Sömnigt om att göra skillnad

14 november 2009

En kropp full med stresspiskat adrenalin, ett huvud fullt med brokiga tankar – men inga ord att klä dem i. Jaja, kanske lika bra det.

Stanna upp. Observera. Acceptera. Låt gå.

Men jag har åtminstone Facebookpratat med min kompis som jag skrev om häromkvällen. Han som envetet påstår att han aldrig vågat söka jobbet han nyss fått, om det inte varit för saker jag sagt om hans skrivande. Han som verkat lägre än Glocalnet åtminstone sen i somras är plötsligt samma kille jag känt i 20 år. Jag vet inte riktigt vad det är jag sagt som gjort intryck på honom, men något måste det ha varit för det märks att något hänt.

Äh, jag har verkligen inte orden med mig ikväll. Men samtalet ikväll, mellan alla generande hedersbetygelser han envist överöste mig med, känslan att han tamejfan verkar vara sig själv igen – och ger mig cred för det… Det var stort.

 


Mer om barnlitteratur

21 oktober 2009

Jag är inte säker, det är mycket som inte alls ringer bekant, men boken jag skrev om tidigare idag kan vara den här. Föga smickrande recenserad här – fast jag tar nog risken med att bilda mig en egen uppfattning ändå.

Anti-kommunistiska varenuvar, som recensenten vände sig mot, ser jag snarare som tecken i tiden – boken är skriven 1962, av en amerikansk författare… Det vore närmast konstigare om boken visat pro-kommunistiska inslag…!

Nu vill jag framhålla att jag alltså skriver detta enbart utifrån  recensionen, själva boken har jag ju inte läst. Men jag blir närmast lite nyfiken på HUR denna anti-kommunism är skildrad, nu när jag är stor nog att faktiskt lägga märke till det. För som recensenten också skriver – som barn är man så fokuserad på berättelsen, personerna och spänningen – den där sortens politiska/moraliska/religiösa teman passerade vanligtvis helt obemärkt.

(Däremot går jag igång rejält på den fascistoida smörjan Pricken, som inga andra vuxna läsare verkar reagera på. Min äldste son har till och med fått läsa eländet på dagis, men över min tröskel kommer den inte. Så får den vara översatt av Astrid Lindgren bäst fan den vill.)


***

För övrigt blev jag själv lite nostalgiskt nyfiken när jag mindes ”Han sålde sin frihet” som jag nämnde i förra inlägget – en av min barndoms absoluta bok- och filmfavoriter. Boken är skriven av Otfried Preussler, och har en löjligt corny titel. Men egentligen är det en östeuropeisk folksaga, om en kvarn som drivs av en djävulsk magiker med 12 fattigpojkar som lärlingar.

Min första kontakt med berättelsen var genom en animerad film vi fick se i skolan. Filmen är signerad Karel Zeman, och det slår mig (förutom hur hiskligt långa förtexter man stod ut med på den tiden… Det känns lite som en kulturkrock att märka hur ovant det känns – bara 25 år senare…) hur animerad film utvecklats under de här åren. Disney-Pixar-produktionerna känns som ljusårs avstånd från den här filmen – som är gjord någonstans i östeuropa/balkan, som ju var väldigt stora på animerad film på den tiden, vad jag minns. SVT visade mycket animerade långfilmer från Tjeckien (eller ja, Tjeckoslovakien hette det ju då).

(Ja, sedär – nu hann jag googla på Karel Zeman också, och mycket riktigt – han är tjeck!)

Jag kan inte tycka att utvecklingen enbart är en förbättring, faktiskt. Jag tycker att det finns en stor charm i den naiva stilen i den här filmen. Och jag minns ju hur djupt tagen jag var av filmen när jag kom hem och hade sett den… (För att inte tala om hur lycklig när jag några år senare – av en ren slump – hittade boken med den corny titeln på biblioteket, och förstod att det var boken bakom filmen.)

Så berättarförmågan var definitivt inte sämre, för att man hade trubbigare verktyg att jobba med. Tvärtom, möjligen?

Idag är det så stora produktionsapparater kring allting – det finns inga oberoende spelare i någon bransch och jag kan tänka mig att barnfilmsproduktion är ett praktexempel på svårfinansierade projekt som kräver riskvilliga finansiärer – som helst köper in sig i redan stora aktörer. Jag vet inte, men jag vet ju vad som snurrar på barnkanalerna hela dagarna – och jag blir inte glad i hjärtat av det jag ser där. Det blir jag av den här filmen. (Förutom att det är en väldigt mörk saga, förstås. Men den är bra. Rekommenderas!)

