Om att tro

Kollegan skrev om gudstro ikväll. Jag blev inspirerad av hans bibelcitat, och kommenterade med min egen favorit, Sinnesrobönen. Jag har redan citerat den här i bloggen massor med gånger, men varför inte – här kommer den i repris:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Första versen är det jag bär med mig till vardags. Resten tänker jag inte så mycket på i ord, som att jag försöker leva så, känna så, tänka så. För mig är det att vara levande, att vara människa.

Hursomhelst. När jag såg min kommentar i kollegans blogg, såg jag i skillnaden mellans hans citat och mitt eget, varför Sinnesrobönen väcker så mycket i mig att jag nästan får tårar i ögonen varje gång jag läser den. Det är en bön som placerar ansvaret och handlingskraften hos mig, just mig. För mig handlar det om att Gud finns i mig, inte utanför, inte i något avlägset sedan och långtlångt bort, utan här och nu. Alltid här och nu, i mig, i varje steg.

(P – nu tror jag inte att du läser här, men i alla fall: Jag skriver inte detta för att kritisera eller nedvärdera din bild. Vars och ens upplevelse är unik och individuell, jag är glad att du har din, precis som jag är glad att jag har min. Det var bara när jag såg våra två citat brevid varann, så blev det så tydligt för mig och jag lärde mig något om mig själv som jag ville utveckla och skriva ner. It’s all about me, precis som vanligt, alltså!)

Jag går inte i kyrkan, kallar det inte Gud och beundrar Jesus som person och ledstjärna snarare än en gudom i sig. Men jag har blivit bönhörd många gånger sedan jag började acceptera att jag har en tro, även om den skiljer sig lite grand från den nedskrivna, ceremoniella och historiska –  och jag har valt att tolka det som ett slags godkännande.

Min tro ställer krav på mig, och jag orkar inte alltid med att leva upp till de kraven. Då vilar jag ett slag, och det är OK det med. Men det händer inga underverk just under de perioderna, magin börjar då jag sätter mina egna krafter i rörelse, tar ett första steg, lägger ett andra steg till det första, drar djupt efter andan och börjar gå min egen väg.

Närvaron finns där hela tiden, men det är jag som måste aktivera kraften för att det ska hända något.

Jag går just nu och grunnar mycket på livsändamål och det magiska i att finna kraft att bryta mönster, invanda tankebanor och vika av från den upptrampade stigen. Där är det mycket tänk och lite action, mycket kattvankande kring den heta grötskålen. Jag får lura mig själv att ta små små steg närmare det goda som jag vet finns där någonstans, lite ”blunda-och-kliv-ut-i-mörkret”-strategi sådär. Men jag känner, för varje millimeter som jag trots allt närmar mig, att något är på väg att vakna i mig. Ett ljus, en kraftkälla – en närvaro som växer sig starkare och klarare för varje steg jag tar.

Annonser

6 Responses to Om att tro

  1. Nineve skriver:

    ”Jesus som person och ledstjärna snarare än en gudom i sig.” om det inte är sant det Jesus påstod om sig själv att det är han som är Gud….hur kan han då vara en ledstjärna? I så fall var han ju endast spritt språngande galen.

    Möter du något som påstår något sådant så inser vemsomhelst att allt inte står helt rätt till.

  2. Jenny skriver:

    Som sagt – vars och ens upplevelse är individuell.

  3. Nineve skriver:

    Men det viktiga är vad som är sant, i den här frågan handlar det ju om liv eller död.

  4. Ellinor skriver:

    …men å andra sidan är det fel att vara galen om man samtidigt gör gott?

    ——————————————————

    många av de äldre personer jag mött säger ”jag är vän/har gjort upp med min Gud, och är redo att möta honom när han vill”, det tycker jag är ett bra sätt att säga det på – det säger något om att tron kan se ut på många olika sätt för olika individer och även på olika sätt genom livet.

  5. Nemo skriver:

    Sinnesrobönen – i den version du har här är framtagen på ett bahndlingshem i Skåne av drogmissbrukande ungdomar.

    Sinnerobönen ”upptäcktes” annars första gångne i en dödsannons i New York Times på 30-talet. En av pionjärerna inom AA gjorde den till ”deras”. Finns även en liten bok om detta

    Härlig blogg du har. Jag gillar speciellt dina bilder.

  6. […] Jag går just nu och grunnar mycket på livsändamål och det magiska i att finna kraft att bryta mönster, invanda tankebanor och vika av från den upptrampade stigen. Där är det mycket tänk och lite action, mycket kattvankande kring den heta grötskålen. Jag får lura mig själv att ta små små steg närmare det goda som jag vet finns där någonstans, lite “blunda-och-kliv-ut-i-mörkret”-strategi sådär. Men jag känner, för varje millimeter som jag trots allt närmar mig, att något är på väg att vakna i mig. Ett ljus, en kraftkälla – en närvaro som växer sig starkare och klarare för varje steg jag tar. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: