En sen natt, redan måndag, om rätt ska vara rätt. Den har börjat bra – detta skrivs på PC-tröskverket, eftersom El Maco verkar ha purknat till och vägrar tala med internätet igen. Suck.

Och jag är pigg. Oförskämt pigg, som det ”heter”. (Don’t get me started om det där uttrycket, jag tycker att det är ett av den svenska kulturens språkliga bottennapp – av tusen skäl.) Opraktiskt pigg, under alla omständigheter. Om 5 timmar ringer väckarklockan, vare sig jag har sovit eller ej.

Det går trögt med journalerandet, bokkarvandet och det fria skapandet jag längtar så efter att ägna mig åt. Jag fick nämligen för mig att göra ett album – på 5 dagar blankt, eftersom den ömma mormodern har födelsedag till helgen. 12 sidor igår, 6 ikväll. Det blir inte mycket till scrapsidor, faktiskt – men albumet har svarta sidor och jag bara MÅSTE liva upp dem med en bit mönsterpapper på varje sida. Här och där slår jag till med fotomattor bakom fotona också. Men ingen text. Det är där man tappar tid, så att man aldrig blir klar.

Sen var jag på både Willys och Rusta idag, på jakt efter storpack mellanstora tändsticksaskar att göra en paketkalender av. Gott om tid, 1 december är ju över en vecka bort… Men tji fick jag – tändstickorna var slut överallt. Man undrar om hela världen drabbats av paketkalenderfnatt och om de Svenska sopbergen oförklarligt kommer att toppas av 4,7 ton (sisådär) obrända tändstickor inom kort.

Men jag fick alltså inte tag på några. Attans. Det ÄR ju nu inte så svårt att göra askar – men 48 stycken…? Ett alternativ är att göra av vanliga små tändsticksaskar (OM jag får tag på sådana – det fanns inte ens sådana på de butiker jag var på idag) och istället för presenter lägga i lappar med instruktioner, typ ”under mammas byrå” eller ”leta i ditt rum” och så gömma presenterna i huset istället. Så blir det lästräning för Elias… Fast risken är att det blir för stort prestationskrav, och att han förlorar lusten för läsning, så jag gillar egentligen inte det. Eller så får jag göra 24 STORA askar, och klämma ner båda killarnas i samma.

Eller så blir det som alla andra år – en stressad mamma ger upp och köper ICAs chokladkalendrar – medan prestationsmonstret på min högra axel jublar och kastar konfetti över sitt eget huvud.

Nej hörni. Sova var det. Bis Morgen, alle Leute!

Jo, jag vill nog påstå att det här har varit en bra helg. På ett stillsamt sätt – jag vann inte på lotto den här helgen heller, och inget annat himlastormande überfantastiskt hände heller. Men det var bra. Jag funderade tidigare idag på om den där boken funkar lite automagiskt, eftersom jag utan att direkt fundera vare sig på den eller på att välja annorlunda än vanligt, så har jag haft ett annat fokus den här helgen än annars. Rätt fokus.

Jag har tillbringat tid med barnen, varit närvarande med dem istället för att hela tiden segla in i mina egna irrgångar – något jag annars gör utan att riktigt styra dit själv, utan mer… ”hamnar” där. Gång efter annan. Den här helgen hamnade jag rätt, utan att egentligen tänka på saken.

Igår var vi till och med i stan. Stockholm. Som gammal skåning på drift i Den Stora Världen, lever bilden av Stockholm som en enda storstad från Södertälje till någonstans strax utanför Uppsalas stadsmurar kvar i mig, och jag ser mig som Stockholmsbo utan vidare reflektion kring min faktiska bostadsort. Mitt hjärta bor i Stockholm, inte i Norra Utposterna. Därför är det speciellt att ta barnen med sig till Stockholm. Vi passade på den här helgen, även om adventsljus och NK’s julskyltning och sådant börjar först nästa vecka – just därför valde vi att åka den här helgen. Det är alltid mycket folk på stan, men helgen före löning är det lite mer hanterbart för två storögda små förortskillar som formligen ÄTER intryck från första stund man anländer till stan.

Det blev humlegårdslek, Stureplansfika och så en promenad längs den julbelysta Biblioteksgatan, där någon modebutik (skulle säga JC, men blir osäker – häckar DE på Biblioteksgatan…?) dessutom bjöd på street-dansande ungdomar utanför sin butik. Det var coolt, killarnas ögon om möjligt ännu större. Lite shopping (halsdukar och koftor till barnen), och sen hem till norra förorterna igen.

Jag var formidabelt trött efter all friskluft igår – för att inte tala om solsken! (Bilden är tagen i Humlegården igår eftermiddag, och den är nu så hårt photoshoppad att det knappast syns att den är tagen i snett, men ofiltrerat, eftermiddagsljus. Men det är den!) Under natten skedde diverse sängrockader, dessutom under livliga förhandlingar, såvitt jag förstått – men jag märkte ingenting. Jag sov. Jag sov till kl 10 i morse, utan att vakna någon gång däremellan – det vet jag inte ens när det hände sist. Friskluft – även från innerstan – är tydligen nyttigt!

Men hursomhelst. En bra helg. Ett sinne som vågar börja distansera sig och slappna av – kunna andas lite igen.

Imorgon är det måndag. Vad det innebär – förutom att någon sovmorgon till kl 10 inte kommer på fråga och att om jag råkar passera Humlegården gör jag det utan två glada knasbollar till sällskap, utan en liten varm hand med spinkiga fingrar i min hand – vet jag inte så noga. 8 syrefattiga timmar i ett halvt utflyttat kontor, med magen i en hård klump av oro att mitt bästa än en gång ska visa sig otillräckligt – eller helt enkelt fel. Eller 8 timmar

Nåväl. När som helst händer något. En vindpust i rätt riktning, en ljusstrimma genom en gläntad dörr, en avfart på den snörräta autostradan. När som helst. Kanske redan nästa vecka?

Idag var nog en riktigt bra dag. Inte för att det var en dag då inga dåliga saker hände, inga dåliga gäster klev in i rummet jag skrev om igår – utan för att jag lyckades sitta kvar i fönstersmygen och låta dem komma och gå utan att det blev ett stort, destruktivt, energikonsumerande trauma av det.

Det är rätt imponerande egentligen – det vete tusan hur det gick till, och det var ingenting som jag gjorde, medvetet. Det är snarare nu, efteråt, när jag ska gå till sängs och sova länge för att imorgon är min sovmorgondag, när jag summerar min dag och upptäcker… ”Oj, jag gjorde visst det där!” Det där som tedde sig så omöjligt igår, när jag funderade på saken.

Tydligen fanns det någon del av mig som vet hur man gör, och just idag satte sig vid spakarna och såg till att dagen idag blev som den blev. En accepterande dag. Well, I’ll be damned…

Efter säkert ett par års tjatande om Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, läser jag den äntligen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Å ena sidan är den omständligt författad på ett akademiskt språk med inskjutna bisatser duggande som spön i backen (ehm, look who’s talking…) – å andra sidan är den irriterande slätstruken, slingrar sig graciöst bort från allt som luktar fördjupning.

Å tredje sidan – får den mig att tänka. Och det är väl, när allt kommer omkring, huvudsaken.

Där fanns bland annat ett citat av Tage Danielsson – som fick bli rubrik till det här inlägget, bara för att det illustrerar bokens tema på ett sätt jag tycker om. Acceptans. Jag skrev om det redan förra veckan, efter russinövningen. Stanna upp – observera – acceptera – låt gå. Förbanne mig om jag förstår hur det ska gå till, hur man rent praktiskt gör för att bända loss sina krampade mentala fingrar från den chimära kontroll man så förtvivlat håller fast vid. Men jag tycker om att läsa om det. Jag tycker om att låta fantasin nudda vid och kittlas av det som kanske skulle kunna vara möjligt.

Anna Kåver berättar en metafor i boken, som jag också tycker om. Jag ska återberätta den här, för den är bra:

Tänk att ditt sinne, din tankevärld, är ett stort ljust rum, vackert möblerat med komfortabla och inbjudande möbler. Ett rum för tillförsikt, lugn och avkoppling. Din plats. Ditt inre rum. Där finns fönster och där finns en stor dörr. Genom den dörren strömmar ”gäster” – dina tankar. Och där börjar problemen.

För du vill inte släppa in vilka gäster som helst i ditt fina rum. Du vill ha koll på dem, bestämma vem som är välkommen och vem som inte är det. Så du står vid den där dörren och vaktar, schasar ut tankar du inte vill släppa in (fast ju mer du schasar, desto påstridigare blir de – som forna tiders dammsugarförsäljare) – andra tankar vill du hålla kvar, till varje pris, för du är rädd att om du låter dem gå kommer de inte tillbaka.

Du lägger all din kraft på att vakta den där dörren. ALL. Du har inte tid att sitta i dina vackra komfortabla möbler, ingen tid alls att bara VARA i ditt rum. För du måste kontrollera den där dörren, och vilka som rör sig genom den.

…och sen vänder hon perspektivet, och förklarar den accepterande versionen av berättelsen:

Tänk istället att du sätter dig ner i din soffa, eller i en fönstersmyg, eller var som verkar mest bekvämt – i det där ljusa, vackra, komfortabla rummet som utgör din tankevärld. Du struntar i dörren och låter gästerna – tankarna – komma och gå som de vill. Du är. Det där som du aldrig hann – eller orkade – med när du hela tiden måste vakta den där dörren.

Gästerna kommer fortfarande och går genom den där dörren. De rör sig i ditt rum. Goda tankar, onda tankar, ljusa tankar, mörka tankar, glädje, sorg, vrede, rädsla… De rör sig i ditt rum och du låter dem vara där, komma och gå. Du är där, i ditt rum, med dem och du låter dem vara. Accepterar att de är en del av ditt liv, en del av färgskalan. Mörka toner, ljusa toner – till och med en gråskala.

Jag har alltid funnit en förljugenhet i det ytliga förnekandet av allt som är mörkt och svårt och gör ont. Det svåra försvinner ju inte för att man stänger in, håller tyst, inte låtsas om. Och det är ju inte så att rädsla, smärta, sorg osv bara drabbar vissa, svagare individer. Det är universalmänskliga grejer. Så varför i helvete ägnar vi så mycket energi åt att låtsas som om det inte finns, som om vi verkligen tror på att det ska försvinner om vi bara blundar tillräckligt hårt, tillräckligt länge.

Chimärer. Ständigt dessa chimärer vi ger betydelse och mening åt – trots att allt de gör är att stjäla vår uppmärksamhet, vår energi och vår tid.

Att inse världens lidande med glädjen i behåll. Världens lidande – och sitt eget. För att livet rymmer både och – inte antingen eller. Hur kan det vara så svårt att förstå? Och framför allt – hur kan det vara så svårt att förhålla sig till?

***

Sen tänkte jag faktiskt på själva glädjen.

”Glädje” – hur ofta använder man det ordet egentligen? Nuförtiden? Vi pratar om att göra roliga saker, vi pratar om stimulerande arbetsuppgifter, vi pratar om en meningsfull fritid – men hur ofta pratar vi om glädje?

Vi förfasas över hur ohälsan sprider sig, DN skrev för bara några dagar sen om att närmare 10% av alla 40-50-åringar har förtidspension, och jag skulle LÄTT kunna lista 50 länkar på rak arm, till texter, artiklar, tankar och referenser till olika aspekter av den här utvecklingen. Detta är, om något, en pågående pandemi som skördar offer varje dag, mitt ibland oss – men ändå fortsätter vi låtsas som om vi rakt inte förstår hur det kan ha blivit så.

Fast det vet vi ju. Kom igen, oss emellan. Det vet vi ju, både du och jag.

För vi pratar inte längre om glädje. Vi pratar om meningsfullhet, stimulans och möjligen ”balans”. Men inte glädje. Glädjen får du sköta själv, den ingår inte i systemet. Den är inte prioriterad. Den är inte kostnadseffektiv (heter det, fast där vill jag protestera… Det är glädjelösheten som i längden kommer att vara icke-kostnadseffektiv, som kommer att skjuta lönsamhet och måluppfyllelse i sank. Det är min fasta övertygelse).

Glädjen är inte mätbar – alltså finns den inte.

Att vara glad är inte samma sak som att ha roligt. Att ha roligt är vare sig nödvändigt eller tillräckligt kriterium för glädje. Däremot tror jag att glädjen är en hållbar energikälla. Vi måste bara lära oss att hitta och sköta om den igen. Och det gör vi inte genom att banalisera, och enfaldigt anse oss ha vuxit ifrån och klara oss utan den. För det gör vi inte. Se er omkring – vi klarar oss inte alls utan den.

Dessutom tror jag inte att glädjen ska vara vars och ens eget, ensamma ansvar. Inte heller ska det vara ett organisatoriskt/representativt ansvar förlagt hos en adjungerad ”storebror”. Glädjen måste vara ett kollektivt ansvar. Inte ditt eller mitt, utan ditt och mitt. Jag tror att glädje funkar så. Den växer i gemenskap (kollektiv är förresten ett gräsligt ord, signalerar helt andra saker än jag försöker säga… stryk det!) och förtvinar i ensamhet.

***

Nåja. Jag tror bestämt att jag går händelserna en smula i förväg. Glädjens tid kommer förhoppningsvis. Men först måste jag lära mig att acceptera.

Det blixtrar liksom till ibland, en liten pust av batteriånga letar sig in i… ja, vad det nu kan vara för pryl som tar emot dylika energivågor och skickar dem vidare in i maskineriet. För ett ögonblick känns det som om jag är på gång igen, allt är som vanligt och jag minns inte riktigt vad det var som var så tungt, så bottenlöst och… ja, allt vad det var. En högst barmhärtig glömska har sänkt sig över tillvaron. Men lika obarmhärtigt skingras den när batteriångepusten förbränts och är borta.

Sambon brukar påpeka att jag har minne som en guldfisk. Och det ligger väl något i det, men i det här fallet räcker det tydligen inte till.

I måndags åt jag av diverse skäl lunch bland annat med en tjej som rörde sig i samma kretsar som jag i ett tidigare liv, för sisådär tre-fyratusen år sedan. Vi känner egentligen inte varandra, men nu kom vi att prata om ditt och datt för att närmare bekanta oss med varandra. Det hade definitivt inte gått mer än 10 minuter innan hon, som alltså just höll på att lära känna mig, sa något som mina vänner brukar säga, såna som verkligen känner mig . Det var absolut inget fel och inte något dåligt heller, tvärtom.

Men det som slog mig var att det var så uppenbart att hon kommenterade det bara 10 minuter efter att vi träffats.

Och det roliga är att gamla klasskompisar från anno dazumal (högskolan) som jag börjat återknyta kontakten med på gamla dar, de säger också samma sak, efter alla dessa år. Så inte nog med att det är något man lägger märke till här och nu – tydligen var jag likadan för 15 år sen.

Så – medan jag går och stretar med jordens identitetskris, vilsnare än vilsnast och med en krökt själ i stövlarna… verkar det stå helt klart för andra vem jag är. Till viss del, ska tilläggas – det här handlar ju om en liten del i helheten. Givetvis. Och ja, givetvis med förbehållet att det inte gäller alla människor.

Mina tankar rör sig kring ensamhet. Och relationer – allt som händer människor emellan. Eller inte händer. Och så tänker jag då och då på vålnader som passerar genom ett rum som en viskning och försvinner lika tyst som de kom – utan att lämna ett spår efter sig.

Fast egentligen är jag nog mest trött och grå. This, too, shall pass.

Jag måste visa den här också – en färgglad variant. Den ser lite okaraktäristisk ut jämfört med annat han gjort, lite barnsligare motiv, och så färgerna… För ett ögonblick tänkte jag att det kanske är en glad amatör som gjort ett eget försök – och lyckats. Men vid närmare efterforskning är det presenterat som en Dettmer, så då får jag väl anta att det är det också.

Hursomhelst är det galet, snyggt och vansinnigt kreativt! Konst att bli glad av!

Jag har hört talas om kvinnor som smusslar in kassar med skor och kläder för att deras män inte ska kunna klaga på att de shoppat – IGEN. Däremot har jag nog aldrig hört talas om en kvinna som smusslar in tre kartonger innehållande femton bättre begagnade band av ett utdaterat uppslagsverk, och gömmer under skrivbordet för att sambon inte ska upptäcka dem och komma med liknande spydigheter.

Ehm. Men det där är just vad jag gjort idag.

Jag missade ett tåg efter min visit hos La Dottoressa i förmiddags, och fick oförhappandes 20 minuter på mig att besöka det lokala biblioteket – som visade sig ha någon slags utförsäljning. Jag inhandlade två böcker á 1:- stycket. En gammal Loesje-bok och någon slags teoretisk avhandling om musik – läste inledningen, den verkade gå ut på att om man inte är ett musikaliskt underbarn (tänk: Mozart) bör man inte ens överväga att försöka lära sig spela ett instrument.

Hm. Nåväl, det får stå vad det vill i den, jag köpte den för att den hade en snygg typografi – perfekt att riva sidor ur och göra collage av!

Och så var det då det där uppslagsverket. 75:- skulle de ha för hela rasket. Jag menar – sjuttiofem spänn…! Jag kunde inte gärna släpa tre kartonger på tåget, utan lämnade dem där för att tänka på saken. Ett par tre stycken är väl en sak – men femton band? När vi just gjort oss av med vårt eget gamla uppslagsverk för att spara plats…! (Fast det ångrar jag förstås. Tänk att gå löst med en sax och kniv på Bra Böckers lexikon…!) Jag tror att sambon skulle ha svårt att riktigt uppskatta det konstnärliga värdet i dessa medfarna böcker – ens om jag visar honom Brian Dettmers samlade mästerverk.

Men faktum är att jag någonstans är så förmäten att jag åtminstone tänker försöka göra en Dettmer. Måste ju testa, åtminstone. Det enda jag klurar på är i vilken ände av boken man ska börja… Det verkar mest logiskt att börja längst bak, men jag är säker på att jag läst någonstans att Dettmer själv börjar framifrån. Hur fan gör karln då?? Och i vilket läge ska man limma sidorna?

Nåväl, där ryker väl en 2-3 band åtminstone. En bok ska jag använda till att göra en sy-ram av för bokbinderi – enligt modell från en av artjournaling-böckerna jag skrivit om på sistone. En ska jag skära pärmen av och göra en hembunden anteckningsbok av. En ska jag altra som den är, genom att limma ihop sidor och kludda i. Resten… Tja, resten vet jag inte riktigt vad jag ska göra med faktiskt. Men jag hoppas att jag kommer på nåt bra, innan sambon upptäcker de tre kartongerna under mitt skrivbord.

***

Sen hittade jag en reklamblaska från Akademibokhandeln i dagens DN. Jag skulle kunna lägga ut texten om bokhandlars framtid och marknadsförutsättningar här – men jag har faktiskt ingen lust att vara seriös idag.

Däremot bläddrade jag i den och blev lite nyfiken på Salman Rushdies senaste. Jag har läst en bok av Rushdie – Marken under hennes fötter. Den var språkligt fantastisk, och berättarmässigt intressant… men alldeles för lång. Den skulle ha varit 300 sidor kortare, så hade substansen räckt till hela boken. Det där har gjort att jag undvikt fler böcker av honom – fast lockelsen finns där.

Han är en jävel på att hitta udda vinklade berättelser, och en jävel på att skriva – men som sagt, det är ju det där med att han dränker sina berättelser i ord, bara… Hm. Jag kanske ska bita ihop och ge mig på den här senaste i alla fall: Förtrollerskan från Florens. Bara omslagsbilden kittlar i den själsliga maggropen.

Jag står vid disken på ATG:n i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan och väntar, i vanlig ordning, på mitt kaffe. Travkommentatorerna snattrar från TV-monitorerna i taket men det verkar inte vara någon särskild rusning till kassan och ATG-live-maskinen. Inte helt sällan möts man här av ringlande köer av jäktade av traventusiaster som inväntat de sista oddsen och fått bråttom att hinna lämna in sina dagens-dubbel-spikar innan loppet ska börja.

Jag måste fnissa lite när jag – i den här så oerhört manligt präglade miljön – får syn på en stor kalender för 2010 som i min begreppsvärld skulle ha gjort sig bra i en 12-årings flickrum, med en yster häst som bockar och krumbuktar på framsidan. Men så får jag se namnet, och leendet stelnar när tanken viker av på en helt annan väg. Einars hästkalender, står det.

Och jag glömmer – med ens! – rosa flickrum, snattrande travkommentatorer och krumbuktande hästar, för att istället drunkna i förgänglighet, glömska och novemberkyla.

***

(Det här inlägg förstår bara ett litet, litet fåtal personer – och jag är inte ens säker på att någon av dem läser här. Men jag var tvungen att skriva det.)

…detta och det förra inläggen är skrivna på El Maco – inte på tröskverks-PC:n.

Med rådgivning från goda vänner och välvilliga supporttekniker körde jag några reparationsmanövrar, lirkade lite och kastade ut några onödiga program – och vips funkade både modemet och trådlösa nätverket igen. Och än har han inte kraschlandat (peppar, peppar).

Förresten utspelades följande dialog mellan mig och supportteknikern:

Jag: Men om jag nu inte får ordning på det här på egen hand, tar ni överhuvudtaget privatkunder – eller är ni för dyra för vanliga dödliga som jag?
Supportkillen: Eh, hm – det är nog det sista, faktiskt.

Haha – överraskningsmoment funkar ALLTID!

Ett av de ständigt återkommande sökorden som folk hittar hit på är – vippdocka. Mitt egenhändigt (?) påhittade ord, för en sån där vinglig docka med rund, benlös kropp och en tung kula i botten som gör att hon vippar tillbaka om hon tippat omkull. Och tydligen är jag inte ensam om att beskriva mig själv som en vippdocka – och just den saken kan göra mig lite sorgsen. Att vi ska vara så många…!

Men – idag är den här vippdockan faktiskt relativt upprätt. Jag kan inte låta bli att häpna litegrand över hur avlägset förra veckans avgrundsdjupa mörker ter sig nu, nästan som om jag glömt bort det. DÅ var det allt överskuggande – NU… jag vet inte.

Skuggan ruvar väl därinne ännu, och skalet – det där som borde vara mitt pansar mot ondsint mörker – är fortfarande skört som Ming-porslin. Men för ögonblicket har den av någon anledning gått och lagt sig. Allt är tyst, och lugnt, och stilla. Ungefär som i en skräckfilm, då de lågmälda, lugna passagerna är de då man VET att något kommer att hoppa fram ur skuggorna och skrämma skiten ur en – och så gör det det, trots att man så väl visste att det skulle komma…

Med andra ord – det är ett bedrägligt lugn, som jag inte har mycket tillit för. Men – en får vare glad så länge det varar.

Idag valde jag att vara en oduktig flicka och skolka från retorikkursen.

Jag var verkligen inte i form för den, fast kursledaren tyckte att jag kunde prata i EN minut, oförberett, bara för att. Men jag orkade bara inte ladda några batterier för det. Snarare var det det förslaget som fick mig att bestämma mig för att helhjärtat skolka och ägna mig helhjärtat åt den planerade lunchdejten – istället för att hasta dit, hasta i mig lunchen och hasta tillbaka till kursen – för att sen ändå ha ångest över att jag inte hunnit jobba för att jag gått på kursen.

Jag valde helt enkelt ett lägre tempo idag – och jag är ganska säker på att det var rätt val, trots att jag missade min kära kurs. Lunchmötet var bra, trevligt, kreativt. Jag pratade kanske lite för mycket, som vanligt när jag går igång på något – men det var okej. Jag pratade åtminstone inte ihjäl någon. Inte idag…

Längtan efter ny, frisk, sval luft (icke att förväxla med den råblöta novemberluften som slår nubb i ansiktet och sliter sönder den mödosamt stylade frisyren under varje morgons promenad mellan buss och kontor) är en ständig följeslagare. Herrarna Slentrian och Livstristess ruvar med Skuggan därinne i mörkret någonstans och bidar sin tid – månne smider konspiratoriska planer, vad vet jag.

De får väl sitta där då. Låt dem smida. Jag smider på mitt håll. Så förvånade de ska bli!