Glömska och tappade grepp

Ibland skriver jag riktigt smarta grejer. Kanske inte smarta på det empiriskt/analytiska sättet, sånt krafs ligger inte riktigt för mig – men smarta på det intuitivt/känslomässiga sättet.

Jag går just nu och grunnar mycket på livsändamål och det magiska i att finna kraft att bryta mönster, invanda tankebanor och vika av från den upptrampade stigen. Där är det mycket tänk och lite action, mycket kattvankande kring den heta grötskålen. Jag får lura mig själv att ta små små steg närmare det goda som jag vet finns där någonstans, lite “blunda-och-kliv-ut-i-mörkret”-strategi sådär. Men jag känner, för varje millimeter som jag trots allt närmar mig, att något är på väg att vakna i mig. Ett ljus, en kraftkälla – en närvaro som växer sig starkare och klarare för varje steg jag tar.

Men sen händer det att jag glömmer bort det där själv. Just nu känns det som om det är mycket glömska i världen – just för sådana här saker. Jag har tappat greppet, helt enkelt. Att hitta det här stycket, som någon läsare snubblat in på idag (ja, jag fortsätter läsa min statistik med stort intresse – det finns mycket spännande att upptäcka där. Inte minst sånt jag själv glömt att jag skrivit…)  fick mig att åtminstone inse att det är något jag tappat bort, även om jag nog får famla lite i mörkret för att hitta det igen.

***

Det slog mig häromdagen att jag inte är nåt vidare på att handskas med motgångar. Jag har en sån enorm beundran för människor som vid möte med motgångar helt sonika biter ihop, sänker huvudet och tänker nujävlar. Jag – jag tappar greppet. Och glömmer bort att jag tappat det – börjar leta efter något annat att ägna mig åt istället, som om det där jag höll på med inte var så viktigt.

Hur fan ska man lyckas med nåt om man håller på sådär?

Ja, jag raljerar. Hur ska man annars handskas med sig själv och sina tillkortakommanden? Att raljera är för mig lite att ta distans, samtidigt som jag synliggör en tanke genom ett närmast övertydligt bildspråk. Jag driver med det och med mig själv, samtidigt som jag – tja, på ett sätt faktiskt biter ihop, sänker huvudet och tänker nujävlar…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: