En slags renodling

(Jag kan inte låta bli att se framför mig en åkerlapp där halvt uppvuxna renar sticker upp i prydliga rader när jag läser det där ordet…”renodling”. Men vad heter det annars?)

Tanken är inte att varumärkesgrejen ska bli bara navelpill och tomma filosofier. Jag går verkligen och försöker komma på hur jag vill göra för att det ska kännas ”rätt”, kännas ”jag”. Jag är ingen estradör som måste synas och höras för sakens egen skull, men jag behöver få bli hörd och kunna stå för det jag tror på utan att bli dömd eller bestraffad för att det jag sagt eller gjort inte faller in i den förväntade mallen. Den integriteten är en del av den jag är, och ingen inlärd vana i världen kan ändra på den saken – även om gudarna ska veta att jag slösat mycket tid på att försöka.

Jag har bara två lägen: Antingen gör jag på mitt sätt, eller också gör jag ingenting alls. I en av mina favoritfilmer uttrycks det där med repliken: ”Get busy living, or get busy dying.” Och det är faktiskt så – att förneka den man är, sin inre drivkraft, är att sakta dö i själen.

Nu raljerar jag givetvis, självklart kan jag expediera ordrar som alla andra, spela ett socialt spel och ”uppföra mig som folk”. Men i längden håller det inte att stå tillbaka och bara ta emot direktiv. (Se INFP.)

(Ni märker vad jag håller på med, eller hur?)

Hursomhelst – sedan jag började blogga har jag gjort det mer eller mindre anonymt. Jag har varit lite rädd att bli avslöjad och åka på repressalier på grund av det jag skriver här. En rejäl käftsmäll har jag fått för saker jag skrivit. Efteråt reste jag mig, bearbetade och gick vidare. Fortfarande bloggande, fortfarande fylld av ord som vill skrivas ner och läsas, forma en bild av verkligheten. Min bild.

Jag skriver inte likadant idag som jag gjorde då. Det är mer en fråga om mognad än anpassning, egentligen. Men det där med att stå och skrika ut min åsikt i tystnad, rädd att någon faktiskt ska höra mig – det skaver, mer och mer för varje dag och varje vecka. Bloggen betyder något för mig, jag tycker om den Jenny jag skildrar här – och det gör ont att behandla den som något jag skäms och inte vill stå för.

Därför har jag börjat fundera på mitt eget varumärke, och hur min blogg är en del av det. Vad säger bloggen av mig – vilka läser den, och vad vill jag egentligen säga er?

(Att prata varumärke i det här sammanhanget får allt att låta så stort och märkvärdigt – och lite larvigt är det väl. Jag är långt ifrån någon ”personlig varumärkesstrategi” – fast kanske på väg ditåt, med små, små, små steg. Men små steg i rätt riktning når målet fortare än stora steg åt fel håll.)

Jag vet att några ofta säger att det är blandningen och brokigheten som är charmen med Himmel & Ord, men jag kommer nog ändå att göra en slags renodling av ämnena här. Det är ju inte så mycket scrapbilder nuförtiden, men då och då långa texter om scrapbooking, som knappast ens är begripliga för oinvigda – än mindre intressanta. Det mesta funkar här, men scrapbookingen sticker ut så otroligt mycket. Saker jag skriver om foto, kreativitet och skapande i sig kommer att få ligga kvar här, men jag funderar på att flytta det rent scraprelaterade till en egen blogg.

Idag fick jag lära mig att inte överstrukturera – jag kände hur jag rodnade långt ut på örsnibbarna, för jag är en obotlig strukturfreak (trots att jag inte är särskilt strukturerat lagd. Opposites attract?) och vet hur lätt jag fastnar i strukturnätet och endast med stor möda kan trassla mig loss. Och jag vill verkligen inte överstrukturera min blogg – jag tycker själv om att blanda, högt och lågt, stort och smått, långa texter och korta.

Men just scrap-svamlet sticker ut så markant gentemot allt annat jag skriver här. Det är inte bara ointressant för oinvigda, utan dessutom antagligen fullkomligt obegripligt. Vadå ”dies”? Och vem är Basic Grey? Hm, Bazziller…?

Så – allt annat stannar, men scrapbookingen ska få en egen adress. Precis som jag har en egen blogg för ”litterära skrivlekar” (som jag ännu inte lanserat offentligt, men som jag har en idé för som jag ska försöka göra verklighet av, så snart jag hinner!) och en för tarotstudier. Saker jag är intresserad av, men som kanske inte direkt definierar vem jag är. Saker jag kan prata om, men inte ser som en del av mitt varumärke, helt enkelt.

Allt det administrativa bloggpysslet får jag ta i helgen, men nu är ni förvarnade i alla fall. Jag hoppas att scrapvännerna ska stå ut med att behöva följa två Jenny-bloggar, men någonstans tror jag att ni kanske faktiskt kommer att göra det. Ni läser ju faktiskt fortfarande, fast att jag mest skriver om allt annat än pyssel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: