Bloggfunderingar

Det här blogginlägget läste jag i veckan och… det innebar lite av en bloggmässig identitetskris för mig. Jag läser, kommenterar och länkar hit och dit i den så kallade ”bloggosfären” (hathathatord – vem FAN hittade på det?), och är fullt medveten om att jag är en liten pyttig nobody-blogg i den stora världen. Visst, jag blir glad för bloggmässig uppmärksamhet som alla andra, men nånstans är den huvudsakliga lyckan koncentrerad till att hitta bra, välskrivna tankar som väcker något hos mig själv. För mig är ”grejen” den associationslek jag kan göra genom att läsa – och skriva vad jag får för tankar av det jag läser.

Jag tror faktiskt att det ligger en hel del i det där med bloggkluster och dess ”hang-arounds” i form av personer/bloggare som gärna vill upptas i den innersta kretsen i något av dessa kluster, personer som hoppfullt länkar in i klustret utan att någonsin få en återgäldande länk tillbaka. Men tanken på att folk ska uppfatta mina inlänkar som ”hoppfulla kontaktförsök” gör mig så fruktansvärt generad att jag knappt vågat länka vare sig hit eller dit sen jag läste det där inlägget… För mig är det inte så! För mig är Nisse Tutas blogg lika viktig som nån hot-shot-bloggare som Carl Bildts (som jag faktiskt inte ens läser…!), om den bara är välskriven och tänkvärd. Tvärtom – bloggar som enbart skriver om politik/nyheter/debattkrafs intresserar mig inte – jag vill åt de personliga bloggarna, reflektionerna som speglar personen som skriver.

Jag uppskattar att uppmärksammas för det jag skriver, självklart. Men för mig är det oväsentligt vem som skrivit en kommentar – det är kommentaren i sig som bär ett värde. En genomtänkt och personlig kommentar, med egna reflektioner och funderingar uppskattas långt mer än ”det tycker jag också”-kommentarer, om det så är kungen som skrivit det.

Tidigare har jag alltid surfat runt och själv slängt ur mig långa kommentarer till alla möjliga människor – bara för att man kan, och för att de skrivit något som får mig att tänka, reflektera och associera. Klustertanken har blivit lite av en broms för det där ogenerade kommenterandet, känner jag. Plötsligt känner jag mig som en hungrig hund som stryker kring matbordet där De Stora sitter och äter, när jag får ett infall att strö mina oönskade ord omkring mig. Jobbig känsla. Jag hoppas att den går över.

Annonser

5 Responses to Bloggfunderingar

  1. BaraJag skriver:

    Puh, nu är jag uppdaterad! Måste ju läsa igen det jag missat, du känner ju mig 😉 Hade jag börjat från början istället för från slutet där jag senast stoppade så hade jag inte behövet plurkeli-plurka dig. Strax här under står det ju tydligt och klart att du är ute på stan’ och slåss med andra julhandlare idag.

    Jag är här imorgon igen, date på plurk på fm? 😉

    Kram

  2. Sorry sorry, inte meningen att ge kommentar/länkångest. Jag är som du, springer runt och läser både här och där, kommenterar där en tanke, känsla, fundering väckts eller bara lämna ett litet spår efter mig. Jag länkar ”högt och lågt”, vem det är bryr jag mig inte om. Men likt förbannat är det ju en viss krets man hamnar närmast knuten till tror jag. De man kanske läser mer regelbundet eller ofta delar tankar med. Många är nog som oss, de flesta kanske. Men man ser många hangarounds till de stora ”tånårsbloggarna” de har hundratals länkar in och kommenterar med små korta kommentarer med uppmuntran och med ett litet tillägg, kika gärna in hos mig”.

    Men alla bloggare lider nog av visst ”se mig, hör mig”-behov. Man blir ju inte direkt ledsen i ögat när någon kommentererar eller länkar.

    Jag läser bloggar, tidningar, böcker, ser film tv mm och allt väcker tankar jag bär omkring i skallen tills de bubblar över i blggen, ett skönt sätt att sätta funderingarna på pränt. Sen ännu bättre om man får respons på det, att det väckt något hos någon annan.

  3. Snygg stavning av tonårsbloggarna 🙂

  4. Jenny skriver:

    Äsch – inte menade jag att ge dig dåligt samvete heller… Så tokigt det blev nurå! Nej, i vanlig ordning var det mest fråga om en reflektion om mig själv och saker jag gör/inte gör. Jag ska nog uppbring modet att kommentera högt och lågt igen – det är liksom inte riktigt jag annars…!

    (Och ja, jag tror också att man är lite mental exhibitionist som bloggare. Varför skulle man annars skriva på nätet – istället för i en låst wordfil på datorn…?)

  5. Du vågade ju länka till mig så helt förlorad är du ju inte 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: