Om självkänsla och medvetenhet

Läser det här, och funderar på hur det relaterar till mig själv. Jag skrev ju för ett tag sen att jag konstaterat att handskas med motgångar inte är min starkaste gren, och visst känner jag igen en del av det Nemo skriver.

Men samtidigt stämmer det inte heller – eftersom jag är så medveten om att jag är dålig på det här, så kan jag också välja att förhålla mig därefter. Även om jag tappar fart, så stannar jag inte helt upp (det där har jag skrivit om förr, förresten) utan försöker stappla vidare, så gott det går, och funderar febrilt på alternativa vägar framåt, eller i någon slags riktning överhuvudtaget.

Det jag menar med att vara dålig på att ta motgångar är att jag inte kan låta bli att låta det beröra mig. Jag önskar att jag kunde ruska skiten av mig utan att sakta ner, behålla tron på det jag gör och min förmåga att göra det jag föresatt mig – helt enkelt högaktningsfullt skita i andras uttalanden, ageranden och backstabs. Men jag klarar inte det. Den första jag tvivlar på är alltid mig själv.

Det där har med självkänsla att göra, och jag försöker sätta fingret på hur. Kanske finns det två slags dålig självkänsla – eller dålig självkänsla hos två slags människor: Den ena vänder allt mot sig själv, kryper undan och gömmer sig, tänker ”nej, jag klarar det inte”. Som jag. Den andra sorten målar istället upp en fasad att gömma sig bakom, riktar sin dåliga självkänsla utåt, hävdar sig själv genom att trycka ner andra, för att rädslan inte ska synas.

Kan det vara så? Nej, det är alltför grovt förenklat. Kanske är den inåtvända dåliga självkänslan snarare ett trappsteg över den utåtriktade, på ett slags utvecklingsskala. Ett trappsteg där man kanske å ena sidan inte har så mycket bättre självkänsla, men åtminstone blivit medveten om att det är självkänslan som gör att man har ett behov av att markera gränsen mellan sig själv och De Andra hela tiden. En del gör det där aggressivt, andra mer viskande, pekande. Men poängen är densamma.

Eftersom jag nu gillar och haft enorm nytta av min MBTI-profil, kan jag inte låta bli att relatera det här till den. Kan det vara så att introverta personer har lättare att rikta sin dåliga självkänsla inåt, eftersom de redan lever till stor del inom sig själva? Medan extroverta personer har ett större behov av att hämta energi i relationerna till andra, och därmed också har ett större behov av att markera sin egen position i förhållande till dessa andra? Hävda sig själv relativt alla andras fel och brister, verkliga eller påhittade/uppförstorade.

Jag tänker ofta att den kollektiva dåliga självkänslan i världen är roten till allt ont. Om världen bestod av människor med stark självkänsla och förmåga att relatera till andra människor med öppenhet (för det är inte annat än god självkänsla som ska till för den saken, det är jag övertygad om. En person med självkänsla behöver aldrig känna annat än nyfikenhet inför det som är annorlunda, en chans att lära sig något nytt) så skulle världsproblemen gå att lösa, helt enkelt därför att ingen skulle behöva känna sig hotad av att vara annorlunda någon annan, och behöva hävda sig själv på grund av det.

Missförstå mig rätt, men rädda människor är det läskigaste jag vet. Som ett trängt djur, river en rädd människa vilt omkring sig, för att försvara sina fasader. Jag vet. Jag har varit där också. Jag tror att en del av mig då var rädd för mig själv till och med, rädd för själva rädslan.

Rädsla i sig är också en märklig grej. Så tabu att vi gör vad som helst för att förneka den. Jag citerade Tove Jansson igår i ett helt annat sammanhang (eller? Det kanske inte var så himla ”annat” egentligen…), men jag tycker att det passar här också:

Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Om man är rädd men gör det som behöver göras ändå, då slutar jag se den där känslan som rädsla – då är det mod. Att göra saker man inte är rädd för är inte modigt, det är… ingenting särskilt, egentligen. Att göra det man är rädd för, det är något särskilt det.

Jag grubblar en del på det där med självkänsla och självförtroende, och försöker betygssätta mig själv på de där skalorna. Har jag dålig självkänsla OCH dåligt självförtroende? Hygglig självkänsla och dåligt självförtroende? Halvtaskig på båda? Jag vet inte.

Ibland tänker jag att jag är i bottenskrapet på båda punkter, men att jag åtminstone är medveten om att det är så – och tvingar mig själv till modet att göra det jag tror på ändå. För att jag någonstans tror att modet är vägen till självkänslan – och att självkänslan är nyckeln till självförtroendet.

Men utdelningen låter vänta på sig, så jag har väl inte riktigt utvärderat teorin ännu…!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: