Om föräldraskap

Det är oerhört viktigt att som förälder ta sina barns pedagogiska fostran på djupaste allvar. Sålunda har jag idag lärt min äldsting att head-banga till morsans Spotify-listor…!

***

Annars var min senaste närkontakt med en föräldraskapets dissonans igår när jag var på ICA och jäktade mot kassan för att åka hem till mina egna sjuklingar – när jag mötte en förtvivlad kille i 5-6-årsåldern. Jag såg direkt att han letade efter någon, och att döma av de röda och svullna ögonen hade han gråtit en stund redan.

– Har du blivit av med din mamma? frågade jag. Pojken nickade och jag ledde resolut med honom ut till kundtjänstdisken där de kunde ropa ut i högtalarna efter pojkens mamma. Jag satt brevid pojken, som för övrigt hette Dennis, medan vi väntade på hans mamma, ICA-personalen bjöd honom på en bulle och en äldre dam höll sig i närheten också, av oro och medlidande – jag tror att vi alla var lika uppbragta som pojken, det gick liksom inte att värja sig för hans förtvivlan, den gick rakt in i hjärtat.

På alla utom hans mamma, förstås. Hon kom såsmåningom, hon måtte inte ha gjort sig någon brådska trots att det inte är världens största ICA-butik vi pratar om. Hade det varit någon av mina pojkar som varit borta hade jag rusat omkring inne i butiken och letat efter mitt älskade barn, med huvudet paniskt fyllt av tankar på pedofiler och andra galningar. Men Dennis mamma kom släntrande med obekymrad min, troligen hade hon inte ens märkt att han var borta, och sa inte knyst om att vara glad att se honom, bara förebråelser för att han gått ifrån henne.

Hennes attityd säger, glasklart och klockrent: ”här är det jag som bestämmer, vill du vara med får du rätta dig efter mig – för jag gör inga undantag för din skull”. När halva butikens hjärtan blödde inför Dennis förtvivlan, gjorde hans mamma bara allt för att förringa honom och få honom att känna sig som om han besvärat henne. Hade jag nu inte varit en sån sansad och korrekt person hade jag haft god lust att klippa till människan. Så gör man bara inte!

Jag har major issues med sånt här. Föräldrar som sätter sina egna, vanligen inbillade eller förvirrade, referensramar före sina egna barn – det får mig att gå igång på alla cylindrar, grön rök strilar ur öronen på mig och svavelosande eder börjar mässa bakom pannloben.

Hur kan en mor förhärda sitt hjärta inför sitt barns förtvivlan – även om barnet själv sprungit bort från henne i affären? ALLA barn springer väl bort ibland – hittar något spännande som de vill undersöka och märker inte att mamman går vidare. Är det för övrigt inte hon som borde märka att han inte är med henne? Som jag nämnde såg Dennis ut som om han gråtit en bra stund när jag hittade honom…

Hon var heller inte sur eller irriterad – sånt drabbar ju alla föräldrar ibland. Men det jag såg hos henne var bara en axelryckning och en likgiltig suck – och det var det jag reagerade på. Jag hade förstått om hon slängt sig om halsen på honom och skällt ut honom på samma gång – det hade varit en kombination av stress och oro som tog sig ett överdrivet intryck, och det hade jag kunnat relatera till. Inte likgiltigheten och förebråendet.

Annonser

6 Responses to Om föräldraskap

  1. Elina skriver:

    Gulligt av personalen att bjuda på bulle, och vilken tur för honom att det fanns en Jenny där och såg honom. Sorgligt att hans mamma inte verkade göra det.

  2. Jenny skriver:

    Majgawd – hur snabb är du då…?! 🙂 Ja, det var sorgligt. För mig är det så självklart att varje gråtande barn jag ser någonstans lika gärna skulle kunna vara MITT gråtande barn, och den gången det ÄR något av mina barn hoppas jag att de springer på någon som jag, och inte någon som Dennis mamma…

  3. Ellinor skriver:

    Jag är glad att den lille pojken träffade dig där i butiken som ville hjälpa honom! Ledsamt att hans mamma inte verkade bry sig…

  4. BaraJag skriver:

    Vissa borde helt enkelt inte få bli föräldrar …

  5. Titti skriver:

    Ååå! Jag gråter inombords när jag läser det här! Hur ska det gå för den lille pojken? Hoppas hans far är av bättre kaliber!

  6. Lotten skriver:

    Jag stöter på sådant här jättejätteofta. Det är (har jag lärt mig) ingen idé att vända sig till den ilskna och förebrående föräldern och säga något. Hur vänlig (och ickeförebrående) man än är, faller det bara tillbaka på det lilla barnet.

    I lördags satt jag och fikade på ett café med mina syskon. Bredvid oss satt två vuxna kvinnor och en fyraåring och fikade precis som vi. I säkert 45 minuter satt vi där och lade verkligen inte märke till varandra. Barnet och kvinnorna pratade med låga röster, jag spillde lite te på mig, mina syskon var bara lugna de också. Vi lade helt enkelt inte märke till varandra.

    Men plötsligt spiller fyraåringen ut sitt saftglas! (Som hon måste ha smuttat på med extremt små smuttar med tanke på hur länge vi hade suttit där.) Ve och fasa! Hela bordsytan är dränkt! Mamman exploderar.

    – NEJ! NÄE! NU GÅR VI HEM! STÄLL DIG UPP! NU! STÄÄÄLL DIG UUUUPP! TA PÅ DIG! NU! HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER? *STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖHN* VI SKA ALDRIG MER GÅ UT MED DIG!

    Jag vände mig till fyraåringen som satt paralyserad med tårar i ögonen och sa:

    – Hej, jag heter Lotten och jag har fem barn och dom spiller nästan hela tiden. Det är helt ok. Det gör inte något om man spiller ibland.

    Mamman lugnade sig omedelbart. Jag tror inte att fyråringen blev gladare egentligen, men jag tror faktiskt att mamman tänkte efter lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: