Limbo

Jag lever i en stark känsla av limbo just nu. Som om något har hängt sig, står och stampar, avvaktar – är stilla. Det är säkert i sin ordning, men jag gillar det ändå inte.

I somras sa någon till mig: ”Jenny, du är aldrig nöjd med något. Alltid missnöjd.” Det var inte så roligt att höra – även om jag förstår vad det syftar på. Jag skulle själv inte uttrycka det just så. Snarare känner jag det som att jag strävar framåt, en smula rastlöst kanske, men framför allt för att jag har en idé, en vision, en bild, på näthinnan, i hjärtat, i bakhuvudet. En bild av vart jag är på väg – en målbild.

Den bilden har inte alltid funnits – i själva verket är den ganska ny. Rastlösheten har funnits där hela tiden, men då var den vilse, saknade riktning framåt och rörde sig hela tiden bara ifrån och bort. En lång, lång vandring utan karta och kompass. Jag har fortfarande ingen kompass – men bilden på näthinnan är min karta. Allt jag behöver göra nu är att hitta vägen som leder dit jag är på väg, hitta ett riktmärke och finna riktningen mot målet.

Det finns något bekvämt med att göra saker man är van vid att göra, trampa vidare på invanda stigar. Jag gör det också, trots att det inte för mig ett dugg närmare den där målbilden. Det tar en stund att inse att stigen är den gamla vanliga, att jag inte har hittat någon ny väg trots allt. Den här bloggen börjar kännas invand. Jag känner hur inläggen spretar, och det var länge sedan jag skrev något som jag egentligen vill kännas vid. Raljant svammel, eller dunkla navelskåderier – inget av det relaterar till något verkligt Jag. Jaget gör ett sällsynt gästspel ikväll, jag känner hennes närvaro strömma mellan tanke och fingrar mot tangentbordet. Men jag har en känsla av att hon kommer att ge sig av igen, den här gången för gott – tills jag hittar en ny väg att nå henne.

Mitt invanda sätt att skriva blogg har tjänat ut sitt syfte, det själasökande, grubblande som var viktigt då, har ingen funktion att fylla längre. Inte för ögonblicket åtminstone. Att göra bloggen till en ren scrap- och prylblogg – nej, det är inte aktuellt. Förr lägger jag ner. Men det ligger inte för mig att lägga ner, lusten och behovet att skriva och uttrycka mina tankar finns där ändå, som en tillvarons konstant. Det som hänt är väl att vanan och behovet att skriva, formulera och uttrycka vuxit sig starkare än rösten som har något att säga.

Därför är jag i limbo just nu. Står stilla och stampar, och väntar otåligt på att Jaget ska återfå sin röst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: