Personbasta i smorgaskastning pa vagigt havsvatten: 4 studs. Uppnatt tva ganger, sa inget tjafs om tur OK? (Dessutom lyckas jag hela tiden med de mest osannolika kasten – stenarna som inte SKA ga att kasta macka med, och som sagt… nar det gar vagor pa havet. Kan ni saga skicklighet, allihop?
Lokaliserade mojligheter till lokalt kontantbetald uppkoppling fran egen dator: Noll. Niente. Nada. Fnys, sager vi om det.
Antal galna barn i ressallskapet: 2
Antal grahariga mammor: 1
Solskyddsfaktor: 25. Fast jag haller mig i vanlig ordning mest i skuggan och ser efter 2 veckors dagligt sol&badande fortfarande ut som om jag kom hit sa sent som igar.
Temperatur: 100. Minst. Nej, allvarligt – ikvall ar det bedrovligt. Svetten rann under promenaden till stan – som inleddes efter kl 21 pa kvallen. Galet. A andra sidan lar det bli kallare till helgen, men da ar vi inte har langre, so who cares?
***
Seriost folks. Jag funderar en del. Pa det dar med att kreativiteten standigt befasts med prestationskrav. Skrev jag det sist? Jag minns inte, och ids inte kolla pa den har datorn, det var ett tag sen den kunde kallas ”state of the art”, for att uttrycka det lite diplomatiskt. Men i alla fall. Det har lite blivit temat for mina filosofier den har semestern, att jag hela tiden forvantar av mig sjalv att jag ska leverera och prestera och skapa OUTPUT… men jag glommer standigt att ocksa sakerstalla INPUT. Jag glommer, for att parafrasera en klok kommentar till forra inlagget, att tanka karran – och blir istallet staende med soppatorsk och undrar varfor. (Fast jag antagligen hellre borde fraga mig hur 17 jag lyckades komma sa har langt pa en tank…!)
Jag har myntat mig ett motto: Inspiration for gladje. Jag vet inte helt sakert vad jag ska anvanda det till men det ska notas in i ryggmargen om det sa ar det sista jag gor. For det ar viktiga grejer, mina vanner. Allvarligt. Det ar forvisso lite typiskt mig att utropa samtidskulturell kris varje gang jag fatt for mig nagot om mig sjalv, men det skulle forvana mig ENORMT om jag var den enda som gatt pa den har niten. Halla, alla ni Duktiga Flickor och Pojkar darute, har ni testat att knacka lite pa branslemataren pa sistone? Nar tankade ni senast – ren, oforfalskad, personligt anpassad och hogoktanig inspirationssoppa…? Huh?
For mig har det blivit sa att allt som i grundtanken var avsett som inspiration, slutar med ett prestationspalagg. Lusten att skapa filtreras genom tvanget att Vara Duktig och Gora Fint. Vem i helvete har pastatt att allt som ar kreativt maste vara ”fint”?? Och jag har, skam till sagandes, inte ens markt det, eller tankt pa det. DET har suttit i ryggmargen, och jag har bara tagit det for givet. Trots att jag egentligen manga ganger skrivit har om motsatsen, och argumenterat for den… Men argumenten har inte natt in, inte till de internaliserade normerna som jag sa manga ganger trott mig ha pratat, skrivit och filosoferat mig fri fram.
Men det ar val sant som det ar sagt, mycket snack och lite hockey – det kommer man inte langt med. Nu ar det dags att dra igang den har hockeymatchen med den fetaste tekning (eller vad tusan det heter) varlden skadat, och lata andra skota skitsnacket.
Och karnan i den hockeymatchen ar helt enkelt – och samtidigt sa avgrundsdjupt svar – att lara mig att inspireras, UTAN att falla i prestationstrasket. Att inspireras for gladje, och ingenting annat an gladje. Inte sa fort jag laser en bok tanka att jag maste skriva en battre, sa fort jag ser en bild i huvudet banna mig sjalv for att jag inte kan teckna ner den sa att den ser ”fin” ut, hela tiden tanka pa felen i mina fotografier, och forsoka hetsa fram utvecklingen snarare an lata den komma naturligt. Jag gor det dar HELA TIDEN. Ar oformogen att bara kanna gladjen, utan att prompt masta leverera nagot fran den. Och da kommer tanken forr eller senare att vara tom.
Lika tom som reservdunken.
Jag vet inte exakt hur jag ska gora det har – alla tips emottages tacksamt – men jag vet att jag maste ta ett break nar kreativitet handlar om att tanka, och INTE kora pa. Inte just nu. Malet ar att hitta tillbaka till att kunna tanka ”mid-air” som det heter i amerikanska actionfilmer, tanka och kora pa samtidigt, i samma rorelse, som det normala i en sund kreativ process ar. Men da far man inte ha kort tanken snustorr, som jag lyckats med nu. For da foder inspiration inte ens nagon gladje langre – bara en djup suck och en axelryckning. Sa kan man inte ha det.
Som SEAL-pingvinen i Madagaskar-filmen uttrycker saken: ”That aint gonna fly”.
Nope. It sure aint.
Publicerat av Jenny 
Publicerat av Jenny 
Publicerat av Jenny 
