Men…?

Va? Har jag en blogg? Det var det värsta, hade jag ingen aaaaning om…

Det känns faktiskt lite så, jag har verkligen varit osedvanligt frånvarande den här veckan, för att inte befinna mig i exil i fjärran land eller några andra förmildrande omständigheter. Närå – bara larvigt mycket att göra, i kombination med en larvigt rinnande näsa och en larvigt trög/trött hjärna.

Men hursomhelst – det var ju det där med chimärerna, folkets mentala opiater som jag aldrig kom fram till i förrförra inlägget eller när det var: Jag tänker ibland att vi lever i en märklig tid. Vi har allt, ändå är vi vilsnare än någonsin och flyter omkring som desillusionerade öar i ett hav som är så stort att vi inte ens vågar titta ner, vi bara vet att det är stort och djupt och farligt, och känner dess rörelser i maggropen.

För mig har den vilsenheten handlat om att hitta en väg att gå som känns som min egen. Eller – har och har förresten, det gör det fortfarande, jag påstår inte att jag kommit längre än nån annan. Möjligen har jag ägnat mer tid än de flesta åt att fundera i de här banorna. Jag har kommit på mig själv med att omge mig med en hel mängd små ”chimärer” – energislukande små livsparenteser, ting att ödsla tid och kraft åt, istället för att kamma till mig och göra något åt det jag var missnöjd med. Att krampaktigt hålla fast vid det man vet och känner till för att det är tryggt och bekvämt – och framför allt för att motsatsen är så skrämmande. Det är en chimär – för om din väg ligger i den Okända Zonen, så kommer du att förbli en vilsen ö i havet ända tills du vågar kika ner och upptäcka att ”havet” inte är mer än en pöl.

Jag trillar fortfarande dit ibland, herregud jag är väl inte mer än människa. Men jag kommer på mig med det, och försöker bli medveten om det. Och jag blir medveten om hur människor omkring mig gör exakt samma sak – och det känns lite tragiskt. Vi som skulle kunna ha allt – varför slösar vi så mycket energi på att lura oss själva? Tom konsumtion, sociala charadspel, alla dessa djupstudier i meningslöshet. När vi skulle kunna ta vår rikedom och intellektuella utveckling och göra något verkligt stort.

Ofta, ofta hör jag uttrycket: ”man ska inte ta sig själv på för stort allvar” – och jag fattar aldrig vad det ska betyda. Egentligen. Jag ser mig omkring i världen och ser inte en enda människa som tar sig själv på FÖR STORT allvar – däremot gott om människor som inte alls tar sig själva på allvar.

För det är det chimärerna gör. De gör sig större och viktigare än det där som sitter inom oss och pockar, den där rösten innerst in i hjärttrakten som bönar och ber om att få bli hörd. Men du hör inte, du lyssnar inte, för du är fullt upptagen med att pyssla om din chimär, veckans gose-djur.

Det, och så att inte ta dig själv på för stort allvar, förstås.

Annonser

One Response to Men…?

  1. […] gäller överallt. Jag blickar ut över ett morgonstressat Stureplan och bilden av de rotlösa öarna, som flyter omkring i en desillusionerad pöl som inte alls är så djup och oöverkomlig som alla […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: