Så går det uuuuuuupp, å så går det neeeeeer…

Idag har varit en rätt stillsam dag, fast hektisk – och den har varit som att åka berg- och dalbana, fast motvilligt. En helskum dag, helt enkelt. Inte konstigt att jag är helt slut…!

Jag hade mitt sista möte med karriärcoachen idag. Jag hade gruvat mig lite för mötet, det kändes inte bra att komma dit och inte kunna sitta glädjestrålande och berätta om min enastående framgångssaga, som det kändes för ett år sen som om jag skulle göra efter det här året. 2008 skulle ju vara MITT år, det var ju min tur nu och allt. Sen blev det inte så, och ja – jag är besviken. Och trött. Varför ska det behöva vara sån jäkla kamp hela tiden för? Vars ä min medvind?

Så jag satt under förmiddagen och försökte sammanfatta året, gick genom pappren jag fått med mig från processen, INFP-pappren som känns så rätt, och karriärtyp-profilen som jag fortfarande kände mig tveksam till, livshjul och kompetensinventering och reflektioner om drivkrafter och jag vet inte allt. Bra grejer, som har betytt massor nånstans, även om jag ändå inte lyckats pricka in tre körsbär i rad och fått kassan att säga ”ka-tching!” – som jag hade räknat med. Because I’m fucking worth it.

Under lunchen med Fru C steg modet en hel del – det är skönt att umgås med människor som känner en som den man är, inte bara som den tingen stämplat en som och situationer format en som. Och som bryr sig om att den som var, en gång ska få bli igen.

Mötet med coachen kändes som en kompakt massa av jämmer och elände. Jag försökte verkligen fokusera på det positiva, allt det inre, de positiva förändringar jag faktiskt har lyckats skapa med hjälp av programmet och det jag lärt mig genom det – men det fanns bara så mycket av Det Andra att berätta… Det kändes som om det fanns en ändlös brunn av dåligheter, och de skingrade dimmorna kring vem jag är, hur jag funkar, vad som är mina styrkor och vad jag behöver för att fungera optimalt utgjorde en försvinnande liten skärva i jämförelse.

På vägen tillbaka därifrån kändes det som om mötet blivit onyanserat, just på grund av obalansen i det där – att det jobbiga, ohållbara skapade en sån tung skugga jämfört med den inre styrkan och kraften i att veta vad jag vill. Lite som ett stearinljus i kompakt mörker. Jag beskrev det som att det negativa handlar om att söka sig bort ifrån det man INTE VILL, medan det positiva – kraften – kommer ur att ha en riktning, ett VILL att söka sig mot. Så alltihop handlar om den magiska frågan: Vad är det jag vill? – och att behålla fokus på det.

Men känslan är ändå att det där stearinljuset är allt jag behöver – egentligen. Fast det är så svårt att förklara det, orden räcker inte till – trots att jag har gott om ord att måla med…

Förr levde jag utifrån antagandet att världen utanför var rätt, och jag var fel, att jag behövde hitta ett sätt att anpassa mig för att passa in i världen sådan den var, matcha de förväntningar som mötte mig där, i Landet Utanför. Men med den utgångspunkten finns det ingen möjlighet att komma vidare, det finns ingen riktning, ingen rörelse, inga förutsättningar att växa eller ens leva i den världen.

Idag vet jag att det inte är något fel på pusselbiten, jag har bara försökt trycka ner den på fel ställe. Det är inte svårare än så. Kruxet med pusselbitar är just att hitta det rätta stället att trycka ner dem på. Det kan verka enklast att trycka ner den där man är, man söker trygghet och tänker ”man vet vad man har, men inte vad man får” och tänker att det enklaste är att förändra sig själv – för det har man ju också fått lära sig. Att sig själv är det enda man kan förändra.

Men det är inte alltid att ändra sig själv som är lösningen. Ibland måste man spara sin pusselbit, och se till att hitta Det Där Stället, där den hör hemma, där den fyller sin del av helheten. För att alla bitarna behövs för att göra pusslet. Trycker du ner en bit på fel ställe, så kommer den att fattas någon annanstans, och helheten blir dubbelt lidande.

Sen finns det naturligtvis många sätt att lägga pussel…!

***

Sammanfattningsvis kan man säga att 2007 var ett år i limbo, av uppvaknanden och nya perspektiv, där jag blev tvungen att packa upp den hastigt hoprafsade ryggsäcken jag släpat med mig genom livet, för att se vad jag egentligen fått med mig. 2008 var ett år av Trial and Error, där jag testade mig fram i den nya värld jag funnit under 2007, men ännu inte riktigt hittat rätt. Kanske blir 2009 det år då pusslet ska falla på plats.

Jag skrev aldrig någon handlingsplan när jag avslutade själva coachingprogrammet i våras. Jag kunde inte, var inte i det läget då. Idag har jag… fortfarande inte skrivit ner den, men jag har en. Jag har ett prioriterat fokusområde, jag har en rimlig deadline, en målbild och en plan B. Det känns faktiskt väldigt skönt att ha den planen.

Jag har aldrig varit mycket för att planera saker, utan föredrar att låta saker komma naturligt som det faller sig. Men det är en extremt korkad inställning – det innebär att man i praktiken åker bananskal genom livet, och inte ens försöker styra själv. Nog av sånt! Den här gången håller jag mig till min plan, så får vi se hur det faller ut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: