Lång-blogg kontra microblogg

Microblogging har blivit trendigt. Jag nosar på tre av de fyra mest (?) kända sajterna: plurk.com, twitter.com och nu senast bloggy.se.

Min favorit är och förblir Plurk – där det finns en gemytlig stämning bland den handfull människor jag följer och som följer mig. Vi kastar spydigheter, musiklänkar och fredagstrams åt varann, 140 tecken korta one-liners av varierande kvalitet och dignitet. Tro mig, man får sagt ganska mycket på 140 tecken – det är sällan jag behöver skriva flera mess för att få sagt det jag behöver.

Twitter – är lite som en mingefest, alla är där. Och som någon sa, just apropå liknelsen med en mingelfest: alla pratar, ingen lyssnar. Den känslan får jag också. Jag har inget större behov av bekräftelse för det jag pratar om (det får jag ju här!) – men problemet med Twitter är att jag inte heller hittar något som roar mig att läsa.

En del spyr länkar i form av tiny-urls så att man måste klicka för att få veta vad det handlar om (vilket jag inte gör, alltså är sådana länkfontäner bara att scrolla förbi), andra gör reklam för sitt senaste blogginlägg (zzz – det läser jag ju ändå) och sen är det alla dessa halva konversationer som pågår med folk jag inte känner och jag följdaktligen bara ser – halva.

Och så den nya dårå – Bloggy.se. Jag är långt ifrån att få kläm på det, och leker mest där än så länge. Men DN skrev om tjänsten idag – under en rubrik som nästan förtjänar en egen kommentar, men det tar vi senare – och jag har hört bra saker om det. Att det är mer community än andra microblogg-tjänster. Det låter som nåt för mig det…!

Däremot tycker jag att den allmänna uppfattningen, så som jag sett den på Twitter och så som DN förklarar den, är rätt trist. Beige. Begränsningen i antal tecken behöver inte innebära en begränsning i fantasi. Leta hotell i Rom eller bästa märket på mp3-spelare… herregud. Var det det bästa de kunde komma på?

För mig – nu kommer vi till min reflektion kring DN-rubriken – har microbloggen och ”långbloggen” (ja, i mitt fall får man väl säga att det är en rätt adekvat benämning…!) helt olika funktioner. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med microbloggen – vare sig för läsning eller för egna uttryck – men den innebär ett nytt sätt att illustrera sina tankar.

Jag gillar på sätt och vis att vara begränsad i antal tecken – det tvingar mig att kondensera tankarna, koka ner dem till en enda kärna. Lite som en haiku (inte en slump att en av de tidigaste (?) tjänsterna på området heter Jaiku – månne? Jaiku har jag dock inte testat – man måste bli inbjuden, och jag känner ingen (vad jag vet) som har såna att dela ut), som är ett oerhört koncentrerat sätt att uttrycka känslor, tankar, bilder… Så förfärligt känslosam brukar jag väl inte vara i microbloggarform, men jag tycker om att leka med ord och ordbilder – just eftersom utrymmet är så begränsat.

I min presentation på Plurk har jag skrivit:

I like plurking because it’s kind of how my mind works – bright (or sometimes not so bright) little one-liners that pop out when you least expect it…!

Det är vad microblogging handlar om för mig – att skildra en tanke, ett infall, en bild. Direktsändning – från mitt huvud till ditt.

Annonser

One Response to Lång-blogg kontra microblogg

  1. Per Stromsjo skriver:

    Gillar inte riktigt att mikrandet blivit trendigt, jag har en tendens att gå åt motsatt håll så snart något blir för poppis.

    Även det här mediet får nog söka sin form, just nu råder viss förvirring. Känslan att alla pratar och ingen lyssnar är väl inte större här än i bloggvärlden, kan jag tycka. Dra inte allt över en kam.

    Sedan… *vad* man ska kvittra om måste förstås var och en avgöra själv. Jag tycker inte att min bild av en person fördjupas om jag läser att vederbörande brer en ostmacka. Eller att de strax ska ha möte på Svenskans ledarredaktion. Fast om ostmackan beskrivs av en verbal ekvilibrist blir läsningen lustfylld likväl. Som ett Mt Laundry, typ. Då kan jag le åt det triviala.

    Själv lutar jag åt dagboksvinkeln. Vilken tanke eller fundering från den här dagen kan vara värd att spara ett tag? (Och i förbifarten dela med andra.) Och i så fall blir det inte ett kvitt i timmen utan kanske två per vecka, i mitt fall.

    En variant är att kvittra om något man just gör i annan kanal: kolla, nu har jag publicerat den här bloggposten. Rätt vanligt, tillför föga. Såvida jag inte byter vinkel. Såg en fotoblogg där man kvittrade lite behind-the-scenes. Hur var det att ta den där bilden? Plötsligt gav kvittret ett mervärde och man kan stå ut med en tinyurl.

    Håller helt med om att det kompakta formatet är en tjusning. Att få något meningsfullt sagt på 140 tecken är en konst och kvittrandet blir ett träningspass.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: