Minns ni Pricken?

Jag var stamkund på biblioteket som barn, åkte dit så ofta jag kunde övertala päronen att skjutsa mig. 15 böcker och två seriealbum var vad pappa angett som övre gräns för vad han ville släpa hem – och det var nog bra med en limit någonstans, annars hade jag väl tömt barnavdelningen. Det lilla lantbiblioteket i byhålan var inte stort, och med min glupande aptit hade jag snart läst det mesta som fanns – så det var tur att jag tyckte om att läsa om mina favoritböcker.

Pricken av Margaret Rey (i översättning av Astrid Lindgren, för övrigt) vet jag följde med hem många gånger. Däremot vet jag inte vad jag hade för relation till själva boken, till berättelsen – antagligen drunknar den i oceanen av böcker jag läste på den tiden. Blotta minnet av hur många gånger jag lånade hem den, och den ljuvligt ömsinta bilden på framsidan var dock nog för att jag, nygravid med äldstingen och full av längtan efter mysiga lässtunder med mitt barn, skulle beställa ett nytryckt ex av boken strax innan Elias födelse.

Strax därefter sålde jag den igen – indignerad och besviken.

Anledningen till att jag sålde den var att jag läste den med vuxna ögon – och förfasades. Aldrig i livets livligaste liv att jag skulle läsa en bok för mitt barn som ens antyder att en mamma någonsin skulle fästa någon som helst reflektion över ”vad morfar ska tycka” om ett barn som är annorlunda. Inte en chans – riktiga mammor gör inte så!

Möjligen var detta en något naiv inställning, men jag blev förbannad på att en barndomsillusion om hur fantastisk den där boken skulle vara, krossades och förvandlades till smuts och puttebleck.

***

Nu läser de Pricken på Elias dagis, som en del i ett pågående empatiprojekt – och syftet är att prata om att alla är annorlunda på något vis, eftersom alla är unika, och alla är värdefulla på sitt sätt. Syftet kan jag ju inte säga något om, men… måste de läsa den där boken…?

Har inte nämnt något om att jag inte gillar boken för personalen – och jag vet inte om jag borde det heller. ALLA verkar ju älska den där boken – alla utom jag…

Annonser

5 Responses to Minns ni Pricken?

  1. Elina skriver:

    Jag minns den boken, jag läste den ofta högt för min lillasyster. Men större spår lämnade det temanummer av seritidningen Bamse som handlade om ett gäng igelkottar där en av dem hade svarta taggar istället för bruna. Det numret tyckte jag mycket, mycket om.

  2. Per Stromsjo skriver:

    Att läsa om sin barndoms favoriter är riskfyllt men intressant. Ibland blir man positivt överraskad. Jag slukade med förtjusning det mesta från Mumindalen när jag var liten men det var en bok jag aldrig gillade. Inte förrän jag läste om den i vuxen ålder och insåg att den inte är någon barnbok, Pappan och havet.

  3. Jenny skriver:

    Jag gick en kurs i personlig utveckling för många år sen – jätteintressant, en hel kurs full med navelpillare som jag… Hursomhelst, kursen gick utanför Gbg, och vi var två från Stockholm som gick, så vi två hann prata mycket på tågresorna hem också – och hon rekommenderade alla Muminböckerna, lite på samma grunder som du. Att de har mer att bjuda på för vuxna, som man inte förstår eller kan relatera till som barn. Jag kanske ska ta och ge mig på dem… Måste man läsa i ordning – du som är expert?

  4. Per Stromsjo skriver:

    I mitt tycke är det bara Pappan och havet som passar in här. Tove Janssons ömsinta porträtt av pappan som har behov av få briljera med Stora Projekt gick mig totalt spårlöst förbi när jag var liten. De övriga skulle jag inte läsa om i förhoppning att hitta något nytt, däremot som kära återseenden en regnig dag.

  5. Linda skriver:

    Aha – jag tänkte exakt samma sak som du första gången jag öppnade boken, för jag valde också den som en sådan där förstlingsbok när lille S var nyfödd. Blev alldeles förvånad – men jag läste ändå vidare, korta bitar, och resonerade kring det som stod. Han var alltid i frågartagen när vi läste bilderböcker, hade inte tålamod att lyssna på hela texten, ville veta hur, varför, tänk om … Därför passade den bra att diskutera kring. Gör mammor så? Kanske mammor också kan göra fel. Hon förstod ju sedan att det var tokigt och ångrade sig. Dessutom – nej, men Pricken – inte behöver du försöka ta bort dina prickar, det är ju de andra som har fel. Och tänk vad många gånger jag har läst det uppslaget där kaninmamman har lagt alla barnen och går ute hela natten med lykta och letar efter Pricken. Då har vi lite tårar i ögonen, han och jag. Lilla fröken E har ännu mer kärlek till den där dramatiken. Hon har alltid älskat böcker med konflikter i, något som jag alltid var rädd och ledsen för som liten. Någon gör fel, någon blir arg, någon blir arg tillbaka, och SEN blir alla vänner – det är hennes favoritböcker. Som Vem bestämmer och Vem är arg, av Stina Wirsén. Elise lär mig mycket om både att visa känslor och att älska. =)

    … och Pappan och havet ska jag ta mig katten kolla upp. Uppskattade de Mumin jag läste, utom Knyttet, som liten. Knyttet låg nog för nära mig. Läste den dock för barnen och särskilt unge herr Samuel tog till sig saker ur den, som fyraåring, när han bestämde sig för att bekämpa sin blyghet. Böcker är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: