Sånt som man vill spara på burk

Hur sparar man minnen? Minstingen sjunger – ”Nu ska jag jobba med bilarna, nu ska jag jobba med bilarna…” Melodi: Du ska inte tro det blir sommar, som vanligt. Han sjunger på den jämt.

Mina öron formligen ÄTER hans sång, tar in och njuter och vill spara, för alltid. Men hur…?

Sammanträde

När äldsting-sonen kommer hem från dagis, ligger utflyktsmackan och frukten kvar i ryggsäcken.

- Åt du inte din matsäck i skogen?
- Nej alltså, jag var inte i skogen idag. Jag var på möte.

Lilldirektörn, min lilla, långa, spinkiga kille – har varit på sitt första möte! Jojo – ska böjas i tid… *s*

De hade samlat ihop två barn från varje avdelning på förskolan, och så hade de fått gå på möte med förskolechefen – som för övrigt är en mäkta trevlig kvinna, som glatt hoppade in och vikarierade som dagispedagog i somras, när ordinarie semestervikarie blev sjuk. Prestigelöst, precis som det ska vara.

Hursomhelst – de hade pratat om vad som är bra på förskolan, vad som är mindre bra, vad de tycker om att göra, och vad som är tråkigt. Elias hade passat på att framföra sitt djupt kända misstycke med rytmikpassen, dem gillar han inte.

Vaccinera eller inte – det är frågan

Seriöst folks – jag har fortfarande inte bestämt mig. Och jag ser på facebook allt fler som kastar ur sig frågan där – jag är helt uppenbart inte ensam om att tycka att det är ett svårt beslut.

Så – låt oss snacka om saken. Pekfingrarna stoppar vi i fickan, vars och ens beslut är individuellt förtjänar vederbörlig respekt.

Kvant-svar i omröstningsrutan – debatt i kommentarfältet. Sprid gärna ordet, vore kul att få lite bredd på diskussionen!

Läppstift och motorcross

Yngstingen kommer ut i köket och hämtar en våtservett i förpackningen som av en händelse alltid ligger framme på bänken. Han torkar sig om en ovanligt knallrosa mun, samma knallrosa nyans som tuschpennan han nyss ritat med. Den luttrade modern himlar sig, går fram och intar den pedagogiska knäböjarposen och förmanar:

- Axel. Inte. Rita. Munnen.
- Mmm.
- Säg det du med, Axel. Inte rita munnen.
- Mmm.
- Nej, säg det, inte-rita-munnen.

Och så kommer det, blixtsnabbt – Intejitamullen! – följt av ett cartoonmässigt sticka-iväg-med-en-rivstart-ljud: ”pjooom” när han springer iväg. ”Spinga motokjoss” heter den leken. Jojo.

Vi behöver nog inte oroa oss för cementerade könsroller den här veckan heller.

Onda ögat

Om blickar kunnat döda, hade det varit ute med Himmel & Ord, kan jag meddela. Jag råkade nämligen undslippa mig en nysning vid mejeridisken på ICA – och vips vändes inte mindre än tre medelålders män sina bistra, panikslagna ansikten mot mig, gav mig The Evil Eye och låtsades återgå till veckohandlingen. Jag kunde nästan se de harmset darrande händerna plocka med filmjölkspaketen. ”Onda människa!” skrek deras tankar. ”Onda, sjuka människa!! Tag dina viruspolare och stick tillbaka dit ni kom ifrån!”

Hålla truten har väl aldrig varit min bästa gren, så jag kunde inte låta bli att häva ur mig:
- Jag har inte svininfluensa, ni behöver inte oroa er!

Bara en av männen vände sig mot mig igen och flinade glatt.

Vino in veritas

Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Jag gillar Systembolaget.

Jag gillar att ha en stor, välsorterad butik att gå till, där personalen mestadels kan allt om vin som jag själv inte kan. Nu har ju jag då givetvis gått och bosatt mig i en kommun med en enda ynkans bolagsbutik, där personalen rekommenderar Moselblumchen och California Red som gångbara drycker till allt allt från fiskpinnar till tournedos, och själva inte verkar ha smakat något vin över 67-kronorsnivån. Å andra sidan jobbar jag ju i Stan, och kan välja och vraka mellan systembutikerna som jag vill. Jag brukar gå i butiken passagen mellan NK och Mäster Samuelsgatan (?), men än har jag inte upparbetat igenkännande blickar och VIP-treatment, som kollegan skrev om häromdagen. Tack och lov.

Hursomhelst – nackdelen med att handla vin utomlands, såsom svensk sed föreskriver vid utlandssemestrar, är att det inte finns något Systembolag där. You’re on your own, kid.

Du kliver in i den lokala Super-merkaton, och möts direkt innanför dörren av ändlösa hyllmetrar fyllda, från golv till tak, av vinflaskor. I vår kvartersbutik hade man varit extra fiffiga och placerat leksaksavdelningen på motstående hylla, tveklöst för att minderåriga i sällskapet skulle ha förströelse medan föräldrarna begrundar sina vininköp. Och sen står man där, försöker förgäves känna igen ett namn eller en etikett, och rotar febrilt i minnet efter druvsorterna från favoriterna hemifrån. Att fråga personalen till råds är inte att tänka på – de skulle bara rycka på axlarna och hasta vidare för att prismärka tvättmedel eller sitta i kassan och muntert hälsa sina kunder med Guten Tag! eller Gruss Gott! eftersom nästan allesamman ändå är tyska turister (vilket de för övrigt också utgår från att du är, fast du till skillnad från äkttyskarna åtminstone försöker hanka dig fram på italienska…).

Så, man gör ungefär som när man spelar på hästar: Väljer snygga etiketter, spännande namn och sprider dina kryss efter bästa förmåga. Ja, en och annan druva kan du säkert åkalla ur minnets dunkla (av vinet, månne?) gömmor, så det kan ju vara till hjälp. Som att kryssa Stig H i V75. ”Äh, han är ju superkänd, han kör säkert bara de bästa hästarna!”.

Sen kommer man hem med 19 flaskor vin, ger bort fyra till grannar som varit behjälpliga under ledigheten, och hoppas innerligt att det inte är värsta sortens rävgift man råkat ge bort – för egentligen har man ju ingen aning. Blunda-och-peka-på-vinhyllan-strategin har sina för- och nackdelar, helt klart.

Kvällens grillade köttbit sköljdes ner med en Cabernet Veneto, odlat och trampat av italienska bondfötter i nordöstra kröken av stövelskaftet. För €3 (veckans kampanjvara på Supermerkaton) var det väl OK, om än inte direkt i klass med Monti Garbi som jag brukar hålla mig till här hemma… Det jag funderar på – Fru C, det var här jag hoppades på ett inspel från dig! – är att det känns lite svagt bubbligt i ”konsistensen”, vilket jag har svårt för. Smaken i sig är det inget fel på, men så är det den där lätt… ”kolsyrade” känslan. I Kroatien drack vi ett hm, ”närproducerat” vin (tappat på gröna PET-flaskor för mineralvatten) som var ganska bra, förutom just det där lite… skummiga. Vad gör att det blir så, och är det bara jag som tycker att det förstör vinet och får det att kännas lite – billigt?

Nåväl. Värre rävgift har man smakat – och betalt betydligt mer än €3 för också, för den delen. Och kvar i lådan skvalpar ännu 14 flaskor semesterelixir runt, trampade ur solstinna italienska druvor, buteljerade och därefter noggrannt utvalda från Supermerkatons hyllor (se ovan)… Souvenirer, helt enkelt!

Hemmatankar

Ahh – hemma igen. Är gudlöst trött på insidan av min bil just nu, trött på barn som suttit still för länge, trött på att vara gnällgnatiga skällmamman och trött på att barnen bildat trotstrojka och satt sina gemensamma, djävulskt konspiratoriska planer att driva sina föräldrar till dårhuset i verket. Men nu är vi hemma. Förhoppningsvis ska saker och ting rätta in sig i hemmalunk på ett par dagar – men hur efterlängtad själva hemkomsten än var, så urartade den snabbt kaos och upplopp. Håhåjaja.

Och i posthögen (som mätte en meter på höjden, eftersom NÅGON absolut inte kunde tänka sig att kontakta DN och begära uppehåll under semestern, utan på fullt allvar tänker sätta sig och läsa alla 25 tidningarna – endera dagen. Majgawd…) fanns bland annat en kallelse till BVC för 5-årskontroll – imorgon klockan 8. Så mycket för en sovmorgon följd av en vällagad caffe latte från den egna kaffemaskinen imorgon bitti. *mutter*

***

Annars har jag ägnat de senaste dagarna åt att fundera (i den mån jag hunnit fundera så mycket överhuvudtaget) på hur man bibehåller distansen, tillförsikten och självtilliten man byggt upp under ledigheten.

Det låter antagligen konstigt, åtminstone för de allra flesta (men jag vet att åtminstone någon eller ett par av mina läsare vet precis vad jag pratar om), men jag har ju flera gånger förut gjort erfarenheten att komma tillbaka fylld av kraft, mod och jävlaranamma… och sen på något vis, som jag inte själv riktigt märker förrän det är för sent, så står jag där – redan till jul, bruten och slokskörad, med Duracell-batterierna pyrande på de sista skälvande syraångorna, som nätt och jämnt får den tidigare så piggt trummande bunnyn att röra sig som i sirap.

Jag har varit där förut, men ska jag vara ärlig börjar jag bli för gammal för att repa mig från sådana excesser, år ut och år in. Vippdockan har blivit baktung, och bara en vipp till hotar puffa henne över bordskanten en gång för alla. Jag märkte redan i våras att spänsten i vippkraften var borta, ersatt av en seg, nästan mardrömlik sirapskletighet. Mjölksyra i drivkamrarna.

Så egentligen har jag vetat ända sedan dess att jag måste göra annorlunda. Naiv dårskap må vara charmigt, men där jag befinner mig nu är det en akilleshäl jag faktiskt inte har råd att hålla oskyddad.

Problemet är att jag inte är något vidare på defensiva strategier. Jag vet inte hur man gör.

Sambon är en stjärna på det där, håller sin energireservoar sluten och kontrollerad av ett säkerhetssystem som skulle få Fort Knox att påminna om IKEAs tag-själv-lager. Han dikterar hur jag ska göra, vad jag ska säga och vad jag måste ha koll på ”för att hålla ryggen fri” – men jag funkar inte så. Försöker jag följa hans manus blir allt fel – för att jag själv känner mig konstlad och… ja, sufflerad. Och det till en roll som inte fungerar för mig överhuvudtaget.

Det är inte en väg att gå som kommer att funka för mig. Den vägen skulle bara puffa vippdockan åt andra hållet, och resultatet skulle bli exakt det samma – om än på andra grunder.

Att resa är… magi. Att resa är att kliva ur sin värld som ett skal, att kliva ur sitt skinn och lämna det bakom sig. En sak jag lärt mig om att resa är, att det jag får med mig på resan, det är mitt eget. Det som blir kvar är sådant som andra hängt på mig, och som egentligen handlar mer om dem än om mig – även om de antagligen inte ser det så. Eller alls.

En del av mig drömmer om att kunna stanna kvar i den känslan. Lättheten med vilken man rör sig utan vardagens hela ballast av påhäng och lull-lull som hängts på en genom åren, förväntningar, roller och krav man aldrig bett om, och kanske inte ens märkte när de blev en del av ens vardagsliv. När man kliver ur det där, när man reser bort – lyfter kroppen ur slentrian, vanor och kända vägar – då får själen en lyftkraft den annars saknar. Men jag vill att min själ ska ha kraft att flyga året om, jämt, hela tiden! Inte tyngas av sirapskletig småaktighet, strutsarslen och vardagens kostym av måsten, borden och comme-il-fauts.

Så hur håller man fast vid lättheten, utan att den blir en naiv dåres blotta mot en omvärld som tenderar skjuta först och fråga sen?

Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att det är viktigt. Att dockan står farligt nära bordskanten redan nu, och att något måste bli annorlunda den här gången – annars kommer hon att falla.

Svinhypokondrisk?

Åkej, hur är det nu med den där grisflunsan som det står om i alla tidningar? Nån som åkt på den än?

Det står överallt att man ska hålla sig undan från omvärlden om man får ”influensasymptom” – men… ärligt talat, jag hör antagligen till den lilla fraktil av sveriges befolkning som är immun mot vanlig influensa – jag har åtminstone aldrig, mig veterligt, haft influensa. Pratade med en av mammorna till något av barnens dagiskompis och råkade nämna det där, och hon drog raskt slutsatsen att jag därmed antagligen trillar dit än jävligare på grisflunsan än alla andra. Så långt har jag inte tänkt. Däremot har jag tänkt ”Vadå influensasymptom? Vad ÄR symptomen på influensa egentligen?”

Seriöst – kan inte nån ge mig en crash-course, för jag vet faktiskt inte riktigt vad som skiljer en influensa från en vanlig förkylning… Och än mindre vad som skiljer en ”ny” influensa från den gamla, men det kanske kan göra detsamma förresten.

Förresten – vad tror ni andra om vaccinering? Ska du vaccinera dig? Jag är lite anti vaccination, tycker väl att kroppen kan få klara ut sånt där själv, åtminstone så länge jag är frisk och har ett immunsystem som fortfarande gör sitt jobb som det ska. Hade det här kommit när jag var gravid hade jag inte blinkat, för när jag var gravid gick mitt immunförsvar och tog 9 månaders semester, bara sådär, och jag åkte på varenda virus på 3 mils radie. 4 x vinterkräksjukan på en säsong, någon?

Och ska man låta vaccinera barnen? Någonstans stod det om kvicksilver i vaccinet, det låter inte som något man vill skjuta i sina barn – små mängder eller inte. Någon läkare jämförde med Östersjöfisk – men vi äter ju inte Östersjöfisk, så det känns som en konstig jämförelse. Kvicksilver är inte c-vitamin, så mycket har man förstått. Är barnen i riskzonen när de är 3 och 5 år? Under 2 har jag läst, men våra är ju större än så… Hur resonerar andra föräldrar?

Jag tror att jag om möjligt blir än mer förvirrad om det här just för att jag inte riktigt vet vad en influensa innebär. Lyckligt förskonad, jajamensan – men i det här fallet känns det som om jag saknar en faktapusselbit som skulle vara till nytta… Låna mig en ficklampa i mörkret, någon. Eller en crash-course, som sagt…?

Interludium: Semestertankar

Jag laste nagonstans att Tele2 har det lite si och sa med lonsamheten i sodra och centrala europa. No shit, sager jag. De har helt enkelt vissa distributiva bekymmer, nar inte ens en palast och engagerad kund (such as myself) kan fa tag pa en produkt hon VET finns, och borde vara ypperligt anpassad till turisters behov/intressen – och hon befinner sig i den turistigaste av turistorter.

Inget kontantkort star att finna, kort sagt. Jag far noja mig med att analogsemestra, helt enkelt. Och da och da uppsoka det lokala internetkafeet, som idag da jag varit runt pa stan pa morronkvisten med kameran i hogsta hugg. Missade den erbarmliga soluppgangen, sa jag far val ge det ett forsok till en annan morgon. Det gar fort i hockey heter det ju, kan meddela att detsamma kan appliceras pa soluppgangar i sydligare lander…! Ka-dousch sager det, sen hanger solen dar, het som synden.

Till och med lokalbefolkningen klagar pa varmen harnere, forresten. Jag lyckades med konststycket att pa bara 24 timmar bli sa uttorkad att jag sjalv blev orolig for hor jag madde…! Mindre vattenintag an 3 liter om dagen ar direkt halsovadligt, vill man ma bra far man nog halla i sig annu mer. Kvartisex imorse var det ratt draglig temperatur – men fukten fanns dar anda, sa svetten borjade lacka fran pannan runt sjusnaret. DET ar extremt aven har nere. Och sen blir det inte dragligt igen forran vid halvelva ikvall…! Galet. Jag ligger i skuggan och laser sa mycket jag kan, dvs sa mycket kidsen tillater..! DE verkar daremot inte bry sig namnvart om varmen, stojar runt som alltid…!

***

Och i vanlig ordning agnar jag semestern at att kliva in i nagot slags reflektiv sammandragning, for att gora mig redo att skjuta mig in i aret som kommer. Vad har jag gjort sen sist? Hur blev det har aret? Vad ska jag gora av nasta ar?

Det ar val knappast nagon hemlighet att aret som gick inte hamnar pa min topp-10-lista, men fragan ar snarast vilka faktorer jag KAN paverka for att nasta ska bli battre. Aret som gick halkade lite grand i diket – inte pa ett bananskal kanske, men pa faktorer som jag inte kunde gora nagot at. Sant hander, men tricket maste vara att kunna ”ta” det. Nu blev jag narmast helt stalld, och det var antagligen det som gjorde att jag tappade lusten som jag gjorde. (Vet ni forresten att ett av de vanligare sokorden folk hittar hit pa ar ”tappat gnistan”? Lite sorgligt…) Sa – det mediterar jag mycket over. Var hittar jag den beredskap jag saknade for ett ar sedan?

Har INTE funderat fardigt pa det annu, kommer jag pa nagot sager jag till…!

Sen funderar jag ocksa pa vad jag ska gora med den har bloggen. Jag har inte sjalv gillat vad den utvecklats till pa sistone, kanske sista halvaret eller sa. Vet inte om det ar nagot som bara jag lagt marke till eller om det varit uppenbart for alla, men fram brutalarlighet och ”empowerment” tycker jag att bloggen mer och mer fatt en ton av syndomtyck och den dar fula fula bitterheten som gjort sig till objuden gast i mina tankar sen en tid tillbaka. Det, och sa en ytlighet jag inte heller gillar.

Men sen var det ju den dar Ulla, forstas.

Fulkommentaren jag fick precis fore semestern angrep just den slags inlagg jag sjalv tycker om att skriva, och lasa – fast det ar inte sa ofta jag hittar dem hos andra. Tyvarr, fast jag forstar ju varfor. Och den gjorde det uppenbart for mig att jag egentligen bara har tva val:

Antingen skriver jag den slags blogg jag vill skriva, och accepterar att bloggen darmed blir en blotta, en oppen sarbarhet inpa bara skinnet och alla mina manskliga skavanker – for att det ar det enda satt att skriva blogg som jag sjalv tycker ar meningsfullt. Och idealistiskt sett vet jag att det ar har jag vill befinna mig, det ar det har jag star for – jag vet bara inte om jag ar beredd att ta stryket som kommer pa kopet. Samtidigt ar det ju ocksa ett satt att leva som jag lar – och inte lata Ullorna vinna.

Eller sa far jag skriva en blogg som blir en putsad fasad, ett varumarke med mitt ansikte pa – ett utvalt innehall, baserat pa vad jag vill/vagar/anser strategiskt riktigt att lamna ut. Och en san blogg skulle jag sjalv inte vilja lasa. Eller sta for. Och det ar ju ocksa det som fatt mig att kanna att jag inte varit nojd med bloggen som den varit pa sistone, for att den HAR kants tillrattalagd, strategiskt censurerad och tillputsad.

***

Sen funderar jag givetvis ocksa pa annat an bloggen. Ett genomgaende tema ar det gamla hederliga ”gor vad du tanker istallet for att tanka vad du ska gora” – min standiga akilleshal. I vanlig ordning fylls mitt huvud av ideer nar jag ar borta och kan anvanda huvudet at egna tankar under ledigheten, impulser, uppslag, drivkrafter och kreativa lustar. Och jag lever i den dar stormen av allt jag vill gora, njuter av kicken jag far av det kreativa adrenalinet (seriost – vem tusan behover knark?)… och sen blir det liksom inte mer.

Jag har tankt en hel del pa sistone, inte bara pa semestern, pa hur det dar paverkar mig. Pa hur det faktiskt bryter ner den sjalvkansla jag anda agnat sa mycket kraft at att bygga upp. Sa att jag blir kanslig for Ullorna. Sa att troskeln att ge mig pa nasta projekt blir annu hogre – och darmed undergraver sjalvkanslan ytterligare. En nedatgaende spiral.

Det dar ar en annan sak jag maste gora nagot at.Kan inte lata det ga langre nedat och omintetgora det arbete jag redan lagt ner. Men det innebar att jag maste flytta ut mer i varlden utanfor mitt huvud – trots att jag trivs sa bra i mitt huvud, i det dar kreativa adrenalinhavet. Det blir kanske en slags andlig avgiftning, om man ser det krasst.

Naval – jag tanker, alltsa ar jag. Nu ar det semester och semestern ar till for tankearbete. Nar jag kommer tillbaka till verkligheten maste jag aterga till arbetet – pa flera plan.  Och ha hittat ett bra satt att gora det pa.

Men nu – ater till det analoga strandlivet!

Utpartad festprisse

Nu avslöjar jag mig väl som en hemsk mamma för all framtid, men den här bilden är bara SÅ rolig:

Särskilt som uppföljare på inlägget från igår, där jag skrev om partykungen som visade brudarna hur man festar The Wild Way. Är då månne detta en försmak på vad som komma skall?

Den utpartade festprissen kraschade efter ytterligare festligheter idag, i bilbarnstolen, som för tillfället råkar vara placerad framför TV:n (lång historia, den tar vi nån annan gång) – mitt i röran av kringströdd party-rekvisita: en trött ballong, skrynkliga serpentiner, en urhalsad vällingpava, en tom gottpåse och en tappad Pixi-bok.

Dekadensens förspel?

OJ vad jag ska ha roligt när jag scrappar den här bilden…! *asgarvar rått och omoderligt*

Nu har de skitit i det blå skåpet!

…eller ”De två kronorna som knäckte åsnans rygg”.

En stor cappuccino på Espresso House, förvisso välgjord men inte bättre än att jag fortfarande anser att jag själv gör stans bästa, betingar nu ett värde av trettiosju svenska riksdaler. 37! Och ”betingar värde” och ”betingar värde” förresten – den kostar så mycket, vilket värde den betingar kan ju diskuteras.

Förvisso betalar jag konsekvent med Coffee Card, Espresso Houses förköpskort som ger 20% på ta-med-kaffe och 10% på fika-inne-köp. Det innebär att pappersbaljan med koffeinelixir som står framför mig på skrivbordet i själva verket ”bara” kostat trettio spänn – men ändå.

Idag blir det till att besöka John Wall på lunchen och inhandla någon slags termomugg med idiotsäkert lock.

Det tar mig 5 minuter att på hemmaplan sno ihop en cappuccino som slår Espresso Houses med hästlängder – och kostar en spottstyver. Kruxet är min förkärlek för att sova fågelholk på morronbussen (ja, på eftermiddagen också, men då har jag ju inget kaffe att hålla reda på), men det är där jag tänkte att det idiotsäkra locket ska komma in i bilden.

Nåväl. Nu ska jag ägna  energiboosten från de snordyra  dropparnas  åt att lägga in mitt CV i databasen på jobbet, så att jag kan köpa mig förhoppning om fortsatt inkomst att spendera på det dagliga kaffet – spottstyvrigt Norra-Utpost-kaffe såväl som ockerkostat Espresso-House-kaffe.

***

Angående alternativrubriken: För några veckor sen kostade kaffet 35 kronor, och då reagerade jag inte. Trettiosju, närmare fyrtio spänn*, där gick gränsen!

(Hm – varför slog det mig plötsligt att jag fyller trettiosju-närmare-fyrtio nästa gång… Dumma, dumma associationer. Är det månne för att Espresso House påminner mig om min annalkande dödlighet som jag blir på revolthumör? Icke gott att veta. Men trettiosju spänn för en kopp kaffe är oacceptabelt. NER MED KAFFEPRISET!)

T minus seven days (and counting)

Det här kan mycket väl kvalificera sig för titeln Världens Tråkigaste Blogg just nu. Å andra sidan är det symptomatiskt, för den skrivs av en som mycket väl skulle kunna kvalificera sig som Världens Tråkigaste Människa.

Jag är 36, men jag är säker på att världen är full av 86-åringar med mer spritt i benen än jag har just nu. Jag behöver semester. Det är bara så. Åtminstone hoppas jag att fem långa, lata veckor, fyllda av cappuccino, solsken, saltvatten, italienskt kök och ett minimum av ansvar och måsten, ska göra mig till en roligare människa igen.

(I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag är minst lika trött på den här trista varianten av mig som ni andra är. Rolig är hon inte. Och mycket kan jag identifiera mig med, men inte tråkighet. Framför allt inte på det här sättet.)

Idag kom alla arbetskamraterna (nästan) tillbaka från sina semestrar.Brunbrända. Utvilade. Glada. Kontrasten till den bleka, slitna och halvtynade skugga jag känner mig som blev – överväldigande.

Nu känns det som om jag gärna hade packat ihop och dragit; nu, direkt, imorgon bitti. Vräkt in bohag (nåja) och persedlar i Saaben, kommit iväg tidigt, och korsat ”brioen” sisådär strax efter lunch. Kontinenten. Tyska motorvägskrogar (hm… Ett befogat ”nåja” på den med, kanske). Dubbad TV. Österrikiska tunnlar och bergslandskap, betande får på sluttningarna och hus som ser ut som om de ska rulla ner för backen vilken minut som helst. Tarvisio – fort-som-fan-över-gränsen-så-vi-kan-få-vettig-mat-och-vettigt-kaffe-nån-gång.

Och sen – kindpussarnas inferno. ”Mangia tutto” och ” Encora poco?” så fort man visar sig och barnens tjat om att få åka farbror Enzos motorcykel (som egentligen är en moped, stans fetaste vespa, men fortfarande en vespa – men ungarna vidhåller, det är en mussecykel). Sol. Vågskvalp. Cappuccino vid stranden. Krabbjakt.

Kvällspromenad i ljummet medelhavsmörker. Myggjävlar (men inga fästingjävlar). Hemsk musik på torget. Turister överallt. Hennatatuerare längs kajkanten. Snäckförsäljare. Och så den handikappade killen som säljer sina tavlor och verkar känna halva stan, han sitter där varje år och säljer tavlor. Fiskebåtarna guppar i hamnen, tredubbla rader från kajen. Enzos båt ligger ytterst.

Nedräkning pågår. Sju arbetsdagar kvar. 1-2-3-4-5-6-7. Sju. Ena handens fingrar och så tumme och pekfinger på den andra. Vi kör direkt på morgonen, första semesterdagen. Mjukstart är för veklingar – vi får packa på nätterna. Sju dagar.

T minus seven days* – and counting.

Viktiga grejer

Har du någonsin önskat att du vore Blondinbella? Idag gör jag det, då kanske det skulle gå att få saker att hända…

För 1½ år sedan fanns en sminkbutik på Kungsgatan i Stockholm, vid namn Etos. Jag tror att Etos gick i konkurs, ja det var väl då någon gång, för 1½ år sen sisådär. Då var det rea, halva priset på allt – och jag shoppade loss på nagelprodukter. Bland annat en sån här:

Sally Hansen Insta-Dri Top Coat är ett överlack som gör att hur-många-lager-nagellack-som-helst torkar på ett litet kick – och det FUNKAR.

Jag gillar snygga naglar, mörka dramatiska färger (just nu är de mörkblå) som kräver minst två lager för att täcka ordentligt. Och så kör jag gärna ett lager glitter ovanpå det mörka, dramatiska för att snitsa till lite extra. Sedär – 3 lager bara där. Och så underlack, för att inte hela nageln ska bli missfärgad (typ blå, nurå) av nagellacket. Fyra lager. Normal torktid arton timmar, ungefär.

Sista faktorn att lägga till ekvationen är det ni vid det här laget säkert lärt er om mig – jag är INTE utrustad med tålamod i någon större omfattning. Arton, eller ens två, timmars torktid då man inte kan göra något med händerna utan att skrapa upp lacket och måsta börja från början… Nej. Det går fetbort.

Insta-dri-lacket är alltså min lifesavour i nagellackssammanhang, förutsättningen för att jag ska kunna pynta naglarna som jag vill – utan att få fingeravtryck, hår (en klassiker om man gick och lade sig när lacket bara var torrt på ytan – då satt ett snirkligt avtryck av hela j**la kalufsen i naglarna på morgonen. Inte snyggt) eller avskavda partier.

Men så var det ju det med att Etos gick i konkurs, det var därför jag kom att testa det jämrans lackeländet  – och nu går det inte att få tag på nagelelixiret. Jag har talat med ett företag i Skåne som innehar generalagentur för varumärket Sally Hansen i Sverige. Jag har talat med de två närmaste Maxi-butikerna, eftersom agenturen meddelat att de har bredaste sortimentet. Jag har givetvis rotat genom varenda sminkdisk i city flera gånger om. Men icke.

Nu står mitt hopp till att knyta ihop en trevlig flicka på Maxi Häggvik med en trevlig marknadsmänniska på företaget i Skåne, och försöka få dem att tråckla ihop logistiken så att flaskorna kommer till en Maxi nära mig.

Och då tänker jag… Om jag hade varit Blondinbella just nu, då hade jag kunnat skaka igång en rungande bloggbävning under parollen ”Ropen skalla: Insta-Dri åt alla”. Det är så typiskt – det är en riktigt bra grej, jag skulle vara beredd att betala bra för den… Och så går den inte att få tag på!

Jo – jag har varit beredd att beställa från USA också för snordyrt porto, men si då är det emot federala lagar att skicka brandfarliga vätskor internationellt, så då smög det sig också. Mäh. Som sagt – håll en tumme för vänskapliga förhandlingar mellan Höör och Häggvik….

Den som spar hon har

Snart är det semester, hojtar hon glatt – väl medveten om att de flesta medmänniskor såhär dags på året våndas över hur i glödheta helgonavite fem veckors semester kunde gå så fort, och hur man ska överleva ett helt år tills nästa långledighet.

Men för mig är det alltså snart dags. Pilutta!

Jag gör mig inga illusioner om att hinna läsa några avsevärda mängder god literatur på semestern. Jag tänker mig några korsordsblaskor, några scraptidningar, någon fotoblaska – och några väl valda böcker.

Adlibriskorgen är packad med easy reading, bland annat Dan Prices bok om att teckna sitt liv och gamla hederliga sagan om Momo. Det finns sagor och barnberättelser som har mycket att lära en vuxen – Momo är helt klart en av dem, fast jag har inte läst den sedan jag var barn. Det kan vara dags igen nu!

Dessutom har jag investerat i Alice i Underlandet, som jag inte ens läste när jag var barn – men tänkte ge mig på nu.

Och så minns jag att många pratat om Theodor Kallifatides och hans språkbehandling, som vanligen beskrivs med hänförelse och otaliga superlativ. En liten pocket till får jag nog ner i packningen, skulle jag tro. Men vilken? Vilken bok är bäst att börja med, vilken är bra nog att få mig hjälplöst förlorad för tid och evighet? Tips please!

Fast egentligen…

…ville jag bara visa den här bilden. Jag håller ju på att beta genom årets foton, och det slog mig att jag förutom framkallning också blivit väldigt dålig på att visa bilder här. Inte för att det ska bli en bilderblogg, men lite foton måste vi ju ha!

Blåsbubblor är världens bästa leksak – åtminstone om man frågar mina söner just i år. Vi är inne på femte litern såpa, och den ömma modern måste se till att ragga upp ett vettigt recept på egen bubbelsåpa – det blir lite för dyrt att springa och köpa på BR varje gång det är dags… Någon som vet hur man gör? Det ska vara BRA såpa, det är inte världens tålmodigaste kids vi snackar om här. Och inte deras mamma heller… som också blåser en och annan bubbla ibland. Ett högst underskattat nöje!

Hm… Det är nåt man brukar göra såhär dags, men jag kan inte komma på vad det är… Och var är alla människor någonstans??

Konstig krona

Vem tittar på en enkrona idag, ärligt talat? De är ett nödvändigt ont, tungt skrot som hotar spränga min visitkortsstora plånbok – helt klart styvmoderligt behandlade i den Jennyanska kulturen.

Men häromdagen slängde jag ur några förlupna stackare som skramlade runt i min kappficka, upp på skrivbordet medan jag letade efter något annat. En av dem föll med baksidan upp – och jag hann tänka ”äh, nu har nån get mig nån jädra monopolpeng i växel”, innan jag vände på myntet och såg Hans Majestät Konungens välbekanta nuna på framsidan.

Vafalls?! Vadan detta osedliga tilltag?

Google och Wikipedia, allas våra vänner och räddare i tveksamhetens nöd och armod, visste besked:

Från 15 januari och under resten av 2009 kommer de enkronor som ges ut att ha en annan utformning på frånsidan för att uppmärksamma att det var tvåhundra år sedan Finland separerades från Sverige i efterdyningarna av Finska kriget, 1809.

Frånsidan har designats av Annie Winblad Jakubowski och ska symboliskt avbilda havet som förbindelselänk mellan Sverige och Finland. Ett citat löper runt myntets övre kant och omringar havet. Citatet är hämtat ur Anton Rosells bok Studentbesöket i Finland 1857 och lyder ”DEN UNDERBARA SAGAN OM ETT LAND PÅ ANDRA SIDAN HAFVET”.

Åtsidan är oförändrad, formgiven av Ernst Nordin, och avbildar Carl XVI Gustafs porträtt i profil.

Jaså, jaha ja. Där ser man. Förresten har jag sparat en ”millenniekrona” någonstans därhemma. Hur var det nu; är exakt var det de skulle komma att bli värdefulla…?

Soffläge

Idag ligger jag på soffan så mycket jag kan. Det är trevligt med solsken, men jag sätter mig inte frivilligt i det. Jag är en helhjärtad skuggfigur och hängiven innesittare…! Morgonmotion i solsken är trevligt, tidigt nog att hinna före den riktiga värmen, men medelhavsfenomenet siesta under de varmaste timmarna på dagen är inte alls så dumt.

Igår var jag på fest – första vuxenfesten utan barn på 5 år! Det var fest hos Det Vackra Folket, höga klackar trippade i mjuka gräsmattan, champagnen flödade (fast jag körde bil och höll mig till flödande Ramlösa) och i princip alla var chefer eller högt uppsatta någonstans. För den klassberesta bonnjäntan från Löberöd var det lite som att falla ner i ett kaninhål och plötsligt befinna sig i en annan värld.

Men det var trevligt. Jag är ingen ohejdad konversatör vid större tillställningar (och här avbröts samtalen dessutom av ideliga tal och förkunnelser), men hade turen att hamna i sällskap med ett gäng uppsluppna herrar som bjöd på många skratt under kvällens gång. Främst handlade det om vem som skulle spöa skiten ur vem i hockeyspel samt vem som var en quisling och varför. Synnerligen underhållande.

Hustrun till en av dessa herrar satt mittemot mig, och visade sig för övrigt vara såväl foto- som scrapintresserad, så så förfärligt djupt var kanske inte kaninhålet ändå…!

Ikväll vankas grillkväll med grannarna vars son mer eller mindre varit barnvakt åt vår äldsting hela helgen – och vår åt deras. Två femåringar som verkligen hittat varann och leker timme ut och timme in utan att tröttna – härligt!

Utan tvivel är man inte klok…

…filosoferade en vis man en gång.

Och utan tvivel är den kvinna som, efter en helg ensam med två galna barn med allt vad därtill hör av rymningsförsök (av barnen – huruvida även modern haft planer på flykt förtäljer icke historien), barnkalas, nedsmutsning, slagsmål, trots och plaskdammsbadande, ställer sig i köket för att experimentera ihop en maträtt hon inte lagat på 15-20 år sisådär, inte heller helt korrekt kablad mellan öronen.

Men nu står den i ugnen, min quiche lorraine, och den ser inte alls dum ut.

Hetslördag

Jag hade hoppats på sovmorgon imorse, men det slutade med att jag vaknade med karusellhuvud (ej alkoholbetingad, enbart tankedriven) före kidsen. Tack för det, televerket.

Sen följde en vilsam lördag ensam med barnen, ett tvättberg som skulle få Kilimanjaro att blekna under snötäcket, trotskonflikten från helvetet (jag gav mig fan på att inte låta honom vinna på att bära sig illa åt, men tyvärr har han ärvt en viss envishet någonstans ifrån, så det blev en tuff kamp) och nu sitter jag här. Tanken var att jag skulle ta ett långt bad när kidsen somnat, men eftersom det inte verkar inträffa före midnatt, så… ja, då sitter jag här, som sagt.

Så min mysiga lördagskväll, med ett varmt doftande bad till klassiska toner från Spotify, ett halvt glas Monti Garbi och en bit Gorgonzola (ja, inte i badkaret, kanske) – den låter vänta på sig, hur välförtjänt och efterlängtad den än är.

Morr.

Lärdomar av vita byxor

När jag var barn tvingade min ömma moder mig då och då att bära vita byxor – när man skulle ”vara fin”. Total öken. Ingenting fick man göra, och ett herrans liv blev det om man ändå till äventyrs lyckades få en fläck på De Vita Byxorna.

Följdaktligen har jag inte sedan jag passerade tonårsgränsen ägt ett par vita byxor – förrän nu.

Sist jag handlade kläder åt mig själv slank det helt oförhappande impulsivt med ett par vita jeans, som – hör och häpna – gått och blivit mina favoritbrallor just nu. Men, även om jag hittills (peppar, peppar) lyckats förtära japansk lunch med sushi-soya och yakiniku-sås flera gånger utan att lyckas fläcka ner byxorna, är 2 dagar max för vad de vita byxorna klarar i stan.

Mina ben är inte riktigt så pinnsmala att jag kan bära ett par byxor utan att det blir veck lite här och var när jag sitter ner (och det gör man ju – kontorsråtta som man är), och vad jag kan iaktta på mina vita byxor som effektivt kamoufleras på svarta eller jeansblå byxor är hur smuts lägrat sig längs de där vecken. Smuts – rakt ur luften, på två dar blankt. Samma luft som man går och andas hela dagarna, ren (ha!) och skär (snarare gråbrun) Stockholm City-luft. Urk.

I’m on a wanna-know-basis, and THIS I didn’t wanna know.