Scrumt, sa Scrumberg

När prinsessan inte ligger på divanen i sitt tornrum och käkar praliner (ha – as if…!) går hon på föreläsningar om den ädla konsten att skriva för webb. I våras gick jag kurs, men eftersom jag sedan dess inte fått förtroende att författa en enda ynka stavelse för jobbwebben, så kan jag väl tycka att det var en smula feltajmat. Men vad vet jag, jag är ju inte chef.

När jag gick var det en max-hypad kille som skulle vara sååå bra som höll i kursen – själv tyckte jag mest att han var arrogant och verkade bakfull hela tiden. (Jag hittade just hans blogg – hur någon kan låta honom ens gå nära en skrivkurs övergår mitt förstånd…!)

Idag, då jag alltså befinner mig på skribentkonferens för webbprojektet jag ingår i (och någon divan har jag faktiskt inte sett till) hade vi hursomhelst en föreläsning på samma tema, denna gång med en kille jag faktiskt har förtroende för. (Han har hittills aldrig verkat bakis – och inte arrogant heller, för den delen). Det var ganska mycket som var intressant och som litegrann ställde saker på ända som man tagit för sanning när det gäller webb.

En teori jag hade redan när jag gick kursen i våras var att det inte är så himla mycket skillnad mellan att skriva för webb och att skriva för papper – egentligen. Idag är det så mycket som ska läsas hela tiden, information, reklam, mejl, bloggar, tidningar, PM, veckobrev från dagis och skolor, kontoutdrag, pensionsbesked, självdeklarationer, TV-tidningar och guvetinteallt. Det är inte bara webben som svämmar över – det kommer från alla håll. Min teori i våras var att tryckta medier närmar sig webben, att idag måste man skriva texter för tryck som vi fått lära oss att skriva för webben, därför att även dessa texter sovras lika hårt – ingen orkar läsa som man kanske gjorde förr.

Nu pinglar slottsklockan, dags för galamiddag. Jag har tre minuter på mig att slänga på mig krinolinen och glastofflorna och schvischa nedför trapporna till aftonens bankett..

Efter trerätters och chokladprovning (jag säger bara Chocovics vita Nepal + mörka Ocumare…) är så prinsessan tillbaka online framför TVn igen. Känner mig lite som en student i korridorrum – fast när jag var student var laptopen knappt uppfunnen och internet var nåt som bara nördarna i skolans datasal höll på med…! (Mitt första surfminne: Jag satt och stirrade på skärmen och visste inte vad fan jag skulle leta efter, och min kompis yrade in på SVTs hemsida och hittade en gästbok där hon lämnade sexistiska kommentarer om Claes Elfsborg. Och nej, vi var varken fulla eller omyndiga…)

Nåväl, var var jag? Jo, jag har ofta tänkt att min blogg är så långt ifrån webb-anpassad den kan komma. Långa raljanta meningar, skrivna i min egen hjärnas virriga logik och utan någon som helst tanke på att placera det viktigaste först, och utan någon som helst vettiga rubriker – bara ordvitsiga överskrifter. Men jag fick faktiskt lära mig en sak idag som var lite spännande och som litegrann förklarar varför bloggar kan funka ändå.

Tydligen har man upptäckt att när det gäller print kontra webb, gäller att man skumläser – print-text, alltså papperstidningar, broschyrer, pappersreklam och vad det nu kan vara. Någonstans hade jag en bild av att det är på webben som det finns så mycket annat som lockar och riskera dra iväg läsaren på annat – det är ju ändå så lätt att klicka vidare. Men nej, på webben läser vi mer fokuserat och selektivt. Dvs – det ska gå fortsomfan att avgöra om en text är värd att ödsla min värdefulla tid på, men om jag väl bestämt mig för att den är det, så tar jag mig tid att läsa ordentligt. Har man nått så långt, behöver man inte korta ner texten in absurdum.

Sen som sagt har man ju fortfarande brusfaktorn att ta hänsyn till, men det ger ändå lite mer rörelsefrihet i skrivandet. Och nej – det har aldrig varit aktuellt att börja skriva den här bloggen enligt någon slags skriva-för-webben-modell – det är en blogg, mitt digitala anteckningsblock, och jag skriver, klottrar och fabulerar som jag vill. Men efter de senaste dagarnas många funderingar kring bloggvärlden, så känns det som om ett Liljeholmens tänts någonstans, för det här känns logiskt för mig.

Jag skulle aldrig ids läsa Blondinbellas eller Linda Rosings bloggar, om de så var aldrig så välskrivna och webb-fähigt strukturerade enligt alla konstens regler. De äger ingen relevans för mig. Men hos de bloggar jag är intresserad av, där spelar det ingen större roll om texten är lång och uppbyggd som en roman, snarare än som en webbtext. Jonas tog exempel på en artikel i New York Times nätupplaga som var mest läst 2007 – trots 60.000 tecken och 12 sidor!

***

En annan grej vi pratat om idag är Scrum. Inte Scream, Scrum. Det handlar om att utveckla IT-system – inte riktigt min grej, är ju inte direkt känd för min tekniska kompetens och djupa intresse för systemutveckling. 🙄 MEN. Jag gillar den här metoden – den fascinerar mig, och får mig att klura på hur man kan jobba med andra saker på det här sättet.

Vad det går ut på är enkelt uttryckt att äta en elefant genom att dela upp den i små munsbitar. Istället för att planera hela projektet först och sen sätta igång, planerar man vad man ska göra i tre veckor, sen gör man det – och sen planerar man nästa del av arbetet (nästa del av elefanten, om man så vill).

Jag vet inte ett dyft om systemutveckling, men det här sättet att jobba tilltalar mig. Egentligen begriper jag inte varför man inte alltid jobbar på detta – eller liknande – sätt.

***

Kvällens Spotifylåt är egentligen en skön platta – men av okänd anledning kan jag inte länka till hela skivan, så jag länkar till låten, så får ni leta upp skivan själva. Folk but not folk heter den, asavärldsacool.

Annonser

One Response to Scrumt, sa Scrumberg

  1. Ellinor skriver:

    Jag delar i alla fall upp min forskning i små delar (idag var det resultat, på måndag likaså, sedan diskussion – de andra delarna i det här manuskriptet har jag redan betat av. Avslutar gör jag förstås med svansen att titta igenom helheten). Det underlättar och ger för mig tydliga resultat som är sköna att ha, eftersom forskning inte precis är det som ger snabba resultat i övrigt.

    Själv läser jag mycket slarvigare på nätet, än vad jag gör irl – men det är ju jag det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: