Från en gläntad blogg-garderob

Äntligen kväll. Äntligen sitter jag i lugn och ro med en kopp chai, lyssnar på Niclas Strandh i SVT Play och tänker alldeles egna (Ojdå, där lurar en alldeles egen filosofisk diskussion, inser jag. Är det möjligt att ha rakt igenom egna tankar? Hm, let’s not go there – åtminstone inte just nu) tankar.

Andra bloggar skriver mycket om Pirate Bay-rättegången nu. Jag har inte engagerat mig så mycket i det, och är fortfarande kluven så jag tänker fortsätta att låta frågan vila. Däremot har hela rättegångscirkusen en sidoeffekt som jag tycker är desto mer spännande: att bloggsfären (utan -o-) får uppmärksamhet för sin bevakning och debatt kring frågan. Så länge ”bloggar” för de allra flesta människor står för något suspekt nätfenomen främst företrätt av Rosing, Bella, Schulman & Co, känner jag mig förknippad med något jag inte alls vill stå för, när det kryper fram att jag hör till bloggarnas skara. Eftersom jag vet att BlondinBella är det första folk som inte själva skriver/läser blogg tänker när de hör ordet. Jaså, är du sån…?

I diskussionen kring Analogsnobbismen igår kom fenomenet generaliseringar upp. Hela inlägget handlade om att jag blev förbannad när tidningen Språk generaliserade bort hela webben för att det inte ansågs ”fint”. (Inom parentes kan jag säga att jag fortfarande tycker att det är hantverksmässig ynkedom att välja bort ett helt medium, för att det är ”svårt att hitta” de högkvalitativa texterna eller vad som nu än är skälet… Det är faktiskt ingen ursäkt. Inte idag.) Självklart generaliserar jag också, precis som du, precis som alla andra. Generaliseringar är ett högeffektivt verktyg för den sociala människan att handskas med en komplex verklighet. Det skulle vara omöjligt att ta in allt som händer omkring en, analysera alla parametrar omkring sig, notera alla individuella särarter och karaktäristika.

Och just eftersom jag vet att människor gör detta, blir det väsentligt för mig vilka generaliserade föreställningar folk förknippar mig med. Där är jag inte särskilt nöjd med Rosing/Bella/Schulman-bilden, kan jag väl säga. Men för varje medial händelse där de seriösa bloggarna tar en aktiv del, och de traditionella medierna bemödar sig med att skildra också den verkligheten – bjuda in Niclas Strandh till Gomorron Sverige för att prata om hur bloggarna bevakar Pirate Bay-rättegången, exempelvis – växer bilden av de sociala medierna som något som inte kommer att blåsa bort som ett torrt höstlöv.

(En del av mig inser att jag lite åker snålskjuts på den goodwill som skapas i den bevakningen. Samtidigt så handlar väl seriositeten om att veta att skriva om sådant man känner till. Den gången bloggbävningen handlar om kreativitet och skaparlust kommer jag att vara där, var så säkra!)

Min blogg är fullt sökbar, men jag har aldrig promotat den på något annat vis än att jag slänger in kommentarer när jag läser hos andra (dock inga ”hej, läs-min-blogg!”-kommentarer, vanligtvis…!). Ibland funderar jag på att göra det, som ett experiment. Promota järnet, pinga överallt, använda alla trick i boken för att fånga trafik – bara för att se hur det funkar. Om jag bara får igång Fritext-bloggen nån gång, så är tanken att den ska få bli min försökskanin. Om jag törs…

Allt mitt svammel om varumärke för några veckor sedan handlade någonstans under ytan om att övertyga mig själv om att inte vara så förbannat rädd att bli igenkänd och ”avslöjad” som bloggare. Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag är ”rädd” för, ja förutom den snedvridna blogg-stämpeln då förstås – en ”sån där bloggare”… Men vem kan bättre bevisa att den stämpeln är felaktig och inadekvat än jag själv? Tvärtom – det bästa är väl att låta bloggen tala för sig själv.

Ibland försöker jag komma på vad den här bloggen egentligen handlar om. Det har ju varit drösvis med bloggtävlingar på sistone, och där klassificeras bloggarna efter sina teman… politik & samhälle, livsstil, teknik och vad det nu var. Spontant skulle jag vilja placera Himmel & Ord i en kategori med titeln Livsstil – men inte med den innehållsdeklarationen som verkar vara norm… Inredning och prylar och krafs – är det det som är livsstil?

För mig handlar livsstil om att få syn på sig själv och saker man gör – och försöka göra något av det man ser. I mitt fall handlar det ofta om skapande och kreativitet (flödet, eller bristen därpå), personlig utveckling och filosofi. För det är mina… livsstilsglasögon. Det är klart – dina livsstilsglasögon kanske handlar om inredning och matlagning… så det kanske är en logisk klassificering i alla fall. Och Himmel & Ord är bara, i vanlig ordning, en udda fågel som svamlar på om saker som ingen vettig människa går och funderar på… *garvar*

Jag vet inte om jag har någon poäng med det här inlägget. Eller jo, kanske det att jag egentligen går omkring och är lite stolt över min blogghistoria – 8 år i september – och över att vara del av en rätt cool rörelse, när webben gör världen lite mindre. Hur många människor har jag lärt känna tack vare nätet? Hur många vänliga, omtänksamma och tänkvärda ord och tankar utbyter jag med människor jag aldrig skulle ha mött om det inte varit för min blogg (eller deras)? Det har blivit lite inflation i bloggvärlden kan jag tycka, sedan boomen då alla skulle med på det sociala tåget. Det är lätt att man försöker vara överallt, läsa alla, hänga med och inte missa något – och i gengäld räcker man inte riktigt till för att vara riktigt närvarande någonstans. Man är överallt – och ingenstans, på samma gång.

Jag kommenterar inte alla bloggar jag läser varje dag. Inte ens varannan. Men jag försöker se till att när jag gör det, så gör jag det med närvaro och absolut fokus på den människa som skrivit det jag kommenterar – vare sig det är någon jag känner eller någon blogg jag halkat in på för första gången. Jag vet inte vad folk tänker när jag dundrar in i deras blogg och kommenterar som om jag vore barn i huset. Men för mig är det ett sätt att visa närvaro – att inte fråga om lov att vara, vänta på att bli tillfrågad eller ”vederbörligen presenterad” eller någon annan social konstruktion. Du är här, jag är här – let’s talk business.

Ni som vill får så gärna läsa Himmel & Ord i tystnad, det är helt OK med mig. Ingen behöver känna sig tvungen att kommentera. Men tro aldrig någonsin att jag inte är intresserad av att höra vad DU tycker och tänker, för det är jag. Verkligen. Inget skulle göra mig gladare än om folk dundrade in och spred sin närvaro här inne. Det är ju det som gör nätet magiskt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: