Jante säger nej

Var det verkligen bara jag som satte söndagskaffet i vrångstrupen, ställde mig i givakt vid frukostbordet och utropade ett indignerat ”Vafalls!?” när jag läste DN i söndags? Välj en nej-sägare, basunerade de ut – och menade att man inte ska hasta genom förändringsprocesser. Hmpf. På A svarar jag nej (!), och på B jamen det är ju en helt annan sak.

Alltså – ja, det är en sak att låta förändringsprocesser ta den tid de behöver för att bli bra. Varför ska man alltid hasta genom saker och sen står man där med en organisation som inte vunnit ett vitten på förändringen, helt enkelt för att ingen tog sig tid att tänka genom hur man faktiskt ville ha det. Ni vet – visioner och sånt där krafs som vi pratade om i förra veckan. Men varför skulle man vilja ha nejsägare för att åstadkomma det?

Min erfarenhet är att nejsägare inte åstadkommer något alls. De säger nej, blankt, rakt av och utan eftertanke. Nej – för principens skull. Det är precis lika fel som att omvänt vilja förändra huvudlöst utan att ha en tanke på vad man vill förändra TILL.

Min kära karriärcoach var noga med det där. Att man måste ha vägen framåt klar för sig, vart man vill och hur man ska gå för att komma dit. Att man reser mot något, inte ifrån.

Vad du än vill göra i livet – håll nejsägarna så långt ifrån dig som du bara kan. De kommer inte att åstadkomma något, bara att hålla dig tillbaka och få dig att förlora din vision och tron på vad du kan skapa. För de säger bara nej, och har sin egen snävsynta bild av hur saker måste vara och fungera. De tänker RÄTT ska vara RÄTT och förstår inte att något faktiskt kan vara BÄTTRE än rätt.

Så idag började jag fundera när jag hittade den här krönikan i Metro. Vi svenskar är världsmästare på att mästrande sätta oss över allt amerikanskt, det är vulgärt, billigt, trashigt och jagvetinteallt. Men krönikan har en poäng. USA har inte det janteproblem som vi gnetiga svenskar har. Vi som tror vi är förmer än alla andra, bevakar våra revir, gruffar åt allt vi inte förstår oss på och kan relatera till, försöker få allt att passa in i härför avsedd mall… Säger nej. Nej, nej, nej. Inte komma här och ändra på det vi vet och förstår. Nej, nej, nej.

Jag satt på bussen i morse och såg en storvuxen svensk man bänka sig på ett säte brevid en liten spinkig invandrarkille i 5-årsåldern sådär. Jag satt och njöt av hur rar han såg ut (killen, inte svensken…!), kroppsspråket som var så likt min egen äldstings när han kurar ihop sig och sitter i egna tankar, att bara se honom var som en resa i underlandet. Men brevid satt den sure svensken och läste bistert sin morgontidning utan att se upp, utan att märka storheten i den lilla människan brevid sig.

För mig är nejsägare och jante-människor samma sak, samma skrot och korn. Att säga nej är att stänga en dörr, vända framtiden ryggen och bara se det som varit. Det man känner till, det man vet och kan sedan förut. Vilken slags förändring åstadkommer man i det läget?

Be all you can be. Allt är möjligt. Land of opportunities. Strunta i politiken en stund och bara känn på energin orden bär fram. Be all you can be. Anything is possible.

Och här i Svedala sitter vi och fryner vår kollektiva, formgjutna näsa och känner oss skitviktigt förmer. Vulgärt. Tacka vet jag Norén-realism. Eller? Politiskt är Sverige snart ikapp USA. Klyftor, samhällelig kyla, utanförskap och social nedrustning för dem som inte kan betala. Och när vi är där, då har vi inte ens drömmen kvar – för den har vi sedan länge förnekat oss själva.

Jag tror att vi har mycket att lära av amerikanernas förmåga till tro. Det är lätt att fnysa åt deras ”God bless America”, därför att det inte betyder något för oss. Vad tror svenskar på? Vad tror du på? Vad talar till din själ?

Jag tänker ofta på det när jag ser amerikansk film, deras makalösa retorik. Presidenttalen i Independence Day, The President and Ms Wade… Det borde finnas drösvis med exempel, men just nu kommer jag inte på ett enda. Nära nog varenda Hollywoodproduktion har någon passage, någon replikväxling som utvecklas till en sedelärande monolog som talar precis till förmågan att tro. Vi fnyser åt det och kallar det tillrättalagt. Vem är vi att fnysa? Vad kommer vår grå realism och oförmåga till tro att ge oss, när vår ekonomi ser ut som USAs, och vi inte ens har något att tro på?

***

Hm. Nu låter det som om jag skriver bittert gnäll, men faktum är att jag tycker att Metro-reportaget var en kick – den lilla puffen som fick vippdockan att vippa tillbaks i upprätt läge igen. Perspektiv – och livsluft. Nejsägarna kanske är i majoritet, men de har inte svaren. De låtsas och mässar nej, nej, nej, i fåfäng tro att envishet och höjda röster ska dölja osäkerheten.

Men jag vet bättre. ”Nej” är inget svar alls, bara ett sätt att tysta frågan.

Annonser

One Response to Jante säger nej

  1. […] är sånt jag vill att Himmel & Ord ska förknippas med. Fluffiga saker som syndomtyck, jante och andra vilt bildligt beskrivna livs- och tillvarobeskrivningar som jag ägnat mig åt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: