Life’s a mess

Den här helgen var inte särskilt minnesvärd. Berg- och dalbana i dagarna tvenne. Jag tror att jag landat någorlunda nu, men det känns rent av ganska skönt att det är måndag imorron. Stiga upp, tvätta hår, greja frukost, släpa det skrikande barnet till dagis (bara ett skrikande barn imorron, lillkillen ska med pappa till Karolinska för hörselkontroll efter röroperationen. Håll en tumme för att han äntligen hör ordentligt nu…!), jäkta till bussen, få en halvtimmes halvslummer med Linkin Park vrålande i iPoden, inpåkontoretjobbamötenmåstefixa, sen hem igen och uppfinna någon innovativ middag. Klart! En sån dag ska väl till och med jag greja utan att det ska hinna hända jobbigheter, eh?

Fördelen med känslomässigt kaotisk helg är att jag – paradoxalt nog – känner mig mer avkopplad än vanligt, i tröttheten föds en för mig rätt ovanlig närvaro*. Den är behaglig. Nästan så jag skulle kunna vänja mig vid den.

Sålunda såg jag en hel film ikväll, utan dator i knät, och utan att resa mig och plocka fram målarfärg och akrylmedium förrän minst en hel timme in i filmen. Ett litet steg för mänsligheten, ett gigantiskt steg för mig.

Bäst av allt var att det jag gjorde – i pysselväg alltså – blev så überjäkla BRA. Förvisso gjorde jag ”collage” genom att helt enkelt limma in en bild på råsnygga Noomi Rapace på en sida jag målat på redan sen tidigare, så det var för det första inte så komplicerat – och för det andra… tja, snygg brud, snygg sida. Typ.

MEN sen ville jag ”elda på” den brinnande bilen hon sitter på – ja, ni har väl knappast missat affischbilden till Flickan som lekte med elden?

Så jag blaskade på lite akrylfärg. På frihand, lite kludd sådär, doppade penseln direkt i tuben – en ny ful ovana jag lagt mig till med. Och det ser så läckert ut. Precis den effekt jag ville ha.

Blir läskigt att skriva på den där sidan sen, men det ska jag. Som en amerikansk vän skrev: ”Life’s a mess. Write in your art journal” – som svar på min prestationsångest för att skriva på sidor jag lagt tid på att måla och greja till en snygg bakgrund på, rädd att fucka upp.

Life’s a mess. Write your journal. Ibland är saker inte så jäkla komplicerade som man gärna vill tro att de är. Då är det nice med människor som har förmågan att påminna en. Vänligt. Konkret. Och gärna med en liten twist.

*) Och jo, jag märkte också att jag säger emot annat jag skrivit. Närvarande eller inte? Tål att tänkas på. Återkommer. Kanske.

Gnyl!

Att vakna halvfyra på morron av en huvudvärk man knappt trodde var möjlig, är… ”sådär” kul. Faktiskt. Jag kan inte rekommendera det. Alls. ”Det gör kjempevondt” – som det står i en norsk rolighetsstatus som skickas runt på Fejjan med jämna mellanrum. Kjempevondt är ordet, sa Bull.

Imorgon, eh idag, egentligen… Då är det i alla fall fredag. Det är lite najs. Jag kommer visserligen att ägna denna fredag åt heldagskonfererande med kollegor som framåt eftermiddagen kommer att anta traditionell inför-fest-ysterhet, och ladda för jobbets sista julfest. Men själv ska jag hem och servera radhusbiff till mina småtroll – och är trist nog att tycka det är en herrans nåd att jag slipper gå på fest. Jag är SÅ inte i party-mode just nu. Och det är väl därför den här bloggen – som förvisso SKULLE vara tyst i november, men det var ju av helt andra skäl – är sorgligt bortglömd just nu. Jag orkar inte. Har orden – men orkar inte formulera dem, ens för mig själv, än mindre för någon annan.

Jag ser i min statistik att ni, tappra själar, ännu finns och läser. Det värmer. Har ni hängt med ett tag vet ni att det vänder, förr eller senare blir jag mitt sedvanliga muntra, ordbändande, perspektivskiftande, icke-linjärt fabulerande jag igen. Hoppas jag. Det har åtminstone alltid funkat förut. Jag jobbar på det, kort sagt.

Nu har min Ibumetintablett äntligen jobbat lite, och jag själv ska gå och jobba på en timmes sömn till innan fredagen tar vid.

A bjäntå, mesami!

En slags förlösning

Ikväll har jag avslutat ett speed-pysselprojekt som ska få åka med till Den Kloka imorron bitti. För att illustrera ett samtal om de tankar som levt (rövare) inom mig medan jag jobbat med det, och som anknyter till annat vi pratar om: Prestationsdemoner och urminnes historia.

Det är märkligt, hur tankar föds i en och vilken kraft de har – utan att man fullt ut förstår var de kommer ifrån, och var man ska göra av dem.

Efter samtalet med Den Kloka åker pysselprojektet i posten och det ska uppriktigt sagt bli skönt att slippa se eländet igen!

 

Så sitter man här…

En sen natt, redan måndag, om rätt ska vara rätt. Den har börjat bra – detta skrivs på PC-tröskverket, eftersom El Maco verkar ha purknat till och vägrar tala med internätet igen. Suck.

Och jag är pigg. Oförskämt pigg, som det ”heter”. (Don’t get me started om det där uttrycket, jag tycker att det är ett av den svenska kulturens språkliga bottennapp – av tusen skäl.) Opraktiskt pigg, under alla omständigheter. Om 5 timmar ringer väckarklockan, vare sig jag har sovit eller ej.

Det går trögt med journalerandet, bokkarvandet och det fria skapandet jag längtar så efter att ägna mig åt. Jag fick nämligen för mig att göra ett album – på 5 dagar blankt, eftersom den ömma mormodern har födelsedag till helgen. 12 sidor igår, 6 ikväll. Det blir inte mycket till scrapsidor, faktiskt – men albumet har svarta sidor och jag bara MÅSTE liva upp dem med en bit mönsterpapper på varje sida. Här och där slår jag till med fotomattor bakom fotona också. Men ingen text. Det är där man tappar tid, så att man aldrig blir klar.

Sen var jag på både Willys och Rusta idag, på jakt efter storpack mellanstora tändsticksaskar att göra en paketkalender av. Gott om tid, 1 december är ju över en vecka bort… Men tji fick jag – tändstickorna var slut överallt. Man undrar om hela världen drabbats av paketkalenderfnatt och om de Svenska sopbergen oförklarligt kommer att toppas av 4,7 ton (sisådär) obrända tändstickor inom kort.

Men jag fick alltså inte tag på några. Attans. Det ÄR ju nu inte så svårt att göra askar – men 48 stycken…? Ett alternativ är att göra av vanliga små tändsticksaskar (OM jag får tag på sådana – det fanns inte ens sådana på de butiker jag var på idag) och istället för presenter lägga i lappar med instruktioner, typ ”under mammas byrå” eller ”leta i ditt rum” och så gömma presenterna i huset istället. Så blir det lästräning för Elias… Fast risken är att det blir för stort prestationskrav, och att han förlorar lusten för läsning, så jag gillar egentligen inte det. Eller så får jag göra 24 STORA askar, och klämma ner båda killarnas i samma.

Eller så blir det som alla andra år – en stressad mamma ger upp och köper ICAs chokladkalendrar – medan prestationsmonstret på min högra axel jublar och kastar konfetti över sitt eget huvud.

Nej hörni. Sova var det. Bis Morgen, alle Leute!

En travkalender med katalysatorfunktion

Jag står vid disken på ATG:n i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan och väntar, i vanlig ordning, på mitt kaffe. Travkommentatorerna snattrar från TV-monitorerna i taket men det verkar inte vara någon särskild rusning till kassan och ATG-live-maskinen. Inte helt sällan möts man här av ringlande köer av jäktade av traventusiaster som inväntat de sista oddsen och fått bråttom att hinna lämna in sina dagens-dubbel-spikar innan loppet ska börja.

Jag måste fnissa lite när jag – i den här så oerhört manligt präglade miljön – får syn på en stor kalender för 2010 som i min begreppsvärld skulle ha gjort sig bra i en 12-årings flickrum, med en yster häst som bockar och krumbuktar på framsidan. Men så får jag se namnet, och leendet stelnar när tanken viker av på en helt annan väg. Einars hästkalender, står det.

Och jag glömmer – med ens! – rosa flickrum, snattrande travkommentatorer och krumbuktande hästar, för att istället drunkna i förgänglighet, glömska och novemberkyla.

***

(Det här inlägg förstår bara ett litet, litet fåtal personer – och jag är inte ens säker på att någon av dem läser här. Men jag var tvungen att skriva det.)

Och förresten…

…detta och det förra inläggen är skrivna på El Maco – inte på tröskverks-PC:n.

Med rådgivning från goda vänner och välvilliga supporttekniker körde jag några reparationsmanövrar, lirkade lite och kastade ut några onödiga program – och vips funkade både modemet och trådlösa nätverket igen. Och än har han inte kraschlandat (peppar, peppar).

Förresten utspelades följande dialog mellan mig och supportteknikern:

Jag: Men om jag nu inte får ordning på det här på egen hand, tar ni överhuvudtaget privatkunder – eller är ni för dyra för vanliga dödliga som jag?
Supportkillen: Eh, hm – det är nog det sista, faktiskt.

Haha – överraskningsmoment funkar ALLTID!

Sömnigt om att göra skillnad

En kropp full med stresspiskat adrenalin, ett huvud fullt med brokiga tankar – men inga ord att klä dem i. Jaja, kanske lika bra det.

Stanna upp. Observera. Acceptera. Låt gå.

Men jag har åtminstone Facebookpratat med min kompis som jag skrev om häromkvällen. Han som envetet påstår att han aldrig vågat söka jobbet han nyss fått, om det inte varit för saker jag sagt om hans skrivande. Han som verkat lägre än Glocalnet åtminstone sen i somras är plötsligt samma kille jag känt i 20 år. Jag vet inte riktigt vad det är jag sagt som gjort intryck på honom, men något måste det ha varit för det märks att något hänt.

Äh, jag har verkligen inte orden med mig ikväll. Men samtalet ikväll, mellan alla generande hedersbetygelser han envist överöste mig med, känslan att han tamejfan verkar vara sig själv igen – och ger mig cred för det… Det var stort.

 

Mer om barnlitteratur

Jag är inte säker, det är mycket som inte alls ringer bekant, men boken jag skrev om tidigare idag kan vara den här. Föga smickrande recenserad här – fast jag tar nog risken med att bilda mig en egen uppfattning ändå.

Anti-kommunistiska varenuvar, som recensenten vände sig mot, ser jag snarare som tecken i tiden – boken är skriven 1962, av en amerikansk författare… Det vore närmast konstigare om boken visat pro-kommunistiska inslag…!

Nu vill jag framhålla att jag alltså skriver detta enbart utifrån  recensionen, själva boken har jag ju inte läst. Men jag blir närmast lite nyfiken på HUR denna anti-kommunism är skildrad, nu när jag är stor nog att faktiskt lägga märke till det. För som recensenten också skriver – som barn är man så fokuserad på berättelsen, personerna och spänningen – den där sortens politiska/moraliska/religiösa teman passerade vanligtvis helt obemärkt.

(Däremot går jag igång rejält på den fascistoida smörjan Pricken, som inga andra vuxna läsare verkar reagera på. Min äldste son har till och med fått läsa eländet på dagis, men över min tröskel kommer den inte. Så får den vara översatt av Astrid Lindgren bäst fan den vill.)

***

För övrigt blev jag själv lite nostalgiskt nyfiken när jag mindes ”Han sålde sin frihet” som jag nämnde i förra inlägget – en av min barndoms absoluta bok- och filmfavoriter. Boken är skriven av Otfried Preussler, och har en löjligt corny titel. Men egentligen är det en östeuropeisk folksaga, om en kvarn som drivs av en djävulsk magiker med 12 fattigpojkar som lärlingar.

Min första kontakt med berättelsen var genom en animerad film vi fick se i skolan. Filmen är signerad Karel Zeman, och det slår mig (förutom hur hiskligt långa förtexter man stod ut med på den tiden… Det känns lite som en kulturkrock att märka hur ovant det känns – bara 25 år senare…) hur animerad film utvecklats under de här åren. Disney-Pixar-produktionerna känns som ljusårs avstånd från den här filmen – som är gjord någonstans i östeuropa/balkan, som ju var väldigt stora på animerad film på den tiden, vad jag minns. SVT visade mycket animerade långfilmer från Tjeckien (eller ja, Tjeckoslovakien hette det ju då).

(Ja, sedär – nu hann jag googla på Karel Zeman också, och mycket riktigt – han är tjeck!)

Jag kan inte tycka att utvecklingen enbart är en förbättring, faktiskt. Jag tycker att det finns en stor charm i den naiva stilen i den här filmen. Och jag minns ju hur djupt tagen jag var av filmen när jag kom hem och hade sett den… (För att inte tala om hur lycklig när jag några år senare – av en ren slump – hittade boken med den corny titeln på biblioteket, och förstod att det var boken bakom filmen.)

Så berättarförmågan var definitivt inte sämre, för att man hade trubbigare verktyg att jobba med. Tvärtom, möjligen?

Idag är det så stora produktionsapparater kring allting – det finns inga oberoende spelare i någon bransch och jag kan tänka mig att barnfilmsproduktion är ett praktexempel på svårfinansierade projekt som kräver riskvilliga finansiärer – som helst köper in sig i redan stora aktörer. Jag vet inte, men jag vet ju vad som snurrar på barnkanalerna hela dagarna – och jag blir inte glad i hjärtat av det jag ser där. Det blir jag av den här filmen. (Förutom att det är en väldigt mörk saga, förstås. Men den är bra. Rekommenderas!)

Däremot hittade jag också en tysk spelfilm av berättelsen om mjölnarmagikerns tolfte lärling – Krabat – från 2008. Tydligen mer än jag som tagit intryck av den gamla folksagan!

Kvinnor utan män

Bild från Shirin Neshats Kvinnor utan män

Det är något med den här bilden, den besatta kvinnan och en bisarr mardröm i illgult, som märkligt nog tilltalar mig. Tydligen visas Shirin Neshats ”videoinstallation”, Kvinnor utan män, på Kulturhuset nu. Klart läge för en kulturlunch snart. Synd bara att min farsi är lite rostig…

Jag får hoppas på bildspråk och impulsstormar istället.

Oroväckande

Ett raskt studium av blogguppdateringarna under juli månad ger vid handen att min samlade produktivitet här i bloggen den månaden uppgick till 13.690 ord. Då fattas i runda slängar, ungefär exakt 36.310 ord för att ro i land den ärofyllda NaNoWriMo-titeln.

Ehm.

En särskild plats i helvetet

Knappt tre veckor till NaNoWriMo. I vanlig ordning är november inte den mest välvalda av månader. Första gången jag tänkte delta i NaNo var 2002 – då började jag mitt nya jobb, mitt nuvarande jobb, den 1 november. Ja, ni vet väl alla vad som händer när man börjar nytt jobb, förstås. Man kommer hem om kvällarna och är glad att man hittade dit och i bästa fall minns vad man själv heter, men att samtidigt minnas vad alla nya kollegor heter… Nej.

Och några romaner skriver man inte heller. Åtminstone gjorde inte jag det.

Året därpå var jag plötsligt gravid, och då blev ingen roman skriven heller. Året därpå… haha, nej. 2005, ja tamejfan om jag inte var på smällen igen, och 2006… nej. 2007 vet ni som hängt med ett tag att jag hade fullt upp med annat, 2008 var året Gud glömde, och nu har vi alltså 2009.

Nu jävlar. Världen må brinna (och det är inte omöjligt att den gör det i november, faktiskt), men jag ska åtminstone ge det ett ärligt försök. 50,000 ord – hur många bloggposter motsvarar det, egentligen? Det kan inte vara så himla många, eller?

Jag har inte bestämt så noga vad jag ska skriva om. Jag har en inledningsscen, en tydlig bild av en huvudperson och en handfull intressanta bifigurer att utveckla. Och så har jag en working-titel, somkanske lika mycket betecknar bokens tema: ”En särskild plats i helvetet”.

Jag tror att jag kommer att få roligt medan jag skriver.

Kreativ impulsstorm (i biomörkret)

Är det någon mer än jag, i hela vida världen, som har anteckningsblock och penna med mig in i en biosalong? Jag vet att det verkar fullkomligt aptöntigt, men jag lovar – om jag inte har med mig nåt att skriva på (och med), blir jag så frustrerad att det förstör hela bioupplevelsen, för att jag måste sitta där i en formidabel kreativ storm – och låta tanke på tanke på tanke, gå mig förbi. Efteråt är det för sent. Då är tankarna länge sedan bleknade, spröda flor av den magi de en gång bar. Försöker jag ta dem då, pulvriseras de av min allrasom lättaste hand.

Oftast är det trailers och förtext-sekvenser som triggar mig. Och egentligen vet jag inte vad det är, det är inte så mycket helheten av det som sker på duken som rycker mig med, utan det lösryckta, halvsagda, perifert uppfattade – detaljerna. Utgångspunkterna.

Så – jag skriver kanske inte ner så mycket i min bok under de där skälvande minuterna i biomörkret, men det jag skriver är oftast tankar som väcker något i mig, något jag vill följa och se vart det leder. Magiska saker, saker som betyder något, och som jag vill ge betydelse åt.

Det är ojämförligt det bästa med filmen. Och det måste vara på bio. Ord, lösryckta repliker, bilder, ljud, musik, känslor som väcks ur det nerklippta trailerformatet, där essensen av en berättelse kokts ner till trettio sekunders intensitet. Kanske är det helt enkelt själva intensiteten, koncentratet, som väcker så mycket i mig? Det spelar ingen roll. DET är min bioupplevelse, och det spelar ingen roll vilken film det är – det kan vara hollywoodskräp eller vad som helst. Bara det har kraft att väcka impulser som annars somnar till, vaggade av vardagslunk, slentrian och gammal vana.

Om choklad och minnen

Idag har jag utvärderat lusten att äta choklad kontra lusten att skriva om choklad.

Till min stora förvåning fann jag att lusten att skriva ett blogginlägg om min barndoms favoritchoklad, illustrerat med en bild av tre orörda chokladförpackningar faktiskt övervann lusten att slita  av pappret och glufsa i sig en Skotte eller två. Bloggnörderi-faktorn översteg chokorytm-faktorn. Fascinerande. Vem hade trott det?

Men alltså. Titta noga nu, för snart kan de vara ett minne blott: Marabou Skotte. De har varit svåra att få tag på ett tag, och jag vet ingen annan än jag själv som brukar köpa dem, så jag börjar inse att dessa mörka chokladbitar med nougatfyllning, hackade nötter och russin nog av marknadsmässiga skäl kommer att få bege sig till de olönsamma godbitarnas himmel och göra raketosten, Carmen-kexen och Vira Blåtiran sällskap.

Men idag fick jag faktiskt tag på hela tre dyrgripar. Ja, jag hade ju kunnat köpa fler, det fanns säkert 5-10 paket till på hyllan. Men man får ju behärska sig…

(Jag säger inte var jag köpte dem – så kan jag smyga dit igen imorgon, förklädd i trenchcoat och lösmustasch, och köpa de som finns kvar…!)

Åh, jag minns barndomssomrar, min brokiga pippiklänning, mammas och mina utflykter till Tottes i Hurva (fråga inte – Tottes måste upplevas…!) och  traditionsenligt avslutade utflykten med en delad dubbel Skotte i bilen på väg hem. Tjusiga tider. Eller när jag slav… förlåt arbetade på ett pyttelitet telemarketingföretag i ett av Malmös mer obskyra industriområden, (för övrigt med Kirsebergsanstalten som närmaste granne), då det dagliga lunchnöjet var lunchpromenaden till närbutiken för att inhandla en Skotte till eftermiddagskaffet. (Nyttigt? Nej, knappast. Men nu snackar vi nostalgi, inte kalorier, OK?)

Men som sagt. Min högst obekräftade gissning är alltså att Skottes saga närmar sig sitt slut. Jag kan ha fel – det har ju hänt förut – men man vet aldrig. Så om ni ser en oidentifierbar bloggerska i trenchcoat och lösmustasch smyga omkring i trakten av Östra station imorgon, så vet ni vad det handlar om. En alldeles ordinär tripp längs Memory Lane.

Paco flyttar hemifrån

Ja, det är faktiskt sant. Paco, min lilla Eee, fick tråkigt här hemma, överst på min hylla, täckt av damm och ständigt sysslolös.

Jag hittade ett nytt hem åt honom, där barn kommer att leka med honom, och spela spel på honom. Han får det bra där. Men det var en sorg att lägga ner honom i lådan ändå.

Du kommer alltid att hålla en del av mammas hjärta i dina öh… processorer, Paco. Även om jag skaffar en iPhone istället. Lev väl.

Ett beseglat öde

Så var mitt öde då – äntligen? – beseglat. Inte med en kyss direkt, men väl med ett eftertryckligt klick på bekräfta-knappen. Jag hade väntat mig en suck av lättnad, och en sjutons-järnvikt få imaginära vingar och flaxa iväg från mina späda (nåja) axlar. Men jag kände mig mest trött. Det var intensivt skrivjobb – och alltid knepigt att beskriva sina egna förträffligheter… Jag vet inte vad det är, missriktad ödmjukhet, blygsel eller jantetänk?

Jag är inte så orolig egentligen. Öppnas en dörr står dig tusen åter, eller hur det nu var.

”Dä orner säj”, som min kära dekorkollega brukade säga när vi frös arslena av oss i garaget vid Växjö teater, inspekterande den 3 meter långa att-göra-listan och konstaterade att det var flera timmar kvar till premiären. Those were the days.

Men det gör ju det. Orner säj. Det är jag åtminstone säker på.

90+…

…minst. På 3 dar blankt. Det är rätt imponerande faktiskt. Tre dagars arbete, och jag är helt sänkt. Nästan så att jag överväger de festliga aktiviteterna med jobbet på fredag, till förmån för soffläge och tidig sänggång. Men med tanke på hur få tillfällen till festiviteter som återstår innan The Bitter End, är det väl lite synd att missa.

Fast Esther Williams får nog stanna hemma, jag går i civil klädsel. Någon måtta får det vara.

Bloggdröm

Hur skruvad är man om man börjar drömma i bloggform? En sekvens i nattens drömkavalkad var en bild som dök upp i skallen, föreställande en man jag inte känner, men som ändå såg märkligt… bekant ut. Under bilden följde en text om att ”den som ville se XX skulle ha passat på att gå på spelningarna i maj och juni, eftersom XX oväntat gick bort före sin spelning i juni” – varpå jag (i drömmen) erinrade mig ett blogginlägg jag tidigare läst om denne fiktive musiker.

Ärligt talat… Hyfsat skruvat, ja?

Onda ögat

Om blickar kunnat döda, hade det varit ute med Himmel & Ord, kan jag meddela. Jag råkade nämligen undslippa mig en nysning vid mejeridisken på ICA – och vips vändes inte mindre än tre medelålders män sina bistra, panikslagna ansikten mot mig, gav mig The Evil Eye och låtsades återgå till veckohandlingen. Jag kunde nästan se de harmset darrande händerna plocka med filmjölkspaketen. ”Onda människa!” skrek deras tankar. ”Onda, sjuka människa!! Tag dina viruspolare och stick tillbaka dit ni kom ifrån!”

Hålla truten har väl aldrig varit min bästa gren, så jag kunde inte låta bli att häva ur mig:
- Jag har inte svininfluensa, ni behöver inte oroa er!

Bara en av männen vände sig mot mig igen och flinade glatt.

Ofrivilligt nattsudd

Hela dagen har jag gått som i dvala, hållit på att somna när, var och hur som helst (tror till och med att jag lyckades göra en fågelholk eller två i tvätten hos frissan… *rodnar häftigt*).

Men nurå? Nu när jag borde ligga och snusa sött i min säng? Icke. Rastlös, uppjagad, hjärna som snurrar så fort att jag tror den går i spinn snart. Och snurrar den kring något särskilt? Nej. Sin egen axel möjligtvis – snurrar för snurrandets skull. Det är våldsamt irriterande.

Så, vad gör man en mörk natt när hjärnan vägrar ligga still så man får sova? Jag skulle kunna läsa något – om jag bara inte var så trött. Slösurfar planlöst istället.

Och själv då? Bilen går bra?

Suck.

Vino in veritas

Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Jag gillar Systembolaget.

Jag gillar att ha en stor, välsorterad butik att gå till, där personalen mestadels kan allt om vin som jag själv inte kan. Nu har ju jag då givetvis gått och bosatt mig i en kommun med en enda ynkans bolagsbutik, där personalen rekommenderar Moselblumchen och California Red som gångbara drycker till allt allt från fiskpinnar till tournedos, och själva inte verkar ha smakat något vin över 67-kronorsnivån. Å andra sidan jobbar jag ju i Stan, och kan välja och vraka mellan systembutikerna som jag vill. Jag brukar gå i butiken passagen mellan NK och Mäster Samuelsgatan (?), men än har jag inte upparbetat igenkännande blickar och VIP-treatment, som kollegan skrev om häromdagen. Tack och lov.

Hursomhelst – nackdelen med att handla vin utomlands, såsom svensk sed föreskriver vid utlandssemestrar, är att det inte finns något Systembolag där. You’re on your own, kid.

Du kliver in i den lokala Super-merkaton, och möts direkt innanför dörren av ändlösa hyllmetrar fyllda, från golv till tak, av vinflaskor. I vår kvartersbutik hade man varit extra fiffiga och placerat leksaksavdelningen på motstående hylla, tveklöst för att minderåriga i sällskapet skulle ha förströelse medan föräldrarna begrundar sina vininköp. Och sen står man där, försöker förgäves känna igen ett namn eller en etikett, och rotar febrilt i minnet efter druvsorterna från favoriterna hemifrån. Att fråga personalen till råds är inte att tänka på – de skulle bara rycka på axlarna och hasta vidare för att prismärka tvättmedel eller sitta i kassan och muntert hälsa sina kunder med Guten Tag! eller Gruss Gott! eftersom nästan allesamman ändå är tyska turister (vilket de för övrigt också utgår från att du är, fast du till skillnad från äkttyskarna åtminstone försöker hanka dig fram på italienska…).

Så, man gör ungefär som när man spelar på hästar: Väljer snygga etiketter, spännande namn och sprider dina kryss efter bästa förmåga. Ja, en och annan druva kan du säkert åkalla ur minnets dunkla (av vinet, månne?) gömmor, så det kan ju vara till hjälp. Som att kryssa Stig H i V75. ”Äh, han är ju superkänd, han kör säkert bara de bästa hästarna!”.

Sen kommer man hem med 19 flaskor vin, ger bort fyra till grannar som varit behjälpliga under ledigheten, och hoppas innerligt att det inte är värsta sortens rävgift man råkat ge bort – för egentligen har man ju ingen aning. Blunda-och-peka-på-vinhyllan-strategin har sina för- och nackdelar, helt klart.

Kvällens grillade köttbit sköljdes ner med en Cabernet Veneto, odlat och trampat av italienska bondfötter i nordöstra kröken av stövelskaftet. För €3 (veckans kampanjvara på Supermerkaton) var det väl OK, om än inte direkt i klass med Monti Garbi som jag brukar hålla mig till här hemma… Det jag funderar på – Fru C, det var här jag hoppades på ett inspel från dig! – är att det känns lite svagt bubbligt i ”konsistensen”, vilket jag har svårt för. Smaken i sig är det inget fel på, men så är det den där lätt… ”kolsyrade” känslan. I Kroatien drack vi ett hm, ”närproducerat” vin (tappat på gröna PET-flaskor för mineralvatten) som var ganska bra, förutom just det där lite… skummiga. Vad gör att det blir så, och är det bara jag som tycker att det förstör vinet och får det att kännas lite – billigt?

Nåväl. Värre rävgift har man smakat – och betalt betydligt mer än €3 för också, för den delen. Och kvar i lådan skvalpar ännu 14 flaskor semesterelixir runt, trampade ur solstinna italienska druvor, buteljerade och därefter noggrannt utvalda från Supermerkatons hyllor (se ovan)… Souvenirer, helt enkelt!