Snabbreferat från dagen

I förmiddags var jag helt övertygad om att jag skulle bli tvungen att skriva femtielva inlägg minst för att referera dagens konferensinspiration. Nu i efterhand är jag väl inte helt säker på att jag lyckats hålla alla trådarna vid liv i hjärnbarken – det kom ju nytt hela tiden och trängde ut det första…

En trevlig dag var det i alla fall. De flesta avsnitten var upplagda som ett inledande anförande och därpå en paneldebatt – förtjänstfullt modererad av Erik Blix. Ibland kan jag tycka att paneldebatter blir torra som fnöske, men här var det verkligen debatt och väldigt intressant. Första avsnittet (efter Solveig Ternströms fnissiga uppläsning av Selma Lagerlöf-texter) handlade om hur skriftspråket påverkas av att vi idag skriver så mycket, hela tiden och i allt vi gör.

En intressant slutsats (tror att den kom från Göran Hägg, framför allt) i det ämnet var att talspråk och skriftspråk närmar sig varandra och skillnaderna blir mindre och mindre. Det är något jag aldrig reflekterat över tidigare, men när jag funderat på det under dagen, så får jag nog hålla med. Hm – är för seg i hjärnan för exempel just nu, men fundera på det själva – hur stor skillnad är det på ditt talade språk jämfört med hur du talar? Och är det som du skriver som du talar, eller är det som du talar som du skriver…?

I den här paneldebatten diskuterades bloggvärlden intensivt, hur det blivit naturligt för så många att skriva på nätet, nå ut och skildra såväl känslor som händelser i livet. Gränsen personligt-privat kom upp också, men rätt okonstruktivt egentligen. Katerina Janouch konstaterade att hon inte förstod sig på folk som skrev av sig svåra livssorger på nätet, och sen blev det inte mer. Jag relaterar det där till hur jag själv bloggade för något år sedan, och jag kan säga att jag både förstår varför man gör det och kluvenheten man kan känna inför det.

Samtidigt – som bloggläsare tycker jag ju att nätet som helhet vinner på varje steg i personlighetens riktning, på vilket sätt det vara månde. Men var och en måste ju känna efter själv – i varje situation. Och kanske känna efter vad man tycker redan innan man står i en jobbig situation och har behov av att skriva av sig – för då har man kanske inte alltid det bästa omdömet att avgöra vad man egentligen vill och tycker.

Mellan första och andra paneldebatteerna höll Henrik
Lundström från avigsidan.com en bejublad pausföreställning om språkliga
avigheter (FruC: Henrik såg ut och lät
precis som han alltid sett ut och låtit…! Det var ett trevligt
föredrag, men jag lät bli att dyka på honom – hade ingen lust att
utsätta mig för att inte bli igenkänd… *rodnar åt min egen feghet*)
. Avigsidan är för övrigt en rätt rolig sajt som jag varmt kan rekommendera om någon till äventyrs har missat den – läs den gärna på fredagseftermiddagar, så att Henrik får vatten på sin kvarn gällande hur Avigsidan faktiskt används i arbetet!

Det mest slående exemplet han tog upp idag, som faktiskt var så illa att jag fick en klump i magen av obehag, var en lunchrestaurang som lyckats stava rätt till 2 av 15 maträtter på veckomenyn…

Andra diskussionsavsnittet var egentligen det som intresserade mig mest – det handlade om rätt eller fel i språket. Jisses vad jag INTE kan ta ställning här…! Jag blir galen på folk som inte kan skriva ordentligt, stava ordentligt, bygga sammanhängande och begripliga meningar – och ändå förväntar sig att jag ska ta dem på allvar. Å andra sidan vet jag om någon hur prestationskrav kväver kreativiteten i sin linda, och köper NaNoWriMo-tanken rakt av – bara skriv, redigera kan man göra sen. Å tredje sidan är för mig den språkliga kreativiteten en fråga om att leka med rätt/fel-parametern, att bryta mot reglerna just för att man kan dem och kan bryta dem på ett… ”estetiskt” sätt, eller ett sätt som blir till ett uttryck för något.

Lotten Bergman pratade om hur språkfelen stör läsningen och stjäl läsarens uppmärksamhet. Jag gjorde reflektionen att man också förlorar otroligt mycket trovärdighet. Det spelar ingen roll att stavning och matlagning inte har något naturligt samband – jag skulle definitivt dra mig för att besöka en restaurang som inte ens kan stava till det de serverar…! Mustafa Can pratade om hur rädslan att göra fel hämmar skrivandet, och att det är bättre att bedöma språklig kvalitet utifrån ett bra/dåligt-perspektiv, än rätt/fel.

Jag tror att Lotten och Mustafa var de två som gjorde störst intryck (inte helt oväntat heller, ska väl erkännas…!) i den där debatten, och jag satt som en åskådare på en tennismatch och höll med båda – om allting! Det enda som vagt kunde påminna om ett ställningstagande från min sida var när Lotten sa att först lär man sig att skriva rätt, sen kan man experimentera. Det blev en så slående parafras på något som någon sagt till mig en gång, och som jag inte alls ställer upp på: Först gör man jobbet, SEN kan man vara kreativ. Men jag är inte helt säker på att det är samma sak, eller ens jämförbart, faktiskt…

***

Ett roligt tankeexperiment – som jag just nu inte riktigt minns vem som presenterade… Jo förresten, det kom från Lars Gunnar Andersson.

Om du MÅSTE välja ett av följande två felstavningar, vilken väljer du då?

A. noggrannt
B. nogrnat

Jag skriver facit längre ner, så att du inte fuskar. Tänk till lite nurå!

***

Dagens tema var Ordens magi – det var det nog ingen som talade om, tror jag. Däremot talade Ingvar Lundberg om ”Den Personliga Närvarons Magi”, ett tema som sedan återkom i diskussionerna flera gånger. Jag kunde inte låta bli att reflektera att det är den slags magi jag saknar när jag sitter på Espresso House vid Stureplan en tidig morgon och ser världen stressa förbi utanför. När mötte du en närvarande människa senast? Jag tänker bevara de där orden i bakhuvudet ett tag – det är inte omöjligt att ni får höra mer om dem såsmåningom.

Ett föredrag som gav mig rysningar och tårar i ögonen var Gunilla Hammar Säfström, svensklärare i Klass 9A – ett program jag ångrar att jag inte följde när det gick. Så häftigt vad man kan åstadkomma med enkla medel som respekt och närvaro. Och tragiskt att det ska behövas ett TV-sänt undantagstillstånd för att elever i den svenska skolan ska få EN termin av det som borde vara en fullkomlig självklarhet.

Monica Reichenberg gjorde nog inget starkare intryck – för om henne har jag inte antecknat något… Oops. Jag tror faktiskt att hennes föredrag inföll under värsta paltkoman på eftermiddagen – strax före fikarasten.

Håkan Palm pratade om Prima Vista, som är en metod för att strukturera skrivprocessen – och han fick göra det i en rasande fart pga att andra talare hållit över. Det var synd – jag kunde inte avgöra om det skulle ha blivit ett bra fördrag annars, men jag tror det – och jag gillar ju processverktyg att ta till när inspirationen tryter.

Einar Korpus talade om ”Reklamiska” – ett föredrag jag var väldigt nyfiken på, men blev lite besviken på. Kan Korpus ha haft scenskräck? Jag tänkte ge hans blogg en chans, men den vill inte fastna i min reader – och risken att jag ska komma ihåg den självmant är väl inte stor… Synd. Reklamiska är spännande!

Sista paneldebatten gjorde mig faktiskt irriterad på riktigt. Jag har inte direkt uttalat mig till bloggosfärens försvar någon gång, men har man bloggat sen 2001 så är det väl klart att man har tagit ställning – FÖR! I den avslutande paneldebatten deltog fem förespråkare för ”gammelmedia”:

Maria Abrahamsson, ledarskribent på SvD
Maria Carlsson, förlagschef på Liber
Mikael von Ekensteen, DR-chef på Posten
Maja Hagerman, historieförfattare
Eric Ericsson, författare mm (hans roll var rätt oklar, måste jag säga – men han var ultrakonservativ, och ville tillbaka till den tid då vi bara hade SVT på TV)

(Nu är jag trött – jag orkar inte länka till alla. Googla, det gör jag…!)

Först pratade de i en halvtimme om att skriva för att nå ut och debattklimat och guvetinteallt –  utan att så mycket som nämna bloggvärlden. När Erik Blix till slut tog upp det, svarade SvD med en ljudlig fnysning och började dilla om ”bloggbabbel” och en massa elitistiskt svammel.  Övriga deltagare svarade inget direkt revolutionerade, mest avvaktande – men Svenskan-skribenten gav sig inte, hon vet ingenting om bloggvärlden mer än att det är något ont-ont-ont, men hon tänker inte låta sig stoppas av sin egen okunnighet. Så hon drar in de annonsfinansierade bloggarna, och pratar om kvalitetsmått, för sånt vet ju hon eftersom Svenskan har en vikande annonsmarknad!

Joråsåatteh, ska bloggarna föra samhällsdebatt, så är det nog säkrast att Linda Rosing och Blondin-Bella sköter snacket! Ur djupet av mitt inre höjdes en primitiv röst som skrek: ”Bitch-slap, bitch-slap”, men jag satt på mina händer och lyckades behärska mig.

Så okej, här kommer min replik på debatten om kvalitetsbloggar kontra ”bloggkloaken”: Jag har över 140 bloggar i min feedreader – det är på tok för många, jag måste rensa. Jag läser inte längre, jag skummar och det gillar jag inte. Hursomhelst, 140 bloggar. Inte en enda en av dem är illa skriven. Hallå, jag kan inte ens gå och äta på en felstavad restaurang – jag skulle definitivt inte stå ut med en illa skriven blogg.

Att kalla bloggvärlden för en kloak och dra alla tusentals, tiotusentals, hundratuseltals (- miljontals?) bloggar över en kam är korkat. Ursäkta den icke-kulturelitistiska formuleringen, men det är så det är. Direkt korkat och ogenomtänkt. Den som säger något sådant har inte tittat efter ordentligt, helt enkelt. Inte minst borde Svenskans ledarskribenter välkomna bloggarna, för normala människor läser inte det de skriver – och det vet de förbannat väl (och sa också under debatten idag). Om någon specialintresserad bloggare då tar på sig rollen att tolka deras ledare och blogga om det, på vanlig begriplig svenska (det exkluderande språket var också uppe i diskussionen – men det var liksom ingen issue. Ledaren är inte avsedd för vanligt folk – det var den signalen jag uppfattade. Morr…!) så att vanligt folk förstår och engagerar sig – då har ju bloggaren tillgängliggjort de åsikter ledaren försökte nå ut med, och faktiskt gjort skribenten en tjänst. Om man då inte är så upptagen med att sitta på en piedestal och tro sig förmer än andra, så inser man det och ger sig in i nätdebatten – utan de suckar och stön som var SvD-skribentens enda kommentar till hela bloggeländet.

Jag har faktiskt trott att gammelmedias styvmoderliga hållning till bloggvärlden var lite av en myt, trodde inte att mediekunniga och kommunikationskompetenta människor kunde vara så rädda för förnyelse att de helt duckar bakom skygglapparna, utan att inse vad klockan är slagen. Det är för sent att säga nej till bloggarna – de är redan här, en realitet att förhålla sig till om man vill ha en chans att hänga med framöver.

Oj, det blev inget snabbreferat – och då har jag ändå sparat flera grejer jag tänkt skriva om också… Jaja. Det är en dag imorron också.

Annonser

13 Responses to Snabbreferat från dagen

  1. BaraJag skriver:

    Tack för bra referat! många spännande grejer och några skratt däremellan. Häll på att trilla av stolen till ”Bitch-slap”, tårarna rinner fortfarande. Luncmenyn var ju också en höjdare. Skrattade mig halvt harmynt till ”rengbögsfile” (alltså den måste vi bara skciak vidare till vår gemensamma långa vän, han kommer att skratta halvt ihjäl sig). Det enda jag inte kan lista ut är vad ”korv forgel med ris” med ris är, en kreativ stavning på korv stroganoff?

    Den där Lundberg han kan fortfarande.

    Kram

  2. Lotten Bergman skriver:

    Lysande! Jättebra!

    Och din irritation är du inte ensam om, jag hoppade på Erik Blix efter sista debatten och tjoade ”jaserru jaaaag tycker inte om skor, nä, för jag hade ett par skor som var obekväma en gång, för att inte tala om bööööcker, jag läste en sån en gång och den var så tråkig så böcker tänker jag då rakt inte röra ens med tång igen” tills han såg så bekymrad ut att jag fick förklara att det ju inte var honom jag var arg på.

    Och tack för bilderna — tänk att det är så jag ser ut på scen!

  3. Låter som en intressant dag. Skall fundera på det där med tal- vs. skriftsspråk. En sak vi diskuterade här på jobbet angående det är användning av ordet ”skall” jag skriver alltid skall men nu skall förlåt ska) man visst inte göra det länge. Känns helknas för mig.

    Jag kan nog i skrift använda ett rätt så gammelmodigt språk, vet att MS word klagar på mina ord, markerar dem som byråkratiska eller föråldrade när jag använder uttryck som huruvida, mottages och notifiera. men det kan ju ha att göra med att i normalfallet skriver jag tekniska specifikationer där man måste vara noggrann och specifik och det språket smittar nog ner ex. mina blogginlägg.

    Men det blir säkerligen jobbig läsning när sådana ord blandas med underliga stavfel som jag helt enkelt missar pga att det skall gå snabbt. Tänk om jag kunde lära Blogger att ändra ajg till jag, dte till det och dömma till döma (för av någon jäkla anledning verkar jag ha missat lektionerna i skolan där man gick igenom m vs mm skriver fel på en massa ord, mycket frustrerande).

    Tidsaspekten har nog en visst betydelse när man bloggar, man har inte tid att sitta och klura på varenda mening eller gå igenom och editera i efterhand. Men det man har att säga kan vara minst lika viktigt ändå. Frågan är skall man då vara tyst tills man har tiden att formulera sig perfekt eller skall man hoppas på att budskapet ändå går fram? Svårt val, för man vill ju inte framstå som korkad.

  4. Ellinor skriver:

    Jag har visserligen inte så många bloggar i min läsare som du, men alla är välskrivna! Det är väldigt viktigt för mig, trots att de flesta bloggarna är inspirationsbloggar för scrapbooking.

    Korv fogel med ris tolkade jag som ”korv forsell” – det är en rätt som (drabbat mig) serveras både i skolkök och sjukhuskök (och dito personalmatsal). Korvstroganoff men med kryddor.

    Förresten väntar jag på facit (om jag inte missade det någonstans i texten på grund av samtidigt lussekattsbakande).

  5. Linda skriver:

    Vilket underbart referat! Jag älskar dina ord, hade velat vara där.

    Och citat som ”Hallå, jag kan inte ens gå och äta på en felstavad restaurang – jag skulle definitivt inte stå ut med en illa skriven blogg” borde rulla runt hela bloggosfären som bevis på just den där aspekten om språkhantering. Den är så klockren!

    Sedan skulle man ju önska att SvD hade skickat Sanna i stället, hon hade nog haft en klokare attityd – jag fattar inte att Maria A inte hade det, jag trodde hela redaktionen var hyfsat framåt. Sanna jobbar också för SvD (hon var på samma redaktion som Olof, SN, förut) och är alltid läsvärd: http://sannarayman.blogspot.com/
    … ifall du vill lägga in fler på din rss-lista. ;.)

    kram&tack!
    /Linda

  6. cecilia n skriver:

    Missade också facit. Tack för ditt referat.

    Hör också till dem som nobbar felstavat. Jag valde bort en tvättmaskin förut i år när den gamla tagit slut pga felstavad meny. Jag skulle inte stå ut att titta på den varje gång jag hade ett ärende i tvättstugan.

    Och klart att det finns bloggare med ordentligt språk och intressanta ambitioner!

  7. ylva skriver:

    oj, vilket referat! väldigt intressant. och jag har förstås synpunkter på allting, men så långa kommentarer får man faktiskt inte skriva så… att skrift- och talspråket närmat sig tycker jag känns väldigt tydligt. idag skriver jag på ett sätt som jag aldrig skulle ha skrivit på för ett par år sedan, inte ens i mina helt personliga papper. och jo, i bloggen skriver jag precis som det låter i mitt huvud. enkelt och barnsligt och eget. läser du där så läser du mina tankar. så skriver jag emellertid inte annars, för det törs jag inte. men jag försöker nog att hålla mig till enkelheten. inte för svåra ord (även om man aldrig kommer ifrån fackorden) och inte för invecklade meningar.

    jag håller helt och hållet med om att man förlorar trovärdighet om man inte kan skriva eller uttrycka sig åtminstone sådär. själv störs jag inte så fasligt av stavfel, så länge de känns som misstag. jag skriver också fel ibland. jag skriver fort, jag tänker fort och fingrarna hinner inte alltid med. det finns ord som jag konsekvent stavar fel också. jag kan inte hjälpa det. däremot blir jag galen när folk skriver ”han” när det ska vara ”honom”, eller de som ersätter ”de” med allting (det, dem, den etc) och liknande saker. jag orkar inte läsa då. det händer att jag hamnar i bloggar som jag faktiskt inte förstår ett ord av och då är det inte för att det är skrivet med ett elitistiskt språk… men bloggar är bra ändå. skrik du lite bitch-slap.

    själv träffar jag ganska ofta närvarande människor. fast bara när jag är närvarande själv. vilket inte alls är menat som en pik, det hoppas jag att du förstår, det är bara en sådan sak som jag har noterat.

    iallafall var det ett mycket intressant referat. jag har bara en enda fråga och det är inte heller en illa menad sådan, jag är bara nyfiken. kommer du att använda det du lyssnat på under den här dagen (utöver till helt personliga och tänkvärda blogginlägg förstås)? jag förstår att det var en bra och tankeväckande konferens och jag vet att du jobbar mycket med språk, men jag undrar iallafall. av ren och skär nyfikenhet.

  8. Bengt O. skriver:

    Hittade hit via Lotten. Intressant läsning. Jag fäste mig vid flera kommentatorers reaktion mot kamöverdragandet av bloggarna som ”kloak” osv och ja ba nä men hallå alltså. Jag läser själv enbart ca 20 kvalitetsbloggar men även om man är uppe i 140 som Jenny måste man erkänna att de bara är litet skum på toppen av den tsunami av kloakvatten som numera blivit synonym med ”bloggar”. Jag har slutat att kalla mig bloggare. Jag har en web site (välkomna) och har ”skrivit på nätet sedan 2002.”

  9. Jenny skriver:

    Tja, sen kan man ju också linda in sig i ett mer komplicerat språk än man klarar utan syftningsfel – och krydda med lite svengelska för säkerhets skull…

  10. Bengt O. skriver:

    Ja, ursäkta en expat sedan 30 år som inte skriver så ofta på svenska. Skulle det ha varit ”synonymt” menar du? Det tycker inte jag. Och jag vet faktiskt inte vad ”website” heter på svenska, ”nätsida”?

    Om vi nu skall gräla -fast det var på intet sätt min avsikt- så kan jag ju länka till Språkexperternas dolda värderingar där jag opponerar mig mot språkpolisen.

    Peace!

  11. Karin S skriver:

    Nädu, Bengt Os svenska är det inget större fel på.
    Inte svenskans ledare heller, de är fullt begripliga, och om ”vanliga människor” inte förstår dem – ja, då är det nog ”vanliga människor”, eller än mer sannolikt skolan som lärt dessa människor läsa, som det är fel på. Eftersom de uppenbarligen inte kan.
    Men ta ett stycke som det här:

    ”Jag har faktiskt trott att gammelmedias styvmoderliga hållning till bloggvärlden var lite av en myt, trodde inte att mediekunniga och kommunikationskompetenta människor kunde vara så rädda för förnyelse att de helt duckar bakom skygglapparna, utan att inse vad klockan är slagen…”

    ”Kommunikationskompetenta” – vad är det?
    Och bakom skygglappar kan man inte ducka. Det är en kontamination. En sammanblandning av två metaforer. Sådana kan man i vissa lägen tillåta sig, om de ger en extra knorr åt det man vill säga, men det kan jag inte se att det gör här. Det visar bara en brist på djupare känsla för svenska språket.
    Så välskriven är, vad jag kan se, ett relativt begrepp.

    Annars var det ett intressant referat, men som du själv säger, lite långt kanske.

    Fridens!

  12. […] språk. Bara att tacka och ta emot – retoriken får bli mitt hösttema, helt enkelt! Förra årets konferens var oerhört inspirerande, jag ser fram emot samma inspirationsboost i […]

  13. […] det känns lite lustigt att konferensen i år såväl som förra året, kom att behandla bloggar och ”nya medier” (undrar hur många generationer medier som […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: