Sista posten före bloggpausen

Ja – ni tror väl inte att jag skämtat när jag pratat om att ha bloggtystnad hela november? Nej, nej – blodigt allvar menar jag. Det finns ett par saker som kanske kan trigga ett behov av att skriva nån form av egosvammel istället för att hängivet arbeta på Den Stora Romanen, men de får räknas som undantagstillstånd och rendera blott tillfälliga, kortvariga uppskov.

Lite reflektion: Livet just nu är som en damm, vari sju års bäckar och rännilar rinner upp – och dammen är helt enkelt inte riktigt stor nog för att härbärgera alltihop. Den svämmar över.

För ett år sedan pratade jag med en person om att jag inte ville gå ur en situation innan jag kunde göra det med lika rak rygg som när jag klev in i situationen. Idag står jag rakare i ryggen än på länge – men mitt ansikte är fårat och antagit en gråaktig ton av trötthet. Det borde innebära att jag segrat till sist, men om det är så, är det en seger utan sötma, bara fadd eftersmak.

(Och ja, några av er tycker säkert att det är konstigt att jag pratar om seger NU, den här helgen av alla helger. Men jag kan försäkra – jag vet ingenting som inte ni vet, åtminstone inte om det där.)

Det är okej. Det är inget jag ältar eller mår dåligt över – men den grå tröttheten är ett faktum jag måste förhålla mig till – både genom att ta hänsyn till den, och genom att hitta en väg ur den.

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet. Det gick ut på att diskutera vad vi tror att vi gör om ett år, och hur vi ska göra för att nå målet. Jag visste inte vad jag skulle säga under övningen, vilket jämnade ut sig eftersom ingen annan visste det heller.

Men det jag i tankarna efteråt återkommer till, om och om igen, och oavsett ur vilken vinkel jag närmar mig frågan, är svaret att om ett år vill jag må bra. Om ett år vill jag vara glad igen, och känna att mitt liv är ett liv jag lever, inte ett krig jag försöker vinna.

Jag har också tänkt mycket på att jag om ett år vill vara uppskattad FÖR den jag är – inte TROTS att jag är som jag är. Och det finns en kluvenhet kring det där, för det är inte heller riktigt comme-il-faut att erkänna att man har ett (högst mänskligt!) behov av uppskattning, positiv feedback och bekräftelse. Hade ett långt samtal med en väninna idag också, och vi pratade länge om bekräftelsebehov, fast då ur perspektivet att bekräftelsebehov är något man behöver bryta, ta sig ur, för att må bra.

Sanningen ligger i vanlig ordning någonstans mittemellan, tror jag. Som individ behöver jag tydliggöra min identitet och mitt värde inför mig själv, så att min definition och min egen bekräftelse, gäller över andra människors uteblivna bekräfteser. Samtidigt är uppskattning och bekräftelse en viktig del av normalt socialt samspel, det irriterar mig att man i vissa sammanhang närmast skuldbelägger behovet av uppskattning som om det skulle vara en blotta eller en mänsklig svaghet.

Att vara mänsklig är ingen svaghet. Tvärtom. Robotlika människor ter sig i mina ögon svagast av alla. Hårda på ytan, ja – men spröda, sköra, med krampaktiga grepp om principer och strukturer, dessa klena substitut för… ja, vad? För det som saknas, antar jag. Modet kanske? Modet att vara människa, fullt ut?

Hursomhelst. November blir en händelserik månad. Vad som än händer kommer november att bli startskottet för nya saker, saker som jag hoppas ska leda till mitt mål: att helt enkelt må bra.

Jag närmar mig 40. Jag håller förvisso inte med om att 40-strecket är detsamma som porten till medelåldern – men det kan ju vara utslag av förnekelse från min sida, förstås. Men det innebär att jag inte längre har tid att skjuta upp livet till senare. Livet är här och nu, vare sig detta här och nu är en översvämmad damm eller den muntert sprudlande bäck jag vill tro att det ska vara om ett år.

Och detta måste jag förhålla mig till. Livet, tiden, måendet.

***

Nuså, govänner. Nu tar jag bloggsemester en månad. Ord ska flöda, tangenter glöda och berättelser berättas. På återseende 1 december!

Bokhyllan som samhällsbarometer

Jag missade min buss hem ikväll. Stod vid övergångsstället i korsningen Biblioteksgatan/Kungsgatan och såg bakänden på bussen försvinna bakom husknuten. Tack för den SL – första gången på hela veckan som bussen avgick i tid…

Så vad gör man med tjugo minuter vid Stureplan? Man går in på Hedengrens bokhandel, det är vad man gör.

Jag hade ju nu inte så lång tid på mig, men jag fastnade vid en hylla precis vid ingången.  Nyutgivna fackböcker i pocketupplaga, en ordinär Billyliknande hylla full med lockande bokfronter.

Jag räknade inte, men det som slog mig var att uppskattningsvis 75 % av dessa böcker på ett eller annat vis relaterade till den moderna ohälskan, utbrändhet, prestationsångest, duktighetssyndrom, stress och psykologisk självhjälp. Sjuttiofem procent! Och det är inget fel i det – jag skulle väl vilja påstå att det var just därför jag fastnade vid den hyllan, jag gillar ju sånt, rör mig i den sortens tankar själv.

Men ändå. Det känns som om det säger något om den värld och det samhälle vi lever i, när så stor del av nysläppt facklitteratur handlar om hur man accepterar sin egen mänsklighet, och lever utan att duka under för stress och prestationskrav – egna eller andras.

***

Däremot tänkte jag också på själva känslan i att gå vid en bokhylla och titta på närmast ändlösa rader med spännande titlar. Jag kommer aldrig att kunna byta bort den känslan helt mot nätbokhandlarnas sökfunktioner. Det svarar mot olika behov. Nätbokhandeln mot behovet av rätt bok snabbt och billigt, bokhandelns hylla mot behovet av inspiration och känsla för feeling.

Frågan är hur känslan för feeling ska finansieras – när man kan uppleva bokhandeln gratis, och sen åka hem och uppdatera sin önskelista på Adlibris med ytterligare några titlar…?

Om mål och processer

Minns ni min gamla postning om min Myers-Briggs-profil – INFP? Jag skrev där att jag tyckte sista motsatsparet, J och P, som står för Judging respektive Perceiving, var abstrakt och svårt att riktigt få grepp om.

”…relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.”

Rätt luddigt, eller hur? Men så häromdan, apropå en helt annan diskussion, skrev en väninna till mig:

”Jag tolkar det ena (J) som att man drivs av att nå resultat och att utifrån det bedöma om man kom någon vart eller inte. Det andra (P) mer som att man drivs av upplevelsen i sig, av att följa det som sker utan förväntning, njuta i stunden. /…/ Skapa i stunden.”

Låt mig utveckla:
Person J vill någonstans, vill ha ett resultat eller nå ett mål. Hon eller han befinner sig vid punkt A och målet är punkt Ö. Hon eller han gör upp en  handlingsplan med prydliga punkter, strategier, steg på vägen: B, C, D osv. En slags karta över Vägen till Ö. När person J når målet – Ö – utvärderar hon eller han. Nådde jag mitt mål? Ja. Bra. Nådde jag inte mitt mål? Inte bra, något stämmer inte – jag måste omvärdera, lägga ny strategi – hitta en annan Väg till Ö.

J-personen bedömer alltså ”läget” i relation till målet. Alltid. Målet är fixstjärnan, referenspunkten. Inom organisations- och ledarskapsteorin är fenomenet även känt som resultatorientering.

Person P är istället processorienterad. Process är ett modernt ord, nästan trendigt, ett ord man nästan reflexmässigt vill slå ifrån sig – bara för att det är så söndertjatat. Men härda ut lite – det finns faktiskt en poäng här. Någonstans.

En process är något som händer, dynamiskt, föränderligt, oändlig rörelse (hade någon slags metafysisk poäng om att all rörelse är oändlig, att rörelsen i sig inte upphör, utan bara ”kroppen” som slutar befinna sig i den… men jag tror vi skippar den idag, va?).

För P är den där processen en naturlig ”miljö” att befinna sig i. Den dynamiska, ständigt föränderliga världen är ett flöde, och mitt i det står P-personen och bildar sin referensram i realtid – som en del av det flöde hon befinner sig i. Och för P finns ingen anledning att försöka styra eller kontrollera den där processen – hon är ju DÄR, när det händer, tar in intrycken efter hand som de kommer och orienterar sig i tillvaron genom upplevelser här och nu.

Superflummigt, jag vet. Men samtidigt är ju ”kontroll” ett annat slitet uttryck, som vi egentligen vet saknar betydelse. Vi ”behöver” kontroll, fast vi egentligen vet att kontroll är en illusion – vi kan inte kontrollera någonting, bara inbilla oss att vi kan. Och den ”kontrollen” yttrar sig i en förvanskning av verkligheten, ett upprepat mönster som för varje upprepning alltmer skiljer sig från verklighetens. Kontroll? Eller chimär?

Hur mycket kan ni om kaosteori? Jag kan nästan ingenting, förutom att jag vet att det är kaosteori, om än på lightnivå, vi är på väg in i nu. Ett kontrollerat mönster med en pytteliten avvikelse, som upprepas till dess avvikelsen blir ENORM – det är kaosteori.

Ett system (exempelvis ett J-samhälle) som bygger på den inbillade kontrollens princip, är ett sådant system. J-personerna ritar upp sina kartor och strukturer, och de leder dem en bit på väg, men det som var ett litet fel från början – innebär att de hamnar käpprätt åt helvete i slutet.

P-personerna däremot – de tenderar fastna i processen, och når inget ”mål” alls. Det finns inget mål – processen, här och nu, är allt som betyder något. Att detta här och nu är en dynamiskt kaotisk och okontrollerbar plats, det gör P-personen alls ingenting – tvärtom. Det är hennes eller hans rätta element, ingenting får P-personen att känna sig så levande som att vara en del av en dynamisk, flödande, levande process.

Två saker tänker jag kring det här:
För det första – ingen människa är en vandrande arketyp. Ingen människa är J eller är P, fullt ut och till 100 %. Om man tror att världen fungerar så, eller att Myers-Briggs bygger på ett sådant antagande (och MBTI har fått stora mått av just den sortens kritik) - då har man inte förstått hur man ska använda metoden, eller arketyperna.

En arketyp anger en generell riktning, skulle jag vilja säga – snarare än en fixerad punkt. Arketyperna HAR heller inga tydliga gränser sinsemellan. De flyter ihop, går i varandra. På NextEvent-eventet jag var på för några veckor sedan var Per Robert Öhlin en av talarna, och höll ett föredrag på temat arketyper och storytelling i reklamspråket. (Otroligt intressant, för övrigt.) Utan att fördjupa mig i reklamspråk vill jag bara dra parallellen till storytelling. En arketyp är som en berättelse eller en saga som berättar något om dig – trots att den inte alls handlar om dig.

Berättelsen om den kartläggande, målorienterade J-personen och ögonblickets självklara kaospilot, person P, kan berätta något om dig – även om du inte ÄR vare sig person J eller person P. Du är du, och du bär antagligen delar av både person J och person P inom dig. Men genom att lära känna dem som renodlade ”sagofigurer”, kan du kanske bättre förstå hur dessa sidor samverkar inom dig själv – och i andra.

För det andra – världen behöver båda delar. Inte enbart den lilla mixen var och en bär med oss, utan även mixen av att en är mycket  P och lite J, medan någon annan är mycket J och mindre P. För mycket J innebär att man aldrig når längre än man kan föreställa sig på förhand.

Sätt en P vid rodret så kan du hamna var som helst. För en J-person är det ”fel” att hamna var som helst. ”Rätt” är att hamna vid Ö, vid målet. Men tänk om det inte finns något ”rätt” eller ”fel”? Tänk om var som helst faktiskt visar sig ”bättre” än det vi kunnat föreställa oss från början…? Att rita upp kartan från början är att begränsa sig. Och det kan vara nödvändigt att av- eller begränsa sig, för att få fotfäste och kunna komma framåt – men ibland är det faktiskt just… begränsande.

(Nota bene: Nu pratar jag på arketyp-nivå igen.)

Samtidigt är väl risken överhängande att en värld enbart befolkad av P-personer skulle bli hoplöst olidlig, med gränslösa visionärer överallt, utan tydlig riktning och mål.

Som sagt – världen behöver både yin och yang. Både eld och vatten – i balans. Många gånger tenderar vi undvika ”konflikten”, genom att förespråka antingen eller – men antingen är lika fel oavsett vilken extrem man väljer. Det är i dynamiken motsatserna emellan magin uppstår – och bara där.

Vackra ord i sena timmen

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp,
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord,
var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet. (Nils Ferlin)

Den absoluta konsten att vara människa

Orlando: De flesta engelsmän kan inte – vill inte – tala andra språk.
Sasha (dotter till den ryske ambassadören): Hur gör de då för att kommunicera med utlänningar?
Orlando: De talar högre på engelska.

Replikväxlingen är hämtad ur filmen Orlando, baserad på Virginia Woolfs roman med samma namn.

Den handlar om så mycket mer än främlingsmisstänksamhet (jag tror att ordet vi är så förtjusta i idag, främlingsfientlighet, är för snävt avgränsat. ”Nej, jag är då rakt inte främlingsfientlig!” kan vem som helst harmas – men om jag istället frågar om du kanske är en smula misstänksam? Kan du lika tvärsäkert slå ifrån dig då?) i 1600-talssocieteten, utan om den mänskliga/sociala misstänksamheten, rädslan och gränsdragandet inför allt som faller utanför ens egna ramar. Vare sig de ramarna sedan är språkliga, kulturella, kognitiva eller vad som helst.

Jag gör det också. Får en oförstående rynka i pannan inför andra människor, saker de säger och saker de gör. Kan rakt inte begripa hur de kan tänka som de gör, resonera som de gör, agera som de gör. Men rynkan hamnar åtminstone i pannan – inte på näsan. Det är en viss skillnad.

För ärligt talat – hur länge ska vi hålla på och inbilla oss att vi har rätt att definiera varandra? Någon av oss. Av något skäl. Är det inte ganska inskränkt att gå omkring och inbilla oss att någon av oss har rätt att definiera, begränsa eller etikettera någon annan?

Vem fan är du att säga mig hur jag ska vara? Vem fan vore jag att säga det till dig?

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad det är jag försöker säga, eller om jag har någon klart och tydligt formulerbar poäng med mina tankar. Mer än att jag är trött. Trött på småsinthet, rädsla och så detta infernaliska gränsritande människor håller på med, i tid och otid. Rätt-fel, bra-dåligt, smart-dumt, ja-nej, svart-vitt, vi-dom… Har ni verkligen inget bättre för er? Och framför allt – har ni inget vidare spektrum än så? Ettor och nollor. Av eller på? Jag trodde mänskligheten var smartare än maskinerna, men man ser snart ingen skillnad.

Och jag är trött på människor som gömmer sig bakom förakt och fördömande, i tro att de blir lite bättre, lite hårdare, lite mindre sårbara, om de poängterar hur korkade och svaga och patetiska alla andra är. Trött på att det finns så många som går på det där tramset.

Att vara människa är inte relativt – det är absolut. Ett absolut unikum, det är vad du är. Och jag. Och dom andra. Varenda en. Ingens unikum är relativt någon annans. Visst är det självklart? Egentligen? Men agerar du så? Agerar du verkligen så i förhållande till varje individ du möter? Nej, jag trodde väl inte det.

Det gör antagligen inte jag heller alla gånger – men jag försöker, ärligt och uppriktigt. Men ingenting av allt det jag står för, gör eller säger renderar mig fler pekfingrar, rynkade näsor och nedlåtenhet än detta. Det är det sorgligaste av allt.

***

Filmen – eller boken, fast den har jag i vanlig ordning inte läst – Orlando är för övrigt en rätt intressant skildring av hur en identitet utvecklas. Orlando föds som man, lever i över fyrahundra år utan att åldras, och blir såsmåningom kvinna. ”Same person, nothing’s changed”, konstaterar Tilda Swinton som spelar titelrollen. ”Nothing at all”.

Vända blad

Jag brukar drabbas av en svårartad rastlöshet när jag läst en bok och den plötsligt uppvisar den dåliga smaken att ta slut, just som man börjat komma så väl överens med dess karaktärer. Jag blir irriterad, snopen, känner mig närmast… sviken. Kort sagt – jag gillar inte när böcker tar slut.

För många år sedan läste jag Illusionisten av John Fowles. En sådan bok som litteraturkritikerna formligen vräker lovord över – men hittills har jag aldrig mött någon ”vanlig läsare” som tyckt om den. (Noterar dock att läsaromdömena på Boksidans recension tyder på motsatsen, så det är väl helt enkelt jag som diskuterat den med ”fel” personer . Pappa och min förrförra chef, tror jag att det var, om man ska vara petig!)

Jag gillade den inte heller. Jag läste den, och visst var den välskriven och väl berättad, ett hantverksmässigt skickligt utfört skrivarbete – men om den tyckte jag inte. Ändå har rastlösheten, irritationen och känslan av övergivenhet aldrig varit större än när jag lade just den boken ifrån mig.

Trots att jag kanske snarast borde ha känt tacksamhet att eländet äntligen var över.

Jag funderade lite på det här efter mitt förra inlägg, om NaNo-planeringen. På min längtan att vända blad, lämna bloggen åt sitt öde ett tag, och skriva något helt annat.

Jag tror att den berättelse jag skrivit här (och på mina tidigare bloggadresser) helt enkelt har nått sitt slut. Med växande rastlöshet läser jag (eller skriver, beroende på hur man ser det) på de sista skälvande sidorna i en berättelse som följt med under väldigt lång tid. Jag VET att den snart är slut, jag ser de enstaka sidorna som återstår före den bakre pärmen i boken, och någonstans vaknar en namnlös oro över att nå det där slutet.

Men oro eller ej – så är ju sagan färdigberättad vare sig jag vill det eller ej. Och om jag nu dessutom inte var så förtjust i boken, så vore det väl själva fan om den aldrig tog slut så att jag fick läsa något annat.

Och så är det nog med den här bloggen just nu. En skrivande människa – och det vill jag väl påstå att jag är – kommer alltid att skriva, men då och då måste hon avsluta en berättelse och börja på en ny. Den berättelse jag skrivit på så länge har nått sitt slut. Färdigberättad. Det kommer inga nya ord, inga nya händelser. Allt är sagt, allt är skrivet, allt är reflekterat över. Alla relationer, alla händelser, alla processer är utforskade och ställda på sin dynamiska spets. Vad som än händer nu – är en ny berättelse.

Att avsluta en berättelse och börja på en ny – oavsett om du läser den, skriver den eller lever den – innebär att lämna något man vant sig vid och kasta sig ut i… Ja, vad? Ut i mörkret? Tja. Men det kan ju lika gärna vara ut i ljuset. In i dimman, kanske? Upp i det blå? Ut på luffen? Ut i det okända. För en stund hänger man där. I limbo. Kanske är det det som skrämmer mest, ändå? Det där ögonblicket då man befinner sig i ingenstans, innan en ny berättelse kommer och fångar upp en och tar en med – vidare, bort, hem eller vart man nu är på väg.

Ja, jag tror att det kan vara så. Limbo är värst. Ett ingenting-tillstånd man inte kan påverka är det som skrämmer mest, tomheten mellan berättelser. Då föds instinkten att hålla fast. Fast och hårt vid det man känner till, det man vant sig vid och känner sig trygg med. Inte släppa taget, inte frivilligt gå… in i ljuset? Ut på luffen?

Fast en ny berättelse kommer ju alltid. Så mycket kan man vara säker på. Säkrare än SJ:s tidtabell, kommer det alltid en ny berättelse. Inte alltid den vi ville läsa – eller skriva (eller leva) – men det kommer alltid en och tar en med. Så mycket kan man vara säker på.

Jung, synkronicitet och tillit

Jag sitter och söker på Adlibris (jag börjar komma på mig med att kalla alla former av sökningar för ”googling” även när jag söker på helt andra sajter än Google… Jag tror inte att jag är ensam om det, och det är egentligen ett semantiskt fenomen man skulle kunna blogga mycket om. Men det får bli en annan dag!) efter böcker om Carl Jung.

Carl Jung var en kontroversiell och i många avseenden starkt kritiserad psykiatriker – från början gick han tydligen i lära hos Freud själv, men gjorde sig till avfälling på grund av att Freud var alltför rigid i sin teoretisering kring det mänskliga psyket och dess irrgångar. För att använda min terminologi – Freud var linjarist, Jung var det definitivt inte.

En av de teorier som är starkt förknippade med Jungs icke-linjära öppenhet handlar om ”synkronicitet”. Det är en av de teorier, eller hypoteser, som jag är starkt fascinerad av. Jag vet att det finns mycken kritik mot synkroniciteten som vetenskaplig teori, men på ett existentiellt plan var hypotesen inte ny ens när Jung gav den namn. ”När eleven är redo kommer mästaren att uppenbara sig” är ett urgammalt talesätt – jag vet inte ens om det finns någon säker källa på var det kommer ifrån, ursprungligen. Men det är ungefär samma sak som synkroniciteten handlar om. Man brukar ta exemplet om man tänker på en person och just då ringer telefonen och det är personen du tänkte på. Men oftast handlar väl meningsfull synkronicitet om sammanträffanden som leder fram till insikter/kunskap/möjligheter som är relevanta i nuet.

Just nu är empowerment-temat oerhört relevant i mitt liv, och de synkronistiska mästarna står som spön i backen. Jag uppfattar det nästan lite uppfordrande, lite ”men hallå – hur trög ÄR du egentligen?”. Just för att det är så många saker som signalerar samma sak. Eller så är jag bara extra mottaglig just nu. Eller så tolkar jag allt möjligt utifrån det jag bär omkring, men ändå inte riktigt är stark nog att agera på.

För många år sedan kände jag en tjej, som höll på med affirmationer och grejer. Jag har aldrig varit mycket för affirmationer, men hon lärde mig denna, som jag tycker om och använder ibland:

Idag lämnar jag öppet för Universum att hjälpa mig på vägen.

För mig handlar den också om synkronicitet. Inte så mycket om att – som äldre tiders ”passiviserande” religionsutövning, där människan blev maktlös och ungefär lika handlingskraftig som en trasdocka – luta sig tillbaka och vänta på att Gud/Universum/vad-man-nu-vill ska ”fixa” saker och ting åt en. Utan att man förlitar sig på att världen är på ens sida och att man kommer att hitta en väg, om man vågar vara öppen för den.

Jag har nog generellt lite svårt för det där med tilliten. Det blir lite som att försöka simma i kvicksand – ju mer man försöker, ju mer man kämpar, desto mer sjunker man, desto mer blir man fast. Tricket är att slappna av. Förlita sig. Jag har som sagt lite svårt för det, men jag försöker lära mig. Det är för många tillfällen, för många röster, för många tecken, bilder, berättelser, människor och möten omkring mig just nu som säger mig att ha tillit, följa den instinktiva, passionerade vägen, och lita på att den ska leda mig rätt – för att jag ska kunna helt bortse från dem. Synkronicitet. När eleven är redo, kommer mästaren att visa sig.

Så jag är väl redo då.

***

Om någon har ett bra boktips om Jung och hans teorier, så är jag idel öron. Jag kan läsa på engelska, men föredrar svenska.

Imorgon på Södra teatern

Om att lakoniskt frysa arslet av sig i ett teatergarage skrev jag häromdagen – nu upptäckte jag till min stora glädje att jag inte bara ska få gå på en hel dags inspirerande seminarium imorgon, utan en hel dags inspirerande seminarium på Södra Teatern!

Södra teatern invigdes 1858 – Växjö teater 1849. Södra teatern är ungefär tre gånger så stor – men annars finns det vissa likheter, vill jag påstå. En del av mitt sentimentala gamla hjärta ligger för alltid kvar där på det svinkalla garagegolvet vid Växjö teaters sceningång.

Så imorgon ska jag, förutom att insupa diverse marknadsmässiga klokskaper, fylla mina sinnen med skön teateratmosfär – och kanske ett och annat minne från svunna tiders garagegolv.

Mer om skor, skavanker och mänsklighet

Avsikten med gårdagens utläggningar om att inte få panik var alltså inte att gnälla över tillvarons olidlighet, utan mest att förklara varför bloggen-som-inte-gick-och-dog är tyst – och ganska trist – nuförtiden. Att det pågår en process i den ”analoga periferin”, som påverkar, stjäl kraft och uppmärksamhet -  utan att i nuläget ge något särskilt i gengäld.

Om barn säger man: ”Det är en fas”. I vuxenvärlden heter det ”Det är en process”. Det betyder ungefär samma sak, och kan sammanfattas: ”This, too, shall pass”.

***

Bloggens framtid har jag också gått och funderat på. Det är länge sedan jag var nöjd med den, sedan den var vad jag vill att den ska vara. Men att lägga ner är inte ett alternativ, jag vill ha tillbaka känslan när den speglade en bit av mig som jag tyckte om. När bloggen var min egen påminnelse om de bra sakerna, som jag då och då behöver påminna mig om, så att jag aldrig glömmer bort dem igen.

Någonstans längs vägen började jag låta en annan bild speglas i bloggen – kanske, kanske inte märkbart för er som läser, men nu pratar jag om min upplevelse av att skriva den – en filtrerad, vinklad och målgruppsanpassad bild.  En chimär, som snarare påminner om det fruktlösa Sisyfosarbetet att bygga fasad, och försöka lura i omvärlden att den är äkta. En fasad som inte röjer några som helst skavanker, svagheter eller tufsigheter. Såna får man inte ha, herregud. Hur skulle det se ut.

Två människor har gjort intryck på mig idag.

Den ena är och förblir den modigaste kvinna jag känner. Som går mot sin rädsla, gång på gång, med en envishet som skulle få Don Quijote själv att verka som en principlös vekling. Jag tror inte att hon själv ser hur stark hon är. Mer än något önskar jag att jag kunde ge henne en glimt av det jag ser. Modet. Kraften att möta (och utmana!) rädslan. Styrkan att komma igen, resa sig och ta upp kampen på nytt.

Den andre är en vän som visar mig glimtar av någon jag nyss var, men glömde och tappade bort – någonstans längs vägen.

För någon vecka sen skrev jag om att skriva brev. Sedan dess har jag insett varför jag plötsligt kände mig så hemma i breven – medan bloggen kändes som en trång sko på en trött och svullen fot (utan häl). För att i breven var jag mig själv. Varken mer eller mindre, rakt upp och ner – närvarande och levande, med skavanker och mänsklighet och allt.

Här… Här hade såväl tår som hälar försvunnit i översättningen, så att säga.

Jag tänker på skor som passar, och skor som är någon annans. Jag tänker på sådant som kommer bort längs vägen. Och jag tänker på att det är dags att låta rätt Jenny skriva bloggen igen. Och låta den vara ledstjärnan som hjälper henne att hitta hem igen.

Eller hitta sina skor, möjligen.

***

Den yttersta vilseledaren, den som får folk att komma bort längs vägar och tappa skorna, konceptet och minnet på kuppen – är inbillningen att bara det som är ”bra” får lov att finnas. Allt som faller utanför den snäva definitionen ”bra” måste vara dåligt, måste till varje pris döljas, förnekas och fördömas.

Vi glömmer att imperfektionen, skavankerna och de tufsiga kanterna är det som gör oss mänskliga, ger oss charm, värme och äkthet. Det finns ingen psykologisk fasad i världen som kan reflektera sådana storheter – och vi tenderar glömma hur stora de faktiskt är.

Så. Inga mer filter. Ingen mer målgruppsanpassning. Inga fasader, inga fel skor, inga spegelblanka fasader. Istället mer mänsklighet, mer acceptans och mer charmig imperfektion. Utan retusch.

Don’t panic!

Ett tag har jag funderat på att döpa det här inlägget (för jag har faktiskt åtminstone funderat på det här inläggen, även om bloggtystnaden möjligen har antytt en djupare glömska än så) till ”Bloggen som gick och dog”. Fast det vore väl att ta i. Och dessutom osanning, för det har jag ju redan sagt att den inte kommer att göra.

Jag känner mig själv blott alltför väl, och dessutom vet ju varenda människa att ont krut inte förgås så lätt.

Rubriken ”Don’t panic” är hämtad från den lysande livstravestin (eller – vad ska man kalla den? ”Boken” känns lite magert…) Liftarens guide till galaxen. Om det till äventyrs är någon som inte läst den: Liftarens guide till galaxen handlar om en resehandledning för intergalaktiska resenärer. Denna resehandledning (som för enkelhetens skull också heter ”Liftarens guide till galaxen”) är ett digitalt uppslagsverk om allt som finns att veta om galaxen med omnejd. Jag brukar visualisera det som en dosa med direktuppkoppling till Google’s storebrorsa. På omslaget till denna bok/resehandledning/dosa står: ”Don’t panic”

Jag tänker på det, rätt ofta faktiskt, nuförtiden. Don’t panic.

Kort lägesrapport: Min arbetsplats är under omorganisation. Mycket att göra, många projektplaner, många styrgrupper, många möten, många konsultbyråer, många kockar som rör om i en väldigt stor gryta.

Och så det där med jobben, förstås. Hur ska det bli? Vad händer? Vad gäller? Verksamhetsövergång? Intresseanmälningar? Extern rekrytering? Övertalighet? Uppsägning? Trygghetsstiftelse? A-kassan? Sopberget? Ättestupan?

(Don’t panic.)

Jag tyckte inte om att leka hela havet stormar ens när jag var barn. För mig var den sugande, avgrundsdjupa ”du-får-inte-vara-med”-känslan blott alltför välbekant. Jag förstod aldrig nöjet i att trigga fram en sådan känsla – och kalla det för ”lek”?

När vuxna leker hela havet stormar är det inte ens lek. Det är allvar. Den som blir utan stol får inte vara med – på riktigt. ”Det handlar ju om våra LIV!” utropade någon vid samtalet på fikarasten, förvisso på skämt men allvaret fanns där som en märkbar dissonans under ytan.  Och det kanske var att ta i en smula – men det handlar om en grundläggande trygghet, försörjning och yrkesidentitet.

Så någon lek är det inte fråga om, men hela havet stormar är det och principen är den samma. När musiken tystnar räcker stolarna inte till för alla. Och jag tycker lika illa om det nu. Vanligtvis vänligt sinnade kollegor förvandlas – mot sin vilja, men lika oundvikligt, till bittra konkurrenter, i ständig jakt på möjligheter att visa sig duktiga, göra sig sedda och ta poäng.

Jag borde vässa armbågarna och ge mig in i striden. Lägga upp en strategi för att fälla mina motståndare, gå först i mål, motta folkets jubel, lagerkrans och anställningskontrakt.

Men jag var aldrig nåt vidare på hela havet stormar. Inte då. Inte nu.

Jag tänkte på det förra fredagen, då vi hade firmafest (ja, mitt upp i röra och organisationskaos!). Det var kamratföreningens avskedsfest, den inleddes med en tipspromenad och jag deltog i lag med en av juristerna. Han visade sig vara en formidabel tävlingsmänniska, ut i fingerspetsarna. Han gick in helt för att vinna – det gjorde vi för övrigt också, och det var väl en herrans tur det, för annars skulle det väl ha blivit liv i luckan…! Jag tänker att en liten dos av den instinkten skulle behövas just nu.

Eller också inte.

”Hugg en häl och klipp en tå…”

Minns ni den strofen? Askungens styvsystrar gjorde allt för att få på sig Askungens glastoffel, så att prinsen skulle tro att de var den flicka han dansat med på balen. Den ena högg av sig hälarna, den andra klippte av sig tårna. Men när prinsen red iväg med fel flicka bakom sig på hästen, satt en fågel och sjöng den här strofen, så att prinsen förstod att han blivit lurad och fått med sig fel flicka.

Jag var väldigt fascinerad av det där när jag var liten, minns jag. Hur kunde man göra något sådant? För att få på sig en sko?! (Och vad var det för papphatt till prins som inte kunde komma ihåg hur Askungen såg ut, utan måste hålla på och flänga land och rike runt med en sko…?) Det tedde sig så absurt, då. Ändå inser jag att många av oss gör ju så, i verklighetens vuxenlig. På ett lite mer subtilt sätt kanske, men med samma resultat. Att man gör våld på sig själv, för att passa in i en mall – en sko som inte är min.

Jag tänker: Om skon inte är min, då ska jag inte ha den. Då finns det en annan sko, en som passar mig. Utan att ta till extrema metoder, som att ”hugga en häl och klippa en tå”.

Men det är lätt att sitta i ett mysigt soffhörn hemma, en månklar fredagsnatt, och praktisera ”don’t panic”. På måndag, när jag kliver in i den orostyngda luften och grupptänkandet igen, då? Vem vet, dåå kanske jag får panik och sträcker mig efter yxan, trots allt?

För ärligt talat – vem behöver hälar? Egentligen?

Nya äventyr

Jag har pajat ryggen igen, och i bakhuvudet ringer läkarens ord. Ni vet – han som så fryntligt upplyste mig om att a) min rygg är äldre (i betydelsen mer sliten) än resten av mig och b) om jag levt på stenåldern hade det inte spelat nån roll, för då hade jag ändå varit död vid den här åldern.

Jomenvisst. Pragmatisk realism i sin prydno.

Sålunda drog jag ut på stan på lunchen idag. För att röra på mig lite – med kameran i högsta (nåja) hugg, i hopp om att fånga en stockholmspixel eller sju. Jag tog ärligt talat inte särskilt många bilder, men gick med blicken flanerande över fasader och skyltfönster som jag själv flanerade längs gator och torg.

Från Hamngatan via Sibyllegatan (där jag slank in på Sibyllans Kaffe- och Tehandel och köpte mig ett hekto av världens i särklass godaste te: Grandmas special. Rekommenderas varmt – och gärna med honung och mjölk) vek jag så småningom av nedför Linnégatan. Jag var på väg till Kreatima, och hade siktet inställt på att ta en genväg genom Humlegården för att slinka genom Brunkebergstunneln till Tunnelgatan och vidare till Sveavägen.

Men så gick jag förbi ett gallerifönster. Och föll för en bild – jag tror inte att det var en akvarell, men mitt kreativa sinne översatte raskt bilden till akvarellteknik. Rund, med fåglar (papegojor?) i allsköns färger, och bladrankor omkring. Ganska naivt uttryckt konst – men den var slående, i både färg och form. Jag vet inte hur smickrande det är för en Riktig Konstnär™ om ens verk inspirerar amatörer att raskt bege sig till Kreatima och handla på sig pigmentbläck-pennor, masking fluid och gummi arabicum för att åka hem och börja ett nytt kreativt liv som akvarellister – men så kändes det. Lek med färg och pensel, istället för sedvanliga foton, papper och lim.

(Eller ja – det slank med en burk tapetklister också, fast jag misstänker att det bara är en av den här bloggens läsare som anar vad jag tänker göra med den…!)

Senare under eftermiddagen snubblade jag också över ett stycke inspiration jag kan dela med mig av och visa. CD Muckosky är känd för många scrappare, eftersom hon blev Creating Keepsakes Scrapper of the year 2007 eller 2008. Hon är helt enkelt en ruggigt kreativ och konstnärlig människa, som LEKER med färg, form, foto och text på ett sätt som får mig att formligen dregla. Så även den här gången:

Blir man inte glad, så säg?! Och så skriver hon också det magiska ordet – att teckningen är gjord i hennes art journal. Minns ni min art journal? Den som jag skyndade mig att göra klar före tolvslaget, nyårsafton 2008? Jag kan meddela att den stått så fint i min bokhylla sedan dess, ett litet försättsblad tror jag att jag fyllt (men är givetvis inte nöjd med – inte trodde ni väl något annat?), men i övrigt är den lika tom som den var 1 januari.

Att gripa mig an färg och akvarellpapper – gärna de akvarellpapper som finns i art journal-boken – är alltså mitt nya äventyr nummer 1, som jag förvisso inte hunnit ge mig i kast med idag, tyvärr. Men det är ju en dag imorgon också, vill jag minnas.

Mitt nya äventyr nummer 2: Jag har, äntligen, anmält mig till NaNoWriMo. I november blir det sålunda lugnt här på bloggen, för då kommer mina ord att hamna någon helt annanstans – nämligen i ett romanutkast, omfattande 50.000 ord. Det är det NaNo går ut på – att på 30 dagar i november månad färdigställa ett styck utkast till roman. Det innebär att skriva 1600-1700 ord per dag, och för att göra det – parallellt med ett normalt liv, jobb, familj och sånt där krafs – är det bara att inse att finlir… det har man inte tid med. Man får skriva skit, men skit som bär berättelsen framåt. Redigera och pyssla med språket kan man göra sen.

Det är helt galet – men en rolig idé, som jag funderat på varje år sedan 2002 eller när jag nu hörde talas om det första gången. Men hittills har det alltid kommit något annat emellan. Nog med sådant nu. I år ska det bli av.

Det är väl lite detta jag längtar efter. Nya äventyr. Färg, form, lek och glädje. Och tillåtelse. Tillåtelse att leka, att vara glad och tycka om. Missförstå mig rätt – jag säger inte att någon annan förbjuder. Min värsta nejsägare är jag själv. Och förbanne mig om jag begriper varför. När det egentligen är så löjligt enkelt. Jag begriper det inte.

Men – jag vet ju vart jag ska. Siktet är inställt och kompassen kalibrerad. Och om färg och form och lek är vägen dit, då tror jag att jag kan stå ut med om resan tar en liten stund faktiskt.

Ett halvt decennium senare

Person 1: Meningen med livet är att hitta en plats där man är omtyckt för den man är.
Person 2: Nej, meningen med livet är att hitta en plats där man tycker om sig själv.

Det här är egentligen ett fiktivt referat av ett samtal som aldrig ägt rum – person 1 har förvisso sagt det där och person 2 också, men inte till varandra. De har aldrig träffats. Det fanns en person 3 inblandad också som länkade två olika samtal och det är väldigt komplicerat alltihop. Om det ser lite krystat ut, presenterat som dialog, så är det alltså av presentationstekniska skäl – ingen skulle orka läsa om jag drog hela historien. Och förutom de här två replikerna är den inte särdeles intressant heller.

Person 2 är jag för 5-6 år sedan. Sambon påminde mig om det där samtalet nu under helgen som gick.  Har jag sagt det? sa jag. Jag hade glömt bort alltihop.

Och vad som är rätt eller fel kan man väl låta vara osagt (liksom huruvida det verkligen är meningen med livet man syftar på, eller något helt annat – egentligen), antagligen finns det en poäng någonstans i båda perspektiven. Andras bekräftelse kan inte vara allt genomsyrande – men samtidigt är ju ingen av oss en ensam ö, självförsörjande och utan behov av kontakt med fastland och kringliggande öar. Behovet av bekräftelse och uppmuntran/kärlek från andra är högst mänskligt, även om jag ibland kan tycka att vi kulturellt reducerat det till en svaghet vi inte gärna vill kännas vid.

Jenny 2009 tycker att det är en ganska klok tanke, och sörjer lite grand att hon under åren glömde bort hur klok jag en gång var. Nåja. Att tänka så är väl lite som att gråta över spilld mjölk, antar jag – inte särskilt meningsfullt.

Jag fick en kommentar tidigare idag också: ”Varje dag är en egodag”. Och jag tänker att det hänger samman. Att om man befinner sig på en plats där man tycker om sig själv, då ÄR varje dag en egodag. Det verkar bra. Dit ska jag. Dit är jag på väg.

***

Men idag är jag alltför trött för att komma någon vart överhuvudtaget. Jag kan inte påstå att jag gjort många knop på jobbet idag, men jag är likafullt helt slut. Det var tydligen arbetsamt att arbeta… Jag tror att jag vet någon som kommer att somna tidigt ikväll!

Sista skälvande timmen…

…av semestern. Eller ja, tekniskt sett är det väl redan måndag och idén om att jag fortfarande har semester bara för att jag sitter uppe och vägrar gå och lägga mig, är väl snarast att beteckna som praktchimär. Men ändå. Uppe sitter jag, och suger den sista droppen ledighet, tystnad och egentid ur natten.

Jag ska inte säga att den sista veckan av semestern var den bästa – men den var på något sätt en katalysator för semestern som helhet, trots att den inföll sist. För den här veckan, då jag varit ledig – ENSAM,  har jag hunnit varva ner, komma ikapp och få det inre pladdret av tankar att avstanna till ett stillsamt och fullt uthärdligt nynnande. NU känner jag att jag vilat och slappnat av – och då kickar också vilan från de föregående veckorna in, på något märkligt sätt.

Jag brukar ta enstaka strödagar för mig själv då och då. Egodagar. För att rensa hjärnan, städa själen och ta djupa andetag av tystnad och ensamhet innan jag dyker tillbaka in i vardagspussel och det sociala spelets myriader av ljud, intryck, människor… Men en hel vecka?! Nej, sådana excesser har jag faktiskt aldrig kostat på mig förut. Men jag är glad att jag gjorde det nu. Det känns väl värt att ha tömt semesterkontot för att ha fått den här veckan för mig själv – den gjorde verkligen skillnad!

Nu ska jag hursomehelst gå och sova några timmar innan måndagsrutinen inträder. Återstår att se om jag minns hur man gör, hittar alla mina grejer och inte minst: minns vilka grejer det är jag behöver…!

Bloggografen skriver brev

Det blev tyst här ett tag. Ovanligt tyst. Nästan så tyst så man skulle kunna tro att jag glömt kvar El Maco på semestern eller något annat osannolikt. Men nej. Det enda som hänt är att jag fått slut på ord – eller… åtminstone slut på saker att säga. Julia Cameron pratar om att fylla visthus och bodar, dvs inte bara – som jag skrev om i somras – fokusera på den kreativa UT-loppsprocessen, utan se till att det finns något I brunnen man förvänta sig att kunna ösa ur. Jag är riktigt värdelös på det – men jag övar åtminstone. Det innebär inte att jag blivit bättre på att företa mig de ”konstnärsträffar” som Cameron skriver om, och som är det steg i The Artist’s Way-processen jag ska hårdfokusera på i höst, men det innebär att jag åtminstone försöker påminna mig om mitt nya motto, Inspiration för Glädje, varje dag.

En sak som gör mig glad är att jag återfunnit en god vän, som jag tappade kontakten med för många år sedan. Eller jag och jag – det var faktiskt han som hittade mig och inte tvärtom, via Facebook, av alla ställen. Jag har det ovanligare namnet av oss två, medan en sökning på hans namn raskt levererar 500+ träffar, vilket inte ens jag är galen nog att ge mig på att handskanna!

Minns ni när jag skrev om min brevvän, som jag brukade byta fullklottrade anteckningsböcker med? Ja, det står insprängt bland allting annat, så som det brukar bli här – men det är hursomhelst den vännen jag återfunnit, och det är en skön och behaglig glädje. Jag brukar ju också prata om att det fantastiska med internet är hur det gör världen lite mindre, genom att ge oss en möjlighet att mötas, mot alla odds och som om inga avstånd – geografiska, kulturella eller sociala – fanns. Och det ÄR fantastiskt.

Det är nästan 20 år sedan vi började skriva till varann – tjugo ÅR! Bara där hisnar det inom mig – jag som fortfarande ganska ofta glömmer bort att 20 inte längre är min ålder, inte ens nästan, att jag faktiskt var nästan vuxen för 20 år sedan… Hur många vänner sedan 20 år tillbaka har man egentligen? Några – men inte så många som man trodde att man skulle ha… då, när man faktiskt var 20 år och nästan vuxen.

Så – helt tyst har jag inte varit den här veckan, bara här. Mina ord har gått åt till brevskrivning, och det har varit skönt att ägna sig åt direktkontakt, istället för att skriva rakt ut i det blå och hoppas att någon kanske fortfarande ids läsa… För första gången på 8 år överväger jag att lägga bloggandet på hyllan. Jag vet att jag inte kommer att göra det, åtminstone inte för någon längre period, men impulsen finns där, och jag är frestad. Den här bloggen fyller inte någon funktion längre, inte för mig, inte för någon annan. Inte just nu. Kanske kan jag ändra på det, kanske jag jag inte – och kanske är det inte det jag ska göra heller. Jag vet inte riktigt. Det jag vet är att någonstans gick bloggandet från att vara en privat angelägenhet, till att bli business – och där förlorade det charmen för mig. Antagligen är det jag som tänker fel, som låst mig i ett tänkande som inte är mitt eget, och det jag behöver är att hitta rätt spår – mitt spår! – igen. Om jag kan. Eller så får jag väl kliva på något helt annat.

Att skriva brev var, på många sätt, så som bloggandet var från början för mig. Närvarande, reflexivt och äkta. Någonstans längs vägen blev jag feg. Började se troll ur ögonvrårna – ibland verkliga, ibland inbillade. Och jag vet att de bara är troll, uppblåsta luftkaraktärer som inte betyder något, elaka ord framropade i skydd av en ansiktslös anonymitet, de kan inte skada på riktigt. Jag borde vara starkare än att låta dem komma åt mig – men det är jag inte. Jag blir ledsen. Och ännu fegare. Det gillar jag inte heller.

Det jag tänkt under de senaste dagarna är att jag gått och fastnat i mönster igen. Mönster som jag förvisso skapat själv, men lika fullt inte riktigt trivs i, och behöver få rita om, för att känna mig riktigt hemma. Om jag kan.

Men nu får ni ursäkta mig, jag måste till posten – jag har ett brev att posta.

Soffblogg om delikata länkar och Mymlig visdom

Sofflägge = bloggläge. Att ligga på soffan och slöblogga är väl inte riktigt samma sak som att titta i taket för att låta den kreativa processen få en smula arbetsro – men det är ändå ett trevligt sätt att spendera en ledig dag efter 3-4 sömnlösa nätter. Vet inte varför jag sover så dåligt nu igen – om det är omställningen från semesterliv till svenskt höstrusk (fast idag är det ett ljuvligt höstväder!) och annalkande återtåg till vardag och arbete, eller vad… men jag hoppas att det grejar till sig snart, annars kommer jag tillbaka till jobbet som en zombie efter drygt 5 veckors semester, och det var ju inte riktigt meningen…!

Hursomhelst – ni har väl sett min lilla Delicious-ruta? *pekar mot högermarginalen* Det är egentligen Linda som inspirerat mig att lägga till en sådan, en liten ruta där man alltid hittar något nytt spännande, roligt eller intressant. Delicious.com är en rätt fiffig tjänst, för övrigt, där man kan spara, organisera och dela länkar till allsköns spännande saker man hittar på nätet – istället för att lusa ner sin egen bokmäressamling på datorn med precis allt man hittar. Det börjar ju bli en rätt stor webb, den här som vi surfar runt på – och Delicious hjälper en att sortera upp godbitarna, så att man hittar dem när man behöver dem! Och – numera ser ni alltså när jag lagt till något intressant i min Delicious-länksamling.

Dagens tillskott är en krönika på Netdoktor, skriven av Sofia Mymlan Mirjamsdotter. Jag läser så mycket jag hinner av det Mymlan skriver, hon är en klok människa, på många sätt. Den handlar om hur hon bemöts då hon berättar om sin diagnos ADHD, men om man läser med lite fantasi, kan det ju också handla om andra slags diagnoser och skavanker. Och om man ska vara riktigt ärlig, och lägga till ytterligare en dimension av inlevelseförmåga, så handlar den ju faktiskt mest om att människor borde få vara som de är, utan att folk ska tycka så himla mycket om den saken. Och då, mina vänner, handlar det inte längre om Nån Sån Där Diagnos. Då kan det ju lika gärna handla om dig – eller hur?

För ärligt talat, visst är du lite knepig – du också? Precis lika knepig som alla andra, menar jag…?

Är det för att vår art heter Homo Sapiens, som vi fått för oss att vi måste likrikta oss och låtsas som om vi alla är genetiska karbonkopior av den tänkta förlagan? Vi kanske ska döpa om oss till Hetero Sapiens i så fall, för att påminna oss om att vi alla ÄR JÄVLIGT OLIKA.

Och det är ju bra. Det är inte farligt att vara olika, det är bra! Det är bland annat våra olikheter som gjort att mänskligheten kunnat norpa platsen som ”skapelsens krona”, och behålla den så länge. För att våra samhällen rymmer dynamik, och därmed utveckling. Utan olikheter – ingen dynamik, och heller ingen drivkraft för utveckling. Så när blev vi så förbannat ängsliga?

En annan diskussion jag varit inblandad i den här veckan handlar om helt andra saker – fast ändå inte. För egentligen är det ju lite samma sak – rädsla. Rädsla för det som avviker, är annorlunda, är ”konstigt” – rädsla för Dem. De som inte är Vi. Per frågar vad jag tror är skälen till att vårt sociala klimat förändras – och faktiskt försämras som det gör. Och jag vet faktiskt inte. För det är ju det – vad är det vi är så rädda för?

Min övertygelse – något raljant, kanske, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar i alla fall – är att det FINNS inga ”normala” människor. Vi avviker allihop – på olika sätt. Någon har diabetes, någon är finnig, någon läspar, någon har ADHD, någon har hörapparat, någon har ett ärr, någon har dålig balans, någon blir åksjuk, någon är alkoholist, någon har dålig musiksmak, någon är tondöv, någon har gomspalt, någon har Downs Syndrom, någon ångrar sin fylletatuering, någon har social fobi, någon är rädd för spindlar, någon är tjock, någon har Aspergers syndrom, någon är deprimerad, någon har reumatisk värk, någon har dyslexi, någon är sockerberoende, någon har dålig självkänsla, någon kan inte sova, någon har Crohns sjukdom och någon är skallig. Jag kan hålla på hela dagen.

Och vet ni vad jag pratar om? INTE skavanker, fel och brister – utan livet. Det ser ut sådär. Lite på pluskontot (någon kan skriva, någon lagar mat för gudar, någon springer en mara på tre timmar blankt, någon kan göra prydliga bokslut och någon är en jävel på att lira dragspel… ja, ni hajjar) och lite på minuskontot. I en enda salig röra, där den ena människan INTE är den andra lik – och det är det som är finessen.

Dynamiken. Motorn.

Jag tror, med övertygelse, att ”Lika barn leka bäst” är det dummaste som någonsin sagts. Kva-li-fi-cerat skitsnack. Likriktning och snäva acceptansramar stryper vilken drivkraftig process som helst, får oss att stelna och bli rädda att avslöjas som avvikare, konstiga jävlar, inte som Vi. Men vilka Vi?? Det FINNS inga Vi, om man inte i Vi kan inkludera annorlundaskapet, för vi ÄR annorlunda, varenda en av oss. Tack och lov.

Mymlans text berör på flera sätt. Den handlar om ADHD och berör hela debatten om bokstavsbarnen och hur vi tar hand om dem. Men den handlar också om att få vara som man är, och bli bemött med respekt för sin person – oavsett diagnoser och andra skavanker. För såna har vi ju trots allt allesammans.

Onda ögat

Om blickar kunnat döda, hade det varit ute med Himmel & Ord, kan jag meddela. Jag råkade nämligen undslippa mig en nysning vid mejeridisken på ICA – och vips vändes inte mindre än tre medelålders män sina bistra, panikslagna ansikten mot mig, gav mig The Evil Eye och låtsades återgå till veckohandlingen. Jag kunde nästan se de harmset darrande händerna plocka med filmjölkspaketen. ”Onda människa!” skrek deras tankar. ”Onda, sjuka människa!! Tag dina viruspolare och stick tillbaka dit ni kom ifrån!”

Hålla truten har väl aldrig varit min bästa gren, så jag kunde inte låta bli att häva ur mig:
- Jag har inte svininfluensa, ni behöver inte oroa er!

Bara en av männen vände sig mot mig igen och flinade glatt.

Interludium: Semestertankar

Jag laste nagonstans att Tele2 har det lite si och sa med lonsamheten i sodra och centrala europa. No shit, sager jag. De har helt enkelt vissa distributiva bekymmer, nar inte ens en palast och engagerad kund (such as myself) kan fa tag pa en produkt hon VET finns, och borde vara ypperligt anpassad till turisters behov/intressen – och hon befinner sig i den turistigaste av turistorter.

Inget kontantkort star att finna, kort sagt. Jag far noja mig med att analogsemestra, helt enkelt. Och da och da uppsoka det lokala internetkafeet, som idag da jag varit runt pa stan pa morronkvisten med kameran i hogsta hugg. Missade den erbarmliga soluppgangen, sa jag far val ge det ett forsok till en annan morgon. Det gar fort i hockey heter det ju, kan meddela att detsamma kan appliceras pa soluppgangar i sydligare lander…! Ka-dousch sager det, sen hanger solen dar, het som synden.

Till och med lokalbefolkningen klagar pa varmen harnere, forresten. Jag lyckades med konststycket att pa bara 24 timmar bli sa uttorkad att jag sjalv blev orolig for hor jag madde…! Mindre vattenintag an 3 liter om dagen ar direkt halsovadligt, vill man ma bra far man nog halla i sig annu mer. Kvartisex imorse var det ratt draglig temperatur – men fukten fanns dar anda, sa svetten borjade lacka fran pannan runt sjusnaret. DET ar extremt aven har nere. Och sen blir det inte dragligt igen forran vid halvelva ikvall…! Galet. Jag ligger i skuggan och laser sa mycket jag kan, dvs sa mycket kidsen tillater..! DE verkar daremot inte bry sig namnvart om varmen, stojar runt som alltid…!

***

Och i vanlig ordning agnar jag semestern at att kliva in i nagot slags reflektiv sammandragning, for att gora mig redo att skjuta mig in i aret som kommer. Vad har jag gjort sen sist? Hur blev det har aret? Vad ska jag gora av nasta ar?

Det ar val knappast nagon hemlighet att aret som gick inte hamnar pa min topp-10-lista, men fragan ar snarast vilka faktorer jag KAN paverka for att nasta ska bli battre. Aret som gick halkade lite grand i diket – inte pa ett bananskal kanske, men pa faktorer som jag inte kunde gora nagot at. Sant hander, men tricket maste vara att kunna ”ta” det. Nu blev jag narmast helt stalld, och det var antagligen det som gjorde att jag tappade lusten som jag gjorde. (Vet ni forresten att ett av de vanligare sokorden folk hittar hit pa ar ”tappat gnistan”? Lite sorgligt…) Sa – det mediterar jag mycket over. Var hittar jag den beredskap jag saknade for ett ar sedan?

Har INTE funderat fardigt pa det annu, kommer jag pa nagot sager jag till…!

Sen funderar jag ocksa pa vad jag ska gora med den har bloggen. Jag har inte sjalv gillat vad den utvecklats till pa sistone, kanske sista halvaret eller sa. Vet inte om det ar nagot som bara jag lagt marke till eller om det varit uppenbart for alla, men fram brutalarlighet och ”empowerment” tycker jag att bloggen mer och mer fatt en ton av syndomtyck och den dar fula fula bitterheten som gjort sig till objuden gast i mina tankar sen en tid tillbaka. Det, och sa en ytlighet jag inte heller gillar.

Men sen var det ju den dar Ulla, forstas.

Fulkommentaren jag fick precis fore semestern angrep just den slags inlagg jag sjalv tycker om att skriva, och lasa – fast det ar inte sa ofta jag hittar dem hos andra. Tyvarr, fast jag forstar ju varfor. Och den gjorde det uppenbart for mig att jag egentligen bara har tva val:

Antingen skriver jag den slags blogg jag vill skriva, och accepterar att bloggen darmed blir en blotta, en oppen sarbarhet inpa bara skinnet och alla mina manskliga skavanker – for att det ar det enda satt att skriva blogg som jag sjalv tycker ar meningsfullt. Och idealistiskt sett vet jag att det ar har jag vill befinna mig, det ar det har jag star for – jag vet bara inte om jag ar beredd att ta stryket som kommer pa kopet. Samtidigt ar det ju ocksa ett satt att leva som jag lar – och inte lata Ullorna vinna.

Eller sa far jag skriva en blogg som blir en putsad fasad, ett varumarke med mitt ansikte pa – ett utvalt innehall, baserat pa vad jag vill/vagar/anser strategiskt riktigt att lamna ut. Och en san blogg skulle jag sjalv inte vilja lasa. Eller sta for. Och det ar ju ocksa det som fatt mig att kanna att jag inte varit nojd med bloggen som den varit pa sistone, for att den HAR kants tillrattalagd, strategiskt censurerad och tillputsad.

***

Sen funderar jag givetvis ocksa pa annat an bloggen. Ett genomgaende tema ar det gamla hederliga ”gor vad du tanker istallet for att tanka vad du ska gora” – min standiga akilleshal. I vanlig ordning fylls mitt huvud av ideer nar jag ar borta och kan anvanda huvudet at egna tankar under ledigheten, impulser, uppslag, drivkrafter och kreativa lustar. Och jag lever i den dar stormen av allt jag vill gora, njuter av kicken jag far av det kreativa adrenalinet (seriost – vem tusan behover knark?)… och sen blir det liksom inte mer.

Jag har tankt en hel del pa sistone, inte bara pa semestern, pa hur det dar paverkar mig. Pa hur det faktiskt bryter ner den sjalvkansla jag anda agnat sa mycket kraft at att bygga upp. Sa att jag blir kanslig for Ullorna. Sa att troskeln att ge mig pa nasta projekt blir annu hogre – och darmed undergraver sjalvkanslan ytterligare. En nedatgaende spiral.

Det dar ar en annan sak jag maste gora nagot at.Kan inte lata det ga langre nedat och omintetgora det arbete jag redan lagt ner. Men det innebar att jag maste flytta ut mer i varlden utanfor mitt huvud – trots att jag trivs sa bra i mitt huvud, i det dar kreativa adrenalinhavet. Det blir kanske en slags andlig avgiftning, om man ser det krasst.

Naval – jag tanker, alltsa ar jag. Nu ar det semester och semestern ar till for tankearbete. Nar jag kommer tillbaka till verkligheten maste jag aterga till arbetet – pa flera plan.  Och ha hittat ett bra satt att gora det pa.

Men nu – ater till det analoga strandlivet!

Arbeit macht the world go around

Det blir väl fel att säga att jag blev glad åt att läsa den här texten avIsobel Hadley-Kamptz, men den är verkligen tänkvärd. Någonstans vill jag koppla resonemanget om arbetsmoralism som norm till identitetsinlägget jag skrev igår – och kanske inte minst till Pärlans kommentar om den svenskkulturella faktorn i hur man (vi?) överdimensionerar yrke och karriär som identitetsbärare.

För så är det ju att vara ett socialt djur – där det finns en norm, gör man allt för att leva upp till förväntan, och därmed bevisa sin rätt att tillhöra flocken.

Jag tänker att en sådan normativitet måste påverka, eller rent av prägla,  individernas sätt att socialt identifiera sig själva och andra. Det är ju individerna, i sociala situationer, interaktion och samtal, som bekräftar – och reproducerar – strukturen.

Självklart inser jag att samhällsstruktur består av flera faktorer, inbördes sammanflätade och beroende av varandra. Ekonomin är och alltid har varit den mest avgörande – eftersom det är den som står i direkt förbindelse med mat på bordet och tak över huvudet, idag likväl som i grottsamhällena. Men det är ändå intressant att notera hur vi rutar in livet för att hinna arbeta så mycket som möjligt.

Jag kan inte låta bli att associera till Matrix-filmernas batteriodlingar – även om det är en ganska extrem bild, gestaltad för att skapa filmdramaturgi:

Låt mig berätta en liten saga, vi kan kalla den:

Sagan om Individen

Individen föds en solig morgon, älskad, efterlängtad och nyfiken på livet. Under de första åren är allt spännande, nytt och öppet för upptäckter. Individen hör talas om Skolan – en plats där h*n ska få lära sig Viktiga Saker som man behöver veta när man bli Stor. Det låter spännande, och Individen ser fram emot Skolan.

Skolan syftar till att förbereda Individen för arbetslivet. Utbildningen fokuseras på standardisering och likriktning, samt bedrivs med största möjliga tids- och kostnadseffektivitet. Att lalla runt på universitetet och läsa strökurser för förkovran och personlig utveckling kommer inte på fråga. Individen måste in i Produktion, och det snarast möjligt!

Färdigutbildad träder den prydligt yrkesetiketterade Individen in i arbetslivet, Produktionen. Måndag till fredag, nio till fem – ännu längre om man vill göra karriär. När Individen arbetat några år och är någonstans mellan 30 och 35, (eller kanske ännu lite äldre), börjar h*n fundera på att ta steget in i Reproduktionsbranschen. H*n finner sig en partner, och Reproduktionsfasen inleds kort därefter.

För att Individen ska kunna vara parallellt verksam i såväl Produktion som Reproduktion, placeras barnen  i barnomsorg. Tillvaron präglas starkt av logistisk strategi. Vardagarna följer schemat: Vakna, duscha, frukost, klä barnen, skjutsa till dagis, åka till jobbet, hämta på dagis, laga middag, äta, bada barnen, natta, städa, tvätta, sova. Helgerna rymmer en bedräglig vision om ledighet, men fylls snabbt av andra måsten – trädgårdsarbete, renoveringsprojekt, storstädning, storhandling…

Den logistiskt inrutade tillvaron pågår under barnens hela utbildningsfas. När andra generationens Individer, färdigutbildade med nytryckta yrkesetiketter, träder in i arbetslivet, är Individens Reproduktionsfas över, och h*n kan åter fokusera helt på Produktionen, till dess Pensionsfasen inträder.

Sagan är naturligtvis överdriven, ganska rejält dessutom. Och visst faller livsval och prioriteringar på individens eget ansvar – åtminstone till viss del. För det är ju det där med att vi är flockdjur, och därmed känsliga för normer och sociala strukturer.

Vi gör det som förväntas av oss. Vi följer normer och inrättar oss i den roll vi blir tilldelade – och vi gör det som förväntas av oss.

Exempel:
Förr bildades familjer av 20-25-åringar – idag väntar de flesta längre. Särskilt i städerna. Först måste man etablera sig på arbetsmarknaden. Jobb först, barn sen. I det ekonomiska perspektivet är det givetvis ett sunt resonemang. Ekonomisk trygghet är en bra förutsättning när man bildar familj.

Men ändå: Ekonomi och arbete, samhällets grundstrukturer, går före livet. Själva Livet.

Ibland funderar jag på vad livet är. Inte vad det går ut på eller har för mening, utan helt enkelt vad det är. Vad är det att leva? För mig är det svårt att likställa livet med ”En tidsrymd under vilken man med ekonomiska faktorer (arbete, lön, byteshandel…) relevanta för det samhälle man lever i, säkerställer sin överlevnad” – men det kanske är naivt av mig att vilja mer än så?

(Undrar vad Humanisterna säger om saken…?!)

Och om vi strukturerar bort livet – det icke-produktiva, icke-resultatorienterade och icke-kvantitativt-utvärderbara Livet – till förmån för en livslång produktions-, tillväxt- och konsumtionscykel, vad blir då kvar? Ändlösa rader av växthusodlade humanbatterier?

Tankar om att vara hel

Det är lite mycket nu. Jobbstressen börjar så smått att avta (peppar, peppar), men adrenalinet hänger ännu i luften efter de senaste veckornas tjurrusningar. Och så var det ju det där med att ha huvudet fullt med tankar som inte riktigt låter sig fångas in och konkretiseras i ord – vare sig för privat bruk eller offentligt.

Det jag grubblar över handlar givetvis om framtiden, karriären och driften att utvecklas. Jag skriver ”grubblar”, men det betyder inte att jag egentligen är särskilt orolig. Snarare har rekryterings- och omorganisationsförfarandet satt igång processer i mig, som får mig att fundera – intensivt – på mina egna prioriteringar. Vad vill jag, vad är viktigt för mig?

Det verkar råda en allmän konsensus bland det fåtal kollegor som är kvar på bygget just nu om att alltihop – rekryteringsförfarandet, externt tillsatta chefer och hela konkarongen – är ett spel för gallerierna. I själva verket kommer vi alla att placeras in på spelplanen som kryss och ringar i ett luffarschack och ”intresseanmälningarna” vi anmodats fylla i och lämna in tillsammans med uppdaterade CV:n för kommer inte att vara värda pappret de är utskrivna på, när det kommer till kritan.

Jag vet inte riktigt vad jag tror. Jag är och förblir en obotlig idealist, men hur mycket jag än gillar att vara sådan, har jag vid det här laget börjat inse att det är ganska sällan som min idealbild har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Samtidigt vill jag inte förfalla till den fatalistiska pessimism som verkar utbredd i kollegiet. Det här är en chans till förändring, och jag vill inte gå in i den processen med utgångspunkt i att alltihop är en chimär.

Många gånger pratar man om förändringsrädsla och ”man vet vad man har, men inte vad man får”. För mig gäller just nu det rakt motsatta. Jag längtar förändring, längtar efter känslan av att tillvaron är ny och följer nya spelregler, känslan av att det finns ett utrymme för sådant som inte fått rum förut, känslan av potential där som tidigare bara funnits förutsägbarhet. Jag vill inte skriva en recap om ett år igen, bara för att återigen konstatera att ingenting hände.

Det finns en existentialistisk kärna i de här frågorna, kanske inte för andra – men för mig. Det handlar inte bara om vilken slags arbetsuppgifter jag ska fördriva mina arbetsdagar med att utföra, det handlar om att hitta en plats där jag får rum – och lov – att vara den jag är. Jag har av diverse skäl accepterat att lägga bort en väsentlig del av mig själv 8 timmar om dagen de senaste åren, reducera mig till en skärva av mig själv – för att ingen efterfrågat det jag haft att komma med.

Och så mycket står helt klart – jag kan inte fortsätta att leva så, inte ens 8 timmar om dagen. Jag kan avundas människor som klarar det där, som kan göra ett jobb, rycka på axlarna och gå hem. Jag funkar tydligen annorlunda, för jag lyckas inte distansera mig på det sättet. Får jag inte vara hela mig själv, så funkar inte delarna heller. Jag kan inte kliva in i en mall och låtsas att den är jag – när halva jag hänger utanför och inte får plats.

Blir du lönsam, lille vän? (Peter Tillberg, 1971-72)

Det är mycket som rör sig i mitt huvud dessa dagar. Och jag inser att det jag skrivit nu andas oro – ska jag få plats, får jag följa med, kommer jag att bli nedpetad och överkörd av mer anpassningsbara ardennerkollegor? Men det lustiga är att jag är inte särskilt orolig. Tvärtom känner jag mig lugnare än på länge. Kampen är över och jag tänker inte gå in i den igen. Jag har dragit min gräns, och den är helig.

Det jag känner är nog snarare en slags melankoli. En sorg över att det inte är självklart att en individ får vara en individ, att mänsklighet alltid anses som svaghet och att jag – i vanlig ordning? – är lika praktisk som en Ming-servis i Falu koppargruva.

Om turbulens, död och skatter

Om ett halvår läggs min arbetsplats ner, för att återuppstå i ny skepnad. En ny organisation, med åtminstone delvis nytt innehåll.

Det är, milt uttryckt, turbulenta tider. Kaos råder, ingen vet något, alla spekulerar – allra mest om jobben. Kommer alla med? Vilka tjänster kommer att finnas – och vem kommer att få dem?

Vid varje fikarast kretsar samtalen kring rekryteringsprocesserna som pågår någonstans i den organisatoriska periferin.

På ytan är samtalen skämtsamma, och kamratligheten finns där än – men samtidigt vet vi ju alla vad vi står inför. En hård konkurrens, en utslagstävling om de hetaste tjänsterna. Var och en kommer att utvärderas, mätas och jämföras med kollegor man jobbat nära under så många år. Vem är mest kompetent? Vem är bäst? Vem vinner en plats i solen?

Och hur långt håller kollegialiteten?

Javisst, jag förstår. Det gör jag faktiskt. Det är en nödvändig process. Skulle man flytta över alla i sina nuvarande positioner, skulle katastrofen vara ofrånkomlig och den nya organisationen dömd från start. Vill man skapa något nytt, är det absolut nödvändigt att man vågar släppa taget om det gamla, det trygga och kända. ”Take a leap of faith”.

Är inte det ett rätt skönt uttryck förresten? Varför finns det inte någon motsvarighet på svenska? För det är ju just det man gör, när man gör det där som man egentligen inte vågar, dyker in i det okända, med ett krampaktigt grepp om tron på ”det ordnar sig nog” – eller vilken tro man nu har att förlita sig på.

(Vad gör ateisterna när de kliver ut i mörkret, vad förlitar de sig på? Gravitationen? Death and taxes?)

Jag är lite blyg för att använda tarotbilder i den här bloggen… Men jag tycker om hur de illustrerar abstrakta tankar på ett symboliskt och suggestivt sätt. Som ord utöver orden.

Jag har aldrig tidigare kopplat samman Death och The Fool, men här blir sambandet uppenbart: Döden står för rädslan inför det okända, ångesten just före språnget – Dåren gestalta friheten i det fria fallet, när ingenting begränsar åt något håll och allt som finns är berusningen av att ha vågat ta språnget. The leap of faith.

Vad som händer sen, när gravitationen blandar sig i det fria fallets lek -ja, det är naturligtvis en helt annan historia.