”You’re on a need-to-know-basis…

…and you don’t need to know”. Dagens citat, fritt för tolkning.

Jorå, det var en bra konferens. Inspiration igår och planering/diskussioner idag. Men bitvis blev det same-shit-different-day, med gamla ingrodda fulvanor som står mig upp i halsen. Jag lackade ur.

Jag tröttnade på att hålla mössan i hand och snällt tacka och ta emot medan jag degraderas från kunnig och erfaren skribent till sekreterare med diktamensblock som främsta arbetsredskap. Jag kan långt mer än skriva som jag aldrig får en chans att visa, trots att jag tjatat mig hes för döva öron i åratal. Men när de inte ens tänker ge mig cred som skribent, då blir jag förbannad.

Jag är inte konflikträdd. Jag tycker på fullt allvar att en eldfängd diskussion mellan retoriskt jämlika spelare är uppfriskande och i viss mån inspirerande. Men konflikträdsla är närmast norm i det här samhället, och att intuitivt känna hur folk uppfattar det jag tycker är en engagerad diskussion som en skrämmande konflikt – DET skrämmer mig. Det får mig att känna att mitt utrymme att uttrycka mig begränsas.

För en tid sen konstaterade jag att ett av mina största problem är något som borde vara en tillgång – förutom att jag har för mycket av det. Anpassningsförmåga.

Vad händer om man har en överdriven förmåga att anpassa sig till omvärlden, dess förväntningar, normer och projiceringar? Man viker sig dubbel, tredubbel, knyter rosett på sig själv för att uppfylla dem alla. Kanske är det en form av konflikträdsla trots allt? Inte på det yttre planet, men omedvetet? Jag vet faktiskt inte riktigt varifrån det kommer, varför det blivit så – det är en av de saker jag har kvar att undersöka.

Men som sagt – idag lackade jag ur. Å ena sidan har jag antagligen försett mig själv med en signalröd BITCH-stämpel i pannan för tid och evighet – å andra sidan kanske det inte är det värsta som kan hända. Efter sex år vet jag exakt hur långt man kommer som ”snäll flicka” – det kanske faktiskt är dags att testa en ny strategi. Fallhöjden känns inte på något vis svindlande, tyvärr.

***

Jag är så bitter över att ÄN EN GÅNG ha åkt iväg till en vacker plats – utan att få någon kamera med mig. Jag tröstar mig med att rota i gömmorna. Den här bilden (hårt photoshoppad med en action från Totally Rad Actions) påminner mig om en skön kväll i oktober 2007.

Den hösten var ljuvlig. Den där kvällen var ljuvlig. Jag längtar efter ljuvlighet just nu, en rejäl dos skulle sitta fint.

Annonser

One Response to ”You’re on a need-to-know-basis…

  1. Åh, så jag känner igen mig i det du skriver. När jag läser här, så slår det mig ofta att du och jag nog har en del gemensamt. Den där bitch-stämpeln har jag också känt att jag fått. Samtidigt finns det ingen, med möjligen undantag för de närmaste, som är lika angelägen om ditt välmående, din framgång och din lycka som du själv. Jag har ofta upplevt att ingen slåss för mig utan att jag måste göra det själv/ensam om jag vill ha en förändring. Visst finns det många fina människor i världen och i arbetslivet, men det finns också många som inte har några betänkligheter att trampa på dig om du tillåter dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: