Soundtrack of my life – the story, del 1

Låtarna är listade i den ordning jag kom att tänka på dem, det finns ingen kronologi NÄR den här listan, bara så ni vet. Men alltså, here it goes:


Nickelbacks Someday är min favoritlåt i bilen, och den får symbolisera dels min relation till bilkörning i största allmänhet, och frihetskänslan i att ha och köra bil. För mig har den friheten inte varit helt lättköpt – 63 körlektioner tog det för mig att få körkortet.  Sen hade jag bil i ett halvår eller så, men sen körde jag inte på 10 år, så det var nästan som att börja om från början igen när jag började köra igen 2004 (och då i Stockholmstrafiken). Someday är en låt att köra ut på äventyr i sommaren till – frihet, luft under vingarna och vindrufs i håret!


Den här låten får symbolisera min ungdomsrevolt, som kom sent och tyvärr ganska självdestruktivt. Jag bodde på studentkorridor, och satt i fönstret på mitt rum och rökte till den här låten. Jag hade en skruvad relation till mat och en än mer skruvad självbild och var på det hela taget en rätt förvirrad människa. Låten är skönt drömsk och lite psykedelisk och lät mina tankar flyga fritt för en stund.


Det här är låten jag aldrig tröttnar på, med en text som får min själ att vibrera. Kärlek.


Jag var 14 när Hysteria kom 1987, och såg Def Leppard på TV för första gången. Det var en intervju med Rick Allen, som berättade om sin comeback efter olyckan där han förlorade sin vänster-(?)-arm. Major crush – som bara en 14-åring kan. Jag började hänga i obskyra skivbutiker i Malmö, letande efter snordyra specialimporterade EP-skivor med mina musikgudar, tapetserade det äckelrosa flickrummet med svarta affischer med långhåriga män i trasiga kläder och började klä mig i svart. Def Leppard står väl inte direkt på min vuxna musikmeny, och jag har inte längre några affischer på väggarna – men garderoben är fortfarande omisskännligt svart. Hysteria markerar en verklig milstolpe i livet.


För det första växte jag upp med ABBA dånande från Svensktoppen. För det andra säger jag bara:
”Ge mig, ge mig, ge mig en man att förföra,
inget är så enkelt som att lura en karl!”

Wexiö Späx 1994: Snövit. Jag befann mig på andra radens fond i Växjö Teater (anno 1749, en av rikets äldsta aktiva teatrar) och körde följespot mot killen på scenen som iförd en gala-outfit som skulle gjort Sofie Fahrman grön av avund, framförde årets ABBA-nummer. Jag hade världens största headset på huvudet, för att inte gå miste om några av scenkillarnas… ähum ”förfinade skämtsamheter”…! Det var tider det! 🙂

Annonser

One Response to Soundtrack of my life – the story, del 1

  1. Laila skriver:

    Ja du…. Vilka minnen du kickar igång! 🙂
    Å du FGTH… Inte trodde jag… att du… Inte vet jag egentligen vad jag trodde, men… För mig är den den vackraste låten!
    Tack J för din lista!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: