Filosofi kring en film

Nej, min kärlek till naiviteten är inte död. Det lär väl inte hända förrän jag själv är det. Men den är komplicerad att leva med. Den gör ingenting enklare, den saken är klar. Världen har inte utrymme att se naivitet som något positivt – och inte heller någon acceptans för den dåre som gör det. Så någonstans måste jag förhålla mig till det faktum att jag antingen ödslar all min kraft på en dödsdömd kärlek – eller också älskar i tysthet, och på mina villkor.

***

Jag skrev häromkvällen om amerikansk filmretorik, ikväll såg jag en sån film igen. Bruce Almighty. En tämligen fånig komedi, men jag gillar den ändå. Morgan Freeman spelar en högst sympatisk Gud och talar om mirakel i vardagen. ”Vill du se mirakel – var miraklet.”

Förutom envis naivist (ah, jag borde starta en politisk-filosofisk rörelse kring min idealism, Sammansvärjningen De Fria Naivisterna eller något…) är jag också totalsucker för att filosofera kring populärkulturens budskap – ni vet, det där vi är så vana att avfärda som floskler att vi inte ens ids lyssna längre. Gör det. Lyssna lite innan du avfärdar nästa gång, det är ofta rätt bra grejer. Naiv-filosofiska grejer.

Ikväll funderade jag på Morgan Freemans rollfigur och min egen gudsbild. Vid ett tillfälle nämner han hädelse ”I’m not much for blasphemy, but that made me laugh”, men i övrigt verkar han vara en Gud som kan garva åt det mesta. Ungefär så vill jag tänka mig min Gud. Det är en Gud jag får omedelbar respekt för, självdistanserad, sval och med en god portion humor (utan att förlora i trovärdighet).

I min värld finns Gud inte utanför, utan inom mig. Själen är sin egen himmel, och där bor Gudomligheten – i mig, i dig, i alla. Oavsett vad man väljer att kalla det. För mig blir det därför så abstrakt, när religion blir begränsande och inskränkande. Varför? Vilket intresse skulle Gud ha att förbjuda något – alls? Han förbjuder oss inte ens att förstöra vår jord och kasta bort våra liv genom att felprioritera allting och tro att livet handlar om att konsumera så mycket som möjligt på kortast möjligast tid – och helst på TV, för att ”bli sedd”.

Och så funderade jag på om det är det som gör att jag tilltalas och relaterar så starkt till det där med ”Be the miracle” – och inte ser det som en tom och tillrättalagd floskel. För att jag för det första faktiskt tror, och för det andra placerar den där kraften I mig, och inte utanför. Klart jag måste vara mitt eget mirakel – vem ska göra det åt mig? Det finns ingen där UTE, men väl här inne – i mitt hjärta, i min själ.

Nu tror jag väl inte att majoriteten amerikanska filmmakare har just den religiösa grundinställningen, men för mig funkar det. Åtminstone så länge jag håller mig borta från Don Quijote och hans väderkvarnar. Vi får väl se hur det går med den ambitionen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: