravt underskattad.

***

För övrigt nattsuddar jag på tok för mycket, utan att egentligen få så mycket gjort. En klassiker. Just nu försöker jag bildbehandla och tänka ut ord till bilderna på samma gång. En smal sak för en bildseende ordoman, kan man tycka. Fast demonkräket till Inre Kritiker har inte legat på latsidan på sistone direkt, han är stark och vältränad och stor i truten. ”Äsch, den här går väl inte att använda till nåt”, och ”Såg jag verkligen inte alla de här fågelskitarna när jag knäppte bilden” tjatar han. Skitstövel. Hur får man en skitstövel att hålla tyst en kvart? Alla tips emottages tacksamt.

Men imorgon är det måndag, och jag tänkte hinna sova en halv stund innan dess.

Dementi

Jag är rädd att jag har farit med osanning. Inte medvetet, inte i avsikt att vilseleda – snarare för att jag själv varit vilse och inte begripit bättre. Eller – vilse låter så dramatiskt. Lite vanligt hederligt bortkommen bara.

Det handlar om det där med huruvida jag är konflikträdd eller inte. Jag har påstått att jag inte är det, men det stämmer ju inte. Lindas och mina sen-nattsdiskussioner om gruppdynamik, och testet vi hade som underlag, gjorde det egentligen rätt tydligt hur jag funkar. Jag driver min sak – men vågar inte stå på mig om jag hamnar i en konfliktsituation kring det. Det är lite av ett uppvaknande att inse detta, när jag gått omkring och sett på mig själv som en som vågar ta fajten. Men sanningen är att jag möjligen avancerar mot väderkvarnarna med rak rygg och draget svärd – men när de börjar veva med armarna, då hukar jag i sadeln och säger ”okej, nej det är klart, förlåt”. Hur uppenbart korkat och fel det än är. Ibland.

Det är som i Vi i Femman. Klart att nån annan vet bäst. Inte ska väl jag komma här och komma. Eller äsch – jag vet inte hur jag argumenterar egentligen. Jag argumenterar säkert inte alls, eftersom jag gör det omedvetet, och snarare i efterhand blir förbannad och trängd över de situationer jag försatts i pga att jag backar för husfridens skull. För att vara till lags.

De konflikter jag trivs och fungerar i är snarare de sportsliga, där argumentationen är en vänskapsmatch snarare än en verklig kraftmätning. Kanske spelar min naivitet in här – jag inbillar mig ju alltid att det finns en sportsmannamässighet i sådana sammanhang, glömmer att somliga människor faktiskt har ett behov av bildliga dickmätningar och maktdemonstrationer. Det är delvis det jag menar när jag säger att jag inte grejar sociala spel och charader, jag orkar inte hålla på och ta hänsyn till andras dolda agendor och rök-och-speglar-arrangemang för att dölja skavanker de inte törs stå för. Var den du är, om du ska leka med mig – annars vill jag inte vara med. Då drar jag, och lämnar situationen åt sitt öde.

Vilket sällan är särskilt bra – vare sig för situationen eller mig själv.

Jag har kvar Lindas papper som vi pratade kring den där natten. Ska ta med dem till jobbet imorgon och kika mer på det.  Kanske kommer det en utveckling av dessa tankar. Nu ska jag dock sova lite. Imorgon väntar ett möte med Den Kloka.

Makten att lyfta någon annan

DN Jobbs baksida bjuder ofta på intressant läsning – det brukar inte gå att hitta de artiklarna på nätet, av någon outgrundlig anledning, men det är något samarbete med tidningen Chef, och handlar om karriär, ledarskap och arbetsplatsdynamik. Min melodi!

Idag är det ett fantastiskt inspirerande reportage om Gudrun Abascal, som är Sveriges mest kända barnmorska och har sagt mycket kloka saker kring barnafödande och nyblivet föräldraskap. I dagens reportage etsar det här citatet sig fast i mina tankar:

Det finns en stor makt i att vara barnmorska som lockade mig. Man har makten att hjälpa kvinnan att föda sitt barn och få henne att lita till sin egen kompetens.

Jag är färdig med barnafödande, och relaterar inte så noga till den konkreta situationen, men jag fångas så starkt av Abascals förmåga att se sin uppgift att lyfta någon annan som en maktposition. Tänk om världens alla ledarpersoner, höga herrar och damer som leder länder, företag, organisationer och mindre avdelningar, tänk om alla dessa ledare kunde se att makt inte handlar om att kontrollera och begränsa någon annan, utan tvärtom – att lyfta undan de begränsningar och hinder som finns, så att den andres unika kompetens och bidrag till världens utveckling och välgång får fritt spelrum…

Makt är inte alltid att hävda sig själv. Makt kan vara att lyfta någon annan.

Förväntningar

Filosoferar lite kring förväntningar – egentligen för trött, men nu fastnade tankarna där i alla fall. Hur jag själv förhåller mig till andras, och hur mina egna gentemot andra.

Man kan nog lugnt påstå att det finns en stor diff mellan de förväntningar jag upplever omkring mig, än de jag själv vågar drista mig att ha på hur andra bör bete sig – gentemot mig eller världen i största allmänhet. Här och var har jag lyckats övervinna det där genom att i tanken vända på steken – ställa frågan om hur jag själv skulle reagera på det ena eller andra, och bestämma mig för att andra antagligen reagerar ungefär likadant.

Men det hjälper föga när jag kämpar mot nesan av att en av mina egna, egentligen inte särdeles högt ställda förväntningar, inte infrias. Pappor som ringer på ens födelsedag när man är på kurs, lämnar meddelande och lovar ringa igen nästa dag – men efter 3 dagar ännu inte hört av sig, är ett praktexempel. Min far och jag hörs av ungefär 5 gånger per år – jul, min födelsedag, hans födelsedag samt när jag ringer för att tacka för presenter till pojkarnas födelsedagar. Fyra gånger av fem är det alltså jag som ringer. Den här gången var jag inte hemma när han ringde – men han tycker ändå att han gjort sitt.

Det värsta är att det får mig att känna mig som en girig och egocentrisk idiot, för att jag faktiskt dristade mig att förvänta mig… ett telefonsamtal i födelsedagspresent. Det spelar ingen roll att jag rationellt inser hur absurt det är, känslan finns där, skaver och värker. Hur jag försöker, så kan jag inte välja bort den.

Jag kan inte förstå hur en förälder under några som helst omständigheter kan känslomässigt ”släppa” sitt barn. I hur många år som helst brottades jag med frågan om vad jag gjort för fel, varför jag inte var värd hans kärlek och omtanke. Det tog åtskilliga terapitimmar (som han inte ens vet om att jag genomgått) för att konstatera att det inte är mitt fel, att jag inte bär vare sig skuld eller ansvar för hans förvisso passiva, men ändå, avståndstagande.

Någon gång har jag frågat om det, oftast i form av konkreta grejer – som varför han aldrig hälsar på. Han brusar upp (han är annars en mycket timid man) och skjuter ifrån sig ansvaret – på mig, givetvis. Tack och lov att jag äntligen lärt mig värja mig för det där – men ont gör det fortfarande.

Föräldern i mig försöker förstå. Jag skulle gå genom eld för mina barn, och jag kan inte se något slut för det engagemanget – om jag som 81-årig mor kan stappla genom ett eldhav för min 50-årige son, så kommer det att vara en självklarhet för mig. Jag slutar inte vara deras mamma bara för att de växer upp och blir stora. Jag kan inte villkora min kärlek med prestations- eller lydnadskrav – om jag så skulle behöva besöka dem på death row, så skulle jag vara där – och älska dem lika mycket.

Så vad var mitt brott, egentligen? Och varför var det så svårt att det inte kan förlåtas – eller ens förklaras?

Jag märker nu när jag funderar på det här att insikten att jag inte bär ansvar för den här havererade relationen bara når halvvägs. Någonstans innerst inne undrar jag fortfarande vad jag gjort fel, och hur jag ska bära mig åt för att vara god nog. Och någonstans inom mig sitter en elak djävul och skrattar rått åt mig, som yrar om relationer och psykologi och gruppdynamik – samtidigt som jag är omgiven av haltande relationer.

Hm. Jag kanske får se det som att jag åtminstone lärt mig något av dem?

Dunning-Kruger-effekten, någon?

Den här länken snubblade jag på igår. Lite lustigt att det finns vetenskapliga studier och teorier kring sånt som varenda människa känt till sedan urminnes tider. Som att korkade typer oftast tror att de är smartare än de är, medan de smarta underskattar sig själva.

Inte minst punkt 2 tycker jag är intressant. ”Incompetent individuals fail to recognize genuine skill in others.” Inte nog med att de som inte kan tror att de kan – de ser inte heller att det finns andra som kan.

Hand upp, alla som råkat ut för en sån person någon gång i sitt liv…?

Förlåt. Jag är grinig. Mänsklighetens ynklighet drabbade mig igår och jag är fortfarande sur…

Självkänsla och Attityd

Jag läser inte Nöjesguiden – jag tror inte ens att jag gjorde det när jag var målgrupp. Minns att de brukade ligga vid ingången till JC-butikerna – åtminstone TROR jag att det är den tidningen – som numera givetvis har en nätupplaga. Och en chefredaktör som knappt hunnit bli torr bakom öronen, och därtill gärna demonstrerar det genom att bete sig som en fjortis på grönbete på nätet.

Ja. Detta är min uppfattning om hela ”affären”. Hon är kvinna, framgångsrik, ung och snygg och allt det där som gör henne untouchable enligt dagens feministiskt präglade normer – men jag tycker lik förbannat att hon gör ett riktigt dåligt jobb när hon inte kan bemöta kritik på ett vettigt sätt. (Jag länkar till Mymlans inlägg om saken, eftersom Nöjesguiden precis dagen efter debatten råkade tappa bort sidan – tänka sig så det kan gå…!)

Hursomhelst – jag tänkte inte skriva något om Nöjesguidens chefredaktör och hennes professionella sätt att handskas med konstruktiv kritik. Eftersom jag inte läser blaskan och därmed inte ens hade vetat om eländet om inte Sofia tagit upp det i sin blogg är det hela rätt ointressant.

Däremot kommenterade jag det hela med en tanke om självförtroende/självkänsla – och då börjar vi närma oss spännande grejer! Min definition av vad som skiljer självkänsla från självförtroende kommer från Mia Törnblom (apropå råsnygg och framgångsrik kvinna föresten – fast inte helt utan omvägar och kringvägar, törs jag påstå) – möjligen lätt bearbetad i den Jennyanska hjärnan.

Självförtroende är förmågan att vara stolt över det man gör. Självförtroende är förmågan att vara stolt över den man är – även när man inte gör något särskilt, eller rent av fullständigt fuckar upp.

Självkänsla är också för en person, vad varumärke är för ett företag. (Aha! Jag tror att jag just kom på varför jag är så himla fascinerad av varumärkestänk!) Ni vet – det där som inte går att ljuga om. Det går inte att artificiellt skapa ett varumärke, och det går inte att artificiellt skapa självkänsla om den inte finns där från början. Det går – givetvis – att grundligt bygga upp ett varumärke, och en självkänsla, men det tar tid och kräver fokus, hårt arbete och stöd från alla inblandade.

Alla triggas av en utmaning. Utmaningar är ju som kreativ och utvecklingsmässig livslust. Utan utmaningar dör själen. Hade någon erbjudit mig att bli chefredaktör för en tidning när jag var 23, så skulle jag med största säkerhet ha kastat mig in i jobbet med liv och lust. Jag tror inte att jag skulle ha gett mig till att förolämpa läsare på nätet, men jag är rätt övertygad om att det skulle ha gått käpprätt åt helvete på ett eller annat sätt. Man är inte färdig att axla en chefredaktörsroll när man är 23 – att påstå det är en förolämpning i sig, mot alla chefredaktörer som använder sin erfarenhetsbas från ett långt journalistiskt yrkesliv, livet i största allmänhet och kanske rent av en och annan affärsmässig erfarenhet utöver de journalistiska.

Tricket är – vad gör man när man inser det? När det går upp för en själv? När man sitter där med den avgrundsdjupa ångesten inom sig och inser – shit, jag klarar faktiskt inte det här. Vad gör man? Lägger sig ned och dör? Ja, det kanske man gör – en liten stund. Men sen då?

Det vanligaste, så som vi lever och lär idag, är att man blåser upp sitt självförtroende till en ogenomtränglig Attityd. Något som ser stort ut – stort, hårt och farligt. Något ingen vågar gå närmare och syna i sömmarna, för det tror man plötsligt inte att man tål – att synas. Plötsligt handlar det inte om att göra ett bra jobb längre, utan om att ingen får märka att man inte kan. Någon som känner igen det?

Självkänsla är att kunna säga till sig själv ”Det här gick inget bra, jag behöver lära mig mer för att greja det här”. Och kunna stiga tillbaka, sätta sig i skolbänken, skaffa sig en mentor eller vad som nu krävs. Ingen säger att man måste ha ALLT! NU! Att det skulle vara bättre än att ta sig till sitt mål i sin egen takt. I en takt där självkänslan hinner med.

För det spelar ingen roll hur långt du kommer – om inte självkänslan hänger med, då har du inte uppnått någonting, egentligen. Då gräver du själv ut avgrunden inom dig, genom att blåsa upp Attityden och försöka lura i folk – inklusive dig själv – att den där Attityden är du. Det är lite som när de pumpar in vatten i kycklingfiléerna för att de ska se stora ut, men när man lagar till dem krymper de ihop och blir torra och oaptitliga. Istället för att lägga kraften på att bygga upp sin självkänsla, så att man inte behöver den där Attityden, utan kan möta världen som sig själv.

Självkänsla handlar också om att veta vad man är bra på och vad man inte är så bra på – och vara okej med det. Ingen är bra på allt. Men av någon anledning tror vi alltid att vi måste vara bra på allt, och så kommer den där Attityden igen. Ingen får märka att jag inte kan.

***

Min förra chef brukade prata om att jag skulle jobba på att komma fram ur mitt skal mer, att jag gömde mig bakom en fasad. Det hade hon rätt i, och jag har jobbat häcken av mig med att hitta självkänslan som gör att jag inte längre behöver den där fasaden. Jag är den jag är, och det får folk faktiskt acceptera (vilket de förvisso inte alltid gör, men det är en annan historia). Men vad händer när jag kliver fram ur mitt gömställe, lämnar min egen Attityd/Fasad bakom mig? Vad möter mig därute? En formlig skog av andras fasader, Attityder och skal.

Jag kan berätta att det är jävligt ensamt att knalla omkring som sig själv i dessa dagar. Andras hårda attityder och fasader är hårda och kantiga – och nu har jag inget skal längre. Ibland vet jag, med facit i hand, inte ens om det var mödan värt.

För X år sedan hade jag självförtroende så det sprutade ur öronen men samtidigt en rätt vissen självkänsla. Idag har jag en hygglig självkänsla (som jag dessutom är ganska stolt över att ha byggt upp på egen hand) – men ett nästan obefintligt självförtroende. I en värld som premierar raka motsatsen.

Jag har accepterat att jag inte är bra på allt, och att jag inte heller kan vara det. Nu väntar jag bara på en värld som accepterar det också.

Om definitionsrätt

Vad andra tycker och tänker om mig är inte oviktigt, det är klart att jag ska ta till mig och reflektera över hur jag uppfattas av min omgivning. Men det är inte det som avgör vem jag är, eller vad det är värt att vara jag.

Ungefär detta har Kloka Människan och jag pratat om – flera gånger. Det är en rätt uppenbar sanning, på ett sätt. Samtidigt väldigt komplicerad – för det är inte alltid som det känns som om vi själva har definitionsrätt över vilka vi är och ska vara. Människor i vår omgivning tar sig friheten att förvänta sig att vi ska följa deras mönster, deras förväntningar och deras idéer om världen. Var och en har sitt perspektiv på världen, och det färgar hur de möter människorna omkring sig. Det innebär inte att deras perspektiv är mer rätt än ditt eget.

För många är det självklart – men för några av oss går anpassning och följsamhet efter andras förväntningar till överdrift. Ja, lyssna till andra, försök förstå världen från deras perspektiv – men inte i syfte att definiera din egen värld, utan i syfte att berika ditt eget perspektiv.

***

Samtalet med Kloka Människan idag handlade delvis om detta. Och att ibland är det inte något man själv kan göra för att förändra – ibland behövs incitament utifrån. Vi pratade om maktlöshet. Vi pratade om oflyt. Vi pratade om att ha hittat något värdefullt för mig, men som är betydelselöst för alla andra – kanske rent av skrämmande och problematiskt – och vi pratade om svårigheten för mig att fortfarande upprätthålla känslan av att det jag funnit är värdefullt, när jag lever i en omgivning fullt upptagen med att övertyga mig om motsatsen. Och vi pratade om break – behovet av sådana.

Mymlan har skrivit flera intressanta inlägg kring liknande funderingar det senaste dygnet. På många sätt känner jag igen mig i hennes funderingar – men ser också den extra komplikationen av offentlighet, där åh så många fler tar sig de friheter jag skrev om ovan, tror sig veta och tror sig ha rätt att definiera.

Det är också lite sorgligt att samma tankegångar kommer igen på så många håll. Jag vidhåller min teori om att världens största folksjukdom är bristande självkänsla. Självkänsla som i en självklar rätt att inte maxprestera i alla grenar,  kunna blotta sina svagheter och rent av misslyckas då och då – och ändå ha sitt självklara värde som människa. Jag är själv inte där än, fast jag jobbar hårt på det.

Ibland har jag liknat mina självförtroende/självkänslo-parametrar vid en illa balanserad equalizer-mätare – jag har haft perioder när den ena peakat och den andra gått i botten, och andra perioder när det varit precis tvärtom. Nu strävar jag efter att nå en punkt där båda parametrarna är i jämnvikt till varandra – gärna på en så hög nivå som möjligt.

Pussel eller hela havet stormar?

Ingen människa är bra på allting. Jag är skitbra på en massa saker, och dålig på en massa annat. Precis som du. Och han därborta. Alla människor funkar så, det är liksom en del av att vara människa.

Så varför bygger vi upp en mängd ideal för oss själva och vår värld, där man måste vara bra på allt för att räknas, aldrig får be om hjälp eller tycka att någon annan är duktig på nåt man själv inte kan – utan att det samtidigt ska bli någon slags prestationskris för en själv?
Varför kan människan inte bara acceptera sig själv och andra som vi är – ett stort pussel av olika bitar, alla olika, men alla lika viktiga för att få ihop helheten.

Du är bra på ditt, jag är bra på datt – om vi båda bara var bra på ditt så kunde ju ingen göra datt, och då skulle datt-biten saknas. Det är inte kärnfysik precis.

Inte heller är det är så att det är sandlådor vi pratar om. Utan vuxna människor i vuxna roller, miljöer och situationer.

Vad är vi så rädda för? Att ingen ska vilja ha vår pusselbit? Att vi ska bli över? Att det i själva verket är hela havet stormar vi leker, och inte alls lägga pussel? Men om vi BESTÄMMER oss för att vi ska lägga pussel, så är det det vi gör. Vi lägger pussel med de bitar vi har, och ser vad vi kan skapa.

Om man bara använder hälften av de pusselbitar man har på bordet, då blir det ju inte så mycket till pussel. Hål överallt, bitar som sitter fel och ingen människa som ser vad helheten ska föreställa. När vi hade kunnat använda alla bitarna, var och en på sin plats – och skapa en stor helhet, gjord av unika delar – var och en bra på sin plats, värdelös på en annan.

***

Nästa gång du är på väg att nedvärdera en annan människa – oavsett vad saken gäller – ta och fråga dig ett ögonblick vad du är rädd för egentligen? Vad säger din hårdhet mot andra egentligen om dig själv?

Hybris eller balansspel?

Jag sitter uppe alldeles för sent, men faktiskt gör jag det med vett och vilja. För att få en liten stund av tystnad och egentid – eller egenhet, om man så vill. För det vill jag. Att vara egen, fullt ut den man är och utan att ta hänsyn till någon annan, slappna av i eget sällskap – det är förbanne mig en rättighet.

Jag brottas fortfarande med frågan om självkänsla, och var jag har min egentligen. Å ena sidan är jag ett svårartat gungfly, som tolkar och övertolkar och grubblar och försöker passa in, vara till lags, smälta in i tapeterna om det är det som förväntas av mig. Jag kan bli närmast paranoid i situationer där jag känner mig otrygg, där slutenhet och tystnad gör att gissningar och ryktesspridning är allt man har. När det gäller vad andra tycker och tänker om mig, har jag långt kvar att vandra innan jag kan släppa taget och rycka på axlarna.

Men en sak har jag. Mig själv. JAG gillar mig. Jag gillar den jag är och jag gillar att vara jag. För två år sedan hade jag ingen aning om vem jag var, och var heller inte riktigt medveten om vari min vilsenhet bottnade – jag kunde bara känna hur den svindlade inom mig, och skräcken inför detta ohanterbara, okända. Två år. Två korta år – en eon. Många ljusårs resa, och än finns det nog många outforskade platser kvar att resa till, upptäcka och göra till mina – men här står jag nu, på en trygg plats i en person jag tycker mycket om – precis som hon är.

***

För ett tag sen stötte jag på ordet hybris vid flera tillfällen. Två (av varandra oberoende) favoritbloggare beskrev sig själva med detta… märkliga ord, och jag hade väldigt svårt att relatera till det.

För det första – lider man av verklig hybris, då vet man inte om det och använder ordet för att nedvärdera sig själv – det hör liksom till sakens natur. För det andra finns det ingenting hos dessa två personer som för mig signalerar hybris. Ingenting. Jag ser tendenser till hybris både här och dår, men aldrig hos någon som i sin vildaste fantasi skulle beskriva sig själv med det ordet.

Då funderade jag mycket på begreppet hybris, vad det betyder, vad det står för och vad man menar när man använder det om sig själv. Och så relaterade jag till min egen ”egenkärlek”, det jag kallar trygghet och hemmahamn, känslan av att ”vad andra än tycker så gillar jag den person som är jag”.

Jag funderade på hur mycket vi bevakar, relaterar och jämför varann hela tiden, vilken oerhört delikat balans vi tvingar oss själva att upprätthålla hela tiden, baserat på det faktum att dålig självkänsla är norm.

Jag får inte riktigt gilla mig själv, alla mina skavanker och egenheter. För då då har jag hybris – eller så kanske du tror att det är något fel på dig, eftersom du är på ditt sätt och inte på mitt. Jag får ofta en känsla av att vi letar ”facit” hela tiden, en norm att hålla oss i och rätta oss efter. Och om jag nu ändå framhärdar med att gilla mig själv, är det säkrast att jag själv kallar det hela för hybris, så att folk inte tror att jag menar allvar.

Eller? Jag raljerar nu, överdriver och ställer saker på sin spets för att måla upp en bild – men fundera lite. Känns det inte det minsta bekant någonstans? Förhoppningsvis inte mellan nära, äkta vänner – men i alla ”bekantskapsrelationer”, där samtalen är mer konversation än verkliga samtal…? Är det bara jag som åker på dessa konstruerade balansspel hela tiden, där det gäller att göra rätt och följa en strategi för att vinna poäng över sin mot/medspelare.

Jag har sagt det förr, och jag kan gärna säga det igen – jag är fullkomligt värdelös på att spela spel. (Eller jo, jag är en jävel på Pictionary, det kan Fru C skriva under på – hon och jag spelade i lag en gång när hon fick ordet ”tagetes” och jag knäckte det på 10 sekunder blankt! *garvar*) Sociala spel, spel med invecklade regler, strategi- och bluffspel. Jag ids aldrig hålla reda på vad folk har sagt, och försöka fundera ut i vilket syfte de kan ha sagt det, och vad som står på deras agenda egentligen. För mig är sånt ett fruktansvärt slöseri med energi.

Jag spelar med öppna kort, och ägnar min energi åt roligare saker än att försöka vinna på poäng. Men det är svårt. Spelet verkar vara norm, så mycket norm att det inte ens uppfattas som ett spel längre – man gör det utan att tänka. Jag också – tills de där två bloggarna som jag tycker så mycket om beskrev sig själva med ordet hybris.

Men det ÄR inte hybris att tycka om att vara den man är. Det ÄR inte hybris att tycka att ens skavanker och brister är rätt marginella i förhållande till ens tillgångar och talanger – det är inte ens hybris att tycka att det är okej att ha skavanker och brister, med tanke på att alla faktiskt har såna. Det är inte hybris att gilla sig själv, stå för det och försöka vara mer av sitt ”unika jag” eller vad man ska säga. För det som händer när vi inte vågar gilla oss själva, är ju att vi försöker verka som alla andra istället – och hur kul blir det, i längden?

***

Nu ska jag försöka sova några timmar. Har sett film ikväll – glömde bort att jag ska till Linköping i helgen, och hyrde en hel trave filmer när jag var på byn i eftermiddags. Ikväll: en skum film med Ben Kingsley som spelar alkoholiserad yrkesmördare som börjar på AA, och på det halva I am Legend med Will Smith. Jag avskyr att se halva filmer, jag är liksom inställd på I am Legend-storyn nu, hela jag går på filmens frekvens… men jag får inte se slutet förrän imorgon. Den är spännande i alla fall, lite otäck. Men av outgrundlig anledning är jag svag för domedagsvirusfilmer, så den är i min smak trots allt.

Men slutet avgör alla filmer, så enkelt är det. Dåligt slut, dålig film. Bra slut, kanske en bra film. Man ska vara kräsen!

Fruntimmer…!

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann, sade Madeline Albright och västvärldens feminister nickade förnumstigt och utbytte kvinnors version av ryggdunken, Den Menande Blicken. Fnys säger jag. Om det finns en särskild plats i helvetet för kvinnors om tittar snett, pratar skit, trycker ner och försöker sko sig på sina medsystrars bekostnad – då måste den platsen vara jävligt stor, och lik förbannat tror jag att djävulen kommer att få stapla kärringar högt och lågt, i högar och drivor för att knô in alla aspiranter där.

Ja, ja, jag vet. Jag är lite irriterad idag. Men faktum är att det här har jag tänkt på många gånger även utan att vara förbannad – fast då har jag inte orkat befatta mig med att skriva ner det. Nu är det ett skönt sätt att avreagera sig på arrogans, konflikträdsla, normslavism (jodå, NU heter det så) och kärringpladder i största allmänhet. It’s one of those days.

Det första som hände idag var att jag uttryckte en professionell åsikt på jobbet, en av det slaget där jag är ganska säker på min sak och inte är villig att förhandla om saken. Genast fick jag onda ögat av min kollega (en kvinna) och kände bitch-stämpeln bränna till i pannan. Normalt händer inte så mycket för en sån sak, jag himlar mig lite och rycker på axlarna, ska nån vara bitch så får det väl vara jag, så att det händer nånting.

Men idag blev jag förbannad – och kom just att tänka på det där som Madeline Albright sa. En särskild plats i helvetet… För visst är det så att inga är så bra på att sätta kvinnor på plats som andra kvinnor? Kom inte och påstå att det är männen som står i vägen för kvinnors utveckling och framsteg – min erfarenhet är att kvinnorna själva är sina  egna värsta fiender. Med ”feministerna” i spetsen.

Missförstå mig rätt nu – jag har ingenting emot jämnställdhetsfrågan, det säger ju sig själv. Jag har bara aldrig sett något som fått mig att tro på att feminismen är lösningen på det problemet. Det som stör mig mest med hela feministgrejen är de som uttalar sig om kvinnor som inte bekänner sig till feminismen-som-alltings-lösning (såna som jag alltså) som värsta sortens rasförrädare. Rätta sig i ledet, kvinna!

Jag har som kvinna aldrig känt mig förtryckt av en man på grund av att jag är kvinna och därmed måste rätta mig efter någon uppsättning särskilda regler. Av kvinnor har jag däremot känt den sortens förtryck oräkneliga gånger. Outtalat, tisslat bakom ryggen, vagt antytt och anklagat i efterhand. Och förlåt mig – men har någon någonsin varit med om att en man kommunicerat genom sådana signaler? Min erfarenhet är att om en man har ett problem, eller undrar något, så frågar han. Vad är det som gör att fruntimmer inte kan göra så?!

Visst, jag har också varit skolad i den kvinnliga läran, byggt ängsliga trygghetsfasader genom att peka ut andras fel och svagheter för att dölja mina egna, ställa högre krav på andra kvinnor än på män i samma situation – för dem kan man ju ändå inte göra något åt. Kvinnor däremot… ojojoj. Men för ett par år sedan hände något, jag fick en eye-opener till hur mycket energi det kostade att gå omkring och undra, grubbla, försöka tolka och gissa mig till andras spel och antydanden. Jag började fråga rakt ut när något störde eller förbryllade. Det blev jag inte populärare av, direkt. Folk (kvinnor) omkring mig kände sig hotade av inbillade konflikter de ansåg antyddes i mina frågor – de var så invanda med sitt eget spel och normen att aldrig säga något rakt ut, bara antyda och tissla bakom rygg. Säga rakt ut – så GÖR man ju bara inte…!

***

Personligen tycker jag att Madeline Albright har fel också. Helvetet är, för mig, en plats för människor som inte hjälper varann. Bara så. Vad spelar det för roll vad man har för kön? Man kunde lika gärna basera livsåskådningen på hårfärg, näsform, skostorlek eller… inte vet jag.Det är så befängt alltihop. För mig är det oviktigt. Jag identifierar mig inte som kvinna – och inte som man heller, för den delen. Jag identifierar mig som Jenny, som mig, som min personlighet.

Socialt sett anser jag att varje kvinna ELLER man som vill vara hemma och ta hand om sina barn ska få göra det utan att någon ska ha några synpunkter på det, likväl som de kvinnor ELLER män som så önskar ska kunna jobba som sjuksköterskor, ingenjörer, sopåkare, förskollärare, direktörer, mattanter eller statsministrar. Det faktum att samhället inte funkar så idag är ett socialt strukturproblem – men jag kan inte riktigt se hur det problemet har relevans på individnivå.

Där är det snarare den omvända hetsjakten som gäller – kvinna mot kvinna. Stick inte upp, rätta dig i ledet!

Nej…

…inte måste man skriva jämt inte.

Men – så här är det med  mig och mitt skrivande: jag har ett huvud fullt av hjärnceller, de flesta av dem hyggligt brighta om jag får säga det själv (och det får jag, för det här är min blogg).  Ena halvan av dem jobbar hela dagarna, blir trötta och vill inte leka mer när vi kommer hem – medan den andra halvan slår dank om dagarna och har inget att göra, och är när kvällen kommer både yster och understimulerad. (Vilken hjärnhalva som gör vad får ni själva lista ut…!)

Då börjar den spotta ur sig spännande idéer och tankar i mängd – idéer som den andra hjärnhalvan inte alls orkar befatta sig med, och där sitter jag med jordens konflikt mellan öronen. Det blir ett herrans liv därinne, när de tu brakar samman – och jag vet egentligen inte om någon någonsin vinner striden, eller om de bara bultar skiten ur varann och börjar om igen imorron…

Ett av skälen till att jag bloggar är att det där galna huvudet rymmer en mängd tankar som verkar vilja någonstans – och bästa sättet att komma på vart brukar vara genom att skriva ner dem och se vart de tar vägen. Den sortens tankar lämnar den utarbetade hjärnhalvan åt sin pigga och utvilade brorsa, och jag sitter här och mest tillhandahåller fingrar mot tangentbordet – resten får ysterhjärnan göra själv.

Så – att jag vill skriva vare sig jag orkar eller inte, beror tyvärr inte på att jag är så serviceminded att jag vill erbjuda mina läsare ständig ordtillförsel – utan på att det är min ventil. Min fredspipa för att gjuta olja på konfliktvågorna mellan hjärnhalvorna. I skrivandet kan den ene vila och den andre få utlopp. Det är vad den här bloggen handlar om, egentligen.