Däremot hittade jag också en tysk spelfilm av berättelsen om mjölnarmagikerns tolfte lärling – Krabat – från 2008. Tydligen mer än jag som tagit intryck av den gamla folksagan!


Kvinnor utan män

13 oktober 2009
Bild från Shirin Neshats Kvinnor utan män

Bild från Shirin Neshats Kvinnor utan män

Det är något med den här bilden, den besatta kvinnan och en bisarr mardröm i illgult, som märkligt nog tilltalar mig. Tydligen visas Shirin Neshats ”videoinstallation”, Kvinnor utan män, på Kulturhuset nu. Klart läge för en kulturlunch snart. Synd bara att min farsi är lite rostig…

Jag får hoppas på bildspråk och impulsstormar istället.


Oroväckande

12 oktober 2009

Ett raskt studium av blogguppdateringarna under juli månad ger vid handen att min samlade produktivitet här i bloggen den månaden uppgick till 13.690 ord. Då fattas i runda slängar, ungefär exakt 36.310 ord för att ro i land den ärofyllda NaNoWriMo-titeln.

Ehm.


En särskild plats i helvetet

12 oktober 2009

Knappt tre veckor till NaNoWriMo. I vanlig ordning är november inte den mest välvalda av månader. Första gången jag tänkte delta i NaNo var 2002 – då började jag mitt nya jobb, mitt nuvarande jobb, den 1 november. Ja, ni vet väl alla vad som händer när man börjar nytt jobb, förstås. Man kommer hem om kvällarna och är glad att man hittade dit och i bästa fall minns vad man själv heter, men att samtidigt minnas vad alla nya kollegor heter… Nej.

Och några romaner skriver man inte heller. Åtminstone gjorde inte jag det.

Året därpå var jag plötsligt gravid, och då blev ingen roman skriven heller. Året därpå… haha, nej. 2005, ja tamejfan om jag inte var på smällen igen, och 2006… nej. 2007 vet ni som hängt med ett tag att jag hade fullt upp med annat, 2008 var året Gud glömde, och nu har vi alltså 2009.

Nu jävlar. Världen må brinna (och det är inte omöjligt att den gör det i november, faktiskt), men jag ska åtminstone ge det ett ärligt försök. 50,000 ord – hur många bloggposter motsvarar det, egentligen? Det kan inte vara så himla många, eller?

Jag har inte bestämt så noga vad jag ska skriva om. Jag har en inledningsscen, en tydlig bild av en huvudperson och en handfull intressanta bifigurer att utveckla. Och så har jag en working-titel, somkanske lika mycket betecknar bokens tema: ”En särskild plats i helvetet”.

Jag tror att jag kommer att få roligt medan jag skriver.


Kreativ impulsstorm (i biomörkret)

11 oktober 2009

Är det någon mer än jag, i hela vida världen, som har anteckningsblock och penna med mig in i en biosalong? Jag vet att det verkar fullkomligt aptöntigt, men jag lovar – om jag inte har med mig nåt att skriva på (och med), blir jag så frustrerad att det förstör hela bioupplevelsen, för att jag måste sitta där i en formidabel kreativ storm – och låta tanke på tanke på tanke, gå mig förbi. Efteråt är det för sent. Då är tankarna länge sedan bleknade, spröda flor av den magi de en gång bar. Försöker jag ta dem då, pulvriseras de av min allrasom lättaste hand.

Oftast är det trailers och förtext-sekvenser som triggar mig. Och egentligen vet jag inte vad det är, det är inte så mycket helheten av det som sker på duken som rycker mig med, utan det lösryckta, halvsagda, perifert uppfattade – detaljerna. Utgångspunkterna.

Så – jag skriver kanske inte ner så mycket i min bok under de där skälvande minuterna i biomörkret, men det jag skriver är oftast tankar som väcker något i mig, något jag vill följa och se vart det leder. Magiska saker, saker som betyder något, och som jag vill ge betydelse åt.

Det är ojämförligt det bästa med filmen. Och det måste vara på bio. Ord, lösryckta repliker, bilder, ljud, musik, känslor som väcks ur det nerklippta trailerformatet, där essensen av en berättelse kokts ner till trettio sekunders intensitet. Kanske är det helt enkelt själva intensiteten, koncentratet, som väcker så mycket i mig? Det spelar ingen roll. DET är min bioupplevelse, och det spelar ingen roll vilken film det är – det kan vara hollywoodskräp eller vad som helst. Bara det har kraft att väcka impulser som annars somnar till, vaggade av vardagslunk, slentrian och gammal vana.


Om choklad och minnen

06 oktober 2009

Idag har jag utvärderat lusten att äta choklad kontra lusten att skriva om choklad.

Till min stora förvåning fann jag att lusten att skriva ett blogginlägg om min barndoms favoritchoklad, illustrerat med en bild av tre orörda chokladförpackningar faktiskt övervann lusten att slita  av pappret och glufsa i sig en Skotte eller två. Bloggnörderi-faktorn översteg chokorytm-faktorn. Fascinerande. Vem hade trott det?

Men alltså. Titta noga nu, för snart kan de vara ett minne blott: Marabou Skotte. De har varit svåra att få tag på ett tag, och jag vet ingen annan än jag själv som brukar köpa dem, så jag börjar inse att dessa mörka chokladbitar med nougatfyllning, hackade nötter och russin nog av marknadsmässiga skäl kommer att få bege sig till de olönsamma godbitarnas himmel och göra raketosten, Carmen-kexen och Vira Blåtiran sällskap.

Men idag fick jag faktiskt tag på hela tre dyrgripar. Ja, jag hade ju kunnat köpa fler, det fanns säkert 5-10 paket till på hyllan. Men man får ju behärska sig…

(Jag säger inte var jag köpte dem – så kan jag smyga dit igen imorgon, förklädd i trenchcoat och lösmustasch, och köpa de som finns kvar…!)

Åh, jag minns barndomssomrar, min brokiga pippiklänning, mammas och mina utflykter till Tottes i Hurva (fråga inte – Tottes måste upplevas…!) och  traditionsenligt avslutade utflykten med en delad dubbel Skotte i bilen på väg hem. Tjusiga tider. Eller när jag slav… förlåt arbetade på ett pyttelitet telemarketingföretag i ett av Malmös mer obskyra industriområden, (för övrigt med Kirsebergsanstalten som närmaste granne), då det dagliga lunchnöjet var lunchpromenaden till närbutiken för att inhandla en Skotte till eftermiddagskaffet. (Nyttigt? Nej, knappast. Men nu snackar vi nostalgi, inte kalorier, OK?)

Men som sagt. Min högst obekräftade gissning är alltså att Skottes saga närmar sig sitt slut. Jag kan ha fel – det har ju hänt förut – men man vet aldrig. Så om ni ser en oidentifierbar bloggerska i trenchcoat och lösmustasch smyga omkring i trakten av Östra station imorgon, så vet ni vad det handlar om. En alldeles ordinär tripp längs Memory Lane.


Paco flyttar hemifrån

06 oktober 2009

Ja, det är faktiskt sant. Paco, min lilla Eee, fick tråkigt här hemma, överst på min hylla, täckt av damm och ständigt sysslolös.

Jag hittade ett nytt hem åt honom, där barn kommer att leka med honom, och spela spel på honom. Han får det bra där. Men det var en sorg att lägga ner honom i lådan ändå.

Du kommer alltid att hålla en del av mammas hjärta i dina öh… processorer, Paco. Även om jag skaffar en iPhone istället. Lev väl.


Ett beseglat öde

05 oktober 2009

Så var mitt öde då – äntligen? – beseglat. Inte med en kyss direkt, men väl med ett eftertryckligt klick på bekräfta-knappen. Jag hade väntat mig en suck av lättnad, och en sjutons-järnvikt få imaginära vingar och flaxa iväg från mina späda (nåja) axlar. Men jag kände mig mest trött. Det var intensivt skrivjobb – och alltid knepigt att beskriva sina egna förträffligheter… Jag vet inte vad det är, missriktad ödmjukhet, blygsel eller jantetänk?

Jag är inte så orolig egentligen. Öppnas en dörr står dig tusen åter, eller hur det nu var.

”Dä orner säj”, som min kära dekorkollega brukade säga när vi frös arslena av oss i garaget vid Växjö teater, inspekterande den 3 meter långa att-göra-listan och konstaterade att det var flera timmar kvar till premiären. Those were the days.

Men det gör ju det. Orner säj. Det är jag åtminstone säker på.


90+…

23 september 2009

…minst. På 3 dar blankt. Det är rätt imponerande faktiskt. Tre dagars arbete, och jag är helt sänkt. Nästan så att jag överväger de festliga aktiviteterna med jobbet på fredag, till förmån för soffläge och tidig sänggång. Men med tanke på hur få tillfällen till festiviteter som återstår innan The Bitter End, är det väl lite synd att missa.

Fast Esther Williams får nog stanna hemma, jag går i civil klädsel. Någon måtta får det vara.


Bloggdröm

19 september 2009

Hur skruvad är man om man börjar drömma i bloggform? En sekvens i nattens drömkavalkad var en bild som dök upp i skallen, föreställande en man jag inte känner, men som ändå såg märkligt… bekant ut. Under bilden följde en text om att ”den som ville se XX skulle ha passat på att gå på spelningarna i maj och juni, eftersom XX oväntat gick bort före sin spelning i juni” – varpå jag (i drömmen) erinrade mig ett blogginlägg jag tidigare läst om denne fiktive musiker.

Ärligt talat… Hyfsat skruvat, ja?


Onda ögat

13 september 2009

Om blickar kunnat döda, hade det varit ute med Himmel & Ord, kan jag meddela. Jag råkade nämligen undslippa mig en nysning vid mejeridisken på ICA – och vips vändes inte mindre än tre medelålders män sina bistra, panikslagna ansikten mot mig, gav mig The Evil Eye och låtsades återgå till veckohandlingen. Jag kunde nästan se de harmset darrande händerna plocka med filmjölkspaketen. ”Onda människa!” skrek deras tankar. ”Onda, sjuka människa!! Tag dina viruspolare och stick tillbaka dit ni kom ifrån!”

Hålla truten har väl aldrig varit min bästa gren, så jag kunde inte låta bli att häva ur mig:
- Jag har inte svininfluensa, ni behöver inte oroa er!

Bara en av männen vände sig mot mig igen och flinade glatt.


Ofrivilligt nattsudd

13 september 2009

Hela dagen har jag gått som i dvala, hållit på att somna när, var och hur som helst (tror till och med att jag lyckades göra en fågelholk eller två i tvätten hos frissan… *rodnar häftigt*).

Men nurå? Nu när jag borde ligga och snusa sött i min säng? Icke. Rastlös, uppjagad, hjärna som snurrar så fort att jag tror den går i spinn snart. Och snurrar den kring något särskilt? Nej. Sin egen axel möjligtvis – snurrar för snurrandets skull. Det är våldsamt irriterande.

Så, vad gör man en mörk natt när hjärnan vägrar ligga still så man får sova? Jag skulle kunna läsa något – om jag bara inte var så trött. Slösurfar planlöst istället.

Och själv då? Bilen går bra?

Suck.


Vino in veritas

11 september 2009

Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Jag gillar Systembolaget.

Jag gillar att ha en stor, välsorterad butik att gå till, där personalen mestadels kan allt om vin som jag själv inte kan. Nu har ju jag då givetvis gått och bosatt mig i en kommun med en enda ynkans bolagsbutik, där personalen rekommenderar Moselblumchen och California Red som gångbara drycker till allt allt från fiskpinnar till tournedos, och själva inte verkar ha smakat något vin över 67-kronorsnivån. Å andra sidan jobbar jag ju i Stan, och kan välja och vraka mellan systembutikerna som jag vill. Jag brukar gå i butiken passagen mellan NK och Mäster Samuelsgatan (?), men än har jag inte upparbetat igenkännande blickar och VIP-treatment, som kollegan skrev om häromdagen. Tack och lov.

Hursomhelst – nackdelen med att handla vin utomlands, såsom svensk sed föreskriver vid utlandssemestrar, är att det inte finns något Systembolag där. You’re on your own, kid.

Du kliver in i den lokala Super-merkaton, och möts direkt innanför dörren av ändlösa hyllmetrar fyllda, från golv till tak, av vinflaskor. I vår kvartersbutik hade man varit extra fiffiga och placerat leksaksavdelningen på motstående hylla, tveklöst för att minderåriga i sällskapet skulle ha förströelse medan föräldrarna begrundar sina vininköp. Och sen står man där, försöker förgäves känna igen ett namn eller en etikett, och rotar febrilt i minnet efter druvsorterna från favoriterna hemifrån. Att fråga personalen till råds är inte att tänka på – de skulle bara rycka på axlarna och hasta vidare för att prismärka tvättmedel eller sitta i kassan och muntert hälsa sina kunder med Guten Tag! eller Gruss Gott! eftersom nästan allesamman ändå är tyska turister (vilket de för övrigt också utgår från att du är, fast du till skillnad från äkttyskarna åtminstone försöker hanka dig fram på italienska…).

