Närvaro

”själv träffar jag ganska ofta närvarande människor. fast bara när jag är närvarande själv.”

Ovanstående är saxat ur en kommentar, och jag är jordens mest inkonsekventa med hur jag svarar på kommentarer. Ibland kommenterar jag tillbaka i min egen blogg, ibland i kommenterarens blogg, ibland per mejl och ibland, som nu, i ett nytt inlägg… Jag vet inte riktigt vad jag ska ha för policy i frågan, så jag testar allt.

På ett sätt förstår jag vad Ylva menar, och i teorin tror jag på det också. Jag inser också att jag själv är mindre närvarande idag än jag var exempelvis i våras, när jag mådde bra och var glad och livet var enkelt. Idag har jag stresshormoner sprutande ur öronen av flera skäl, och det är självklart att det gör mig mindre närvarande än jag skulle önska.

Men det räcker tyvärr inte. För när jag tänker tillbaka till i våras, när jag verkligen ägnade mig åt att vara starkt närvarande i allt jag gjorde, alla möten (nu snckar vi mänskliga möten snarare än sammanträden – även om det åtminstone delvis är samma sak), så möttes jag inte så mycket av andra närvarande människor som av synnerligen förbryllade människor. Närvaro har blivit en kuriositet – kanske är det en storstadsgrej, kanske är det bara jag som någonstans förlorat förmågan att uppfatta närvaro (hemska tanke, vad är kvar av mig i så fall??). Men min erfarenhet från i våras blev att folk snarare blev misstänksamma än något annat av att jag kom dundrande på närvaroplan där jag inte hade blivit tilldelad något passerkort.

Mitt favvofik vid Stureplan ska stängas till årsskiftet, och redan nästa vecka slutar de öppna klockan sju, så då är det slut med tidiga frukostfilosofier medan morgon-Stockholm rusar förbi utanför. Det är den slags bristande närvaro jag talar om. Brådskan är ständigt närvarande – inte vi själva.

Jag var inne på Press-stop idag på lunchen för att bläddra i en tidning jag var nyfiken på (men ratade, den var inte vad jag hade tänkt mig), och fascinerades av den stora mängden av modeblaskor, inredningsblaskor och prylblaskor – som konsekvent kallar sig livsstilsmagasin. Hurdå livsstil? Sakerna vi omger oss med är ständigt närvarande – inte vi själva.

Det jag håller med om är att självklart måste man sträva efter att med egen personlig närvaro möta världen omkring sig – jag fick en högst oväntad och närvarande kram igår, och kände hur jag själv fick den förbryllade minen i ansiktet, men det var en behaglig förbryllning (?!), som säkert sådde ett frö eller två.

Annonser

2 Responses to Närvaro

  1. ylva skriver:

    jag förstår vad du menar, och det gjorde jag nog redan i det andra inlägget egentligen. jag är också medveten om att det inte alltid räcker till att vara närvarande själv. fast det är ju en bra början :). det är möjligt att det är en storstadsgrej, jag vet faktiskt inte, det enda jag vet är att det skulle förvåna mig oändligt om du hade förlorat förmågan att uppfatta den. kanske är det så att jag aldrig riktigt förväntar mig att mötas av den så särskilt ofta, blir extra glad när jag ser den, och därför minns och upplever den särdeles starkt? om man möts av misstänksamhet så är det väl (utöver ganska sorgligt) så att folk inte är vana, antar jag. fast är du säker på att du kommer just ”dundrande” *lol*? vid närmare eftertanke skulle jag kanske rygga tillbaka lite jag med isåfall, närvaro känns som den ska vara lenare och bara där. som ett stabilt, men trevligt faktum. nu har vi ju aldrig träffats, men det känns inte som om du skulle dundra på så hemskt, så jag antar att det du menade var att de andra upplevde det som om du dundrade? att de kände sig inträngda och lite obehagliga till mods?

    det är så svårt att förklara, men jag har ofta upplevt det som att folk ändå dras lite till närvaro. att om jag är där – och närvarande – så kommer de närmare. och att jag på samma vis kan dras till andra som jag upplever så som närvarande. äsch, jag har inga ord för det här. det låter bara flummigt och det är inte flummigt egentligen *suck*.

    har också undrat lite över det där med livsstil och saker, utan att riktigt komma någon vart.

    f.ö. så är dt klart att jag inte trodde att du skulle tycka att man inte var någonting alls om man inte var konstant upptagen, stressad och oumbärlig :). det var nog jag som uttryckte mig fel. jag menade att jag hoppas att det inte är så på riktigt 😉 och att det är så som resten av världen tycker.

    kram kram,

  2. BaraJag skriver:

    Va, ska det stänga? Det finns ett ställe som jag gillar apmycket ganska nära. Kolla in Zink Grill på Bilblioteksgatan. Bli inte avskräckt för att det heter ”grill” de serverar frukost ,fika ja alles tutti fast olika tider på dagen. Jag och F har ätit frukost där vid ett par tillfällen. Testa deras kaffe, det är ivarje fall garanterat gjort på riktigt. De fuskar inte där med något.

    Kram 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: