Om ordets makt

För mig är makt ett väldigt abstrakt begrepp – så abstrakt att jag aldrig direkt reflekterar över det. Jag är dock medveten om att jag själv äger ett oerhört kraftfullt maktmedel, kanske ett av de allra mäktigaste: Förmågan att uttrycka mig, tala så att jag hörs och få det jag säger att verka klokt, genomtänkt – och sant.

Jag kan tala med bönder på bönders vis, och med lärde på latin, och det är en förmåga jag är tacksam över så gott som dagligen.

(Det finns undantag, och kanske just för att jag är van att kunna göra mig hörd och tas på allvar, är det dubbelt frustrerande att finna situationer där spelreglerna är så annorlunda att ord är maktlösa inför helt andra värden och strukturer. Men det är en annan historia!)

Jag är också medveten om är att detta maktmedel innebär ett ansvar. Jag måste ta ansvar för vad jag säger, kan inte häva ur mig vad som helst, helt enkelt därför att folk tar mig på allvar, håller mina ord för sanning.

För mig är detta självklart – och viktigt. Men det är skrämmande hur många som inte har insikt om vad deras ord har för kraft, och vilket ansvar det medför att besitta ett forum som förmedlar ens ord till en så stor publik som internet gör.

Envar som kan uttrycka sig idag också kan göra sig hörd – utan krav på ansvar, annat än via personlig etik. Många handskas med den här makten som en leksak – när det i själva verket är ett skarpladdat vapen. Man njuter av möjligheten göra sig hörd, göra sin åsikt gällande. 15 minutes of fame – men till vilket pris? Och vem är det som betalar?

Hur många gånger möter man fördömande uttalanden baserade helt på personlig bitterhet och en agenda som vi som läsare inte har en aning om? Hur många gånger läser vi en halv berättelse, kraftigt vinklad till skribentens fördel, men berättad som om det vore hela sanningen? Förbittrade ord sprids som sanning, och för en besk eftersmak med sig.

Jag har också, i ett tidigare liv, missbrukat ordens makt, låtit använt min förmåga att uttrycka mig sprida bitterhet förklädd till sanning. Det är inget jag är stolt över, inget jag praktiserar idag. Kanske just därför jag känner ett behov av att gripa megafonen när jag ser det hända igen, ser skam och osäkerhet spridas i domens spår – därför att fördömandet förklätts till sanning.

***

För mig var vändpunkten faktiskt att få igen med samma mynt.

Jag läste orden (fritt citerade ur minnet): ”beröm offentligt, men kritisera i enrum” och även om de var  yttrade utan tydlig adressat, så var det tydligt nog för mig, och jag visste mycket väl vad det handlade om. Jag minns inte nu om själva saken redan var utagerad vid det laget, eller om det kom efteråt – jag tror faktiskt att det var utrett och avslutat (i enrum) redan.

Men där hängde de alltså, i det offentliga rummet känt som cyberspace – hårda ord dolda i en feg anonymitet à la konceptet ”ingen nämnd och ingen glömd”. De lämnade ingen som helst möjlighet att bemöta, förklara, göra någon slags uttalande i frågan. Anklagelsen var dom och verkställd bestraffning medelst skampåle, allt i ett.

Det är ingen slump att den incidenten blev en vändpunkt. På så sätt fick orden önskad effekt. Men jag kan inte låta bli att undslippa mig en lätt fnysning. På vilket sätt var kritiken som riktades mot mig utdelad i enrum? Skulle det vara ett enrum för att jag antogs vara den enda som förstod vem som åsyftades?

Poängen med det här inlägget är att internet erbjuder en yttrandefrihet världen aldrig förr sett maken till – och ger ordets makt till i princip vem som helst som kan handskas med ett tangentbord. Det är fullt möjligt att ta på sig rollen som verbal krypskytt. Tryggt dold i kryptiska formuleringar och aldrig uttalade adressater, utdelar man dräpande och förminskande fördömanden, som inte baseras på något annat än subjektiva åsikter, men förkläds med väl valda ord till sanning.

Yttrandefriheten är förenad med ett ansvar. Ta det ansvaret. Beröm offentligt – kritisera i enrum. Det är förbannat bra sagt – och inte särskilt svårt att leva upp till. Egentligen.

(Och ja – jag är givetvis medveten om att jag med detta inlägg gör precis det jag kritiserar. Det är att betrakta som ett retoriskt sätt att illustrera min poäng.)

Annonser

One Response to Om ordets makt

  1. BaraJag skriver:

    Jag hade en erbetsgivare som alltid gjorde precis tvärtom – såklart. Eller rättare sagt han berömde aldrig så jag hörde det i enrum, bara så jag fick höra det på omvägar ett par år efter att jag slutade. Kritisera offentligt var han en övermästare på.

    Jag sa upp mig i affekt två gånger, den första vägrade jag gå till jobbet på en vecka innan han kunde uppföra sig. Lock och pock och försoningsmiddag där erjudande om löneförhöjning etc erbjöds. Jag tackade nej. ”Vad vill du ha då?” frpgade han. Svaret kom enabbt och enkelt: ”Respekt” svarade jag och talade om för honom att ingen löneförhöjning kunde kompensera offentliga avrättningar.

    Det blev bättre nå’t år tror jag och sedan var det i full gång igen. Sa upp mig igen och samma visa började. Och samma frågeställning började. Den gången svarade jag att jag ville ha samma sak som förra gången men att han visat mig att det tyvärr inte var något han kunde erbjuda. Det var då jag satte mig på skolbänken igen …

    Kram
    Clon 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: