Dagens insikt

Läste en bit i boken Må bra medan du lyckas på väg in till stan idag. De introducerade konceptet ”livshjulet”, en modell som min karriärcoach och jag också diskuterade, men här hade de fyllt hjulet med lite andra parametrar. Hos coachen gillade jag aldrig den modellen, även om jag såg poängen med den – för mig gav den närmast utslaget ”jämna plågor” eftersom det fanns ett stort fetstilt MEN förknippat med varenda avdelning i modellen, någon faktor som drog ner snittbetyget för varenda aspekt i ”livshjulet”. Det fick mig att känna mig liten och svag, och det kändes som om något fattades i den bilden – men jag kunde inte sätta fingret på vad.

I boken har de bland annat med ”tankevärld” i livshjulet – och plötsligt klarnar det. Jag tror att jag har nämnt det här också vid några tillfällen – det faktum att jag är som en vipp-docka, som stöter i både här och där, men vippar tillbaka i upprätt läge igen – ibland med lite mer möda än annars, men jag kommer alltid tillbaka. Var kommer den kraften ifrån, om varje aspekt av livet är förknippat med ett stort MEN? Att se aspekten ”tankevärld” integrerad i modellen fick den saken att klarna för mig. Jag vet inte varför jag inte tänkt på det så förut, egentligen är det ju så självklart.

De senaste årens kamp och vippande upp och ner har inte bara varit en resa i form av ett steg framåt och två tillbaks, det har åtminstone varit två steg framåt och bara ett tillbaks – något har hänt på vägen. I tankevärlden. Jag har en ganska klar bild av vem jag är, vad som är mina talanger och styrkor, mina drömmar och målsättningar. Jag vet vad jag vill förändra, varför saker som inte funkar inte funkar och jag har en tydlig vision om hur jag tycker att saker och ting borde vara.

Låter det fjuttigt? Så vadårå? Det är det inte. Det är där allt börjar. Det är utgångspunkten (vem jag är, vad jag kan och mitt vision om världen omkring mig) OCH riktningen (vad jag vill göra och skapa). De två sakerna är nyckeln till allting, men det är det vi lär oss minst om i skolor, yrkesliv och vardag. Det är det vi föräldrar borde lära våra barn dagarna i ända, strunt i pluttifikationstabeller och historiska årtal (herregud, det finns ju wikipedia att slå upp det man behöver veta på…!) – det viktiga är att veta var man står och vart man vill gå.

Och min kraft kommer ur att ha klarhet i de två frågorna. En klarhet som jag inte ens visste att jag saknade för två år sedan, när jag kom hem till ett utkylt hus med ytterdörren på vid gavel i -30° kyla, helt enkelt för att min stackars utbrända (?) hjärna inte lyckades få med alla faktorer i projektet ”åka-hemifrån”, och glömde den lilla detaljen ”ytterdörr”.

Det var det tillfället som fick mig att lyfta telefonluren och ringa husläkaren och säga ”Hej, jag behöver hjälp”. Någonstans fanns styrkan redan då, dolt i virrvarret av förvirrade känslor, härvorna av halvtänkta, halvt förträngda minnen och trasslet av obalanserade relationer som gav mig massiva tyngder av skuldkänslor som jag inte förstod att jag faktiskt inte behövde bära. Resan jag gjort (och gör) sedan dess har lyft bort virrvarret, härvorna och trasslet, och frisatt en stor del av energin som fanns uppbunden i allt det där jag inte längre klarade av att bära omkring på.

Det som tynger mig idag finns inte längre inom mig. Det är viktigt att komma ihåg. Det var – mer eller mindre omedvetet – det som fick mig att välja ordet JAG som ledord för 2009, för att påminna mig om att hålla JAG-et rent. Från skuld, orimliga förväntningar och projiceringar från andra. JAG styr, utifrån vad jag vill och kan, och utifrån vart jag är på väg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: