http://himmelochord.se

Den här bloggen ligger kvar där den ligger, och jag lär länka till den ibland – först hade jag tänkt flytta över alla läsvärda inlägg till nya adressen, men… Det verkar lite fånigt, faktiskt. Allting finns ju här!

Välkommen att följa mina tankar på nya adressen!

Högen med papper, kartongbitar, nålar och en trådrulle har förvandlats till en rätt prydlig bok, om jag får säga det själv. Det var rejält mycket svårare att göra en stor bok (16 x 24 cm) än den lilla jag gjorde för någon vecka sen (som var ca 10 x 15 cm) – ett smärre elände att hålla reda på 6 trådar istället för bara fyra, och materialet var tungt och otympligt att hålla ihop. Den första boken blev jämnare och snyggare än den här – men å andra sidan gör det inte så mycket, den här är ju bara till mig själv…!

Men förutom några fuckups med just den här boken (nej, det syns inte i bilderna – nån stolthet har jag…!) så är coptic stitch-tekniken nästan larvigt enkel, och jag är fast besluten att bli jäkligt duktig på det här.

Jag har, som jag nämnt förut, tröttnat på scrapbooking för tillfället. Jag hoppas att den lusten kommer igen, men just nu lockas jag mest av att skapa saker mer i betydelsen ”konstruera” saker. GÖRA saker, bygga saker. Typ böcker. Typ förpackningar. Typ… Ja, inte vet jag. Jag har en idé till en slags skulptur, men jag kan ingenting om hur man gör skulpturer (min pappa är en hejare på det, men tyvärr är den kunskapen inte genetiskt överförbar…), så det känns som ett långtidsprojekt.

Det är väl lite typiskt mig. Jag lockas av läro- och experimentprocesser. När jag kan något – då förlorar det charmen. Det är på något sätt lärandet i sig som lockar mig – inte att upprepa det jag redan kan. Och det är ju egentligen en rätt trist inställning till saker och ting – eller åtminstone besvärlig. Det ska hela tiden något nytt till, för att intressera mig.

Nåja. Flavour of the week heter alltså coptic stitch och är en karamell som ska få vara länge!

De här sakerna ska få bli dagens kvällsnöje. Sju signaturer av akvarellpapper, två tjocka kartongpärmar klädda med röd cardstock (bävar lite för att försöka göra snygga hål i dem…!), en rulle vaxad lintråd och en paket synålar. Coptic stitch. Tanken är att det ska bli en skissbok. En ”skita-ner-papper”-bok, där allt vad ”det-måste-bli-fint-annars-är-jag-inte-värd-att-andas”-tankar är bannlysta.

Innan vi flyttade köpte jag ett rullpennskrin, med plats för alla mina svindyra Suprasoft akvarellpennor, plus några blyertspennor, svart filtspetspenna, ett suddgummi och en pensel med inbyggd vattenbehållare. Det ska få bli bästpolare med nya boken, som jag antagligen inte hinner få ihop idag – men under helgen i alla fall.

Just nu är jag slutare än slutast. Själsligt, kroppsligt, mentalt. Det är en berg- och dalbana det här med att flytta iväg, och just precis nu är det ner. Allt är jobbigt. El Maco fick nåt tokspel här tidigare ikväll och jobbade först så supersegt att det tog mig 10 minuter att jaga ner alla program för att starta om – och när jag startat upp den igen, visades hela skärmen full av smårutor, som av sönderklippta programfönster… Mycket skumt. Det gick dock att stänga av igen på vanligt sätt och nästa gång jag startade så verkar allt som vanligt. Jag har brännt ner alla bilder som inte var backuppade, just in case…

Men det där blir en värre panik än vanligt – för hur förklarar jag dessa skumma symptom, som jag knappt kan formulera på svenska ens – för en tysk macmeckare? Jag tror att jag har sett en mac-support-skylt utanför ett hus på andra sidan gatan, så jag får väl gå och ringa på där om nåt händer. Men sen då? Om Herr Mac-Support inte sprechar Englisch? Sånt där lakar ur mig – alla dessa situationer när man är beroende av att kunna kommunicera… och faller platt. Min tyska räcker inte till och tyskarnas engelska räcker inte heller. (De flestas, ska tilläggas. Undantag finns, förstås.)

Och hittills har det egentligen inte varit nåt problem – allt har ju löst sig, och kommer säkert att göra så i fortsättningen också. Klart en mac-snubbe förstår engelska, åtminstone om jag kryddar den med min hemkörda tyska-med-levande-charader. Men att hela tiden måsta oroa sig för dessa potentiella kommunikationskraschar… Det äter energi. Och jag är bara SÅ redo för sommarlov nu.

Nej – nu skulle jag inte sitta här, utan gå och sy mig en bok. Toodeloo på er så länge!

(Inlägget skrevs igår kväll.)

Ikväll har jag för en gångs skull haft TVn på, fast maken är i Köbenhavn i dagarna tre. Tyskdubbat underhållningsvåld? Nej, nej, bättre upp, på riktigt: Carl Sagans Cosmos. Jag minns inte att jag har sett den när det begav sig, kanske var jag för liten, kanske såg jag men har glömt. Jag kan dock livligt föreställa mig att pappa tittade på de här programmen – och jo, jag kan nog se mig själv sitta där brevid honom i soffan och titta, fast jag egentligen kanske inte riktigt förstod vad det handlade om.

När jag ser programmen nu, 30 år senare, är min första tanke faktiskt, helt ärligt, att det var bättre förr. Eller åtminstone att ”varför gör de inte TV på det här sättet längre?”. Jag tänker på artikeln jag skrev om häromkvällen, där det också fanns ett litet stycke om förnedrings-TV. Sådana TV-program som gör människor mindre – både de som förnedras, och de som tittar på. Cosmos är banne mig TV som gör människan större, både som ”fenomen” och som tittare – och det trots att mänskligheten sätts i relation till hela världsalltet, och följdaktligen blir mindre än mikroskopiskt liten i jämförelse. Varför anses inte sådana program ”bra TV” längre? Vad har hänt med oss människor, som gjort att vi inte klarar av att underhållas av något som faktiskt skulle kunna ge oss ett vettigt perspektiv på tillvaron?

Många gånger tror jag att nutidens människor lever med skeva perspektiv, och det är lite som att ha ett felskuret papper och försöka skära det rakt igen – man måste veta vilken kant som är rak och utgå från den. Men våra perspektiv har förskevats i så många led att vi inte vet vad som är rakt längre. Och inte blir perspektiven rätare av att vi fyller sinnena med förnedringstävlingar och underhållningsvåld, precis.

Jag kom att tänka på ett annat program som gick när jag var barn, och det vet jag att jag följde slaviskt: Life on Earth och Living Planet, med David Attenborough, som småhest och lätt flåsande tar sig fram genom oländig terräng för att visa livets ofattbara storslagenhet och snillrikhet för sina tittare.

Kom igen nu – var du överhuvudtaget med på 80-talet, så måste du ha sett det, eller hur?! Och det var bra. Jag minns saker ur de där programmen än idag när jag går omkring i djurparker med barnen. Småsaker, detaljer och kuriosa å ena sidan. Hänförelsen å den andra. Vad ska ungarna från idag bära med sig av sin barndoms TV-program in i vuxenheten? Svampbob Fyrkant? Elaka Idol-juryn? Den som lär dem att sådana som inte kan, de som inte är bäst – de får man säga vad man vill till, för de räknas inte…? Gud förbjude – men å andra sidan finns inte så våldsamt mycket för dem att välja på.

Men jag funderar en del på det där – vad det säger om oss, egentligen, det där med att vi valt bort underhållning som har potential att göra oss större – till förmån för sådant som ofelbart gör oss mindre. Vad tror du?

Han är otroligt tapper som traskar på brevid mig till och från U-bahnstationerna, på väg till och från dagis – men han är så trött när vi kommer hem att jag fått samvetskval varenda gång. Och tänkt att förr eller senare måste jag lära mig att hämta med bil.

Men så var det ju då detta – att tyska garage inte riktigt är anpassade för svenska familjevagnar, närmare bestämt den Saab 9-5 som jag var så glad åt för några år sedan när den innebar att jag kunde få med syskonbarnvagnen i bagaget. (Att jag sen inte gjorde sådana utflykter särskilt många gånger, det hör ju inte hit.) Det går in en DN med söndagsbilaga på båda sidor om sidobackspeglarna när man passerar garageporten, men mer är det inte. Och lika trångt är det vid själva parkeringsrutorna…

Nåväl – jag fick ut bilskrället och igång GPS-en och lyckades köra dit jag skulle utan felkörningar eller fadäser. Utom när jag var mitt i en korsning och flera bilar runtomkring började tuta ilsket. Reflexen sa givetvis att det måste vara jag som gjort något tokigt – men jag hade grönt ljus och höll inte på att krocka med någon så det måste ha varit någon annan det tutades på, inte die dumme Schwede. Den här gången. Jag hittade till och med en parkeringsplats jag bara kunde köra rakt in i, utan att försöka lista ut hur man gör när man fickparkerar nu igen. Och hem kom jag, fick in bilen i lilleputtgaraget igen, utan missöden.

Och allt detta trots att jag hade ont i magen och ångest hela förmiddagen för att jag bestämt mig för att idag skulle det ske. Som sagt. Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Dessutom fick jag en sedan länge efterlängtad belöning, som bragdmedalj efter övningen:

Idag har jag sett en padda. Och inte vilken padda som helst utan en iPad-da. Gudihimmelen vad den var söt – och vilket gruvligt habegär den väckte!

(Och då gjorde min kompis, som stolt visade upp sin padda, inte ens lika coola trick som Shinya gör med sin:

Men ändå.)

Vill. Ha. Frågan är – vill jag helst ha en iPhone eller vill jag helst ha en padda? Egentligen? Paddan väger nästan 7 hekto (förvisso att jämföra med min laptop som väger strax över två kilo… Paco – om någon minns honom? – vägde väl cirkus 9 hekto, om jag inte missminner mig) mot iPhonens 135 gram. En iPhone går ner i byxfickan – till paddan krävs en väska. Man kan inte ringa med paddan – men ärligt talat… Jag ringer aldrig. Dessutom har jag redan en mobiltelefon.

En iPhone med abbonnemang i det här gudsförgätna landet kostar sisådär 11 lakan under den tvååriga bindningstiden. Fatta att jag tvekar att slå till på det… Den padda jag sneglar på (16GB, Wifi+3G) kostar bara drygt hälften (€599) – fast visst, då tillkommer trafik. Hur mycket bränner man på surftrafik på en månad, tro?

Och så är det det där med att släpa omkring på den. Gör man det? Eller blir det som med kameran – ännu en pryl jag kommer att kånka runt oanvänd, för att sen när jag väl hade velat ha den till hands ha lämnat den hemma?

Men fin är den…

Däremot bor jag ju mitt i blossande Lena-febern – det går inte att ta miste på att tjejen är populär på hemmaplan. Det är väl bara okultiverade (?) utlänningar som jag som inte förstår storheten…! (Å andra sidan var det tydligen en hel del okultiverade (?) utlänningar som ringde och röstade, så det är väl i vanlig ordning bara jag som inte hänger med…!)

Å tredje sidan kanske den tyska segern får en positiv bieffekt även för en skeptisk Jenny. Svärmor är redan inbokad som barnvakt under nästa års ESC-final. För har man schlagernördat i snart 40 år och plötsligt befinner sig i ett ESC-värdland, så var det väl själva tusan… Jag har ingen aning om hur man får tag på biljetter, men jag har ju åtminstone ett år på mig att ta reda på den lilla detaljen…!

Dessutom – Tyskland har bara vunnit ESC en gång tidigare. Du minns den säkert – Ein bisschen Frieden, 1982? Året därpå var Tyskland sålunda värdland – och tävlingen hölls då i München. Ett av mina favoritår, för övrigt. Nästan trettio år senare är väl München-festivalen preskriberad – men man skulle ändå kunna tänka sig att någon storstad i norra Tyskland ligger bra till den här gången? Hamburg, kanske? Berlin är ju också nära och bra – en timme på Autobahn, schwisscchh så är man framme…!

***

För övrigt lider jag för närvarande av bloggförvirring långt utöver det vanliga. Jag har ju sedan några år tillbaka yrat om att skapa mig en ”riktig” blogg, på egen domän och alltihop. Mmmm – nu är det på gång, faktiskt. WordPress är väldigt lättjobbat och användarvänligt  – men när man verkligen inte kan någonting om CSS och script och grejer, så är det svårt ändå. Och tar sin tid.

Å andra sidan så lär jag mig väl ett och annat på kuppen, och det är ju inte fel.

Men att ha två pågående bloggar, varav en under avveckling (så småningom) och en under utveckling, ger upphov till en påtagligt splittrad känsla, kan jag meddela. Och så den ”virtuella identitetskrisen” som jag nämnt några gånger tidigare. Nu börjar nog bitarna falla på plats till slut, tror jag – dels genom synpunkter och samtal med goda vänner, dels genom att jag skrivit några texter som jag själv tyckt om – både att skriva och som slutresultat – som kunnat tjäna som kompassriktning.

Mest av allt ser jag fram emot att skriva EN blogg igen, istället för de tre-fyra jag missköter idag. Jag har aldrig gillat det där med att dela upp delar av mig själv på olika platser. På den nya bloggen kommer allt att finnas samlat i ett enda saligen brokigt flöde – men också möjligt för var och en att läsa uppdelat på ämneskategorier om man hellre vill det. Valfrihet, minsann!

Nya bloggen är ett projekt jag medvetet låter gå långsamt, så något lanseringsdatum tänker jag inte lämna ut. Det kan bli nästa vecka – det kan bli efter sommarn. Det får vi se då. (Känner jag mig själv rätt kommer jag att slänga ur mig adressen på ren impuls och troligen ångra mig efteråt, men då är det så dags…! Jaja, den modellen funkar ju den också.)

Just därför var det desto roligare att göra det här kortet, där jag förvisso använt ett gäng av mina Quickutzdies (om än molnet är modifierat till oigenkännlighet, eftersom originalet var alldeles för stort..!), men också satt med cirkel- och stjärnschabloner och skar ut pentagrammet för hand. Plötsligt kändes det som om jag skapade på riktigt – bara för att jag inte använde nåt färdigt ur en förpackning, utan fick tänka ut hur jag skulle göra det jag ville och fixa det själv. Det blev lite av en tankeställare, och jag har inte vare sig hunnit eller orkat göra särskilt mycket åt det där än, men jag tror att det måste till en liten omvärdering av saker och ting om jag ska komma ur den här svackan – det är INTE en jag kommer att kunna shoppa mig ur, tvärtom.

Alltså – ett magiskt kort skulle jag göra, så det blev ett pentagram (som INTE är en satanistisk symbol ifall nån av er tror det, utan en symbol för just magi. Dessutom vill jag minnas att satanisterna använder ett uppochnervänt pentagram som symbol.) Molnet, elden, löven och dropparna symboliserar de fyra elementen – luft, eld, jord och vatten.

I vanliga fall gillar jag inte att göra kort, men det här var riktigt roligt att göra. Just för att det var lite annorlunda, just för att det inbegrep något mer än att bara klistra fast saker på en kortbas.

Nästa projekt var att äntligen lära mig binda böcker med hjälp av ”coptic stitch”. Första försöket blev såhär:

(Fast sen kunde jag förstås inte låta bli att måla lite till på den, och fuckade upp. Note to self: Lär dig att sluta i tid, mänscha!)

Coptic stitch visade sig inte alls särskilt svårt och gav klar mersmak. Fast jag slet ut några nålar i processen, så jag måste hitta någonstans att investera i nya. Sådan shopping är okej, däremot!

Förstaupplagan gick som present här i veckan som gick, men jag ska göra en åt mig själv också. Jag är kräsen med anteckningsböcker – BIA-spiraler tar för mycket plats och är i vägen, och en del andra varianter ger böcker som ofelbart fäller ihop sig när man lägger dem ifrån sig. Den här ligger snällt kvar uppslagen, sånt gillar man.

Däremot tyckte jag att det var knepigt att jobba med textil, och ska nog försöka att göra nästa helt i papper. Det känns mer som ”mitt” material…!

Så. Scrapbookingen är det inte mycket bevänt med, men jag gör annat kreativt – om än kanske inte i någon rasande fart direkt. Men ändå.

Momiji är det namn mina google-efterforskningar ger mig på de här japanska lönnlöven. Jag känner inte igen ordet, vill minnas att det var något annat – men kan inte komma på ordet. Det är femton år sedan jag lämnade Japan. I en dagbok jag skrev i där har jag sparat ett löv jag plockade då – lövet finns kvar, men namnet skrev jag aldrig ner.

Momiji?