Så, man gör ungefär som när man spelar på hästar: Väljer snygga etiketter, spännande namn och sprider dina kryss efter bästa förmåga. Ja, en och annan druva kan du säkert åkalla ur minnets dunkla (av vinet, månne?) gömmor, så det kan ju vara till hjälp. Som att kryssa Stig H i V75. ”Äh, han är ju superkänd, han kör säkert bara de bästa hästarna!”.

Sen kommer man hem med 19 flaskor vin, ger bort fyra till grannar som varit behjälpliga under ledigheten, och hoppas innerligt att det inte är värsta sortens rävgift man råkat ge bort – för egentligen har man ju ingen aning. Blunda-och-peka-på-vinhyllan-strategin har sina för- och nackdelar, helt klart.

Kvällens grillade köttbit sköljdes ner med en Cabernet Veneto, odlat och trampat av italienska bondfötter i nordöstra kröken av stövelskaftet. För €3 (veckans kampanjvara på Supermerkaton) var det väl OK, om än inte direkt i klass med Monti Garbi som jag brukar hålla mig till här hemma… Det jag funderar på – Fru C, det var här jag hoppades på ett inspel från dig! – är att det känns lite svagt bubbligt i ”konsistensen”, vilket jag har svårt för. Smaken i sig är det inget fel på, men så är det den där lätt… ”kolsyrade” känslan. I Kroatien drack vi ett hm, ”närproducerat” vin (tappat på gröna PET-flaskor för mineralvatten) som var ganska bra, förutom just det där lite… skummiga. Vad gör att det blir så, och är det bara jag som tycker att det förstör vinet och får det att kännas lite – billigt?

Nåväl. Värre rävgift har man smakat – och betalt betydligt mer än €3 för också, för den delen. Och kvar i lådan skvalpar ännu 14 flaskor semesterelixir runt, trampade ur solstinna italienska druvor, buteljerade och därefter noggrannt utvalda från Supermerkatons hyllor (se ovan)… Souvenirer, helt enkelt!


Omtugg

11 september 2009

Jag behöver göra något seriöst åt min vrå här hemma. Ända sedan jag kom hem är det något som kryper i mig, äter upp den lust och beslutsamhet jag hade skrapat ihop under resan och får mig att falla in i slentrian och gamla hjulspår. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag tänker att jag kanske lättare kan ringa in det om jag inte hela tiden känner mig som om jag ska bli överfallen av saker. Saker, saker, saker, överallt alla dessa saker.

Någonstans bär det mig emot att erkänna det, jag vill nog gärna tro (eller låtsas tro) att jag bemästrar det kaos jag skapat omkring mig, men jag tror nog att jag får känna mig besegrad på den punkten (också). Det är som om det fokus jag saknar inombords, avspeglas i det stökiga, ofokuserade jag omger mig med. Ingen linje, ingen röd tråd, bara planlöst utlagda saker som skulle kunna stå för något – men egentligen inte gör det.

Så – imorgon ska jag nog börja att rensa upp här inne. Jag har sagt det förut – och jag har gjort det förut. Men skam den som ger sig – någon gång ska jag väl lyckas komma i mål. Vad nu mål är… Bilden av ett perfektionistiskt, fördefinierat och rätvinkligt mål seglar upp per automatik, men jag vet åtminstone att det där inte är min bild, inte mitt mål. Vad exakt jag strävar efter vet jag inte – och det är väl där skon klämmer. Kanske är det helt enkelt den bilden jag letar efter – en bild av mitt mål, min riktning. Och visualiseringen av mig själv, gående på vägen dit, i kontexten Här och Nu.

Min blick rör sig planlöst över skrivbordet, fastnar på allsköns möddingar som ligger strödda överallt. En trave tidningar. Inslagna presenter som ska med posten imorgon. Obrända CD-skivor. En triljon filtspetspennor i lika många färger. Ett glasögonfodral. En gammal Designtorget-påse. En skrynklig Kreatima-påse. Tre minibyråer HALVT dekorerade med decoupagemotiv. Ett syskrin. Ett cloisonné-ägg. En snäcka man kan höra havet i. Sladdar. Kartonger. Verktyg. Gamla kvitton.

Vem fan kan tänka – eller ens andas – i den här röran? Inte jag. Så även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som trycker mig, vad som retar mitt sinne och gör att jag inte kan förmå mig att gå till sängs, fast klockan är hutlöst mycket, tror jag att en stor sopsäck och en brutal attityd är vad jag behöver beväpna mig med för att bli av med den där gnagande rastlösa oron jag går omkring  med.

***

Jag känner mig inte alls som om jag varit ledig nästan 5 veckor redan. Känner mig långt ifrån utvilad, stark och redo. Tvärtom känner jag min själ krylla ihop sig i ett hörn av ryggmärgen när jag tänker på alla veckor tills nästa sommar, nästa ljusa period – och nästa ledighet. Jag tänker på den där känslan, res-känslan, friheten av att kunna kliva ur skalet, lämna ballasten bakom sig, under sig, medan man flyger – som man innerst inne vetat hela tiden att man kan, om bara inte… Och jag tänker på hur jag vill stanna i den känslan.

Jag tror att gnaget främst handlar om att kliva in i kostymen igen, in i skalet. Klä på sig betongvardagen igen, och likt en skomakare ta plats vid sin läst igen – som sig bör. Gnaget handlar om att inte få flyga mer, och om rädslan att glömma bort hur man gör.

Och jag tänker att prylar också tynger själen. Prylar är också en del av betongkostymen. Och jag blir än mer övertygad om att sopsäck och hårdhandskar blir morgondagens mission.

Jag märker också att jag förtvivlat väl behöver den egentid jag planerat in i nästa vecka – med barnen på dagis (och de längtar redan dit, vi märker det på dem och de pratar själva om det, om sina kompisar och sina fröknar) och jag själv ledig, utan krav, utan aktiviteter. Tid att sitta i soffan med en kopp te och tomma tankar. Tid att stirra i taket, om andan faller på. (Eller av.) Tid att göra saker – av glädje, inte för att få dem gjorda. Tid att kanske åka någonstans, en kort flygtur i närlandskapet, för att påminna mig om att jag åtminstone inte glömt hur man gör än.

Men innan dess – kanske lite tid att sova?


Cacaofoni

10 september 2009

Fadersgestalten gav mig en ask praliner från Cacaofoni i Malmö – en rejäl ask, där finns nog prov på varenda pralin i sortimentet, skulle jag tro…

Först och främst – 10 poäng för namnet! Cacaofoni är ett toppennamn, ligger bra i mun och ger hjärnan lite godis att associera kring. Stockholmschocolatiererna har mer pragmatiska namn – Chokladfabriken, Pralinhuset, Robert E’s chocolate… Inte mycket till poesi där inte. Cacaofoni däremot… Gillas!

Det här är ”Månadens pralin” – just nu Earl Grey, förkunnar webbplatsen. Den jag fick smakade mer Rosmarin, och det var ingen höjdare. Förlåt, men det finns gränser för vad jag tycker att man ska röra ner i chokladsmet. Chili, ja. Havssalt, jajamensan. Men Rosmarin? Nejtack.

Däremot var stjärnanis-pralinen väldigt trevlig. Sötlakritsaktig. Tyvärr upptäckte jag att det inte var ett fullt sortiment i lådan, för Mörk laktrits finns inte med. Attans – den hade man velat testa…

Kardemumma är min ”indexpralin” – är kardemumman bra, har man i mig funnit en kund för livet. Evig vinnare är Pralinhusets FÖRRA kardemumma – men de ändrade sitt recept och förstörde den fantastiska, lite torra konsistensen till något kletigt, odefinierbart som de säljer till intet ont anande idag… Nåja, nu var det Cacaofonis kardemummapralin jag skulle fokusera på, men faktum är att den inte riktigt låter sig fokuseras på alls, utan seglar förbi utan att lämna några direkta avtryck. Var det verkligen kardemumma i? Jag ställer mig frågande.

Tahitivanilj däremot var riktigt bra. ”Doppad i 75% mörk choklad, ganache av 50% ekologisk mjölkchoklad smaksatt med äkta Tahitivanilj.” Så ska det se ut. Här har man inte snålat med vaniljen, utan fått en rund och intensiv vaniljton med mersmak. 10 poäng!

På det hela taget är Cacaofonis praliner ingenting som kommer att få mig att ila söderöver för att idka pralinshopping, men jag skulle kunna tänka mig att köpa hem några Tahitivanilj om jag har vägarna förbi. Och kanske testa den där mörka lakritspralinen. Kanske upptäcka fler favoriter. Men trots det poetiska namnet, blir Cacaofoni ingen hovleverantör i det Jennyanska residenset. Jag håller mig till pragmatiska Chokladfabriken, vars kardemumma förvisso inte heller är mycket att hänga i julgranen, men som har mycket annat trevligt. Och ingen jävla rosmarin.


Prylnörden filosoferar (vidare)

10 september 2009

Det här är intressant. Det borde ju faktiskt tala för att iPod Touch räcker gott och väl för att kunna lira Spotify på jobbet – med hjälp av ”offline playlist”. Eller hur?

When you select a playlist as offline, the tracks will be downloaded and stored on your mobile device. The larger the disc space you have, the more music you can make available offline. You can listen to these playlists without switching back online for a maximum of 30 days, wherever you are.

Låter inte alls dumt. Fast för två timmar sen hade jag ju faktiskt bestämt mig för att spara till en iPhone. Ni märker hur beslutsam och karaktärsfast jag är…!


Jag vill inte ha en iPhone

07 september 2009

Jag vill inte ha en iPhone, jag vill inte ha en iPhone, jag vill inte ha en iPhone… Åtminstone vill jag inte betala för en iPhone, fast det sved i mig igen nu när Spotify gått och blivit mobilt, det som jag väntat på ända sedan Spotify kom. Men så upptäckte jag att mobilt Spotify funkar med iPod Touch också, så nu tänker jag att jag nog skulle ”klara mig” med en sån.

Det sparar jag väl en sisådär 5-6000 på eller nåt… Ett hyfsat objektiv, med andra ord.

Nån som har en sån? Recension? Tips? Tricks? Vill sälja sin välskötta Touch till en hugad spekulant…?


Semesterns stora fråga förblir obesvarad…

06 september 2009

…och det stör mitt vetgiriga jag något alldeles enormt.

För några år sedan läste jag en notis i någon tidning om den gamla 80-talsidolen Paul Young (Wikipedia ståtar med ett rätt taskigt bildval, får man säga. På den tiden då jag läste Starlet var han baksidespojke rätt ofta, vill jag minnas…). Det stod att han fått en hjärtinfarkt och dött. Jag vet att sambon och jag pratade om att han inte kan ha varit så gammal och att man måste ta vara på sitt här och nu för man vet aldrig hur länge man får hänga med i leken. Sånt där man pratar om när nån dött ung/under medellivslängden. Och kanske något om berömmelsens blekhet inför dödens oundgänglighet. Som man kanske också gör.

Någon dementi såg vi aldrig till, och eftersom ingen av oss var personligt engagerade i frågan och därmed brydde oss om några vidare efterforskningar, har jag i alla dessa år utgått från att Paul Young är död sen nån gång i slutet av förra seklet. (Och vad jag vet har heller inga nybakade topplistehits skvallrat om motsatsen heller.)

Så döm om min förvåning när jag kommer till den pittoreska kroatiska semesterorten, och finner den halvt tapetserad med posters av Paul Young, förkunnande hans, rätt otippade -även bortsett från att vi trodde karln var död, spelning på orten den 29 augusti. Samma dag som vi lämnade stan. Och visst, jag kan googla, jag kan se bilderna av en åldrande tonårshjälte och se att ja, nog fan är det där vi strosade omkring och åt glass bara dagar tidigare.Men jag missade alltså konserten med ganska precis 12 timmar. (Eller nej, nu ser jag att den flyttades fram pga regn, så åkej – jag missade spelningen med 36 timmar då. Men ändå!)

Ändå har jag svårt att skaka av mig det där med att karln för tusan ska föreställa vara död! Och vad tusan gör han i Rovigno, av alla ställen på jorden? Vad hände med Wembley Arena? Globen…?

Semesterns stora fråga – den som alltså förblir obesvarad – är alltså helt enkelt: Var det verkligen han? Där??

Ack – jag får aldrig veta.


Semesterrapport

27 augusti 2009

Personbasta i smorgaskastning pa vagigt havsvatten: 4 studs. Uppnatt tva ganger, sa inget tjafs om tur OK? (Dessutom lyckas jag hela tiden med de mest osannolika kasten – stenarna som inte SKA ga att kasta macka med, och som sagt… nar det gar vagor pa havet. Kan ni saga skicklighet, allihop?

Lokaliserade mojligheter till lokalt kontantbetald uppkoppling fran egen dator: Noll. Niente. Nada. Fnys, sager vi om det.

Antal galna barn i ressallskapet: 2

Antal grahariga mammor: 1

Solskyddsfaktor: 25. Fast jag haller mig i vanlig ordning mest i skuggan och ser efter 2 veckors dagligt sol&badande fortfarande ut som om jag kom hit sa sent som igar.

Temperatur: 100. Minst. Nej, allvarligt – ikvall ar det bedrovligt. Svetten rann under promenaden till stan – som inleddes efter kl 21 pa kvallen. Galet. A andra sidan lar det bli kallare till helgen, men da ar vi inte har langre, so who cares?

***

Seriost folks. Jag funderar en del. Pa det dar med att kreativiteten standigt befasts med prestationskrav. Skrev jag det sist? Jag minns inte, och ids inte kolla pa den har datorn, det var ett tag sen den kunde kallas ”state of the art”, for att uttrycka det lite diplomatiskt. Men i alla fall. Det har lite blivit temat for mina filosofier den har semestern, att jag hela tiden forvantar av mig sjalv att jag ska leverera och prestera och skapa OUTPUT… men jag glommer standigt att ocksa sakerstalla INPUT. Jag glommer, for att parafrasera en klok kommentar till forra inlagget, att tanka karran – och blir istallet staende med soppatorsk och undrar varfor. (Fast jag antagligen hellre borde fraga mig hur 17 jag lyckades komma sa har langt pa en tank…!)

Jag har myntat mig ett motto: Inspiration for gladje. Jag vet inte helt sakert vad jag ska anvanda det till men det ska notas in i ryggmargen om det sa ar det sista jag gor. For det ar viktiga grejer, mina vanner. Allvarligt. Det ar forvisso lite typiskt mig att utropa samtidskulturell kris varje gang jag fatt for mig nagot om mig sjalv, men det skulle forvana mig ENORMT om jag var den enda som gatt pa den har niten. Halla, alla ni Duktiga Flickor och Pojkar darute, har ni testat att knacka lite pa branslemataren pa sistone? Nar tankade ni senast – ren, oforfalskad, personligt anpassad och hogoktanig inspirationssoppa…? Huh?

For mig har det blivit sa att allt som i grundtanken var avsett som inspiration, slutar med ett prestationspalagg. Lusten att skapa filtreras genom tvanget att Vara Duktig och Gora Fint. Vem i helvete har pastatt att allt som ar kreativt maste vara ”fint”?? Och jag har, skam till sagandes, inte ens markt det, eller tankt pa det. DET har suttit i ryggmargen, och jag har bara tagit det for givet. Trots att jag egentligen manga ganger skrivit har om motsatsen, och argumenterat for den… Men argumenten har inte natt in, inte till de internaliserade normerna som jag sa manga ganger trott mig ha pratat, skrivit och filosoferat mig fri fram.

Men det ar val sant som det ar sagt, mycket snack och lite hockey – det kommer man inte langt med. Nu ar det dags att dra igang den har hockeymatchen med den fetaste tekning (eller vad tusan det heter) varlden skadat, och lata andra skota skitsnacket.

Och karnan i den hockeymatchen ar helt enkelt – och samtidigt sa avgrundsdjupt svar – att lara mig att inspireras, UTAN att falla i prestationstrasket. Att inspireras for gladje, och ingenting annat an gladje. Inte sa fort jag laser en bok tanka att jag maste skriva en battre, sa fort jag ser en bild i huvudet banna mig sjalv for att jag inte kan teckna ner den sa att den ser ”fin” ut, hela tiden tanka pa felen i mina fotografier, och forsoka hetsa fram utvecklingen snarare an lata den komma naturligt. Jag gor det dar HELA TIDEN. Ar oformogen att bara kanna gladjen, utan att prompt masta leverera nagot fran den. Och da kommer tanken forr eller senare att vara tom.

Lika tom som reservdunken.

Jag vet inte exakt hur jag ska gora det har – alla tips emottages tacksamt – men jag vet att jag maste ta ett break nar kreativitet handlar om att tanka, och INTE kora pa. Inte just nu. Malet ar att hitta tillbaka till att kunna tanka ”mid-air” som det heter i amerikanska actionfilmer, tanka och kora pa samtidigt, i samma rorelse, som det normala i en sund kreativ process ar. Men da far man inte ha kort tanken snustorr, som jag lyckats med nu. For da foder inspiration inte ens nagon gladje langre – bara en djup suck och en axelryckning. Sa kan man inte ha det.

Som SEAL-pingvinen i Madagaskar-filmen uttrycker saken: ”That aint gonna fly”.

Nope. It sure aint.