Gårdagens cirkör-upplevelse

Jag har länkat till denna förut, men bara för den händelse att någon ännu inte förstått hur larvigt råbra den här, så kommer den i repris här: Folk but not Folk.

***

Frågan på allas läppar: Hur var Cirkör-föreställningen? Joråtack, den var bra. Men den var faktiskt inte fantastisk. Akrobatiken var fullkomligt hisnande, liksom skickligheten, precisionen och show-känslan i själva cirkusnumren. Jag hade nog bara högre förväntningar på manusbiten. I det jag läst om föreställningen i förväg hade man målat upp en berättelse som skulle vara föreställningens röda tråd – men den tyckte jag att man mest som ”pliktskyldigast” kunde skönja genom framträdandena. Och egentligen – inget ont i det, är det cirkus så är det cirkus, men då ska man heller inte måla upp en förväntan om att det ska vara teater också.

Jag har nämnt Cirkörs samproduktion med Dramaten, när man satte upp Romeo och Julia på Elverket 2002 – det var en fantastisk uppsättning. Jag ångrar att jag bara såg den en gång. Dit når inte Inside Out, tyvärr. Det kanske var orättvist höga förväntningar, men det är ju det enda jag hade sett av Cirkus Cirkör tidigare.

Men hursomhelst – låt mig berätta om det som var bra, själva cirkusen (musiken har ju redan fått en alldeles egen feature-post):

Det nummer som stack ut mest var jonglören. Jag måste erkänna att jag aldrig gillat jonglörer – det är vanligtvis inte mycket action i ett jongleringsnummer, de kastar saker i luften och det är skickligt, men sen händer inte mycket mer. Efter trettiofem sekunder har jag sett mig mätt.

Men här hade de gjort ett jongleringsnummer i ett dånande crescendo, otroligt väl synkat både med övriga scenartister och musiken. Och varje gång man trodde att numret var slut, skruvade de upp takten ett snäpp och kastade in fler bollar, fler käglor, fler ringar att jonglera med, tills karln i princip stod och jonglerade med allt han fick tag på – inklusive publikens läskflaskor som de (av outgrundlig anledning) ställt ifrån sig på scenkanten. Vid det laget hade min haka lagt sig tillrätta i knät och jag bara stirrade. DET var jonglering med action!

Ett annat nummer, ganska kort men nytt för mig och väldigt väldigt vackert, påminde om da Vincis Vitruvian Man (och ja, det var säkert meningen). En slags gyroskopisk dans med en överdimensionerad rockring. Hm – man måste ha varit där.

Kvällens mesta dödsförakt stod affischtjejen för. Hon gjorde en ”vertikaldans” på en stång som sträckte sig från scengolv till tak, hennes rörelser såg nästan nonchalant oberörda ut, som om hon var ute på en söndagspromenad. När hon, från att ha hängt upp och ner ända uppe vid taket plötsligt lät sig falla huvudstupa mot golvet för att graciöst bromsa upp 20 cm från golvet (jag överdriver inte – jag satt på första raden, jag SÅG hur nära hon var!) tror jag att halva publiken skrek och trodde hon skulle slå ihjäl sig.

Men hon äntrade bara stången för nästa moment i dansen. Och gjorde om det, två gånger till. (Jag ryser bara av att skriva om det, det var så häftigt!)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: