The Next Event: Leo Razzak – a complete breath of fresh air

Först hade jag faktiskt tänkt göra ett regelrätt referat av dagens seminarium, skriva det mitt i stormen av tankar och intryck som jag står i just nu, i efterdyningarna av en väldigt, väldigt intensiv dag. Ni vet – så som jag gjorde efter Ordens magi förra året? (Notera särskilt den lämpliga rubriken till inlägget… *ähum*)

Hm. Nå, nu blev ju det inlägget väldigt, väldigt långt. Och väldigt, väldigt ostrukturerat. Och väldigt, väldigt obegripligt, om man nu får vara brutalt ärlig en gång. Jag är inte mycket till stormkorrespondent faktiskt, jag tror att jag gör bäst i att berätta om dagen i tunna skivor – för att få med mina egna reflektioner, eftersom de nu har tendensen att fortplanta sig som ringar på vatten.

Med lite tur (?) kan ni alltså vänta er flera inlägg om tankar som på ett eller annat sätt föddes (eller tog form) idag. Men! Några saker måste sägas om idag, och de måste sägas nu meddetsamma. Lyssna nu, för det här är viktigt:

Leo Razzak är så jävla bra. Lägg namnet på minnet. Om han står på en talarlista nånstans och du har chans att gå – gör det.

Jag var inte den enda som hade farhågor efter förmiddagspasset, då bara en av tre föredragshållare före kafferasten lyckats väcka någon form av engagemang. Jag hörde surr både från höger och vänster, de flesta betydligt mer irriterade än jag själv. Tjugo minuter och en kaffe-med-macka senare var vi på plats igen, första radens fond på Södra teatern (och ja, jag var våldsamt teaternostalgisk, HELA jäkla dan!), lätt bekymrat inväntande näste talare.

In klev en 22-årig kille från Norsborg, iförd grön t-shirt, jeans och jympaskor samt den obligatoriska baseballkepsen. Han inledde med att säga att han inte hade någon powerpoint-presentation att visa (”jag håller inte på med sånt”, lade han till och slog teatraliskt ut med armarna), vilket väckte ett befriat skratt och spridda applåder. Sen kommer detta:

Det spelar ingen roll hur intellektuell du är, om du inte kan vara emotionell.

Känn på den en stund…! DÅ kom en stående ovation, rakt ur hjärtat på de flesta i lokalen skulle jag tro, och man riktigt kände i atmosfären hur något lättade.

Jag, som är en blödig typ av värsta sort, satt med gåshud, multipla rysningar längs ryggraden och tårar i ögonen flera gånger om, genom hela föredraget. DÄR snackar vi estradör. Otroligt skickligt – dramaturgi på hög nivå och för alla sinnen.

(När Per Robert Öhlin senare visade den välkända youtube-filmen om Paul Potts, och den-vanligtvis-så-brutalt-elake-jury-killen sa på slutet ”I thought this was a complete breath of fresh air” – gick min tanke till Leo Razzaks föredrag. Frisk luft. Japp.)

Sen gjorde det ju inte saken sämre att Leo faktiskt pratade om riktigt viktiga saker.

Världen utanför sociala media är lite läskig, och den världen rör sig åt ett läskigt håll.

Leo jobbar åt Fryshuset, och berättade inspirerande om alla dess verksamhetsgrenar som utgår från ungdomar på ungdomars villkor – och förgrenar sig ut mot snart sagt vartenda socialt samhällsproblem vi har i Sverige. Fantastiskt. Han pratade också om den glömda (eller förbisedda?) sanningen att det vi helst viftar bort som ett minoritetsproblem eller ett förortsproblem, de facto är ett samhällsproblem – som angår oss alla.

Jag hade tänkt referera så mycket mer än detta, men mina anteckningar är något svårtydda och jag vill inte citera fel. Jag nöjer mig med att säga att Leo Razzak var klart bäst idag – på alla punkter.

Och citatet, det första, det tar jag med mig. För det är alldeles för enkelt att gå vilse i flådiga powerpointpresentationer, businesscharader och floskelmarathon, och glömma bort att det som faktiskt betyder något, det som är helt avgörande för det du gör – det är passionen. Det emotinella engagemanget. Och det blev verkligen uppenbart idag.

Så även om Leo var den som pratade minst om framtidens kommunikation idag – så vill jag tro att han var den som lärde mig mest.

(Ah – sociala medier har sina fördelar: någon har grejat så att det går att lyssna på föredraget här!)

Onda ögat

Om blickar kunnat döda, hade det varit ute med Himmel & Ord, kan jag meddela. Jag råkade nämligen undslippa mig en nysning vid mejeridisken på ICA – och vips vändes inte mindre än tre medelålders män sina bistra, panikslagna ansikten mot mig, gav mig The Evil Eye och låtsades återgå till veckohandlingen. Jag kunde nästan se de harmset darrande händerna plocka med filmjölkspaketen. ”Onda människa!” skrek deras tankar. ”Onda, sjuka människa!! Tag dina viruspolare och stick tillbaka dit ni kom ifrån!”

Hålla truten har väl aldrig varit min bästa gren, så jag kunde inte låta bli att häva ur mig:
- Jag har inte svininfluensa, ni behöver inte oroa er!

Bara en av männen vände sig mot mig igen och flinade glatt.

Arbeit macht the world go around

Det blir väl fel att säga att jag blev glad åt att läsa den här texten avIsobel Hadley-Kamptz, men den är verkligen tänkvärd. Någonstans vill jag koppla resonemanget om arbetsmoralism som norm till identitetsinlägget jag skrev igår – och kanske inte minst till Pärlans kommentar om den svenskkulturella faktorn i hur man (vi?) överdimensionerar yrke och karriär som identitetsbärare.

För så är det ju att vara ett socialt djur – där det finns en norm, gör man allt för att leva upp till förväntan, och därmed bevisa sin rätt att tillhöra flocken.

Jag tänker att en sådan normativitet måste påverka, eller rent av prägla,  individernas sätt att socialt identifiera sig själva och andra. Det är ju individerna, i sociala situationer, interaktion och samtal, som bekräftar – och reproducerar – strukturen.

Självklart inser jag att samhällsstruktur består av flera faktorer, inbördes sammanflätade och beroende av varandra. Ekonomin är och alltid har varit den mest avgörande – eftersom det är den som står i direkt förbindelse med mat på bordet och tak över huvudet, idag likväl som i grottsamhällena. Men det är ändå intressant att notera hur vi rutar in livet för att hinna arbeta så mycket som möjligt.

Jag kan inte låta bli att associera till Matrix-filmernas batteriodlingar – även om det är en ganska extrem bild, gestaltad för att skapa filmdramaturgi:

Låt mig berätta en liten saga, vi kan kalla den:

Sagan om Individen

Individen föds en solig morgon, älskad, efterlängtad och nyfiken på livet. Under de första åren är allt spännande, nytt och öppet för upptäckter. Individen hör talas om Skolan – en plats där h*n ska få lära sig Viktiga Saker som man behöver veta när man bli Stor. Det låter spännande, och Individen ser fram emot Skolan.

Skolan syftar till att förbereda Individen för arbetslivet. Utbildningen fokuseras på standardisering och likriktning, samt bedrivs med största möjliga tids- och kostnadseffektivitet. Att lalla runt på universitetet och läsa strökurser för förkovran och personlig utveckling kommer inte på fråga. Individen måste in i Produktion, och det snarast möjligt!

Färdigutbildad träder den prydligt yrkesetiketterade Individen in i arbetslivet, Produktionen. Måndag till fredag, nio till fem – ännu längre om man vill göra karriär. När Individen arbetat några år och är någonstans mellan 30 och 35, (eller kanske ännu lite äldre), börjar h*n fundera på att ta steget in i Reproduktionsbranschen. H*n finner sig en partner, och Reproduktionsfasen inleds kort därefter.

För att Individen ska kunna vara parallellt verksam i såväl Produktion som Reproduktion, placeras barnen  i barnomsorg. Tillvaron präglas starkt av logistisk strategi. Vardagarna följer schemat: Vakna, duscha, frukost, klä barnen, skjutsa till dagis, åka till jobbet, hämta på dagis, laga middag, äta, bada barnen, natta, städa, tvätta, sova. Helgerna rymmer en bedräglig vision om ledighet, men fylls snabbt av andra måsten – trädgårdsarbete, renoveringsprojekt, storstädning, storhandling…

Den logistiskt inrutade tillvaron pågår under barnens hela utbildningsfas. När andra generationens Individer, färdigutbildade med nytryckta yrkesetiketter, träder in i arbetslivet, är Individens Reproduktionsfas över, och h*n kan åter fokusera helt på Produktionen, till dess Pensionsfasen inträder.

Sagan är naturligtvis överdriven, ganska rejält dessutom. Och visst faller livsval och prioriteringar på individens eget ansvar – åtminstone till viss del. För det är ju det där med att vi är flockdjur, och därmed känsliga för normer och sociala strukturer.

Vi gör det som förväntas av oss. Vi följer normer och inrättar oss i den roll vi blir tilldelade – och vi gör det som förväntas av oss.

Exempel:
Förr bildades familjer av 20-25-åringar – idag väntar de flesta längre. Särskilt i städerna. Först måste man etablera sig på arbetsmarknaden. Jobb först, barn sen. I det ekonomiska perspektivet är det givetvis ett sunt resonemang. Ekonomisk trygghet är en bra förutsättning när man bildar familj.

Men ändå: Ekonomi och arbete, samhällets grundstrukturer, går före livet. Själva Livet.

Ibland funderar jag på vad livet är. Inte vad det går ut på eller har för mening, utan helt enkelt vad det är. Vad är det att leva? För mig är det svårt att likställa livet med ”En tidsrymd under vilken man med ekonomiska faktorer (arbete, lön, byteshandel…) relevanta för det samhälle man lever i, säkerställer sin överlevnad” – men det kanske är naivt av mig att vilja mer än så?

(Undrar vad Humanisterna säger om saken…?!)

Och om vi strukturerar bort livet – det icke-produktiva, icke-resultatorienterade och icke-kvantitativt-utvärderbara Livet – till förmån för en livslång produktions-, tillväxt- och konsumtionscykel, vad blir då kvar? Ändlösa rader av växthusodlade humanbatterier?

Vem är du?

Bloggaren Lokesson (som börjat med popup-reklam på sin sida, ett sabla otyg!) konstaterar att vi tenderar att använda rätt slätstrukna etiketter för att beskriva oss själva. Ålder, kön, yrke, arbetsplats. Här i Stockholm kommer bostadssituation också ganska högt på listan över etiketter vi använder för att berätta vem vi är.

Först, en helt personlig reflektion kring frågeställningen:

Ibland tänker jag att det finns människor som verkar trivas i den sortens klassificering. Som inte problematiserar sin identitet, aldrig analyserar sin personlighet och dess uttryck, aldrig reflekterar över djupare mening än livets cykliska banor (äta-jobba-sova-dö, födas-växa-leva-reproducera-dö, jullov-sportlov-påsklov-mångarödadagarimaj-semester-höstlov, vår-sommar-höst-vinter, Q1-Q2-Q3-Q4,  eller vilken variant som känns rätt).

Och nu menar jag inte detta som någon kritik eller fördomsfull nedvärdering – inte alls. Det jag menar är att det finns människor som inte gör dessa saker av det enkla skälet att de inte verkar ha något behov av det. Vilket givetvis är besynnerligt för oss som evigt irrar runt i själens oändlighet av obesvarade och obesvarbara frågor – men samtidigt fascinerande. Vad gör skillnaden?

Känner alla människor samma otillfredställelse som jag, efter ett möte som inte når bortom den formella ytan, bortom ”Tjena, å vad jobbar du med då?”-nivån? Eller finns det människor som faktiskt inte har något intresse utöver kategoriseringsetiketterna?

Jag tror det. Och jag tror inte att de nödvändigtvis måste vakna upp en dag med ett tomt inre och fråga sig vad fan meningen med alltihop är. Det händer säkert – precis som det gör för oss som redan vid uppvaknandet ägnat en halv livstid åt att försöka förstå.

Frågan är – är de vanligare? De som syntetiserar människor i sin omgivning till summan av de fakta som går att samla in om dem – är de fler än de som glömmer bort sådana fakta i samma stund som informationen hunnit in genom ena örat och ut genom det andra, och istället lägger märke till detaljer som en glimt i ögonvrån och en nästintill omärklig darrning på rösten när någon av etiketterna ifrågasätts eller sätts på prov?

Eller vad är det som gör att vi i princip mangrant använder den sortens klassificering av oss själva? Jag vet inte – vet du?

På en punkt måste jag dock argumentera emot Lokesson:

(Apropå att beskriva sig själv kan man väl rätt snart konstatera att det inte riktigt vore ett blogginlägg av Jenny om jag inte argumenterade mot (eller för, möjligtvis) någonting. Vilka slutsatser man nu ska dra av den saken…)

Han skriver:

”Jag kan komma på tre anledningar till att vi ofta beskriver oss själva på detta vis:
1: Ålder, kön, civilstånd och yrke är de viktigaste punkterna för att beskriva vem vi är.
2: Det är enkelt och konkret att beskriva sigsjälv med ålder, kön och civilstånd.
3: Vi gör det av gammal vana och tradition”

Att ålder, kön, civilstånd och yrke skulle vara de viktigaste frågorna att besvara för att klargöra vem man är kan jag inte hålla med om. Däremot är de antagligen de mest bekväma att besvara. Svaren ligger nära till hands, lämnar inte ut något personligt och kräver ingen nämnvärd eftertanke för att finna svar på. (Min erfarenhet är att de flesta brukar kunna hålla reda på om de är gifta eller ej och ha någorlunda koll på vad de jobbar med – men undantag kan förstås förekomma.)

Jag ser snarare ålder, kön, civilstånd, yrke osv som koordinater på en ”sociogeografisk karta”, och anger någon slags position relativt andra koordinater. Visst kan man dra slutsatser av den här typen av information, men snarare av statistisk art än kvalitativ. Och som människa vill jag nog hellre beskrivas i kvalitativa termer än statistiska.

Men som sagt – det är jag det.

***

Hur skulle jag beskriva mig själv enligt Lokessons utmaning? Här komer ett förslag - den som har en annan bild får gärna kommentera, lägga till eller dra ifrån. Bloggen är ju trots allt ett socialt medium, det är meningen att innehållet ska samproduceras!

Jag är en tänkande (analyserande), skrivande och skapande människa. Jag lever i en hektisk värld av impulser, idéer och tänkbara samband.

Jag drivs av nyfikenhet och ägnar drivkraften åt att samla pusselbitar ur världen omkring mig – men den bild jag sedan pusslar ihop av delarna är min egen. Den icke-linjära förmågan att skapa nya helheter av gamla idéer är både en styrka OCH en utmaning.

Den största svårigheten är att bli tagen på allvar utan att alltid ha linjärt underbyggda argument (orsak-verkan, om-så, osv) som stöd för sina idéer och visioner…! Personligen föredrar jag vision, intuition och känsla för feeling som analysgrund, men det finns ju de som föredrar hårdspecificerade fakta…!

Jag tror att jag många gånger uppfattas som en dubbelnatur. Några kanske beskriver mig som reserverad och tystlåten, andra ser mig som en driven och intensiv person. De som känner mig vet att jag faktiskt är båda delar, en sammansmältning av motsatser.

Lika motsägelsefullt och svårbegripligt som det där kan te sig för andra, lika motsägelsefullt och svårbalanserat kan det stundtals vara att leva med. Men jag har kommit att bli ganska förtjust i den där ”dynamiska spännvidden” – mellan eld och vatten, energi och stillhet. Den är jag. 100 % rent och oförfalskat jag!

Vådan av framtidsscenarier

Jag har en bekännelse: Jag nämnde aldrig det häromkvällen, men min kristallkula är tyvärr på service och jag hade faktiskt ingen möjlighet att verifiera de framtidsscenarier jag skrev om kring framtidens litteratur- och musikmarknad häromkvällen. Jag inser att några läsare uppfattade mina utsagor faktiska framtidsskildringar, och det hela är givetvis djupt beklagligt.

Men så är jag ju heller inget annat än en oinitierad bloggtyckare, så ni ska väl inte begära för mycket av mig heller…

Seriöst, folks. Jag har sagt det förut, men vi tar det en gång till: Jag förbehåller mig rätten att skriva egna tankar här, saker jag funderar på, reflekterar över och söker svar kring. Att det står här, innebär alltså inte att det är något jag tänkt färdigt kring eller ”bestämt mig” för någon åsikt om. Tvärtom. Har jag bestämt mig, och tänkt färdigt – då är det ju färdigt. Hur kul är det då att skriva om?

I synnerhet när det handlar om framtidsscenarier som ingen kan påstå sig veta något om, torde det vara ganska uppenbart att det jag (eller andra för den delen – fast på andra håll kan jag ibland tycka att det är lite si och så med tydligheten på den punkten) skriver är hypotetiska resonemang och personliga reflektioner – inte facit eller fakta. Som jag skrev någonstans: Frågetecken – inte utropstecken eller punkt.

Det jag skrev häromkvällen byggde på tanken OM det blir så att all litteratur en dag kommer att finnas tillgänglig och gratis på nätet, vad händer då? Hur påverkar det läsandet, skrivandet och marknadsförandet av litteratur? Var kommer musikindustrin att så småningom landa – idag seglar det omkring lite i luften mellan fildelning, CD-skivor och digital musikhandel. Lagstiftning, lobbying och kontrollbehov drar åt ett håll medan fildelare och webb 2.0-ivrare drar åt andra hållet – och däremellan finns antagligen en ganska stor grupp människor som inte riktigt vet vad de ska tro om alltihop. Jag står definitivt i mittfältet – men det jag gör är att försöka skapa mig en bild, en plattform att förstå samtiden och hur den kommer att forma framtiden.

Något jag är helt övertygad om är att tiden just nu är ett paradigmskifte, ”flugan” visar sig innebära långt mer genomgripande förändringar än någon först trodde – och än många tror än idag. Det handlar inte bara om fildelning, upphovsrätter och tillgänglighet, det handar om en möjlighet att knyta ihop människor och människors intressen – personliga, affärsmässiga, konsumtionsmässiga, you name it – oberoende av de yttre, fysiska faktorer som varit våra begränsningar hittills. Det är inte bara stort – det är bokstavligen gränslöst.

Vad innebär det konkret? Ja, det är ju just det – ingen vet. Alla spekulerar, och kanske är det som Mattias skrev i en kommentar till förra inlägget, en kreativ debatt i betydelsen att diskussionerna skapar framtiden. Därför att diskussionerna föder idéer, och idéerna är det som bär fröet till framtiden. Den delen av förändringen sker här och nu. Hur det kommer att manifesteras i framtiden – ja, det lär vi märka. Eller rent av vara med och skapa.

För egen del, i egenskap av skrivande människa, är det intressant att reflektera kring hur de skrivna medierna kommer att utvecklas. Jag följde Mattias länk till inlägget där han diskuterar en Framtid utan bokförlag. Inlägget bygger på ett fiktivt fall där Mattias som författare måste spendera en hel förmögenhet på att marknadsföra en bok han inte vet om han kommer att kunna sälja – och därmed själv måste ta en ekonomisk risk som förlagen idag tar för författarnas räkning. (Mattias arbetar förresten på Piratförlaget, och har därmed ett naturligt intresse i förlagsbranschen.)

Det jag reagerar på berättelsen, är att den bygger på att det mesta är sig likt. Det enda som hänt är att förlagen lagts ner och tryckkostnaderna är bortrationaliserade eftersom böckerna distribueras digitalt. För övrigt är det samma förutsättningar som idag.

Jag tror inte att de tekniska eller de strukturella skillnaderna är de huvudsakliga – snarare tror jag att den stora förändringen kommer att ske inom oss själva, i vad vi förväntar oss och vad som tilltalar oss.

Jag tänker på det redan nu, när jag står i bokhandeln och försöker hitta en bok som intresserar mig. Jag läser baksidestexterna, men fastnar inte för någon – för allesammans låter som en variation på något jag redan läst. Tålamodet med stereotyp dussinlitteratur som följer en förlegat stelnad dramaturgi, utspelas kring samma gamla pastischer och utforskar samma uttorkade flodbädd där nyskapande intriger en gång flöt i strid ström, börjar redan sina.

I något av de kedjelänkade inläggen som ledde fram till det olycksaligt overifierade framtidsscenariot häromkvällen läste jag exempelvis om Unni Drougges projekt Skriv med mig. Det är spännande! Det är webb 2.0! Interaktivitet. Glöm inte det. Det är ju det som är tricket med den sociala webben.

Det handlar inte om en ensam rösts budskap till de många öronen, utan om de mångas röster som bildar en kör. Egentligen är den där kören en ganska osannolik helhet, men det är ju också det som gör det hela så spännande. Det oförutsägbara och osannolika. Det som aldrig hade hänt för bara några år sedan. Det är där jag fascineras av sociala medier. I de slumpmässiga möten som genererar nya tankar, nya idéer, nytt innehåll på nätet – och som i sin tur triggar processer hos nästa som läser och bestämmer sig för att stämma in i kören…

Samtidigt är där jag får svårt att peka på bevis och uttala mig tvärsäkert – redan här befinner vi oss långt utanför det linjärt argumenterbart. Det finns inga bevis för att det kommer att bli på det ena sättet eller det andra. Det som finns möjligheter och ofylld potential.

Vad ska vi fylla den med?

***

Jag ser hur mina egna vanor förändrats, jag ser i mitt jobb hur kommunikation enligt den gamla regelboken helt enkelt inte fungerar som förväntat, jag ser hur distribution förvandlas till tillgänglighet och i princip ställer gamla förutsättningar på huvudet.

Hittills har kommunikation handlat om hur man presenterar budskapet på ett tilltalande, lockande och användarvänligt sätt. Med ett snyggt paketerat budskap säkerställer man mottagarens engagemang och intresse. Men när det inte längre handlar om att distribuera och nå fram, utan att bli utvald i en oändlig mängd tillgängliga alternativ – då råder andra förutsättningar. Ett snyggt paket räcker inte, om innehållet inte är relevant för mottagaren i den strida ström av andra, mer relevanta flöden av information, tankar, idéer…

Webben handlar inte längre om att söka och finna information, utan snarare om att filtrera det massiva flödet av tillgänglighet till en hanterbar mängd relevans.

Och självklart är det marknadskrafter som kommer att styra även då. Vi kommer antagligen inte att betala för samma saker då som nu – men betala för kringtjänster kommer vi att göra. Kanske är det, som jag skrev någonstans, filtreringstjänster man betalar för? Kanske är det delaktighet i den kreativa processen? Kanske är det, som i Mattias berättelse, driften att skriva och uttrycka sig själv som författare som man kommer att betala för?

Jag vet inte, mina gissningar är lika goda som dina.

Det jag skrev häromdagen om att gratis blir skval är givetvis inte heller  ”sanning”, utan mer min personligt extrapolerade reflektion kring vad som skulle kunna hända om tillgången blir obegränsad och överstiger efterfrågan så att vi faktiskt får en gratissituation (till signaturen WB som ondgjorde sig över stöld och att motsätta sig lagstiftning: det här fallet bygger alltså på en marknadsmässig förutsättning där försäljning är omöjlig. Det finns helt enkelt ingen som vill betala.) – och samtidigt råder marknadens lagar. På ett eller annat sätt kommer det att fortsätta vara ekonomiskt mest fördelaktigt att vända sig till en bred massa, som kan genererera intäkter. Där det inte går att sälja produkter, kommer man att hitta andra lösningar – kanske någon form av åtråvärd marknadsexponering. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna. Och då vinner det som är ”mainstream”, på bekostnad av de smalare marknaderna.

Jag vet att man talar om The Long Tail, dvs att när marknaderna blir globala blir även den smalaste av nischmarknader lönsam, när distributionskostnaden blir lika med noll. Men det resonemanget håller i en situation där alla produkter betingar ett ekonomiskt värde. OM det skulle bli så att en del av marknaden består av produkter med värde = 0… då förändras en väsentlig del av förutsättningen, och jag är inte alls säker på att The Long Tail-tanken är lika hållbar i den modellen.

Då handlar det snarare om kundens engagemang och intresse – är den här produkten så viktig för mig att jag vill betala för den, om det finns ett gratisalternativ? Kan jag rent av nöja mig med kompromissen?

***

Jag vet att det här blir ett hårt slag för många, men jag tänker inte orda så mycket mer om det här nu. Åtminstone inte förrän kristallkulan är färdigservad, och jag kan kontrollera prognosen för mina visioner innan jag skriver ner dem…

Tills dess ska jag leta mig in i en sprillans ny blogg, lära mig hitta runt och så småningom sprida ord och pixlar via dubbla fronter. Och det, mina vänner, är en osannolik körsång ni lär få höra mer om framöver!

Gratiskultur – skvalkultur?

Det här gör mig kluven. Jag ordar inte särskilt ofta om pirat/upphovsmannadebatten, men principiellt anser jag att tiderna förändras och att man inte kan hålla fast vid ett system på väg att vittra sönder bara för att det är det man känner till och känner sig trygg med.

Men jag är ändå någonstans kluven – kanske helt enkelt för att alltihop är så nytt ännu.

Förr var skivbutikerna en kulturell knutpunkt, en närmast helig plats med en outtalad, men omisskännlig dragningskraft. Dit gick man vare sig man hade pengar eller ej, stod länge, länge och bläddrade, letade, registrerade omedvetet skivkonvolutens grafiskt/visuella förkunnelser, fann sina idoler, fann nya idoler och på sätt och vis också en slags identitet, gömd i musikens mer subtila spår. Att jag valde att börja lyssna på hårdrock var en revolt, alla gånger. Ju skränigare dess bättre, dess mer retade det mina föräldrar när jag skruvade upp så högt att högtalarna hotade sprängas.

Men som sagt – värdet bestod inte bara i att köpa/äga/lyssna, utan också i att stå där och bläddra, lyssna, spana in killen som rotade i backen brevid - och vad han bläddrade fram och fastnade för.

Dagens ungar vet knappt vad en skivbutik är. Skivor säljs på bensinmackarna, impulsköp för långresan, som Marabous stycksaker – sånt som slinker med när man står vid kassan och har tråkigt. Inte mycket kultur i det. (Eller jo, det är just det det är – men vi kommer till det.)

Jag tycker att det är fånigt av skivindustrin att ödsla miljoner och miljarder på att sätta skräck i och jaga skiten ur sina fans för att de hittat digitala sätt att sekundsnabbt dela musik med varann istället för att sitta i timvis och spela in blandband som en annan fick göra. Det måste finnas smartare sätt att möta framtiden.

Jag kommer ihåg när jag köpt Def Leppards skiva Hysteria när den var ny. Jag frågade min kompis om hon trodde att hennes storebrorsa (6 år äldre än oss, råcool) ville spela av den. Hans svar kom med eftertryck: ”Givetvis!!” Själv hade jag ungefär hela hans skivsamling inspelad på kassettband, så för min del var det naturligt att jag ville dela med mig till honom när jag nu köpt något jag trodde att han kunde vara intresserad av.

Fildelning må vara ett nytt ord och den digitala tekniken är lika ny den, men delat musik med varann har kidsen gjort så länge inspelad musik varit en tillgänglig och marknadsförd produkt.

Fildelningsdebatten har länge gällt musik och film. Nu finns även böcker, tidningar och texter att tillgängliga och gratis på nätet, och debatten får en ny arena att avhandla. Är det en mänsklig rättighet att få betalt för att skriva böcker?

Jag är kluven.

Lika överens som Mymlan och hennes medresenärer var att det inte är en mänsklig rättighet att kunna försörja sig som författare, lika överens kan vi kanske vara om att det faktiskt ÄR en mänsklig rättighet att få lön och kunna försörja sig på sitt arbete? Om man antar båda dessa påståenden som sanna, har man i princip konstaterat att författare inte är ett yrke, och att skriva böcker inte är ett arbete. Detta är jag kluven till.

Det jag konkret kan relatera till är lagen om tillgång och efterfrågan. Det folk vill ha, går att sälja. Gratiskulturen sätter denna lag ur spel, en lag som åtminstone jag betraktat som en slags ”ekonomisk naturlag”. Vill folk ha det, kommer de att betala för det. Men nu gör tekniken att vi inte ens kommer att behöva betala för det vi vill ha…?

Vem ska då vilja producera det vi vill ha - och varför? Vemsomhelst – för att det är kul?

Förlåt, men då vill jag inte vara med längre. Jag tycker bloggvärlden – som exempel på digital gratisläsning – är fantastisk, men jag är den förste att hålla med om att den också är full av skit, och stundtals rätt omständig att vaska fram läsvärda guldkorn ur. För mig är förlagens roll som ”kvalitetsfilter” definitivt en funktion jag är beredd att betala för.

Nu kommer vi in på det jag nämnde i början av inlägget, vad som händer med vår sociala kultur, när musik, litteratur osv förvandlas till billiga skräpprodukter på display vid bensinmackarnas kassor. För många år sedan, i helt andra sammanhang, stötte jag på ett resonemang som gick ut på att ”det man betalat för har ett värde vi kan relatera till. Det vi fått gratis är betydelselöst”.

Jag känner igen det där, och upplever att den kultur vi lever i och återskapar omkring oss i ganska stor utsträckning bygger på detta. Allt kan göras gratis – men det betyder ingenting, det förlorar ett konkret och begripligt värde.

Åter till den där Def Leppard-plattan: Jag minns fortfarande känslan när jag gick hem från skivaffären med den, 85 kronor fattigare men samtidigt rikare än jag dittills någonsin känt mig. När jag många år senare gjorde mig av med min skivsamling – jag hade inte haft en vinylspelare på många år, och jag hade sedan många år en CD-kopia av Hysteria (som jag nästan aldrig spelade) – sved det i hjärtat. Den var speciell.

Min tanke fastnar vid frågan: Var uppstår det speciella i en värld där allt bara… finns, gratis, tillgängligt hela tiden och överallt? Var uppstår värdet?

Jag ser framför mig hur allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – och därmed förlorar sitt värde. Den oändliga massan av gratiskultur smälter samman till utslätad sörja som inte förmår väcka engagemang eller personlig relation hos någon. Allt finns, hela tiden, gratis och tillgängligt för alla – men ingen orkar längre bry sig.

Jag menar inte att den personliga relationen till kultur har med pengar att göra, att en dyr bok nödvändigtvis är mer läsvärd eller ”bättre” än en billig/gratis. Men jag vill nog påstå att vi lever i en kultur där vi värderar det vi betalt för högre än det som ”bara finns”. Jämför exempelvis med prioriteringen mellan finanspolitik och miljöpolitik. Vilken som borde vara viktigast, utifrån mänsklighetens universella perspektiv är ganska uppenbart – men i praktiken ser det annorlunda ut.

Vi har ett monetärt samhälle, och det existerar inte bara runt omkring oss, utan också inom oss, som ett sätt att relatera till omvärlden. Den tid då pengar inte existerade är avlägsen och bortglömd, bara som en mycket abstrakt tankelek kan vi frammana den. Den tid då pengar inte längre kommer att existera är inte mer närvarande och konkret den.

***

Sammanfattningsvis: Missförstå mig inte. Jag säger inte att författarskap är en mänsklig rättighet och att de som påstår att litteraturen måste vara fri bör spärras in på vatten och bröd med snarast möjliga verkan – jag säger bara att jag känner mig kluven till det här.

Å ena sidan har min dröm alltid varit att kunna skriva på heltid, försörja mig på det och titulera mig författare. Å andra sidan ser jag själv hur min bild av författarskapet i mångt och mycket följer ”koka soppa på en spik”-receptet, där själva skrivandet är spiken, och runt det ser jag möjligheter till kringverksamheter knutna till det skrivna.

Kanske är det så det kommer att se ut, att författarskapet i sig handlar mer om att bygga ett varumärke, och betalningen kommer från helt andra produkter och tjänster kring detta varumärke.

(Himmel & Ord-tshirt, någon? *s*)

Å tredje sidan är jag redan en del av den nya gratiskulturen. Jag är redan ”frilansskribent” i liten skala och i gratisversion – eftersom jag regelbundet skriver här, och lika regelbundet läses här.

Så – kanske min kluvenhet mest handlar om att jag behöver vänja mig vid tanken. Det är nytt, det är ovant, och när man pratar om att författare inte kommer att kunna ta betalt för sina texter pratar man bara om vad som försvinner – inte om vilka möjligheter som kommer att komma istället. Som alltid vid förändringar är det den kreativa anpassningskonstnären som landar på fötterna.

Sprechen Sie talk?

Jag kan inte påstå att jag är någon särskilt militant språkpolis, men jag får väl ändå räknas till språknördarnas skrå. Med ett förflutet i översättningsbranschen, anser jag rent allmänt att språket är en av de viktigaste och mest genomgripande kulturbärarna vi har – ett argument som för övrigt mycket sällan möter mothugg. För vem man än frågar så är saken självklar: ”Ooo ja, språket är sååå viktigt!”

Men när det kommer till kritan är de flesta förbluffande aningslösa om vad det innebär – språk som kulturbärare, vadårå?

På fullt allvar har jag flera gånger bara under det senaste halvåret fått argumentera mot allvarligt menade förslag att använda Google Translate som översättningsfunktion i professionella sammahang.

”Jamen, det måste ju vara bättre än ingenting?” säger de. Jojo. Visst – om man vill sänka sitt varumärke till epanivå, så visst. Be my guest.

Det jag lärt mig, den hårda vägen, under åren i språkvårdens tjänst är att frasen: ”Ooo ja, språket är ju sååå viktigt” – gäller enbart svenska och engelska, språk som personerna själva har någon slags relation till och insikt i. Då tvekar de inte att efter fem minuters skumläsning döma ut översättningen i sin helhet, inkompetensförklara översättaren och kräva att översättningsbyrån byts ut mot en som kan översätta ordentligt. Eller varför inte sätta en svensk som råkat plugga ett halvår i England på att korrekturläsa en engelsk rapport om avancerad finansiell analys. Vad fan vet en utbildad och erfaren modersmålsöversättare egentligen?

Men när det gäller andra språk anses alltså Google Translate vara da shit: Stoppa in svenska här, tryck på knappen, så kommer det ut swahili där. Gratis!

Det roligaste (ha!) av allt är att just att alla konsekvent bedyrar att språk är såååå viktigt. Fast ingen vet vad det innebär i praktiken.

***

Hyundai gör just nu en kampanj med helsida i DN och affischer i SL:s busskurer. På nätet kan jag inte hitta den, tyvärr. Det ska föreställa en stolt hyllning till det faktum att den koreanske presidenten hedrar svensk mark med ett besök.

(Exakt vad Hyundai har med statsbesöket att göra – förutom det uppenbara landsmannaskapet – förtäljer inte historien. Inte heller vad syftet med de spenderade reklammiljonerna är heller, för jag har svårt att se hur den här kampanjen ska leda till fler försålda Hyundai-bilar.)

Annonserna är på engelska – och skulle mycket väl kunna vara översatt från koreanska med Google Translate.

Orden klingar diktatorisk propagandafilm lång väg – och skulle möjligen ha kunnat passera som en skojig pastisch om de använts i något annat sammanhang.

Jag vet inte mycket om Koreansk kultur eller politik, men jag har varit i Japan och studerat östasiatisk kultur, så jag tänker ta mig friheten att dra några spekulativa paralleller:

Det japanska språket är på sätt och vis flera språk i ett, eftersom det bär en kulturell historia med sig. Minns Shogun och alla Kurosawa-filmerna, så har du en bild av ett samhälle där social rang är ALLT – och den uttrycks via språket. Ett utbroderat och sirligt – i västerländska öron närmast pekoralt – språk uttrycker en vördnadsfull respekt för överordnade. Detta sätt att uttrycka sig är än idag en högst levande del av det moderna japanska språket. Självklart är språket moderniserat, men kulturen och språkbruket lever kvar, reproducerade genom språket.

Det här är ett tydligt exempel på en kulturell parameter i språket som en översättare måste känna till för att översättningen ska passa in i en västerländsk kulturell kontext. Direkt översatta blir kulturhistoriska landmärken i språken till distanserande floskler, som inte alls uttrycker samma sak som originaltexten.

Nu talar jag som sagt om japanska och är inte ens någon expert på japansk kultur- eller språkhistoria, men det här har jag snappat upp och minns från mina klasser i japanska. Jag tror att det finns gott om gemensam kulturhistoria i de östasiatiska länderna, även om man slagit in på olika politiska vägar i modern tid – och jag tror att det kan finnas en koreansk parallell. Åtminstone framträder en sådan i mina tankar när jag läser den floskelrika hyllningstexten  Hyundais kampanj.

Så – vad lär vi oss av denna förspillda kampanjkassa? Jo, vi lär oss att språk är mer än ord, meningar och stycken. Det är till och med mer än budskap, dialog och samtal. Det är också en del av vår identitet, vår kultur och vår historia. Jag kan rent av tänka mig att språket har bäring på vårt perspektiv på världen och verkligheten – det vi kan sätta ord på, det ha vi förstått och tagit till oss. Och därmed blir de ord vi har att ta till ett slags referensram för vad världen potentiellt kan innehålla.

Språk är, med andra ord, inte bara viktigt. Språk är fundamentalt för mänskligheten, samhället och vår kulturella utveckling.

Nästa gång jag hör någon seriöst föreslå Google Translate som professionell översättningslösning, åker någon på en propp. OK?

***

(Inläggstiteln är ett citat ur filmen Die Hard. Harry Ellis, en odräglig streber vid Nakatomi Corporation, hög på kokain och en god portion övermod levererar repliken: ”Hey babe, I negotiate million dollar deals for breakfast. I think I can handle this Eurotrash.” – varpå han vänder sig till terroristledaren Hans Gruber (Alan Rickman) med orden: ”Hey, sprechen Sie talk?”

Jag tror att Harry Ellis gestaltar typen som med glädje skulle ha kört sina million dollar breakfast deals genom Google Translate. Därför fick han ge namn åt den här texten!)

Storebrors sista vals?

Häromdagen fick vi besked om att en viktig chefstjänst i den nya organisationen var tillsatt – och namnet på vår blivande chef. Så vad gör man? Man googlar – givetvis!

Förnamn + efternamn + nuvarande arbetsgivare, et voilà! Fram kommer bilder, uttalanden i media och så den verkliga guldådern: ett blogginlägg från en medarbetare som citerar och analyserar en intern artikel som vår blivande chef skrivit. Det tog mig ungefär 20 sekunder att skumläsa artikeln, bedöma den intressant och distribuera länken till mina kollegor.

Reaktionen? Först kommenterade ingen att de sett länken, och när jag frågade hade alla läst den och höll med om att det var positivt med en chef som verkar våga sticka ut hakan och säga kontroversiella saker.

Men det de verkligen reagerat på var att en medarbetare ÖPPET kunde blogga om sin arbetsplats. Med namn och allt!

”På min gamla arbetsplats skulle ingen ha kunnat blogga så utan att få en tillsägelse” sa en. Och det fick mig att börja fundera.

Jag kan inte, ens om jag försöker, sätta mig i chefers och ledares positioner, om de väljer att se en bloggande medarbetare som ett hot – tvärtom. Vilken oerhörd tillgång! En gratis temperaturmätare på den egna organisationen – varumärkets sanna kärna!

Även om det som skrivs skulle vara kritiskt och negativt, så hjälper det inte att hyscha och tysta ner, eller låtsas om ingenting. Kritik, ilska och frustration kommer inte ur ingenting, utan är klara signaler på att någonstans finns något som inte är bra – en konflikt, ett missförstånd, människor som upplever sig marginaliserade och osedda…

Lösningen heter inte kontroll och maktutövning. Lösningen är att reda ut problemet, och glädjas åt att man fick kännedom om missnöjet det medan det ännu var hanterbart.

Även när det gäller att bygga ett yttre varumärke finns det ingenting som kan överträffa en öppen dialog eller ett äkta möte. Ingen copywriter i världen kan skriva en tagline eller en slogan mer kraftfull än en ”vanlig dödlig” som skriver från insidan. På gott och ont, DÄR skapas varumärket. Ovärderligt. En möjlighet att skapa närhet, trovärdighet och relation till kunderna – och det vill man skrämma bort och tysta…?

”Men hur kan vi kontrollera bloggarna, de skriver ju vad de vill och inte vad vi vill…?”

Den frågan kom faktiskt upp på ett sociala medier-seminarium jag var på för några veckor sedan. Jag tror att kontrollbehovet hör gamla tider till, att variablerna, kanalerna och möjligheterna i framtiden kommer att bli alltför talrika och komplexa att någon ens ska tänka tanken att försöka kontrollera.

Och tricket är att det inte går att kontrollera bloggarna. Lika lite som det går att kontrollera varumärket, eller att ljuga ihop ett snitsigt varumärke om man inte också lever upp till det – i varje andetag, varje handling och varje ord. Varumärket uppstår inte kontrollerat, i enlighet med våra strategiska planer och anvisningar – utan snarast där vi minst anar det.

Och DET är magin med modern varumärkesstrategi – att våga släppa kontrollen. Låta organisationen, människorna och budskapet vara och leva varumärket. Därför att allt vi gör kommunicerar – och det är det enda vi behöver veta.

Det sättet att jobba med kommunikation och varumärkesstrategi är ingen quick fix, snarare en ”gör-om-gör-rätt”-strategi. Att man går tillbaka till kärnan – vanligtvis den inre organisationen (vad säger medarbetarna egentligen – när ingen kontrollerar dem eller skrämmer dem med ”tillsägelser” eller hot om repressalier?), och söker fram företagets verkliga själ.

Jag blir lite tung om hjärtat varje gång det där resonemanget dyker upp – att det är farligt och förbjudet att blogga, att man ska hålla sina åsikter för sig själv, nicka medhåll när cheferna tittar och hålla tand för tunga om vad man egentligen tycker. Vilken slags chefer föredrar sådana medarbetare och en sådan kultur?

”Arbetsgivarna kollar dig på Facebook”. ”Bloggare fick sparken”. Skrämselrubrikerna har duggat tätt under de senaste åren, rubriker om makt som vill kontrollera, tysta, begränsa. ”Passa dig noga, för storebror ser dig!”

Ja, det är möjligt att storebrorsan ännu försöker bevaka, med stränga tillrop och bister uppsyn. Men kanske kommer nu nya tider, och med dem nya spelregler som låter de många rösternas kör ljuda högt över världens alla storebrorsor med kontrollbehov.

Konstig krona

Vem tittar på en enkrona idag, ärligt talat? De är ett nödvändigt ont, tungt skrot som hotar spränga min visitkortsstora plånbok – helt klart styvmoderligt behandlade i den Jennyanska kulturen.

Men häromdagen slängde jag ur några förlupna stackare som skramlade runt i min kappficka, upp på skrivbordet medan jag letade efter något annat. En av dem föll med baksidan upp – och jag hann tänka ”äh, nu har nån get mig nån jädra monopolpeng i växel”, innan jag vände på myntet och såg Hans Majestät Konungens välbekanta nuna på framsidan.

Vafalls?! Vadan detta osedliga tilltag?

Google och Wikipedia, allas våra vänner och räddare i tveksamhetens nöd och armod, visste besked:

Från 15 januari och under resten av 2009 kommer de enkronor som ges ut att ha en annan utformning på frånsidan för att uppmärksamma att det var tvåhundra år sedan Finland separerades från Sverige i efterdyningarna av Finska kriget, 1809.

Frånsidan har designats av Annie Winblad Jakubowski och ska symboliskt avbilda havet som förbindelselänk mellan Sverige och Finland. Ett citat löper runt myntets övre kant och omringar havet. Citatet är hämtat ur Anton Rosells bok Studentbesöket i Finland 1857 och lyder ”DEN UNDERBARA SAGAN OM ETT LAND PÅ ANDRA SIDAN HAFVET”.

Åtsidan är oförändrad, formgiven av Ernst Nordin, och avbildar Carl XVI Gustafs porträtt i profil.

Jaså, jaha ja. Där ser man. Förresten har jag sparat en ”millenniekrona” någonstans därhemma. Hur var det nu; är exakt var det de skulle komma att bli värdefulla…?