En tekopp i natten

Jahapp, nu är hon uppe mitt i natten igen, hon – hopplösa mänschan. Fast idag är det av goda skäl. Jag har varit på firmafest, just kommit hem och ville ha en kopp te – och så kom jag på att jag såg precis före festen att JAG HAR FÅTT EN SPOTIFY-INVITATION! Jag är redan kär…!

Hela resten av världen har säkert också fått invitations idag, jag inser att jag inte är särskilt exklusiv i den frågan, men jag blev ändå jätteglad! Whee! Just nu lyssnar jag på Rascal Flatts – ett countryband kanske mest bekanta för sin cover på Life is a Highway som blivit öronplåga för världens småbarnsföräldrar genom filmen Cars. Lite småsmörigt, men lite honung för öronen efter disco-dunket på firmafesten.

Jag är inte mycket till partypingla – inte idag ialla fall. Jag kan inte tänka i hög musik, jag har ingen lust att dansa – jag vill prata med folk! Men det är knepigt att prata när man inte hör vad man själv säger. Oftast finner man mig i festligare sammanhang i rökrutan – trots att jag inte rökt på snart 9 år. (22 december kl 18:04 är det 9 år sedan jag tände min sista cigarrett…! Jag befann mig vid tillfället på Drottninggatan och hade just kommit ut från en tuff jobbintervju på en PR-byrå som gått i kånken flera gånger om sen dess…! De var för övrigt – före konkurserna – mina kunder på förra jobbet.) Fördelen med rökrutor är att där pratar man med folk. Fast ikväll var det för kallt.

Förresten var festen på Vasamuseet – det var riktigt häftigt, jag svor långa ilskna eder över att vara där, för första gången i mitt liv, på kvällen, med vacker belysning, i ett begränsat sällskap – och UTAN KAMERA. Jag måste göra nåt åt det här, det här håller ju inte! Jag har aldrig kameran med mig när jag verkligen vill ha den (däremot släpar jag på den åtskilliga gånger då jag inte hittar en enda grej jag vill fotografera). Det var verkligen otroligt vackert – gammalt trä blir väldigt vackert, även när det legat i vatten i 300 år. Och så storslagenheten i sig – även om Vasa med våra mått mätt är väldigt överdekorerad, så finns det en otrolig skönhet i patinan, de grandiosa utsmyckningarna och detaljrikedomen…

Jag kunde inte låta bli att göra reflektionen att dagens militära muskedunder är gräsliga, avskalade plåtlådor utan minsta antydan till utsmyckning – vilken kontrast mot Gustav II Adolfs skrytbygge, med symboliska skulpturer och reliefmotiv målade i guld och klara färger… Hon måste verkligen ha sett stolt ut när hon stävade ut ur hamnen, alla 1300 metrarna hon hann innan hon sjönk…!

Men hörni – nu ska jag faktiskt försöka hinna sova en liten stund. Ska vara i andra änden av stan kvartinio imorron bitti… Hur nu det ska gå till. Jag måste dessutom in på jobbet innan dess, för jag har vägbeskrivningen i jobbmejlen… *stön och huvuddunk i bordet*

Annonser

One Response to En tekopp i natten

  1. Per Stromsjo skriver:

    Tja, det där med att gå hemifrån utan kamera har vi ju avhandlat förr… *försöker se barsk ut*

    Å andra sidan, hur mycket tid att museifota blir det vid en fest?

    Å tredje sidan, hur gick det med glittertoppen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: