Mutter…

Min hals – nej, mina luftrör för att vara noga – känns som om jag svalt ett avgasrör. Och torrhostar gör jag. Nån yrar om streptokocker i bakgrunden, men det lyssnar jag inte på – då skulle jag ju ha varit SJUK och det är jag inte. Bara hostig och svullen i halsen. Förresten var jag sjuk förra veckan, så då kan jag ju inte vara det nu igen, heller…

***

Idag hade jag en riktigt bra dag på jobbet. En sån som jag gillar – full rulle mellan projekten, mötena, diskussionerna. Märkliga situationer att reda ut, vad gäller, hur ska vi förhålla oss – alla slags undantagstillstånd får mig att gå igång, jag får energi och ser möjligheter där andra ser problem. Det är rutinerna som kväver.

Jag borde ha blivit Kaospilot. Jag hörde det ordet för första gången nån gång på gymnasiet, jag tror att någon som gått utbildningen (då fanns den bara i Danmark, har jag för mig) kom till vår skola och pratade, och var sådär engagerat inspirerande som de kan vara – entreprenörstalangerna. När han pratade var det som om någon spelade harpa med min själ. Jag hörde toner jag inte visste fanns.

Men att komma in var svårt, ingenting för en vanlig Duktig Flicka, och Kaospiloterna var ju inte heller någon Riktig Utbildning. Jag hade fått lära mig att man måste ha en Riktig Utbildning. Det var det viktigaste av allt. En Riktig Utbildning och ett tryggt jobb, fasta rutiner. Fina grejer.

Så nu sitter jag med min Riktiga Utbildning, i mitt rutinartade liv och längtar efter ett kaos att med stridspilotmässig precision och dödsföraktande entreprenörsmod navigera genom; en kreativ vansinnesfärd genom otryggheten…! :o)

***

För övrigt upptäckte jag idag att jag gått och blivit misstänksam, och att jag inte längre med självklarhet står för vad jag tycker i alla lägen. Jag kom på mig själv med att väga mina ideal mot praktisk nytta. Så har jag aldrig gjort förut. Jag har slagits mot väderkvarnar som den värsta Don Quijote, tänkt att ”jag må fäktas illa, men jag flyr ännu sämre”.

Jag har valt kampen därför att jag trott att den åtminstone varit karaktärsdanande i någon mening. Att anden växer av att stå för sin sak. Men det är ju inte så. Till slut sänker anden sin lans, muttrar ”äh vad fan” och lommar iväg. Skiterit. Och det är väl en sak. Man kan inte slåss hela tiden.

Men misstänksamheten, ögonkastet över axeln och de fruktlösa kalkyleringarna av varje drag, vem är vän, vem är fiende… Inget av det där är jag, och jag vill inte veta av det. Men likväl står jag där – och kalkylerar.

Var är min Dåre när jag behöver honom?

***

Imorgon ska jag jobba hemifrån. Har intensivt textarbete att grotta ner mig i, men jag ska göra det med hjälp av hög musik, gott kaffe och mjukisbrallor. Ahhh!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: