Det kollektiva ansvaret

Imorse var jag hos frissan. Jag är inte den sorten som gillar frisörpladder, och min frissa känner av sånt rätt snabbt och så försjunker vi i tankar på varsitt håll. Hennes kollega däremot var den pladdrande typen, och dessutom utrustad med en hiss som stannar nåt halvplan eller sju under takvåningen, så att säga.

Förutom korkade referenser till olika slags diagnoser som folk kunde ha (varav en klassades som ”lite sjuk” och den andra som ”ingen ursäkt”) berättade hon om en tonårig kund som sagt att hennes granne (också ett barn) kastade ägg på deras hus och man kunde ju inte säga till, för de visste att hans pappa slog honom så mycket för de brukade höra honom skrika om kvällarna.

Jag väntade på att höra något om föräldrar som kontaktat polis eller sociala myndigheter, men nej. Poängen i berättelsen var bara detta att det var så jobbigt att han kastade ägg på deras dörr.

Och jag vet, hon var bara ett barn själv – men nånstans känner jag lite extra sorg över det. Ett barn som rycker på axlarna åt ett annat barn som far illa. Nånstans vill idealisten inom mig tro att det finns ett naturligt band barn emellan, även om cyniska och desillusionerade vuxna lyckas förhärda sina hjärtan inför andra människors öden och umbäranden, att barnen ännu ska vara oförstörda och mänskligt intakta.

Jag har särskilda issues om sånt här, har upplevt det på alltför nära håll. ”Det är inte mitt ansvar.” Jo. Det är förbanne mig vars och ens jävla ansvar, om man ska ha rätt att kalla sig människa. Ser man ett barn som far illa har man ett förbannat ansvar att finnas där och hjälpa, stötta och leda rätt. Barnet behöver det – och kanske föräldern också.

Få föräldrar är medvetet elaka, men många, många föräldrar vaknar upp någonstans på vägen mellan BB och studentskivan och inser att ”Shit, det här var svårare än jag trodde – hur gör man!?” Men sånt får man inte prata om. Nej, man förväntas stämma in i kören som sjunger en samstämd LÖGN om att föräldraskapet i sig är så himmelskt fantastiskt att det rent av är självinstruerande. Det är lite Kejsarens nya kläder över det där. Alla är så rädda att avslöja sig som korkade, att de stämmer in i kören bara för att inte sticka ut. Men så låt mig vara den korkade Dåren då – vara förälder är svårt och inte ett dugg självinstruerande.

Barn triggar alla dina svagaste punkter, trampar på alla dina ömmaste tår, hittar dina allra mörkaste och mest demoniska sidor – och mitt i det kaos de skapar, måste du ändå försöka hitta och behålla din egen balans, för att kunna hjälpa dem att bygga upp sin egen. Det är fanimej inte självinstruerande, och borde inte vara stigmatiserande att be om hjälp med – för det ÄR det svåraste och det viktigaste en människa någonsin tar sig för. Vissa har talang, för dem kanske det går lätt. Andra får hanka sig fram med vad de har i form av sunt förnuft och god vilja, envishet och jävlaranamma. Så varför ska det vara så skamfyllt att be om hjälp på vägen?

Till våren ska jag gå en föräldrautbildning på kommunen. 11 tillfällen i grupp med andra föräldrar och kunniga ledare inom någon slags konflikthanteringsmetodik som det hela bygger på. (Är faktiskt inte så påläst, måste jag erkänna. Men jag tog upp konflikthantering med BVC och de rekommenderade den, så det är säkert bra!) Jag ser fram emot det enormt, som en inspiration och som ett sätt att förlänga checklistan vid konflikter, för det är när den listan är förbockad från topp till botten och ingenting av det man försökt har hjälpt, som tålamodet tryter och det blir fel.

***

För övrigt kan jag meddela att jag numera är mörkt kastanjebrun i det kärringklippta håret – alltså, färgen är bra men frisyren ser förjävlig ut. Fast åtminstone annorlunda förjävlig än igår, det är ju alltid nåt. Och som sagt, färgen är jag larvigt nöjd med – gillar att vara brunett! (Istället för gråsprängd råttfärg…)

Jag har också ägnat dagen åt att göra saker jag tänker på istället för att tänka på vad jag ska göra. Delvis gör jag fel saker, men jag hoppas att aktivitet ska locka aktivitet, att det ska bli en vana. Satt i alla fall hos frissan i morse och fick en kanonidé till ett av de små projekt jag håller på med, det är roligt när bilden av vad man vill göra klarnar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: