Är nätet varmt eller kallt?

Igår läste jag det här, och det här (själva insändaren finns bara i papperstidningarna, och dem har jag inte läst). Min omedelbara reaktion på Ronnestams artikel ser ni bland kommentarerna, Metro/ST-insändaren har jag inte kommenterat alls, men jag tycker någonstans att de båda hänger ihop och har funderat lite mer på det där.

Jag tror att de flesta bloggare funderar ibland. På varför man bloggar, vad som driver en att hela tiden söka korn av verklighet värda att skildra i ord. För mig är den främsta drivkraften att möta ett gensvar, hitta nya tankekorn hos människor jag kanske känner eller också inte. Människor som berörs av det jag skriver – eller av mina bilder eller vad det nu är.Och jag använder bloggen som min plats att reflektera över det andra skrivit om, reflekterat över. För mig är det ett slags löst sammansatt men ändå nätverk. Och då och då händer det ju också att det uppstår länkar inom det där nätverket som är allt annat än löst sammansatta.

Människor som inte bloggar däremot, som inte känner till bloggvärldens potential och innehållsrikedom, de kommer gärna med teoretiska spekulationer. Det är något med människans behov av att rationalisera det hon inte förstår – människor har alltid haft dille på att uttala sig om det okända, etikettera och begränsa det som ter sig obekant (och därmed skrämmande).

Man kallar bloggvärlden för illa skrivet skräp, en kloak av ångestladdat gnäll och ensamma människors rop på hjälp, i brist på ”riktiga” sociala kontakter. I början av hösten var jag på konferens med jobbet. Till middagen slumpade det sig så att jag och bloggande kollegan hamnade vid samma bord. Hennes blogg är outad och officiell – det är inte min. Jag är inte superhemlig på något vis, jag har bara valt att inte diskutera min blogg på jobbet, och att kommentera hennes blogg utan länk (fast några gånger har länken slunkit med av misstag).

Hursomhelst – vi kom att prata om bloggar, där vid flotta middagen. Att läsa blogg och att skriva blogg. Det första som blev uppenbart var att de som inte själva läser bloggar inte har någon förståelse för vad behållningen rimligtvis skulle kunna vara. Det andra var att det var oerhört svårt för oss som läser/skriver blogg att sätta fingret på vari behållningen egentligen består.

För mig är det att komma nära människor och deras tankar, men det är självklart att det låter helt orimligt att söka (och finna) social närhet och inre tankar via nätet – åtminstone för den som inte själv använder nätet så.

Men samtidigt. Det jag syftar på är inte Dagens Outfit eller berättelser om vad man gjort under dagen, saker barnen sagt eller ens om bilder av dagens skaparalster (även om jag gärna tittar på sånt också, men det är inte det som triggar mig i bloggvärlden). Utan de som delar sin tankevärld med okända läsare, släpper nära sin person, låter sitt inre lysa genom i ord på skärm. IRL måste man tugga sig genom sådana våldsamma mängder kallprat innan den sortens närhet och öppenhet ens kommer på tal – om det alls finns att finna där.

Det jag går och funderar på, och någonstans tror relaterar till det här, är hur internet inneburit en möjlighet för alla människor med specialintressen att finna varandra och skapa sociala nätverk kring sina intressen. För mig blev internet ett socialt medium runt 2001, när jag varit i London och impulsköpt min första tarot-lek och surfade runt och sökte information om vad det var jag köpt. Jag hamnade på ett amerikanskt forum som blev mitt cyberhem i ganska många år (även om jag många gånger upptäckte att det kunde gå lång tid utan att jag öppnade de tarot-relaterade diskussionsrummen).

I samma veva startade jag min första blogg, som nästan omedelbart blev en social funktion. Jag hölls då på Livejournal, som gjort nätverkandet kring bloggarna till en huvudfunktion, lika tungt vägande som bloggandet i sig.

Så när jag för några år sedan snubblade in i ännu en obskyr hobby var det fullständigt självklart för mig att använda nätet för att hitta sociala nätverk av likasinnade. (Min kollega som är hängiven amatör-ornitolog använder nätet på samma sätt, för att jämföra skådarlistor och hålla reda på vem som sett flest arter och allt vad det nu är… Och nej, det är inte samma kollega som bloggar!)

Vad gäller intresset för vanliga personliga bloggar, så tänker jag att det kanske är en variant på samma tema. Att specialintresset är människor och människors inre, och vi söker oss ut på nätet för att hitta andra som söker sätta ord på sig själva och sina tankar, för att det ger referenspunkter utanför oss själva, som hjälper oss att sätta ord på våra egna tankar…

***

Sen måste jag erkänna… För mig är en välskriven blogg som en personlighetsmässig kvalitetsstämpel som håller även IRL. Sålunda var det genom kollegans blogg som jag fick förtroende för henne, och sedermera kunnat ta upp viktigare samtalsämnen med henne. Förvisso via mejl, men… Fikarum lämpar sig för vissa slags samtal – och nätet för andra slags samtal. Och jag hade väl kunnat ringa henne, men datorn har blivit min telefon. När jag var barn satt mamma i telefon med sina väninnor JÄMT – jag mejlar mina…!

För mig är det naturligt, för andra är det tydligen kontroversiellt.

Jag skrev en bloggkommentar till en bloggare jag knappt känner alls, där jag använde orden ”tycker om dig” – och jag vet att jag själv studsade till när jag skrev det, för att det kändes lite väl starkt – till en främmande människa. Men sen insåg jag att ”tycka om” är precis de känslor hennes blogg väcker, och att det vore osant att skriva på något annat sätt. Så då lät jag det stå.

(Det närmaste ett personligt motto jag någonsin kommer är nog detta: Det är bättre att folk tror att jag är knäpp än att de tror att jag är otrevlig” och därför har jag lovat mig själv att säga – eller skriva, fast när det handlar om sociala medier är skrivandet precis lika mycket en samtalsform som talet IRL – det jag tänker, hur tokig det än får mig att framstå som.)

Slutsats: Självklart finns det folk som hamnar utanför de sociala medierna – precis som det finns människor som hamnar utanför precis alla slags nätverk. Jag vet inte om det är socialt möjligt att hitta en väg att inkludera alla, eller ens värt att försöka. (Ett samhälle där alla har råd med dator och uppkoppling – ja, absolut. Men det hänger knappast på de sociala medierna, eller hur?) Men de människor och de nätverk som uppstår på nätet, kommunicerade via ettor och nollor, är precis lika äkta som relationer och nätverk IRL. Om man vill att de ska bli det. Det är som jag kommenterade till Johan – ett personligt val, inte en brist hos mediet i sig.