Reflektioner efter ett år som INFP

Det blev inte mycket med mina narcissistiska övningar – som vanligt när jag planerar saker. Begriper inte varför folk är så besatta av planering överallt – det blir ju aldrig som man planerar ändå, så varför inte ta dagen som den kommer…?

Planen var att börja med min Myers-Briggs-profil och se var jag hamnar någonstans. Jag minns inte exakt när vi gick genom den, jag och karriärcoachen, men jag tror att det var lite drygt ett år sen. När jag satt där och hon förklarade kategoriseringen, vilka parametrarna var och vad de olika bokstäverna stod för, kände jag bara hur paniken växte för varje ord hon sa. Hon byggde upp en mallstruktur som jag visste att hon sedan skulle kategorisera in mig i, och jag kände bara hur själen skrek ”Nej, nej, nej, inte en uppsättning förväntningar TILL som jag inte kan leva upp till!”

Jag tror att det var där och då som det gick upp för mig vilken ENORM issue det där är för mig, att rätta sig efter andras förväntningar om vem jag ska vara. En livslång illusion av att andra bättre kan avgöra vad jag vill, vem jag är och vad som är viktigt för mig. Det är svårt att lära om vid 35, men jag jobbar på det.

Sen sa karriärcochen INFP och gick in specifikt på vad det betyder. Jag sa inte mycket alls, jag kände bara de där stela betongstrukturerna jag föreställt mig MBTI-kategoriseringen som, mjukna och lägga sig som silkestrikå omkring mig, varmt och rätt.

(Senare relaterade hon även en lista med nyckelord om mig, som jag samlat in från personer omkring mig – på jobbet, i bekantskapskretsen, bland folk som känner mig väl och folk som känner mig mindre väl. Till och med några som mest känner mig via bloggen, har jag för mig – och även deras ord stämde in i profilen. Med ett enda undantag, men i det fallet var även undantaget ett slags bekräftelse för mig.)

Jag ska dra det lite snabbt, för att repetera för mig själv och för att det är intressant. Första bokstavsparet står för:

Introversion <-> Extroversion

Det här tror jag att jag nämnt förut, men idag har ”introvert” i princip blivit ett skällsord. Det är helt klart negativt, associerat till bristande social förmåga och ”kufism”, om det nu finns ett ord som heter så. Idealet i 2000-talet är definitivt extroversion, så enkelt är det. Men grejen är att det handlar inte om att vara social eller inte. Min sociala förmåga står snarare i paritet med min dagsform på självkänslofronten, alltså lite högre i våras än just nu. (Å andra sidan behöver jag inte göra nån stor sak av det, nu när jag märkt att det är så jag fungerar. Att höja självkänslan är ett långtidsprojekt, där finns ingen quick-fix att ta till över en natt.)

Nej, den här paramtern handlar om var man HÄMTAR energi, antingen i sig själv (introversion) eller i samvaron med andra (extroversion). Bara det. Inför sociala aktiviteter måste jag komma fulladdad från början, och när jag går hem därifrån behöver batteriet laddas igen – genom egentid, stillhet och reflektion. Därmed inte sagt att sociala aktiviteter är av ondo, och bara tar energi – det ger ju givetvis igen på andra plan. Men om orken inte finns där från början, då är det sällsynt att man återfinner den i stora sociala sammanhang – som en extrovert person gör.

Sen behöver man ju också utmana sig själv lite. Det finns säkert introverta personer som fastnar i att gå för sig själv, men då går de miste om annat gott som kommer ur den sociala samvaron och gemenskapen. Och även en extrovert person mår bra av att söka ensamheten ibland, ägna tid åt sina egna tankar och reflektera åt sitt inre. Alla parametrarna uttrycker ”preferenser”, vad som faller sig mest naturligt för en – men självklart är inte motsatsen omöjlig för en, tvärtom. Man får inte bli för bekväm…!

Andra bokstavsparet står för:

iNtuition – Sinnen (sensing)

Det här handlar om hur man tar in information. Mitt N säger att jag gärna lyssnar på intuitionen, tänker med hjärtat och följer instinkt och… tja, intuition. Motsatsen är att i första hand gå på information från sinnena – det man kan se, höra, ta på osv. N:et handlar också om vision och framtid, förmåga att tänka möjligheter utöver det påtagliga här-och-nu. Å andra sidan kanske man snarare tänker i stora abstrakta drag, och missar en del i detaljer och finstilt, som är självklart och viktigt för de som söker empirisk information. Det händer i min värld, måste erkännas…!

Tredje bokstavsparet står för:

Beslutsprocess: Känslomässig (Feeling) <-> Tankemässig (Thinking)

Om andra bokstavsparet handlar om hur man tar in information, hur man ser sin värld – så handlar det tredje om hur man använder den informationen för att fatta rationella beslut. Det är alltså inte så att F står för irrationella beslut, utan det är fortfarande rationella beslut i förhållande till tillgänglig information om situationen. Den tänkande processen är mer sakorienterad och objektiv, medan den känslomässiga mer tar sin utgångspunkt i situationen och processen – och även väga in ett bredare spektrum av faktorer och konsekvenser.

Judgement <-> Perception

Det sista bokstavsparet är lite knepigare – såpass abstrakta att jag inte bryr mig om att försöka hitta svenska översättningar. Jag har sett flera, men inga som blir begripliga och då kan det lika gärna stå kvar på engelska. Det relaterar till de föregående tre, och handlar om hur man relaterar till händelser och skeenden i sitt eget liv. Judgement-personer vill planera, strukturera och skapa kontrollfaktorer i tillvaron. Perception-personer föredrar att improvisera och ta situationen som den kommer. Man är en obotlig tidsoptimist och föredrar att hålla möjligheter öppna.

Det jag skrev ovan om att det inte är några heldragna linjer mellan ändarna på parametrarna – det gäller alltså alla fyra. Jag har ett P i sista paret, men visst KAN jag göra upp planer, visst KAN jag passa tider – men det faller sig inte naturligt för mig. För mig vore det naturliga att stiga upp när jag vaknar, äta när jag är hungrig och följa dagens rytm som den faller sig. En J-person skulle ha svårare att inrätta sig i en ostrukturerad vardag, vilja inrätta egna rutiner och kanske ha svårt att få saker gjorda. Men J-personer åker ju också på semester och vilar upp sig genom att ta dagen som den kommer. Fast jag föreställer mig att de kan känna en viss rastlöshet…!

Källor: Wikipedia, margaretalycken.se och material från karriärcoachen.

***

När Cecilia, som min karriärcoach heter, berättade om INFP-profilen pratade hon om mig. Om en Jenny som bott inom mig i hela mitt liv, men som jag liksom prioriterat bort till förmån för att uppfylla vad andra tyckt att jag borde vara och göra. En Jenny som jag alltid trott var lite av en parentes – en knasig typ som borde jobba bort sin knasighet, bjuda till lite mer, skärpa sig och tänka efter lite mer. Det vill säga invertera hela profilen – för så tycker jag att idealet har varit. Man ska tänka klokt, vara duktig, hålla ordning, vara rationell, vara utåtriktad… Hela tiden lyste de där idealen framför mig – och jag försökte och försökte och försökte vara allt det där DUKTIGA… Men visst kan man utmana sig själv inom profilen – men man kan inte vända ut och in på sig själv.

Och när jag sen fick den här bilden av mig själv, så föll alltihop på plats. Vad fan är det för fel på att vara såhär? Varför skulle inte detta vara bra nog? Jag känner igen mig iprincip i vartenda dugg som står på den där sidan. Utom möjligen det där med att sluta anpassa sig – för det var ju där det gick fel. Men det där började ju redan när jag var liten, så det var kanske inte så himla konstig att jag inte hade kraft att stå upp för mina ideal fullt ut då.Det har varit ett sabla slit att vända det där – och jag är inte helt hemma än, men jag har kommit över den första tröskeln.

Jag tror att mitt bloggande har med det där att göra – att våga stå upp för den jag är. I många år har jag varit ”öppen i hemlighet”, bloggat anonymt och bytt blogg så fort något kommit för nära, varit livrädd att avslöjas. Sen fick jag en törn just av att ”avslöjas” – men det kanske var bra ändå. Jag överlevde ju och reste mig igen. Nu… nu börjar min blogg bli mer och mer offentlig, jag får skit av okända människor som angriper det jag håller som min främsta stolthet – och jag rycker mer eller mindre på axlarna. Deras blinda inskränkthet, inte min.

Så på ett sätt är bloggen en slags övningsbana – på ett annat sätt en slags ”virtuell förlängning” av mig själv. För jag hämtar kraft här. Jag tänker så bra när jag skriver, det står i min presentation, och det är det jag gör här. Tänker – och skriver. Det är ett verktyg för den reflektion jag behöver för att hämta kraft – min introversion. Att jag kan – och vågar – dela den med andra tycker jag är roligt, jag gör det gärna. Jag har människor omkring mig som ser personlig öppenhet som blottor för sårbarhet, en meningslös idioti som vittnar om svag karaktär och ostrategiskt beteende. Skulle jag gissa på en profil för dessa personer skulle jag säga ISTJ eller möjligen ESTJ… Min raka motsats! Och i alla år har jag lyssnat på andra och trott att det andra säger är det rätta – även när dessa personer har ett rakt motsatt sätt att fungera och resonera.

Sent ska syndaren vakna. Det är svårt att tänka om som 35-åring. Det tar tid att lära en gammal hund att sitta, nöta bort 35 års invanda tankemönster. Men det går. Det gäller att hitta in på rätt spår – och hålla sig kvar vid det. Och den som kallar mig svag för att jag berättar om och delar med mig av detta borde få storstryk.

Annonser

13 Responses to Reflektioner efter ett år som INFP

  1. Intressant läsning och igenkännande även om jag är en blandning av ESTP och ENTP dvs lite annan personlighet än vad du har. Personlighetstester får även mig att fundera på vem jag är, vad jag vill vara och hur jag uppfattas som andra. Men jag har inga ambitioner att vara någon annan än den jag är och inte göra saker bara för att andra förväntar sig att det är vad jag borde göra/vara. Att bli inplacerad i fack är det värsta jag vet, särskilt när det är ett stereotypt fack där jag inte alls känner mig hemma. Och sen appliceras allt jag gör på den stereotypen.

    Jag hoppas innerligt att du hittar igen dig själv, att du känner att du kan få vara den du faktiskt är. Och detta inlägg visar väl på att du tänker en del på vem du är och vill att andra skall veta. Varför skulle det vara svagt? Det är väl att stå upp för den man är, bejaka det egna jaget och det kan väl inte vara svaghet?

  2. På tal om MBTI så fanns denna artikel i Computersweden i fredags.

  3. katereader skriver:

    Det här var så bra att jag knappt vill skriva något annat än att det var så bra.

    Men jag kan ju säga att första gången jag gjorde ett Myers-Briggs test så var det utan stöd av någon som hjälpte mig att tolka det. Den M-B sajten påstod att jag föll inom samma grupp som Napoleon och Margaret Thatcher och det var inte precis något som fick mig att känna mig stolt över mig själv. 😮

  4. Första gången jag gjorde testet hamnade jag i ENTP-rutan, ett par år senare i ENTJ… Intressant är hur omständigheter kan få en att ändra preferenser ibland. Nu är det i och för sig så att just P och J var det område som gav svagaste utslaget, inte många poäng åt vare sig P eller J. Håller med om att kategorisering av människor är vanskligt. Men om sådana här tester hjälper människor att förstå sig själva och sina mönster så tycker jag att de har förtjänat sitt berättigande.

  5. Jenny skriver:

    Ja, det har jag inte skrivit någonstans – jag var väldigt tydlig på N/S och F/T – och mindre tydlig på E/I och P/J. Fast P/J för mig handlar mer om att jag varit tvungen att lära mig att strukturera tillvaron – inte att det kommer särskilt naturligt.

  6. […] vanligt sökord. Dessutom testade jag själv att googla INFP på svenska häromdagen, då kommer mitt långa inlägg om min Myers-Briggsprofil upp på första träffsidan. Det är inte så illa pinkat av en pyttebloggare i den stora […]

  7. […] mål och processer Minns ni min gamla postning om min Myers-Briggs-profil – INFP? Jag skrev där att jag tyckte sista motsatsparet, J och P, […]

  8. Mac skriver:

    Är också INFP! Men skämdes okcås lite över det. Första gången jag tog ett sånt där personlighetstest blev jag ENFP efetrsom jag svarade oärligt på frågorna, omedvetet förstås för att uppnå förväntningar som jag trodde andra personer hade på mig och som jag hade på mig själv. Sen när jag tog det andra gången (ganska nyligen) blev jag INFP och jag kände igen mig i allt. Jag håller med det du skriver, man ska vara stolt över den man är oberoende av vad andra tycker eller vad man tror att dom tycker.

    Det var kanske svårare för mig att vara ärlig mot mig själv eftersom jag är en kille och vi förväntas vara extroverta, mer rationella och odrningssamma. Jag hade så dåligt självförtroende innan för att jag tyckte inte riktigt att jag passade in men nu känenr jag mig mycket tryggare i mig själv och ahr bättre självkänsla eftersom jag vågar vara ärlig mot mig själv och skiter i avd andra tycker.

    • Jenny skriver:

      Hej, oj det var evigheter sen du skrev det här och jag har missat att svara… Slarvigt av mig – men stort tack för din kommentar, båda två faktiskt…! 🙂

      Jag har inte tänkt på det där med att det är mer accepterat för mig som kvinna att vara INFP än för en man, men jag tror säkert att det kan ligga något i det. Sen är nog världen gjord mer för de rationellt orienterade och linjärt strukturerade människorna – jag kan lätt känna att jag faller utanför ramarna. Men jag kan som sagt livligt föreställa mig att det kan vara etter värre om man är man – med alla förväntningar som följer med den ”rollen”.

      Men jag tror också att det bästa man kan göra är att acceptera sig själv, och försöka VARA sig själv så mycket man kan – INTE försöka göra sig liten och försvinna in i tapeterna för att man känner sig annorlunda. Det blir världen bara fattigare av och man själv med, för den delen…

      🙂

  9. Mac skriver:

    Bra blogg förresten! Keep it up!

  10. Vickan skriver:

    Tog lite tid för att trilla in på den här länken. Kan bero på att jag är ENFJ:are kanske:-)

    Vi använder just MBTI under en utbildning som jag och Per leder för några av ”hans” kineser. Men det som vi poängterar under just det avsnitt som vi pratar om det här är att ingen profil är bättre eller sämre än någon annan. Istället kan man lära sig om sig själv, man kan förstå andra och lära sig att sätta ihop bra fungerande grupper.

    En annan sak vi poängterar i utbildningen är att man ska fokusera på det man är bra på. Bli bättre på det du är bra på och du kan bli bäst i världen. Fokusera på det du är dålig på och du blir bara lite mindre dålig. Hur många utvecklingssamtal har man inte suttit på där man mest diskuterat vad man är dålig på och därmed ska förbättra?

    Har nu kommit till slutsatsen att det faktiskt är min chefs/ledares ansvar att se till att jag använder så många bra egenskaper som möjligt, och så få av de dåliga som det bara går. Synd bara att det finns så otroligt få duktiga chefer!

    En annan fiffig sak att bära med sig genom livet är att undvika ordet ”eller” och istället använda ordet ”och”. Livet är inte antingen eller, det är både och. Och det stämmer verkligen in när man placeras i en profil som ovan, man är ju inte bara den profilen, man har ju också lite ”och” som man kan lägga till.

    Och avslutningsvis så är jag lite avis på att du gått till en coach. Själv kom jag inte iväg på det. Och nu i utbildningen jag nämner ovan så får alla deltagare personlig coachning, men inte jag, för jag är ju ”lärare”. Hmmm. Men en dag så ska jag vara både lärare OCH få coachning har jag bestämt:-)

    • Jenny skriver:

      Usch – jag börjar nästan grina (fast inte på skånska då, utan i betydelsen ”gråta”…!) när jag läser, för i 7 år har jag suttit på utvecklingssamtal som ENBART handlat om vad jag är dålig på och bör förbättra. Aldrig en stavelse om vad jag är bra på. Möjligen i förbifarten: ”Jo, du skriver ju bra” – punkt, slut, inget mer.

      (Gissa varför jag inte blinkar inför att släppa allt och flytta till Hamburg? Här ska skrapas ihop bitar och försökas börja från början. Man kanske skulle bli kines och få gå kurs hos dig? 😉 )

      Till och med när jag GICK hos en extern coach (där jag fick göra MBTI-testet) och kom tillbaka med allt jag fått lära mig, fick jag bara kalla handen och mer skit om att jag inte skulle inbilla mig att det betydde nåt.

      Men när jag nu får chans att plugga ett tag, så är det faktiskt nån slags SERIÖS coachutbildning/grund att stå på jag helst vill hitta. Om nu sånt ges på distans… Eller så kanske jag hittar nåt i Tyskland. Men i alla fall – för att hjälpa folk att sopa ihop bitarna efter dåliga chefers framfart. Oj, vad det behövs.

  11. Vickan skriver:

    Det behövs verkligen! Om chefer bara kunde fatta vilken skada de kan ställa till med. Själv hade jag en psykopat till chef ett tag som ingen kunde förstå att jag hade problem med för hon var ju så glad och trevlig. Inte ens när hon fick en kille att gå hem och aldrig komma tillbaka, sa till en tjej som precis fått diagnosen bröstcancer att hon inte gjorde sitt jobb, och gav mig totalt underkänt i ett utvecklingssamtal fattade folk. Inte ens på HR när jag och bröstcancertjejen vände oss dit. Och fy vad sånt är svårt att skaka av sig sen. Så Jenny, bra coacher behövs! Och nästa dåliga chef som säger till mig att jag är kass på något ska jag be gå och dra något gammalt över sig och blir en bra chef innan han/hon uttalar sig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: