Insomnia

Tja. Var ska en slev vara om inte i grytan, och var ska en Jenny vara – om inte vid bloggen, likt en skomakare vid sin läst. I natt kan jag inte ens skylla på fullmånen, den var i förra (?) veckan, och då sov jag som en stock. Nej, nu är det bara jag själv. Uppjagad av allt möjligt – tankar, bra och dåliga, ”de gamla liken” jag skrev om igår, bortglömda/förträngda fasor.

Jag skrev ju lite raljant – var det igår? – om att det var bra med sjukskrivningen förra hösten, för att jag fick tid att tänka under mina långa promenader för att hålla ryggen i rörelse. Det var ju skitsnack egentligen – ikväll kom jag att tänka på hur det var egentligen. De olidliga smärtorna, min pillerskräck som sattes på prov när jag helt enkelt var tvungen att poppa smärtstillande som vore det m&m’s, och så den där gnagande insikten om att ”jag blir aldrig bra igen. Nu är livet slut, för det här kan aldrig bli bra igen”. När man har så ont, då går det liksom inte att tro på att det ska kunna bli bra igen. Hur ska det kunna bli bra – när man inte en minns hur det känns att inte ha ont?

Så – jag kan raljera om det nu i efterhand, men det är mest för att jag egentligen har förträngt alltihop. Jag har någon slags mental anteckning om att jag var sjukskriven förra hösten och att jag mjukmotionerade mycket för att stärka ryggen utan att belasta eller överanstränga – men det är lite som om jag själv inte var riktigt närvarande. Jag MINNS det helt enkelt inte.

Det är märkligt – som hjärnan skyddar oss, bevarar oss från ondo. Så gott den kan. Jag är nog lite hjärnfreak – jag tycker hjärnor är bland det coolaste som finns. Hur de funkar, vad de får oss att kunna, klara, göra. Bara de ynka 10% som vi använder. Undrar vad resten är till för? Undrar om det varierar – om vissa av oss använder 8% och några 12%…? Och om det i så fall är skillnad – eller om begåvning och annat beror på andra faktorer…?

(Ni fattar va? Det ska fan försöka sova i en hjärna som snurrar på som min gör just nu. Från det ena till det andra. Och ni ska inte tro att jag hinner skriva ner allt, fast jag är en jävel på att skriva fort och Macbook-tangenterna nästan glöder som det är…!)

Jag fnissade lite åt en kommentar jag fick tidigare idag – en stackars Stockholmare strandad i Skanör, i behov av parlör! *s* Ooops, det hade jag visst utlovat – men jag vet inte om jag trots allt ÄR rätt person. Det slog mig att folk omkring mig – Stockholmare och Göteborgare och Norrlänningar och Värmlänningar och  Gotlänningar och allt vad de är – de tror på fullt allvar att det jag pratar är skånska. På riktigt! Själv är jag smärtsamt (nåja) medveten om att det var länge sen jag förlorade mitt hembygdsmål.

När jag flyttade till Småland för att klippa mig och skaffa mig ett jobb (via akademiska studier, förvisso), handlade första kursen om muntlig framställning. Och spelades in på video. Och spelades sedan upp för hela klassen – som man just lärt känna sen en vecka tillbaka. Jag tyckte alla de andra var jättebra, lite små stakningar här och var att fnissa åt, men på hela taget bra. Och jag var egentligen rätt nöjd med mitt eget föredrag, jag hade pratat lagom fort fast jag var skitnervös och hade handsvett, lyckats peta in en liten lustighet någonstans… Men jag trodde att jag skulle trilla av stolen och dö, där och då, när jag såg mig själv på film. Eller HÖRDE mig själv på film, rättare sagt.

Jag hade aldrig hört min dialekt förut. Det var en chockupplevelse, av den grad att jag inte riktigt kan beskriva den i ord. Jag minns än i dag hur jag, inte rodnade, utan tvärtom – snarare bleknade, intill någon grönaktig nyans av vit. Och inte förmådde säga ett enda ord. Jag tror att jag helt enkelt inte ville öppna truten nån gång mer – nånsin.

Ett halvår senare talade jag klingande växjömål, det var den ”fössta” och den ”stössta” och jag vet inte allt… I efterhand kan jag inte se hur jag kunde tycka att det var ett kliv uppåt på dialekternas hackordning, men jag ville väl helt enkelt bara kyssa min gamla bonnskånska farväl, once and for all…

Och det gjorde jag. Så småningom lyckades jag släppa småländskan också, men skånskan – den där riktiga – den kom aldrig tillbaka. Idag talar jag nån slags hybridskånska, utslätad och begriplig, men inte riktigt, riktigt skånsk. Och vet ni – till och med jag måste stanna upp och tänka till lite när jag besöker skåne ibland. ”Vad var det han sa nu, egentligen?”

På mitt första jobb efter skolan – då flyttade jag ner till Malmö en sväng och jobbade som teamledare på ett telemarketingföretag som jag borde skriva böcker om… eller såpamanus, möjligen. Dramatik på hög nivå, trust me! :o)

Hursomhelst, där hade vi mycket diskussioner om dialekter – gissa om: en drös malmöiter som ringer Sverige runt för att boka in besök åt Tvättman Textilservice… Klart de fick kommentarer – fast inte gnäll, såvitt jag minns… Jag tror att det är några få inskränkta nötter som rynkar på näsan åt dialekter, vi andra ler och känner värme i hjärtetrakten. Hursomhelst – de värsta exemplen tror jag att vi drog själva. Jag minns en tjej som berättade om sin mormor eller farmor som brukade sätta skräck i charkdisken på sin lokala butik, genom att beställa ”basiona-tjyd” (i:et är en diftong och uttalas bara ”halvt”) – och innan den arma expediten listade ut att hon menade bacon hade hon troligen fått ett nervöst sammanbrott flera gånger om… Det skulle jag ha fått!

Nej, jag får väl göra ett nytt försök på att få sova lite. Att några minuters speedskrivande om ditt och datt har lättat trycket på karusellhjärnan så att den kan rulla ihop sig som en trygg liten hundvalp och somna sött. Det är ju faktiskt hela 4 och en halv timme tills klockan ringer. Värsta lyxen!

Annonser

3 Responses to Insomnia

  1. ylva skriver:

    jag blir tokig… försöker kommentera och datorn byter bara sida hela tiden! allt försvinner och jag måste börja om igen. kortfattat innan jag ger upp; från en vars huvud har väldigt svårt att varva ned och också sitter uppe miss i nassen, det finns mindre läskiga piller med magnesium och annat som kan hjälpa. man somnar inte, men man lugnar ned sig en aning ;)så att det möjligt att somna om man faktiskt är trött. bilderna är jättevackra, skönt att du kom till klarhet med färgrymderna :). och dialekter är vackra och personliga. sist, men inte minst… jag hoppas att du får lite tid för dig själv att röra på dig.

    kram kram,

  2. BaraJag skriver:

    Du är för skön Jenny, har sagt det förr ( i fleeera år) och säger det igen. Den dagen du har tid och lust och bestämmer dig för att skriva något som ges ut i tryckt form så ska jag tame-17 läsa vartenda dugg. Och dessutom vara sådär härligt pinsam och skryta med att ”henne känner jag” *haha*

    Kram påre!

  3. Per Stromsjo skriver:

    Utslätad hybridskånska, då kan du börja på Sydnytt närsomhelst då? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: